Approximation

Reinfeldt ljuger om jobben

2012-01-26T23:32:00.009+01:00

I gårdagens telefonväkteri i Studio Ett hade statsminister Fredrik Reinfeldt, till skillnad från sin fru, klivit ut från tvättstugan i Sagerska Palatset, för att möta verklighetens folk i etervågornas dunkel. Ett lovvärt initiativ som förtjänar uppmuntran även om programformatet inte gav utrymme för några vassa uppföljningsfrågor och de flesta, på förhand utvalda, inringarna dessvärre slösade bort sin tid på oväsentligheter eller fullkomligt harmlösa frågor. Anders Holmberg och Monica Saarinen var inte särskilt på hugget de heller.

Inringaren Joakim Jakobsson ställde i alla fall en skarp fråga om jobbskatteavdraget. Tanken var ju, konstaterade Joakim Jakobsson, att de stora skattesänkningarna skulle finansieras genom att de skapade fler jobb och därigenom fler som betalar skatt (i praktiken har finansdepartementet beräknat självfinansieringsgraden till 40-50 %). Men istället har arbetslösheten i Sverige gått upp. Så hur finansieras egentligen jobbskatteavdraget?

Statsministern undvek att svara på den direkta frågan om skattesänkningarnas finansiering. Det var nog taktiskt riktigt gjort eftersom finansieringen är ett ganska dystert kapitel för regeringen. För i grund och botten betalas skattesänkningarna genom ett eftersatt underhåll till järnvägen, en nedprioriterad klimatpolik, sänkta tak i a-kassa och sjukförsäkring, slopad avdragsrätt för fackmedlemskap och höjda a-kasseavgifter, avvecklad arbetsmiljöforskning, sänkta bidrag till kulturtidskrifter, offentliga åtstramningar och försämrad hälsa, sänkt bistånd, höjda vårdavgifter, utförsäljningar av statliga bolag, slopade fria inträden till muséer, studieavgifter för utländska studenter, ökad barnfattigdom, utförsäkringar av sjuka och genom att andra för samhället viktiga satsningar inte genomförs, såsom en aktiv bostadspolitik för att avskaffa bostadsbristen, höjda studiemedel, fler händer i vården, höjda lärarlöner. Och så vidare.

Istället för att beröra sådana tråkigheter, som så att säga befinner sig på det glada paketets baksida, framhöll statsministern att jobbskatteavdraget visst har gett fler jobb:

”De som utvärderar regeringens politik har påpekat att det enskilt mest jobbskapande vi har gjort, som har lett till ökad sysselsättning, högre sysselsättning än vad som annars har varit fallet, är jobbskatteavdragen. Just därför att det ger en så tydlig drivkraft till låg- och medelinkomsttagare att öka sin arbetstid.”

Jobbskatteavdragen – ett riktat bidrag till de som har arbete – är alltså, enligt både regeringens egen åsikt och externa bedömare själva grundpelaren i alliansens sysselsättningspolitik. Det är det ”enskilt mest jobbskapande” som regeringen har gjort. Det blir då naturligtvis angeläget att söka evidens för hur framgångsrikt jobbskatteavdraget egentligen har varit för att skapa fler jobb – i verkligheten.

Det märkliga är att det är oerhört tunnsått med sådan evidens. Och idag presenterades en forskarrapport från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) som konstaterar att det är mycket svårt att överhuvudtaget utvärdera om jobbskatteavdragen har haft några effekter på sysselsättningen, ur sammanfattningen:

”Vår sammantagna bedömning utifrån en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget. Den begränsade variationen mellan individer i reformernas omfattning i kombination med komplexa sysselsättningstrender både före och efter reformerna innebär en stor utmaning för vårt och framtida försök att utvärdera jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter.”

Det som gör IFAU:s rapport särskilt intressant är att det är första gången som någon försöker titta på vilka effekter jobbskatteavdraget faktiskt har fått för sysselsättningen. De tidigare forskarutvärderingar av jobbskatteavdraget som regeringen, och nu senast Fredrik Reinfeldt i Studio Ett, har lutat sig mot har allihop varit uppskattningar ex ante, dvs antaganden som utifrån teoretiska utbudsmodeller i förväg uppskattar vilka effekter jobbskatteavdraget teoretiskt borde få på sysselsättningen, om den förenklade nationalekonomiska standardmodellen stämmer. IFAU:s studie är den första utvärdering som, baserat på kvasiexperimentella metoder, analyserar data observerade efter (ex post) att jobbskatteavdraget genomförts.

Om det nu inte ens är möjligt att utvärdera sysselsättningseffekterna av regeringens mest jobbskapande reform, kan man ju fråga sig hur bra den här regeringen egentligen är på den där arbetslinjen man gick till val på.

De teoretiska utvärderingar som Reinfeldt och Borg håller i handen har tidigare funnit att jobbskatteavdraget bör ha en viss effekt på sysselsättningen. Ingen jättestor, men en viss. Lennart Flood kom i en SNS-rapport 2010 fram till att jobbskatteavdraget ”på lång sikt” ökar antalet sysselsatta med 72 000 räknat i termer av heltidssysselsatta. Det innebär en kostnad om cirka 900 000 kronor per jobb för staten. Ett ganska dyrt och trubbigt sätt att få fler i arbete, och man kan ju tycka att de pengarna kunde ha gjort större nytta om de använts mer direkt för att möjliggöra sådant som verkligen behöver göras, t ex fler händer i vård och omsorg, och höjda lärarlöner. Sådant som istället har fått stryka på foten för att finansiera jobbskatteavdragen.

Att regeringen inte satsar på mer verkningsfulla reformer för jobb beror på att man, av ideologiska skäl, helt enkelt, inte har några bättre förslag än jobbskatteavdraget. I ett replikskifte på Nationalekonomiska Föreningen 2010 försvarade Anders Borg jobbskatteavdraget mot anklagelser om dess bristande effekter såhär:

”Magnus Henrekson antyder att det här är en ineffektiv metod därför att den bara ger 75 000 jobb. Problemet är bara det att alla andra tänkbara åtgärder som vi har räknat igenom fram- och baklänges inte ens kommer i närheten av effekter i den storleken. Om vi t ex gör en bedömning av förändringar av arbetsrätten har vi inte något starkt forskningsstöd för positiva varaktiga sysselsättningseffekter. Om vi tittar på förändrade arbetsgivaravgifter, kapitalinkomstskatt eller bolagsskatt har vi inte heller någon särskild stark grund för att förvänta oss stora positiva varaktiga sysselsättningseffekter. När vi räknade på den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna som vi gjorde i budgeten för 2009 räknade vi med en varaktig sysselsättningseffekt på mellan 2 000 och 3 000 personer. Detta är ungefär så mycket man kan hitta stöd för i forskningslitteraturen.”

Finansministerns och regeringens stora problem är att man är ideologiskt förhindrade att titta i en annan riktning. Man kan helt enkelt inte, eftersom man trots allt medialt jamsande är och förblir moderater, tänka sig att öka sysselsättningen genom att öka den offentliga efterfrågan och anställa fler i den offentliga sektorn. Regeringen saknar därför svar på den stora arbetslöshetsproblematiken. Istället ägnar man sig gång på gång åt att dra en statistisk fräckis, som Reinfeldt körde ännu en gång i Studio Ett:

”Det är drygt 200 000 fler som är sysselsatta nu jämfört med när regeringen trädde till 2006 och började genomföra jobbskatteavdragen.”

Sant. Men också i sammanhanget fullkomligt irrelevant, eftersom befolkningen samtidigt har ökat. Det relevanta måttet för att utvärdera om regeringens jobbpolitik lyckas är inte ett absolut tal utan som andel av befolkningen. Ser man till de talen är arbetslösheten högre och sysselsättningsgraden lägre än då alliansregeringen tillträdde 2006.

Diagram från senaste AKU.

Reinfeldts svar till Joakim Jakobsson i Studio Ett var med andra ord inget annat än en klassisk Reinfeldtare. Frågan är hur många gånger alliansen ska få komma undan med att dra den sortens fräckisar medan journalisterna är upptagna med att avsätta oppositionsledare för ett syftningsfel.

Uppdatering 28/01 17:00: Anders Borg tycker fortfarande att jobbskatteavdraget är gôtt och säger till SR Ekot att "den grundläggande utvärderingen måste vara hur verkligheten fungerar". Ett märkligt påstående med tanke på att IFAU-studien var det första försöket att ta reda på just vilka effekter jobbskatteavdraget har haft för sysselsättningen i verkligheten. Borg menar också att de "allra flesta [andra studier] landar i att jobbskatteavdraget har stora effekter". Men han undviker att nämna att det då rör sig om studier ex ante, dvs studier som inte tittat på verkligheten utan uppehållit sig i de ekonomiska teoriernas värld. Lätt att röra ihop teori och verklighet om man är finansminister. Ekots reporter Staffan Sonning ställde inga följdfrågor om detta.

