23 september 2011

Det politiska reformutrymmet

Politiken är full av ord som lanseras och brukas för att tvinga in debatten i specifika riktningar, leda åhörarnas associationer och definiera den verklighetsbild motdebattörerna förhåller sig till. Den som lyckas få motståndaren att använda de begrepp man själv väljer, har redan halva slaget vunnet.

I EU och EMU-omröstningarna var ja-sidan oerhört mån om att debatterna skulle handla om ”Europa” och ”euron” hellre än att prata om EU och EMU. Europa är ju trevligt och euron låter som något ganska lättillgängligt, glatt och fräscht, medan EU och EMU låter mer som två hotfulla och svårgenomträngliga byråkratiska konstruktioner. Att det faktiskt var just EU och EMU – inte europa och euron - som folkomröstningarna handlade om hindrade inte ja-sidan från att med dårars envishet bruka de flummigare begreppen i alla sammanhang de kom åt. Det var inget som de enskilda företrädarna själva hittade på, valet av ord var en centralt fastlagd strategi.

Jag minns hur förbannad jag blev när nått nöt på televisionen i byline-texten i en debatt 1994 kallade nej-debattören för ”Representant för Nej till Europa”. Jag minns också att ilskan snart övergick i en känsla av förtvivlan. För det fanns inget kvar för nej-sidan kvar att göra, i det ögonblicket var det tydligt hur långt ja-sidan hade fått debatten till sin spelplan genom att styra valet av ord.

Under alliansens fem år har samma känsla av att vi har förlorat slaget om språket återkommit många gånger, när inte bara journalister utan även oppositionen oreflekterat använder de ord som regeringens propagandaminister vill att vi ska använda.

Ett sådant ord som i pervers utsträckning har präglat årets budgetrapportering är begreppet reformutrymme. Inte bara den fromme finansministern Anders Borg talar ständigt om reformutrymmet, hela regeringen inklusive jordbruksminister Eskil Erlandsson har unisont plötsligt blivit synnerligen förtjusta i använda ordet i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och även, av strategiskt obegripliga skäl, socialdemokraternas ekonomiskpolitiske snubbe Tommy Waidelich, som svassar regeringen tätt i hälarna.

Jag roade mig med att genom mediearkivet undersöka hur användningen av ordet reformutrymme har förändrats mellan 1998-2011. För att rensa bort påverkan av ett utbyggt arkivunderlag jämförde jag med några andra vanliga ord i den politiska debatten. Resultatet var förvånansvärt tydligt.

Under alliansregeringens tid har begreppet reformutrymme hårdlanserats i debatten och från och med förra året (för övrigt samma år som den fördelningspolitiska bilagan försvann från budgeten), har användningen fullkomligt exploderat. Hittills i år har det förekommit 70 gånger fler mediereferenser till reformutrymme än under hela 2005. Användningen av de ideologiskt neutrala orden ”Sverige” och ”budget” har som jämförelse under samma period ökat 2,3 gånger i mediearkivet.

Visste man inte bättre skulle man kunna få för sig att det handlar om en mycket medveten politisk lansering.

Så vart leder den? Begreppet reformutrymme är oerhört praktiskt för den som vill undvika att riskdagens budgetdebatt handlar om vilka satsningar och prioriteringar vi som samhälle ska göra med de resurser vi totalt sett förfogar över, och istället vill stängsla in budgetdebatten i ett litet hörn där den accepterar en på förhand given kvot mellan privat och offentlig konsumtion, där själva kvoten – egentligen själva kärnfrågan - är som utesluten från debatt. Begreppet reformutrymme används på så vis för att definiera ett specifikt debattutrymme.

Gör vi ett besök i verkligheten existerar det på det hela taget inte något sådant som ett givet maximalt utrymme för reformer, det finns inget rum som den matematiskt lagde finansministern ”räknar sig fram till” och därefter presenterar för folket, som vore det en nationalekonomisk väderobservation.

Det är den bild finansen och regeringen vill ge av reformutrymmet: något man upptäcker snarare än själv definierar.

Det är rent nys, det är bara ideologi.

Vill politiken så kan den skattefinansierade sektorn på egen hand öka sitt reformutrymme genom att öka sina skatteintäkter eller sin upplåning. På samma vis som alliansregeringen genom skattesänkningar har omfördelat resurser från gemensamma nyttigheter till privat konsumtion, och därigenom krympt ”reformutrymmet” med en cirka 200 miljarder per år, kan samma rum i debatten öppnas igen genom att vi tar tag i den grundläggande diskussionen: vad ska vi egentligen använda samhällets totala överflöd till? Ska det plöjas ner i stora bilar, vräkiga hus och extra semesterresor åt de som redan har, eller i grön omställning, bra löner, välfärd och ett liv i värdighet åt alla?

15 september 2011

Lite personligt

Det går en del tid mellan inläggen på den här bloggen. Det går ett halvår. Jag lägger krutet på andra håll. Titt som tätt lovar jag mig själv att återuppta skrivandet men saker kommer emellan, det skjuts upp. Avståndet mellan bloggförfattaren och bloggen växer därför. Vi känner inte riktigt igen varandra längre.

Fast jag tror att det finns grejer kvar att säga. Så kanske kan vi börja med att småprata lite, låtsas som att vi inte riktigt är här på allvar ännu? Vad har hänt sen sist?

Jag har gift mig med Lina. ÄNTLIGEN. Efter tio år tillsammans. Haft livets mest fantastiska fest, med alla de bästa vänner man kan önska sig samlade på en plats, två magiska dygn. Dansat mig svettig med min brud till röjiga Halkan Balkan och därefter dragit iväg på romantisk bröllopsresa på Reeperbahn.


Jag har bytt jobb. Från Mondo FRS i Stockholm till inobi i Göteborg. Med det följer ett skifte i arbetsfokus i riktning mot mer av sociala analyser. På inobi kommer jag att jobba mycket med arkitekturens samhälleliga dimensioner. Vad det innebär i praktiken kommer det bli mer om framöver på bloggen. Se det som ett löfte.

Jag har varit med och fixat en två veckors sommarbrigad i Uppsala, renoverat upp ett nedgånget gammalt timmerhus i Hågaby till ett samlingsrum för allmänheten. Rapport och bilder från brigaden finns att ladda ner här.


Ser ut som jag haft det rätt gött i bloggens frånvaro. Vad som händer framöver får framtiden utvisa. Hur skulle det annars gå till?