Det nya vänsterpartiet, ett nytt miljöparti

2012-01-08T23:14:00.007+01:00

Ana Rubin argumenterar för sextimmarsdag.
Inte förnyelse enligt DN. Foto: Jöran Fagerlund.
Vänsterpartiet har hållit kongress i Uppsala, valt ny partiledare och partistyrelse, reviderat partiprogram och behandlat stadgemotioner och andra motioner. Allt det där som sker när partier samlas och fattar beslut om framtiden. Partikongresser är, när de inte är åtsnörpta spel för galleriet, väldigt vackra varelser. De är platserna dit rörelseblodet återvänder för att pumpas ut i demokratins artärer ännu en gång. Ny bäring, ny kurs. Ny energi.

Det här var vänsterpartiets viktigaste kongress på mycket länge. Och den vackraste partikongress jag inte deltagit på. Ett slag i plytet på alla som räknat ut vänsterpartiet som politisk strömning och alla som kraxat om folkrörelsernas död.

I Uppsala möttes ett levande, spännande, demokratiskt, kaxigt vänsterparti. Precis vad som behövs mitt i de stora världskrisernas årtionde.

Programenligt tonar borgerliga ledarsidor ner betydelsen av kongressen. Dagens Nyheter menar i en ledare med titlen Ny ledare, samma politik (insåg ledarredaktionen verkligen inte ironin i den rubriksättningen?) att allt i vänsterpartiet är som förr:

”Lite tyder på att Jonas Sjöstedt, som tidigare har räknats till partiets förnyare, vill använda sitt starka mandat till att modernisera V och göra upp med mer av partiets historia än kommunistbegreppet”

Detta säger naturligtvis mer om DN:s ledarredaktion än om vänsterpartiets kongress. För DN kan förnyelse bara anta en skepnad: som ett steg till höger. Tanken att ett parti kan ”moderniseras” och utvecklas på andra sätt än genom att springa in i marknadskrafternas fålla är bortom den borgerliga ledarskribentens föreställningsförmåga. Eller åtminstone bortom vad de får betalt för att föreställa sig.

Men detta var verkligen en förnyelsekongress. I ordets rätta bemärkelse. Som partimedlem med förhinder att delta på plats följde jag webbsändningarna med gapande mun. Och det var inte enbart för att jag åt samtidigt som jag tittade.

Det var inte heller en förnyelse som leddes av partistyrelsen. Det var inte en taktiskt uträknad berättelse, om "förnyelsen" där partiet ”gjorde upp med sitt förflutna” för att ”födas på nytt”. Det var inte ett spel för galleriet regisserad av partistrateger. Den här förnyelsen leddes av ombuden, av partiets medlemmar, som rullade över avgående partistyrelsen i avgörande frågor; skärpte linjer, vässade profiler och riktade om partiets prioriteringar. Så som det ska fungera i ett levande parti.

How about this for förnyelse: som första och enda parti i svensk politik beslutade vänsterpartiet att säkerställa att våra företrädare alltid har fötterna i samma verklighet som medlemmar och väljare genom ett inkomsttak för alla partiets förtroendevalda och parlamentariker på 27500:- nettoinkomst. Högre en svensk medianinkomst, men långt under etablerade löner- och ersättningsnivåer för riksdagsledamöter och parlamentariker. Det är politik i handling och konsekvens. Sänkta politikerlöner? Vi fixar’t själva om inte de övriga partierna fattar.

De gamla "förnyarna" satt i foajén och spelade schack istället. Foto.

Men framförallt skedde förnyelsen genom den klara upprioriteringen av klimat- och miljöfrågorna. Frågeställningar som rör sig i en dimension DN:s ledarsida saknar sensoriska organ för att överhuvudtaget urskilja.

Det handlade inte bara om att kongressen valde en partiordförande som i hela sitt politiska liv arbetat särskilt engagerat med miljöfrågor. Även i valen till partistyrelse lyfte ombuden in två namn med tydlig miljöprofil, Wiwi-Anne Johansson och Emma Wallrup, i strid med valberedningens förslag. Kongressen skärpte skrivningarna om arbetstidsförkortning – en central miljöfråga – och beslutade att partiet ska ta fram ett nytt miljöpolitiskt program under kommande kongressperiod. Det senare beslutet hade partistyrelsen yrkat bifall på, trots att det normalt inte brukar förekomma att kongresser fattar beslut om framtida programarbeten, men ovanpå det bifölls, mot partistyrelsens avslagsyrkande, även motion C3 innebärande att vänsterpartiet ska anta ett ”ekologiskt-ekonomiskt program” för en ekonomi inom ramen för ekologiskt hållbara gränser.

Vad det i praktiken betyder är att partiet ska ta sig an frågan om hur social rättvisa, jämlikhet och välfärd kan tryggas utan en ständig ekonomisk tillväxt.

Den här kongressen lade alltså grunden för en ny politik och en nytolkning av vänsterns uppdrag. Inte genom att kasta ut gamla insikter och uppgifter, utan genom att till dem foga en ny tydlig politisk prioritering: miljökrisen. Jonas Sjöstedt sade i sitt avslutningstal:

”Bara den vänster som förmår att fullt ut ta till sig klimatfrågan är relevant i vår tid och kan ge svaren på framtidens utmaningar. Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer.”

Den plats som miljö- och klimatfrågorna nu har givits i vänsterpartiet i och med kongressen 2012 är en kraftig upprioritering. Vi behöver inte hymla med det: vi har inte tagit miljöfrågorna på tillräckligt stort allvar tidigare. Vi har inte velat förstå dom. Vi har inte byggt en grundläggande analys kring dom. Nu är det annorlunda.

Och även om vi som är både vänster och engagerade i klimat- och miljöfrågor alltid har vetat att svaren på miljökrisen i slutändan måste komma från vänster, har det tidigare varit svårt att uppmana andra som kämpar med miljöfrågan att rösta på vänsterpartiet, eftersom partiets praktiska politik och faktiska analys i miljöfrågorna har varit bristfällig. Så inte längre.

Jag tvekar inte längre att säga till alla som tar klimatfrågan på allvar att ge sig in i vänsterpartiets arbete. Där kommer ni inte bara behövas, ni kommer att höra hemma där och spela en stor roll där. För det här är ett parti som fattat vad det handlar om, vad som står på spel, vad som behöver göras.

Kan då de höga ambitionerna backas upp med en reell politik? Och hur ser egentligen vänsterpartiets fantastiska miljö och klimatpolitik ut i verkligheten?

I vissa delar finns den idag, i andra delar kommer den att utarbetas under de kommande åren. Kongressen beslutade alltså att ta fram ett nytt miljöpolitiskt program (och ett ekologiskt-ekonomiskt program, lämpligen bör de två programmen kombineras till ett enda med tydligt fokus på det ekonomiska systemets oupplösliga förening med miljöfrågan). Det innebär att diskussionen nu inleds: hur ska svaret från vänster egentligen se ut?

Jonas Sjöstedt gjorde två viktiga markeringar i sitt avslutningstal:

”Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt.”

Att offentlig konsumtion är mindre resursbelastande än privat är provocerande för liberaler. Men det är en logisk följd av inhägnadernas tragedi: Privatiserade resurser tenderar att användas mindre effektivt och mindre optimalt. Bara genom gemensamma lösningar på delade problem och kollektiva behov kan vi slå en brygga mellan en minskad resursanvändning och bevarad välfärd för alla.

Genom en politik för jämlikhet och utbyggda offentliga nyttigheter kan vänstern ställa upp ett positivt och framåtriktat program för en omställning som möjliggör en utökning av majoritetens frihet på ekologiskt hållbara villkor. Istället för det privata slöseriet: en gemensam lyx. Istället för privatiserade stränder: allmänna bad. Istället för privatbilism: världens bästa, tryggaste och mest bekväma kollektivtrafik.

Ett konkret exempel är frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken. En avgiftsfri kollektivtrafik innebär en ökad rörelsefrihet för den enskilde, samtidigt som det leder till en mer effektiv användning av allmänna nyttigheter och en minskad privatbilism. De övriga partierna förmår inte föreslå sådana lösningar eftersom de innebär omfördelningar från privat till offentlig konsumtion, men vänstern kan göra en grön utveckling av den generella välfärden till svaret på den svåra frågan: hur genomför vi den största resursanvändningsbesparingen i mänsklighetens historia samtidigt som vi gör livet bättre, löser det alltmer svårlagda livspusslet och tillgodoser de behov som kapitalismen idag undertrycker och negligerar?

Den kritik av den ekonomiska tillväxtens religion som Sjöstedt också lyfter i citatet ovan är Vänsterpartiet nu ensamma om i svensk politik, sedan även miljöpartiet ryggar för att säga sanningen om det fullständigt ohållbara med den eviga tillväxten. Vänsterns svar istället för ökad konsumtion är ett ambitiöst - modernt - program för arbetstidsförkortningar.

(Vilket även det här gänget brittiska keynesianska ekonomer tycker vore en god idé, även om de är snäppet mer radikala och förespråkar 20-timmars normalarbetsvecka).

Sex avgörande miljöfrågor som jag hoppas att vänsterpartiet kommer ta tag i framöver, lyfter jag i den rapport jag skrev för vänsterpartiets framtidskommission inför partikongressen. Den går att ladda ner från framtidskommissionens hemsida här (ligger som en del av framtidskommissionens slutrapport) eller med min ursprungliga textformatering innan sättning här. De sex frågorna är, saxat rakt från kapitelrubrikerna:

1. Den galopperande ojämlikheten
2. Den ohållbara kapitalismen
3. Den offentliga nöden i det privata överflödet
4. Övertron på tekniken
5. Vår självbild och vår världsförståelse
6. Att förstå miljökrisen som en världskris

Vad som nu gäller för vänstern är att våga fullfölja den påbörjade analysen hela vägen. Att sätta sig in i miljöfrågan innebär oundvikligen att inse att allt står på spel idag, och att vi rör oss in i en situation med oerhörda risker som kräver en grundläggande förändring av hur vi lever och ordnar våra samhällen:

"De miljökriser och de energi- och ekonomikriser som beskrivs i rapporten kan bara förstås som en sammanhängande helhet. Motsättningarna mellan den dominerande ekonomiska logiken och det omgivande ekosystemets entropigränser har nått en punkt där de blivit olösliga inom ramen för den rådande ordningen. Kapitalismens utvägar är igenbommade och det medför att vi idag befinner oss i upptakten till en Världskris. Alla siffror faller ner mot rött. Någonting måste ge vika." (Ur inledningen)

Mycket analyser från kongressen hos Erik Edwardson, fina foton hos Jöran Fagerlund, Mia Sand, Huddingeperspektiv, Annarkia, Schlaug, Sjöstedt, Effekt.

Från dåligt till sämre: Sveriges klimatpåverkan ökar

2011-12-21T23:02:00.005+01:00

I veckan presenterade Naturvårdsverket statistiken för de svenska växthusgasutsläppen under 2010. Det blev en rejäl kalldusch för alla som trodde att vi var på väg åt rätt håll. Efter en ovanligt stor nedgång 2009 blev förra årets ökning av de inhemska utsläppen den största någonsin: upp 11 % jämfört med föregående år.

Jeeeez. För att uttrycka det milt.

När utsläppen i Sverige föll 2008 och 2009 var det som en direkt följd av den globala ekonomiska krisen. Krisen innebar att den totala aktiviteten i ekonomin minskade, produktion och konsumtion föll tillbaka och det gynnade för stunden miljön, samtidigt som hundratusentals svenskar förlorade sina jobb. Regeringen passade den gången på att ta åt sig äran för de minskade utsläppen och ge sken av att de var ett resultat av en framgångsrik miljöpolitik. Vår dåvarande miljöminister Andreas Carlgren menade att Sverige var på god väg ”att nå vårt beting i EU och vårt klimatmål på minus 40 procent”. Inte med ett ord berörde Carlgren att minskningen berodde på den ekonomiska krisen. Fastän han naturligtvis visste att det var den främsta orsaken.

När 2008 och 2009 års samlade minskningar nu äts upp i en enda stor tugga av en explosiv euforisk klimatgastillväxt, är Lena Eks reaktion att skylla detta på den ekonomiska återhämtningen. Vilket på det hela taget är både sant och riktigt. Men samtidigt lite lustigt: när det går oväntat bra är det regeringens förtjänst, när det går fruktansvärt dåligt igen beror det på externa faktorer. Jojo.

Så vilka slutsatser kan man dra av årets katastrofsiffror? En slutsats kunde vara att det uppenbarligen finns en problematisk korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp, att vi uppenbarligen befinner oss en bra bit från den koldioxidneutrala tillväxt reformpolitiken drömmer om och försöker förmedla bilden av. Den sortens problematiseringar vill inte miljöministern ge sig in på, av uppenbara skäl (skulle ju ställa både finansdepartementet och tillväxtkapitalismen i största allmänhet i lite dålig dager).

Istället blir det operation överslätning: ”Sett över tid är trenden tydlig på så sätt att Sverige mellan 1990 och 2010 minskat sina utsläpp med 9 procent”, säger Lena Ek.

9 % på 20 år. Det gör 0,45 % per år. Inte direkt en minskningstakt som imponerar, givet vad vi behöver åstadkomma och givet att det är den ackumulerade mängden koldioxid i atmosfären som påverkar klimatet, inte hur mycket vi släpper ut just år 2020. Det innebär att ju längre vi väntar med kraftfulla minksningar desto större och mer drastiska måste de bli när de väl genomförs.

Nu har till och med den svaga minskningen av de inhemska utsläppen brutits i och med årets siffror. Under den period som den nuvarande högerregeringen kan åläggas ansvar för (2007-2010) har Sveriges inhemska utsläpp av växthusgaser istället ökat med ungefär 0,6 miljoner koldioxidekvivalenter.

Den minskning Lena Ek tar credit för har alltså i sin helhet skett under perioden fram till maktskiftet. Innan den nuvarande regeringen avskaffade Klimatinvesteringsprogrammen och valde att prioritera utbyggnad av vägnät framför upprustning av järnvägen.

Men allt detta är bara dribbel med siffror ombord på en oljetanker påväg i fel riktning. För den utsläppsminksning vi egentligen skulle behöva genomföra befinner sig i en helt annan storleksordning än de som ännu diskuteras i dessa sammanhang. Det handlar om minskningar på 5%-10% per år. Och den stora och politiskt svåra frågan är: finns det något annat sätt att åstadkomma sådana minskningar än genom ekonomisk kollaps?

Istället för att ta den diskussionen, avgörande för vår framtid, föredrar ansvariga politiker att mumla och fippla med fakta och låtsas som att allt är i huvudsak on track. Jag kan inte tänka mig något farligare eller mer oansvarigt sätt att hantera en framrullande katastrof än att makthavarna sprider bilden av att vi rör oss i rätt riktning, när det är precis tvärtom.

David Harvey

2011-11-15T02:07:00.005+01:00

David Harvey är briljant på Occupy London den 12 november i år. Transkript här. En världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet. Hur, var, kan vi hejda den här vansinniga farkosten, byta färdmedel och kurs? Genom att använda staden som en politisk terräng, genom att politisera rummet, genom att bita sig fast i ackumulationens hjärtkammare.

"You assemble in places like this. And you stay in places like this. You don’t say, We’re going to have a demonstration and then go home. No. You stay. You stay.

Nu börjar kraftmätningen, uthållighetskampen. Överlever Occupyrörelsen vintern kommer våren i väst bli mycket intressant. Såväl David Harvey ovan som Mike Davis lyfter fram den handgripliga omvandlingen av offentliga rum till politiserade allmänningar som fundamentala kampstrategier. Davis nämner särskilt, som en av punkterna i sin fempunktsplan:

Continue to democratize and productively occupy public space (i.e. reclaim the Commons). The veteran Bronx activist-historian Mark Naison has proposed a bold plan for converting the derelict and abandoned spaces of New York into survival resources (gardens, campsites, playgrounds) for the unsheltered and unemployed. The Occupy protestors across the country now know what it’s like to be homeless and banned from sleeping in parks or under a tent. All the more reason to break the locks and scale the fences that separate unused space from urgent human needs.

Världen tar vi tillbaka från maskinkapitalismen gata för gata. Privatiseringarnas inhägnader kan omvandlas till offentliga nyttigheter och demokratiska gläntor en efter en. Varje plats kan bli ett Thahirtorg.

Uppdatering: You can't evict an idea whose time has come.

Valfriheten som ursäkt

2011-11-11T19:41:00.002+01:00

Men vad ääär nu detta? Det skulle ju bli så bra för alla med valfriheten! Hur kommer det sig att vi istället får denna en följetong av rapporter om växande klyftor, försämrad service, stigande priser och vanvård?

De senaste dagarna har givit några exempel på vad vinsintressen i omsorgssektorn leder till. Och visst är driftsformen en grundläggande komponent som måste diskuteras.

Men det är också nödvändigt att vi vågar diskutera problemen med kundvalet som sådant. Vad som händer då konsumentens valfrihet blir modell för relationen mellan utförare och brukare istället för medlemmens medbestämmande.

För nu börjar vi se vad valfriheten faktiskt innebär.
Istället för ge mer frihet till brukarna så har valfriheten blivit en tvångströja för oss konsumenter, men en frihet för företagen.

Vi brukare (eller ”kunder” som den påbjudna benämningen är) tvingas bli grävande journalister och ta reda på allt om utförarna, vi tvingas hålla oss redo att byta om vi blir missnöjda (var går gränsen mellan bra och dålig kvalitet? kan jag ställa mig i kö till nästa utförare redan nu?) och vi tvingas vada genom och genomskåda reklamfloskler i mängder. Väljer vi fel utförare har vi enbart oss själva att skylla.

För företagen är det tvärtom. Snarare än att fungera som ett incitament att ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande (det som propagandan påstod skulle inträffa) har kundvalet mer och mer kommit att bli en perfekt ursäkt för företagen. Den används som ett argument för att slippa ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande.

Det senaste exemplet är Caremas instituionaliserade vanvård av äldre. Kritiken mot företaget bemöts med ett konstaterande som liknar en axelryckning: ”Om de inte är nöjda så kan de alltid lägga in sig någon annanstans.” Vilket möjligen är riktigt i teorin, men i praktiken naturligtvis närmast omöjligt. En 93-åring flyttar bara en gång.

För företaget öppnar enbart själva existensen av kundvalfriheten en dörr till en moralisk undanflykt: kunderna har själva valt oss. Sålunda tvingar vi inte på någon vår vanvård.

På det viset kan företagen vända sig från inte bara det moraliska ansvaret utan också slippa ifrån ansvaret för krångliga eller besvärliga kunder. Den enklaste strategin för ett företag med en ”besvärlig” kund, en kund som kanske bråkar om sina rättigheter, som kanske kostar mer i drift än vad den genererar i intäkter eller kanske uppmanar andra kunder att organisera sig och ställa krav på utförandet, är att helt enkelt driva bort kunden. Om du inte är nöjd får du söka dig någon annanstans, du har en valfrihet, så använd den då!

Så kunde trots allt inte den gamla offentliga verksamheten, som hade sina brister, göra. De kunde inte be en bråkstake försvinna, de var tvungna att stå ut också med de besvärliga brukarna, som kände till sina rättigheter.

Och det är bra för alla oss andra. För de besvärliga brukarna fyller en viktig funktion för brukarkollektivet. Också den som inte själv skulle höja sin röst och kräva sin rätt har en väldig nytta av att de besvärliga kunderna stannar kvar och tar fighter som tvingar fram förbättringar..

När det blir mycket lättare för personer som värnar om sina rättigheter och sina intressen att fly än att stanna kvar och fäktas, då blir det också färre som fäktas. Då försvinner en viktig drivmotor för kvalitetsutveckling.

På ickemarknader som omsorgsmarknaden, med en oelastisk efterfrågan, där behoven konstant är större än utbudet, är strategin med en undermålig service närmast helt riskfri. Förlorar du en kund står hundra i kö. Det samma är fallet med exempelvis banktjänster där de stora bankerna tävlar i att behandla sina kunder som skräp. Ett drygt bankbemötande är ingen skandal, det är en regel.

Kundvalfriheten innebär att brukarna får mindre rättigheter.
Kundvalfriheten innebär att företagen har mindre skyldigheter.

Genom kundvalet ändras relationen mellan brukare och utförare. Och när valfriheten går in och lovar stort och flott om allt den ska ge, smiter samtidigt den reella makten över verksamheten ut bakvägen. Valfriheten leder därför inte till en bättre service eller bättre kvalitet – utan till raka motsatsen.

Alternativet till detta tillstånd av fullständig ansvarslöshet och kvalitetsförfall är en omsorg och service där brukarna istället för ”konsumentens valfrihet” ges medlemmens inflytande och delaktighet. Där barriärerna runt verksamheten – de som privatiseringarna rest allt högre för att ”skydda företagets intressen” – ersätts med transparens och tillgänglighet – med demokrati.

Det vore välfärd 2.0.

Tid för byggemenskaper

2011-11-04T13:43:00.004+01:00

Nyligen presenterades siffrorna för de globala koldioxidutsläppen under 2010. Efter den ekonomiska krisen 2008 var ökningen under 2010 rekordstor, c:a 6 %, och överstiger därmed IPCC:s värstascenario från 2007. När det går bra för ekonomin, när produktionen och konsumtionen ökar, blir situationen för klimatet än värre. De senaste siffrorna ger en genomsnittlig temperaturökning på 2,4 - 6,4 grader de kommande hundra åren.

Om utvecklingen ska hävas står mänskligheten inför sin största utmaning någonsin. Ska vi uppnå ett globalt rättvist miljöutrymme och samtidigt undvika en katastrofal klimatförändring måste vi drastiskt – med c:a 85 % – minska energi- och resursanvändningen i länder som Sverige.

I praktiken betyder det att vi på alla samhällets områden måste dra om resurskretsloppen i helt nya banor och att vi kollektivt måste ändra våra mest invanda konsumtionsbeteenden.

Boendet har en stor roll att spela i den omställningen. Våra bostadsmiljöer kan antingen ge oss förutsättningarna för att leva resurseffektivt och hållbart, eller försvåra för oss att göra det. I bostadens livsrum etableras vanor och beteenden. Genom bostadsmiljöns utformning bekräftas eller ifrågasätts synsätt och värderingar.

Men trots bostädernas stora betydelse för omställningen sker idag mycket lite innovationsarbete på bostadsbyggandets område. De nya flerbostadshus som byggs liknar i allt väsentligt de gamla. Fokus i lägenheternas utformning ligger på försäljningsaspekter. Ytskikt som ska ge "en känsla av lyx", överdimensionerade köksuppställningar ämnade att framkalla föreställningar om ett hemliv som få har tid att leva upp till i verkligheten och planlösningar som bekräftar sekelgamla föreställningar om hur en familj ska se ut. Stilmässigt är de nya flerbostadshusen en osäker eklektisk nyfunktionalism som undviker alla ideologiska ställningstaganden som kunde provocera någon. En arkitektur till stor del driven av materialleverantörerna och lägenhetsmäklarna.

Hur kommer det sig att bostadsbyggandet fastnat i en så meningslös upprepning av gårdagens lösningar i en tid då sektorn borde ta täten mot framtiden?

En förklaring ligger i hur den svenska byggbranschen och beställarsidan är strukturerad. Vår byggsektor präglas i extrem utsträckning av några stora koncerner. I en alldeles egen division spelar PEAB, NCC och Skanska med en omsättning på c:a 30 miljarder vardera. Dessa byggkoncerner är i hög utsträckning vertikalt integrerade, innebärande att de är både materialleverantörer, byggentreprenörer och byggherrar, samlade i en familj. Byggkoncernerna upprätthåller sina avkastningsnivåer genom att använda sina egna byggsystem och genom att bygga direkt för försäljning. Detta, konstaterar Statskontoret i rapporten Sega gubbar? (2009:6), innebär att man ”av naturliga skäl inte [har] samma incitament att pressa kostnader och styra mot kvalitet på lång sikt” som om man byggde för egen långsiktig förvaltning.

Kokar man ner det hela så är grundproblemet att det är fruktansvärt ont om kvalitetsdrivande beställare.

Bostadsrättsföreningarna köper färdiga produkter, uttänkta och ner till minsta kvadratdecimeter och installationskomponent färdigspecade och genomräknade av byggföretagen. Allmännyttan, som en gång var just en kvalitetsdrivande byggherre, bygger idag många gånger så lite att man inte klarar av att upprätthålla en ordentlig beställarkompetens. Statskontoret pekar även på att eftersom allmännyttan omfattas av lagen om offentlig upphandling (LOU) så är det ”lättare att motivera val utifrån pris än kvalitet vilket ytterligare minskar byggherrens möjlighet att bidra till omvandlingstryck inom branschen.” Därtill kommer att det inte längre finns någon klar vision om vad Allmännyttan ska göra, hur boendet ska utvecklas.

Vi lever inte längre i de stora berättelsernas tid. Ska det svenska bostadsbyggandet utvecklas, svara mot tidens behov och öppnas för innovation och kreativitet istället för konformism och rädsla, då måste istället nya sorters beställare komma in i bilden.

För ytterst har det aldrig varit vare sig byggarna eller arkitekterna som frambringat innovationer i bostadsbyggandet, sådan utveckling har alltid varit beroende av framsynta, modiga och idéburna beställare.

Tittar vi utanför Sveriges gränser finns det mycket att lära om hur en sådan förändring skulle kunna åstadkommas. På senare år har Tyskland vuxit fram som en stor inspirationskälla för många. Inte minst fenomenet med byggemenskaper, baugemeinschaft, som utvecklats och spritt sig under de senaste tjugo åren.

Byggemenskapen Genova, Vauban.
Genom byggemenskaperna framträder en ny typ av beställare: ett demokratiskt kollektiv av individer och familjer, med en gemensam vision för sitt boende. Tillsammans, ibland med aktivt stöd av ett projektutvecklingskontor eller ett stadsbyggnadskontor, formar byggemenskaperna sitt flerbostadshus. Ritar, planerar, prioriterar, upphandlar, flyttar in och förvaltar. Det är en beställarkonstellation som visat sig ha en förmåga och vilja att driva fram kvalitet och innovationer som de traditionella byggherrarna i branschen saknar.

Erfarenheterna från Tyskland visar att byggemenskaperna kan resultera i bostäder som är upp till 20% billigare än motsvarande traditionella projekt. Detta i hus med personliga uttryck, grön spetsteknik och innovativa lösningar. Skillnaden mot det traditionella byggandet ligger naturligtvis i att byggemenskaperna är idédrivna. De formas av människor som i första hand har en idé om hur de vill leva och bo, istället för marknadsavdelningar som triangulerar bostadsutformningen mot antaganden om olika kundgruppers lägsta gemensamma nämnare och mot sådant som kan ge påslag på priset.

Varje byggemenskap är ett unikt projekt som får sin karaktär av deltagarnas vilja och intresse. En byggemenskap är mer än ett husbygge, det är en kunskapsresa för alla inblandade. Detta resulterar i byggnader med mycket olika fokus: olika fördelningar mellan privata och gemensamma ytor, olika typer av lösningar för att nå ökad hållbarhet, olika exteriöra uttryck.

Deltagarna i byggemenskaperna är själva amatörer i meningen att man ofta ikläder sig rollen som byggherre för första gången. Detta till trots har byggemenskaperna idag professionaliserats i sin beställarfunktion. Med tiden har mycket erfarenhet byggts upp och idag finns i Tyskland många arkitekt- och projektledningskontor som är inriktade på att professionellt och kunnigt lotsa byggemenskaper genom hela byggprocessen.

Tillslut har konceptet börjat nå svensk mark. Nyligen ordnade delegationen för Hållbara städer en konferens om byggemenskaper och en riksorganisation är på väg att formeras. Det första projektet i Sverige som genomförts som en uttalad byggemenskap var Urbana Villor i Västra hamnen i Malmö, ritat och projektlett av arkitekterna Pontus Åqvist och Cord Siegel. Huset belönades med Sveriges Arkitekters Kasper Salinpris 2009.

Namnet Urbana Villor kan låta märkligt, men är i sammanhanget välfunnet. För idén i just den här byggemenskapen är att förena villaboendets kvalitéer med flerbostadshusets täthet och gemenskap. På en yta av 500 kvadratmeter ryms motsvarande 7 villor på 140 kvm vardera, med egna uteplatser och en del gemensamma ytor.

Byggemenskaper kan uppföras som kooperativ, äganderätter, bostadsrätter eller hyresrätter. De kan ha tre deltagare eller fyrtio. De finns i alla skalor och sorter och bidrar till en ökad mångfald i boendet och därigenom också en större variation i den urbana miljön.

För kommunerna och för kommunernas stadsbyggnadskontor är en stor fördel med byggemenskaper att man kan börja planera, hitta lösningar och jobba tillsammans med de framtida boende, som liksom kommunen har ett långsiktigt intresse av bostadsmiljöns utformning. Detta istället för att, som idag, i stort sett enbart kommunicera med den aktör i byggprocessen som har det mest kortsiktiga intresset av alla inblandade (översta varianten i illustrationen nedan, nedersta processen är en byggemenskap):

Det ligger i sakens natur att många byggemenskaper samtidigt är mer eller mindre kollektiva. Dels föder projektformen som sådan en kollektiv anda, dels är delning av resurser såsom kök, förråd, vinterträdgård, odlingsmark, tvättrum, verkstad, umgängesrum, gästrum, gym & bastu med mera ett effektivt sätt att minska boendekostnaderna och krympa bort överytor.

Spräng de svarta lådorna

2011-10-26T21:51:00.007+02:00

I veckan öppnade Archileaks.se - en site som ska hjälpa arkitekter att dela filer och kunskaper med varandra. Det goda initiativet kommer från OkiDoki, som lagt ner mycket tid på att utveckla idén. Förhoppningen är nu att andra ska ta vid och bära projektet vidare... kanske är det en liten revolution på gång? Det vore välbehövligt. Jag skrev en text till Archileaks om nödvändigheten av en förändrad arkitektroll. Den version som publicerades är kortad, jag lägger därför här upp den i sin långa form.

Om man får tro George Bernard Shaw så är alla yrken sammansvärjningar mot lekmännen. En av skråväsendets historiska uppgifter har varit att gå vakt runt yrkeshemligheterna och på så sätt upprätthålla efterfrågan för yrkets utövare och – samtidigt – avståndet till utmanarna bland amatörerna. Detta genom att hålla amatörerna utanför, genom att upprätta en kunskapsgradient mellan skråets insida och utsida.

Denna ”överlevnadsstrategi” har varit central också för arkitekterna, en yrkeskår som genom hela 1900-talets massdemokratiska projekt har burit med sig skråets självbild: Vi, de utvalda, som i rakt nedstigande led från de stora mästarna förvaltar den hemliga kunskapen om rummets formala organisering. Även om det släktskapet endast undantagsvis är synligt i det vi faktiskt arbetar med och åstadkommer.

I arkitekternas fall är det kanske även så att arkitektskrået har fungerat som en sammansvärjning mot arkitekturen.

Arkitektur är nämligen lika lite som idrott något som kan överlåtas åt de professionella utövarna. Alla människor behöver arkitektur, på samma vis som alla människor behöver motion. Att skapa och att uppskatta arkitektur, att i en medveten och reflexiv process vara delaktig i en värld av mänskliga ting, hör till våra mest grundläggande behov. Från legotornen och sandslotten till Sim City och Minecraft – våra barnlekar och våra fritidssysslor vittnar om att många människor har en arkitekt i sig.

Den överväldigande mängden av den byggnadsmassa som tynger planeten har ritats och byggts av ”amatörer”. Av icke-arkitekter. Det är kategorier som byggmästare, snickare, ingenjörer, bönder, egnahemsbyggare och hemlösa, som i sitt formgivningsarbete lutat sig mot historiska och lokala traditioner, mönsterritningar, platsens tillgängliga material och diskussioner med grannen.

Så har det kommit att existera två arkitekturer.

En som ritats och utförts av ickearkitekterna. Vi kan unna oss att vara lite populistiska och kalla den för ett ”folkets byggande”. För det har handlat om just byggande. Ickearkitekternas verk har i sin egen tid sällan tillerkänts rätten att räknas som arkitektur.

Och så den arkitektur som Arkitekterna har stått för. En smal del av den totala mängden, men desto mer avbildad och kanoniserad. Alltsomoftast beställd av och representerande den ekonomiska, politiska eller religiösa makten.

De två arkitekturerna har båda handlat om att gestalta och uppföra funktionella byggnader, men i övrigt har de representerat två olika förhållningssätt.

Folkets byggande har successivt förfinat de former som varit möjliga att åstadkomma genom småskaliga arbetsinsatser och med lokala byggnadsmaterial. Detta byggande har, för att använda Habermas terminologi, stått med båda fötterna i livsvärldens moralsystem och nödvändigheter.

Samtidigt har Arkitekturen (med stort A) i allt högre grad varit en del av systemvärlden. Alltså den livssfär där ekonomiska och byråkratiska system, snarare än livsvärldens moral och direkta kommunikation mellan människor, styr över val, prioriteringar och utvecklingsvägar.

Arkitekturen har under 1900-talet kommit att brukas som ett av statsbyråkratins och marknadens främsta verktyg för att ”rationalisera” människors vardag efter systemvärldens krav. De storskaliga byggprojekten inom ramen för 1900-talets folkhemsbygge kan i linje med detta ses som ett viktigt steg i systemvärldens kolonisering av livsvärlden. Bostaden och bostadsområdet blev under denna epok ett fält för de horder av experter som under 1900-talet trädde in i det tidigare skråväsendets positioner. Arkitekterna blev en av de expertgrupper som ansvarade för att inordna bostaden och staden i det moderna projektets rationaliseringssträvan.

Så trängde systemvärldens Arkitektur under 1900-talet steg för steg undan livsvärldens arkitektur, som förpassades till ett smalt stråk i utkanten av det stora samhällsbygget. Förändringen är synlig också i hur arkitekterna som yrkesgrupp expanderade i antal under 1900-talet. Byggandet professionaliserades.

Vilka är då idag de stora skillnaderna mellan systemvärldens och livsvärldens arkitektursyner, mellan de professionella Arkitekterna och amatörerna? Och hur påverkar det arkitekturen?

En grundläggande skillnad (som Catharina Sternudd ger exempel på i avhandlingen ”Bilder av småstaden”) ligger i hur vi talar om – och hur vi tänker kring – arkitektur.

”Vanligt folk” pratar om arkitektur med ord som utgår från den egna erfarenheten: man talar om det man ser och om hur man upplever det. Vad som är mysigt och vad som är trivsamt. Det är konkret och rakt på sak, utgår från människan som måttstock. Den estetiska upplevelsen är omedelbar och direkt.

Arkitekterna lär sig att istället tala om arkitektur på ett vis som närmast kan beskrivas som att inte tala om arkitektur. Detta är i linje med systemvärldens normer: yrkeskategorier som uppträder som systemets rationella experter övergår i sin expertroll till ett ”icke-kommunikativt instrumentellt förnuft”. Uttryckt genom en språklig metamorfos, som kan resultera i ett språk som i sin intighet gränsar till stumhet.

Thomas Hellquist myntade i en artikel i Arkitektur 2008 uttrycket formal autism som en benämning på ett tillstånd då arkitekterna ”håller fast vid en estetik och hävdar kvalitéer som gemene man inte längre ser eller förstår”. Det autistiska tillståndet präglas av ”inåtvändhet, svårighet att kommunicera, nedsatt språkförståelse, motstånd mot förändring och nya kunskaper och ett envetet sysslande med någon tankefigur eller rutin.”

Det är en bra beskrivning av arkitektkontorens slutna svarta lådor. Och av hela kårens oförmåga att rita och kommunicera prestigelöst, öppet och bullshitbefriat.

Den strimma av "folkets byggande" som finns kvar, understryker ytterligare arkitekternas autism. För amatörerna, som för sin del inte är fångade i en icke-kommunikativ pose, utbyter idéer och kunskaper precis så fritt och brett som tidens teknik tillåter. Ett exempel på detta är den stora mängden av mycket aktiva nätforum där husbyggare lägger ut tidiga ritningar, utvecklar och diskuterar olika lösningar och utformningsidéer, debatterar allt från tekniska och konstruktionsmässiga frågor till ren formgivning. Enbart det största svenska husforumet, byggahus.se har i skrivande stund omkring 1,4 miljoner inlägg.

Diskussion i golvforumet på Byggahus.se
För oss som till vardags arbetar med att rita hus finns det inga motsvarande kanaler för att opretentiöst och öppet pröva idéer, utbyta tips och erfarenheter, hjälpa andra arkitekter och samtidigt själv få hjälp att utveckla det egna tänkandet. På Arkitekturs blogg finns det närmaste vi kommer: ett kommentarsfält befolkat av en handfull kommentarsfältherrar som ordnat en olympiad i egocentrisk bitterhet.

Det moderna projektet ackompanjerades alltså av framväxten av nya expert- och yrkesgrupper som både byggde upp och mutade in ”sina” kunskapsfält. Att upprätthålla kontroll över ett kunskapsterritorium förutsatte att kliva in i en ickekommunikativ hållning: att i kraft av sin expertis ge besked, snarare än att föra diskussioner.

Arkitekterna hade mycket att vinna på att framstå som svarta lådor. På så vis kunde åtminstone en bit av föreställningen om arkitektens ointagliga formgivningsbegåvning bevaras, trots att yrkeskåren numerärt expanderade och breddades och samtidigt trängdes undan i en smalare del av den alltmer professionaliserade byggprocessen.

Men tiderna förändras. Och på område efter område har amatörerna slagit tillbaka. Många är nu de yrkeskategorier som i mötet med de nya orädda och superutrustade amatörerna har tvingats förändra sitt eget sätt att arbeta och kommunicera för att ha en chans att hänga med.

Med de nya verktyg som uppstått och de som snart kommer att se dagens ljus blir arkitektens gamla yrkeshemligheter allt mindre relevanta. Att göra ”professionella” visualiseringar av förslag är redan idag något som amatörer ofta gör bättre än arkitekterna själva. Att ta fram byggritningar kan automatiseras ur en 3d-modell. Vi går samma utveckling till mötes som journalistiken, då vem som helst med lättillgängliga publiceringsverktyg på internet kan starta sin egen tidning och nå masspridning.

Det är därför inte längre våra yrkeshemligheter som kommer att definiera vår yrkeskår, utan vår förmåga att röra oss i ljuset, vår förmåga att övertyga genom vår kunskap. För sanningen är att även om alla kan rita hus så krävs det en duktig arkitekt med ett tränat öga, ett associativt sinne och med lång erfarenhet av att lösa liknande problem, för att formulera ett svar på ett byggnadsprogram som är på samma gång funktionellt, ekonomiskt, rationellt och estetiskt övertygande.

I den nya tiden har vi allt att vinna på att spränga de svarta lådorna i branschen, släppa alla yrkeshemligheter fria och lära oss att istället övertyga och överleva genom vår kunskap. Det kommer göra att arkitekturen blir bättre, mer relevant och agil. Inte så autistisk.

Om det nu känns ovant att ta intryck av arkitekturens amatörer så kan inspiration lika gärna hämtas från en annan yrkesgrupp av experter som vuxit fram i den nya tiden: programmerare. För programmerarna har det dagliga erfarenhetsutbytet utanför kontorets siloanläggning blivit ett grundläggande arbetsverktyg. Delandet av kod, kopierandet av kod, frågor och svar kring problem med kod... programmerare är ett generöst släkte som både delar med sig av sina tillkortakommanden och hjälper sina konkurrenter att komma vidare. Det för tillfället största, helt öppna, programmerarforumet Stack Overflow har över 14 miljoner inlägg och fungerar som en enorm resursbank som gör hela branschen mer framgångsrik och produktiv. Här görs ingen åtskillnad mellan amatörer och proffs, hög eller låg, kunskapsbanken står lika öppen för alla och byggs upp av alla. Det är kunskapen som räknas, men även: att ställa välformulerade och begåvade frågor. På Github.com, med över 1 miljon programmerare som medlemmar, samlas i dagsläget cirka 3 miljoner öppna kodprojekt.

Det är ingen självklarhet att programmerarna blivit såhär pigga på att dela med sig. Länge trodde även programvaruföretagen att hemlighetsmakande och tjuvhållande på kod var nyckeln till framgång. Men allt det förändrades när den öppna källkodsrörelsen dök upp med den inställning som Eric S Raymond döpte till ”Linus lag” efter Linus Torvalds, organisatören bakom Linux: ”given enough eyeballs, all bugs are shallow.”

Ju fler som tittar på en bit kod, desto fler buggar kommer grävas fram och lösas. Därför är det så effektivt att tidigt dela med sig av sin kod: det gör att den blir bättre.

Den krassa erfarenheten av mötet med Linux arméer av betatestare och tusentals kodutvecklare har lärt programvarubranschen att det svarta lådorna inte har en chans i en tävling mot de ”öppna bazarerna”.

Vi arkitekter har en tyngre historisk identitet att göra upp med, men snart kommer vi upptäcka att vår bransch har många likheter med programmerarnas värld och att också vi har allt att vinna på att öppna upp, dela med oss och kommunicera mer. Inte bara kan vi då få en arkitektur som utvecklas snabbare, där fler buggar upptäcks i tid, där fler möjligheter blottläggs i ett tidigt skede – vi kan även få självförtroendet och förmågan att ta en större plats och ledande roll i byggprocessen.

Det behövs en liten revolution. Archileaks är ett steg på den vägen genom att uppmuntra kontor att dela den information som behövs för att driva ett arkitektföretag. Nästa steg är att våga visa upp en plan innan den är ”färdig”. Kollaborera för att göra resultaten bättre. Sluta rädas plagiat och kopiering. Lära sig säga till konkurrenten: jag vet inte här, men jag tror att du kan ha ett smart förslag?

En resursfråga

2011-10-19T20:39:00.005+02:00

I sista stund upphävde Europadomstolen igår tillfälligt utvisningsbeslutet för 91-åriga Ganna Chyzhesk som hjärtsjuk, dement skulle utvisas ensam till Ukraina.

Fredrik Reinfeldt, som även är mycket omtyckt av två barn och som, utan en tanke på att det kan se bra ut i pressen, har engagerat sig i att återbörda en försvunnen nalle, erkänner för Aftonbladets reporter att det är ”svårt att inte i hjärtat känna med henne och med hennes anhöriga”.

Men även om det ”känns i hjärtat” på vår store rorsman så är det viktigt att inte lyssna för mycket åt det hållet, utan att tvärtom behålla förmågan att betrakta frågan strikt objektivt.

Detta är Fredrik Reinfeldts paradgren. Att inte se de tusentals enskilda fallen, utan helheten. Om nu Ganna Chyzhesk ska få stanna i Sverige så är det viktigt att inse, menar statsministern, att ”då får annat stå tillbaka”. För det är, trots allt, "en resursfråga”:

”Om vi ska låta människor som lever under fattigare förhållanden och har anhöriga i Sverige komma hit, då tycker jag vi ska vara medvetna om att det kommer att ställa ökade anspråk på offentliga resurser. Då får annat stå tillbaka, då blir det mindre till skolan och mindre till sjukvården. ”

Det fanns tidigare en möjlighet - ”sista länken” - för äldre personer som saknar anhöriga i sina hemländer att söka uppehållstillstånd i Sverige, förutsatt att de har anhöriga här. Den möjligheten försvann 1997 när lagen ändrades. Och det är därför Ganna Chyzhesk ska utvisas, trots att hon inte har någon som kan ta hand om henne i Ukraina, trots att hennes yngre släktingar lever här. Hon är helt enkelt för sjuk och för gammal för att få vara kvar i ett av världens rikaste länder, hon är en ekonomisk belastning. Migrationsminister Tobias Billström avvisar bestämt alla tankar på att åter öppna för möjligheten att tillåta anhöriginvandring för sjuka och äldre, med just denna argumentation:

”Nej det är uteslutet. Skälen för varför vi ändrade lagen 1997 var starka. De som är äldre kan inte delta på arbetsmarknaden och de kommer dra på den medicinska vården och andra kostnader. Man måste våga prata om ekonomin”

Migrationsministern säger detta utan darr på stämman, utan att rodna eller ursäkta sig.

Jag har svårt att hitta några andra ord för den här inställningen än ondska.

Vi har alltså en regering som efter att ha sänkt inkomstskatterna med över 80 miljarder hävdar att vi inte har resurser för att göra det som är moraliskt anständigt.

En regering som hävdar att även om det ”känns i hjärtat” så är det nödvändigt att stänga gränserna för hjärtsjuka dementa som vill bo de sista åren med sina anhöriga i Sverige, för vad vore alternativet? Tar vi emot människor som ”inte kan delta på arbetsmarknaden” då kan vi behöva avskaffa det femtioåttonde jobbskatteavdraget!

Fast, nej, det där sista är inte vad regeringen säger. Det skulle låta så omänskligt.

Reinfeldt pratar överhuvudtaget inte om jobbskatteavdragen i det här sammanhanget. Istället målar han upp en annan motsättning där Ganna Chyzhesk hotar skolan och sjukvården genom att ”ställa ökade anspråk på offentliga resurser.” Det är ett klassiskt sverigedemokratiskt resonemang som statsministern nu har gjort till sitt.

Den moraliskt anständiga hållningen inför Ganna Chyzhesks situation hade varit att konstatera att lagen uppenbarligen skadar människor och att vi därför har ett ansvar som medmänniskor att se till att den skyndsamt ändras.

Och det är inför jobbskatteavdragen, inte inför anhöriginvandring av ensamma äldre, som frågan borde ställas, vid varje enskild budget som riksdagen antar: har vi verkligen råd med det här? Har vi råd med att fortsätta ge medelklassen de här presenterna?

Givet att vi faktiskt har en akut miljö- och klimatkris, att alla inte får den sjukvård och omsorg de behöver, att fattigdomen och klyftorna växer, att barnadödligheten inte är utrotad, att barn och ungdomar berövas chanserna till en meningsfull fritid, att vi har tusentals hemlösa på våra gator, att vi utvisar dementa och hjärtsjuka till en säker död... givet alla de nödvändiga och akuta utgifter och reformer som måste stå tillbaka för att upprätthålla skattegåvorna till de som redan har mer än de behöver. Är det inte helt enkelt en väldigt oansvarig politik?

För att inte säga komplett och fullständigt hjärtlös.

Läs mer: Stefan Lindborg, Annarkia

Fuskdrevet

2011-10-13T00:22:00.008+02:00

Bilden ovan föreställer det hyreshus i Stockholms ytterstad, där Juholt har sin lyxbostad tillsammans med sin stormrika sambo. En riktigt vräkigt kåk, som synes. Hur kan han!? Skattebetalarna rasar!

I detta nu faller mediedrevet mot socialdemokraternas partiledare i småbitar. Av anklagelserna om medvetet bidragsfuskande finns egentligen inte mycket kvar sedan det klarlagts att riksdagen inte har några tydliga bestämmelser om vilken ersättning ledamöter får ta ut när de delar lägenhet med en sambo, att olika ledamöter gjort på olika vis (en del har ansökt om full ersättning, andra om halv) och att Juholt i sin ansökan om hyresersättning har lämnat klar och tydlig information om att även hans sambo är skriven i lägenheten.

Eftersom riktiga uppgifter har lämnats i god tro är det enligt varje rimlig myndighetsordning förvaltningens uppgift att pröva om full ersättning ska utgå. Om för mycket ersättning skulle utbetalas efter att riktiga uppgifter har lämnats är det förvaltningen som har begått ett misstag.

Därtill har den information om ”regelverkets tillämpning” på riksdagens hemsida som flera medier hänvisat till igår och idag, tillkommit först i början på denna veckan. I en cachad version av samma sida från juni står det ingenting överhuvudtaget om att annan ersättning ska gälla då bostaden delas med en annan person. (Röda Berget har lagt upp skärmdumparna här). Riksdagförvaltningen valde alltså att lägga till just den informationen den 10 oktober, efter att drevet om Juholts ”fuskande” dragit igång. Varför kan man ju fundera över.

I Sydsvenskan konstaterar Marianne Bjernbäck, enhetschef på riksdagens ledamotsservice att riksdagen inte har någon grund för att kräva tillbaka pengar från Juholt för någonting (detta oaktat att han ändå valt att betala tillbaka hela den utbetalade hyresersättningen i samma stund som det uppstod oklarheter om hur stor den borde vara).

Den troligaste förklaringen till varför Juholt ansökt om mer i ersättning för sin arbetsbostad i stockholm än vad ”regelverkets tillämpning” avser, är inte lika spännande som drevets fantasier - men om man tänker efter ungefär en halv sekund betydligt troligare.

Det är, som Anne-Marie Lindgren skriver ”högst sannolikt att Juholt, som suttit i riksdagen sedan 1994 och en god del av den tiden haft sin familj i Oskarshamn (dvs. bott ensam i sin riksdagsbetalda Stockholmsbostad), rutinmässigt skickade in den gamla vanliga ansökan om hyresersättning. Utan att slås av tanken att hans nya samborelation betydde att den frågan hamnade i ett annat läge.”

Det är tunt, tunt, tunt i den här stormens öga.

Sedan i fredags förra veckan har inga medier kunnat presentera någonting som pekar på att Juholt begått ett medvetet brott mot ett juridiskt klart regelverk. Men det har inte hindrat dem från att spinna historien vidare kring rykten från ”interna källor” som serverat föda för rubriker där samma spiksoppa kokats allt tunnare, allt äckligare. Så skanderar exempelvis Aftonbladet just i detta nu som toppnyheter, under den ödmjuka vinjetten ”Juholts bostadsfusk”:

- ”Lögnerna som kan fälla Juholt” (artikeln återger rena spekulationer)
- ”Juholt svek partikamraterna” (en spinnoff på temat ”Han är rakt igenom ond!”)
- ”Valberedningen varnades för Juholt” (en spinnoff på temat ”han är komplett gaaaalen!”)

Detta samma dag som Juholt verbalt och politiskt har ÄGT sina motståndare i talarstolen i riksdagens partiledardebatt. Om politiken säger Aftonbladet... knappt ett ord.

Vi har sett mediedrevet gå förr, dess dynamik är vid det här laget välkänd. Den påminner om vad som sker på en skolgård när ett barn har fastnat i mobbarnas sökljus och en illasinnad ryktesspridning drar igång. Snart är det fritt fram att hitta på vilka lögner som helst om offret och alla är beredda att tro på dom utan eftertanke. Man har ju redan hört så mycket annat skit om henne, så varför skulle inte detta också vara sant?

Skillnaden mellan skolgårdens mobbning och mediernas är att journalisterna får bra betalt för sitt värv. Och att det är vuxna människor. Fast om det senare råder visst tvivel.

Efter kvällstidningarnas obefintligt underbyggda rubriker följer kommentariatets ”analyser”. I spaltkilometrar av tyckande och gissande verkställs domen, etableras bilden, faller bilan. Utan eget ansvar.

När sanningen tillslut hinner ikapp och, något försynt justerar krönikörernas felskrivna protokoll, så har den brölande lögnen redan fått ett tillräckligt stort försprång för att socialdemokraterna och Håkan Juholt för lång tid framöver ska vara förhindrade att nå ut med ett politiskt budskap.

Skadan kommer ta lång tid att reparera. Det återstår att se om Håkan Juholt någonsin kommer kunna slå sig igenom den medialt konstruerade bilden. Mona Sahlin gjorde det aldrig. Lars Ohly gjorde det inte heller.

Två frågor är nu akuta att diskutera för arbetarrörelsen.

Den första gäller mediestrategi.

För det här är inget nytt. Det kommer hända igen. Och igen. Drev och politiska narrativ kan bara brytas genom att effektiv moteld anlägges på samma nivå som dreven konstrueras. Det går inte att blockera en borgerlig berättelse genom att skicka pressmeddelanden. Oavsett hur många sanningar de innehåller. Det enda som funkar är att kontrollera egna medier som bryter mobbningsmönstret, som inte spelar med i narrativet, förhåller sig kritiskt och berättar den andra versionen.

Den andra frågan att diskutera, främst för socialdemokraterna, är vilken jävla oordning som ska tolereras i ett parti? Det är uppenbart att socialdemokraterna har svåra interna motsättningar med personer eller grupperingar som inte tvekar att plantera historier i medierna för att fälla sina motståndare för att förändra partiet i den riktning man önskar eller vinna egna positioner.

Aftonbladets huvudfeeder sedan i lördags har varit en ”intern källa” som matat tidningen med anonyma "uppgifter" som inte kan beläggas. I skrivande stund hänvisar både Aftonbladet och Svd till”en tung S-källa” som anonymt insinuerar att Juholt har ett bagage fyllt av lik: ”Jag varnade själv valberedningen för hans slarv, och att allt inte stod rätt till.” Trevligt. VARFÖR känns det viktigt för dig som socialdemokrat att prata om det just nu?

Att hantera ett fientligt mediedrev är svårt i alla lägen. Men det är i princip omöjligt om man samtidigt har kamrater i partiet som inte tvekar att hugga till i ryggen. Det påminner inte så lite om metoderna i SSU när de interna striderna var som störst.

Om det är samma personer som är inblandade den här gången också eller om det bara är djupt okamratliga beteenden som satt sig i väggarna, kan man bara spekulera i.

Och spekulerar hejvilt gör ju pressen så gärna.

Som bloggare har jag däremot ett publicistiskt ansvar att inte slänga ur mig vilka grundlösa anklagelser som helst, så jag nöjer mig med att länka en påminnelse om ett ännu olöst problem som någon kanske borde ta tag i.

UPPDATERING:
Läs också Viktor Tullgren: Storyn om Juholts fusk är en medialögn

Drivbänkar för ett värderingsskifte

2011-10-04T17:53:00.012+02:00

Varje grupp av människor är beroende av ett moralsystem för att strukturera relationerna mellan individer och mellan individerna och gruppen. Detta moralsystem kan kodifieras i religiösa teser, i juridiska lagar, i ideologier, eller som dogmer – grundläggande trossatser – internaliserade i vår mentala bild av verkligheten. Genom moralsystemet regleras vad som är accepterade och oacceptabla beteenden. Vad som är rätt och fel.

Våra moraluppfattningar och värderingar utgör en viktig del av det fundament som vår föreställning om oss själva som förnuftiga varelser – i motsats till tokiga – vilar på.

När en människas moraluppfattning kommer i konflikt med omgivningens hamnar hon i en position av självtvivel. Är det jag som är galen eller är det alla andra? Att befinna sig i tvivlet är obehagligt och påfrestande och det leder människorna till att successivt justera sina moraluppfattningar för att sammanfalla med omgivningens.

Vårt moralsystem befinner sig sålunda alltid i rörelse, i många riktningar samtidigt. Det justeras dialektiskt som en konsekvens av förändrade materiella och institutionella omständigheter och i mötet med andra moralsystem.

Det finns en inbyggd tröghet i dessa förändringar som följer av att människor är mer benägna att hålla fast vid sina en gång anammade dogmer än att överpröva dem. I regel vill vi inte behöva justera vår uppfattning om rätt och fel, sant och falskt, och vi föredrar att fortsätta tro och anse detsamma som vi gjorde igår.

Men när omslagen mellan två moraluppfattningar väl inträffar, kan det ske desto mer dramatiskt. En laddning har byggts upp mellan det dominerande moralsystemet och den faktiska verklighetens omständigheter. Laddningen utlöses plötsligt och i det ögonblicket kan man ställa sig mitt i flödet och närmast känna skälvningen i jorden när skiftet sker och massorna av människor sätter sig i ett nytt läge under solen. I det ögonblicket öppnas en tillfällig spricka i våra normalt sett stabila värderingar. Ett ”intellektuellt interregnum” för att tala med Comte, som möjliggör övergången från en dogm till en annan. I skiftet kan poler byta plats med varandra: en dygd, som måttfullhet, kan ersättas med sin direkta motsats, frosseri. Ödmjukhet övergår i narcisism. Moralism ersätts med hedonism. Eller, som revolutionsåret 1968: lydnadens ideal upphör att vara ett ideal och ersätts med ordervägran och kritisk reflektion. Eller flum, som major Björklund skulle kalla det.

Kvar efter den kollektiva moralbävningen står alla de som är oförmögna eller ovilliga att justera sina värderingar. Beroende på perspektiv: de ståndaktiga eller de dogmatiska. De hamnar efterhand alltmer på tvärs mot de nya värderingarna, och finner sig med tiden alltmer övertygade om att världen har blivit galen. Vilket den kanske har. Eller är det bara du som är galen?

Moral är föränderlig, men det innebär inte att den är rakt av utbytbar. Det spelar roll vad vi tror på för vilka vi faktiskt är och hur världen runt om oss ser ut. Som individer kan våra värderingar göra oss mer eller mindre väl rustade för att hantera olika situationer då vår ställning utmanas. Och som samhälle kan vårt moralsystem göra oss mer eller mindre lämpat att framgångsrikt möta en kris, hantera en förändring, anpassa oss till nya omständigheter.

Det är väl känt att vi idag står inför en kris av gigantiska proportioner. Inte bara som samhälle, utan även som art och som ekosystem. Den här krisen beror på att vi människor under de senaste seklerna har lagt oss till med konsumtionsvanor som bygger på att vi i rask takt förbrukar planetens sparade medel och kastar ut avfallet från festen i biosfären och atmosfären. Klimatförändring, artdöd och ödeläggelse av sårbara ekosystem är några av våra dåliga vanors direkta konsekvenser.

Det diskuteras för fullt vilka materiella förändringar som krävs för att möta krisen och mota katastrofen. Hur vi kan lägga om vår produktion, vår cirkulation, vår konsumtion, våra mest invanda dåliga vanor? Hur, hur?

Trots allt som sägs om allt som måste göras och allt som ännu hurtigare påstås om allt som görs, så fortsätter utvecklingen åt fel håll. I det klimatmedvetna och ”duktiga” Sverige ökar vi vår klimatpåverkan genom import, trots att vi berömmer oss om att minska CO2-utsläppen inom landets gränser. Och världen som helhet accelererar fortfarande mot avgrunden.

Frågan är om vi, givet det dominerande moralsystem, de föreställningar om vad som är rätt och rimligt respektive fel och orimligt, som vuxit fram under senkapitalismen, alls har förmågan att genomföra de nödvändiga förändringarna.

Mycket talar för att vi inte har det. Att marknadsekonomins grundläggande värderingar, och de värderingar vi internaliserat i vår världsbild då vi blivit marknadsvarelser, befinner sig i olöslig konflikt med de åtgärder och omprioriteringar vi måste genomföra om vi ska ställa om till en globalt rättvis hållbarhet.

Marx beskriver i Kapitalet hur penningekonomins framväxt i grunden förändrade inte bara människornas sociala strukturer utan lika mycket de mentala strukturerna. Människornas syn på sig själva och världen.

Enligt Marx förutsätter den moderna penningekonomin för sin funktionalitet en kvasireligiös tro på papperspengar och krediter. Hamnar detta trossystem i gungning, om det uppstår tvivel om pengarnas verkliga värde, då är krisen snart ett faktum. Som Georg Simmel skriver i The Philosophy of money, det är "[b]ara i ett stabilt och välordnat samhälle, som ger ömsesidigt beskydd och framgångsrikt bemästrar en rad inre och yttre hot mot ordningen, som ett så känsligt och lättförstörbart material som papper kan förvandlas till [pengar]" (citerad av David Harvey).

Att upprätthålla tron på - de abstrakta och komplett påhittade - symbolerna för kapital och krediter är därför den mest grundläggande uppgiften för centralbankerna under kapitalismen. När det misslyckas blir det finanskris och depression.

Och så länge det fungerar gör charaden det istället desto svårare för oss att urskilja det konkreta bortom det abstrakta. Skillnaden mellan faktiska resurser och symboliska resurser.

Jag vill mena att vi måste utmana även andra idag dominerande värderingar och föreställningar som är inkompatibla med en globalt rättvis hållbarhet:

1. Uppfattningen att valfrihet och privat äganderätt är grundläggande rättigheter som inte får begränsas. Föreställningen driver fram ett ohållbart resursutnyttjande och ett privat slöseri med begränsade resurser.

2. Uppfattningen att ojämlikhet är något "naturligt" / oundvikligt / önskvärt. Ett synsätt som innebär att krogmomsen kan sänkas samtidigt som fattigdomen består.

3. Uppfattningen att marknadsefterfrågan är en acceptabel metod för fördelning av begränsade resurser. Innebärande att rika och mäktiga kan köpa sig förbi resursknappheter och köer och kan bromsa omställningar till en hållbar resursanvändning.

4. Uppfattningen att politikens uppgift är att överlåta åt individerna att individuellt lösa våra kollektiva problem. Innebärande att demokratin ställer sig på sidlinjen när det behövs planering och en aktiv politik för att möta klimatkrisen.

5. Uppfattningen att det alltid är rätt och riktigt att jobba mer och konsumera mer medan det är fel att begränsa konsumtionsmöjligheter eller minska antalet arbetade timmar. Innebärande att vi gasar mot avgrunden och är oförmögna att bryta oss ur vårt konsumtionsberoende.

Att driva en linje i strid med allmänt vedertagna värderingar och trossystem är lika obekvämt för en politiker eller ett parti som det är för en individ. I regel har det inte heller några utsikter att bli särskilt framgångsrikt.

Därför föredrar partier som vet om att de inte är i takt med väljarnas värderingar i en fråga att ligga lågt och "invänta att tiden blir mogen". Ofta till priset av att partiet istället anpassar sin egen verklighetsbild till de dominerande föreställningarna. Se exempelvis miljöpartiets rörelse från tillväxtkritik till föreställningen om en grön tillväxt.

Hur går det då egentligen till när "tiden blir mogen"? Och vilka möjligheter har politiken att driva på värderingsskiften? Att "göra" tiden mogen.

Vi konstaterade inledningsvis att värderingar förändras i mötet med olika materiella och institutionella omständigheter (bas) och i mötet med andra moralsystem.

Ett exempel på detta är de två fundamentalt olika moralsystem som växer ur de olika konkreta produktionsförhållandena i privat- och offentlig sektor. För att hårddra och idealisera en aning:

Den privata sektorns uppdrag är att öka den privata vinsten. Människorna, kunderna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär internt, det är ett egenintresse.

För den offentliga sektorn är uppdraget att öka människors välbefinnande. Pengarna, de gemensamma resurserna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär externt, det är ett allmänintresse.

Denna skillnad i mål och medel genererar också skillnader i värderingar och moral. I privat sektor är slöseri, stor firmabil och ett flott kontor, ett tecken på framgång. I offentlig sektor är slöseri (”med skattepengar!”) något fult. I privat sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att byta ut. I offentlig sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att ha kvar. Och så vidare.

I en blandekonomi som vår existerar de två produktionsformerna – samhälleligt och privat, till allmän nytta och till egennytta – sida vid sida. Men de influerar / koloniserar ständigt varandra. Summan av dessa influenser (och andra) drar våra kollektiva värderingar i en eller annan riktning.

Under den socialdemokratiska epoken växte den offentliga sektorn och med det växte även det totala inflytandet från dess institutionella värderingar. Långt in i privat sektor kunde moralisk-politiska övertygelser om jämlikhet och ”rättvis fördelning” – på direkt kollisionskurs med marknadskapitalismens ideal – slå rot.

Idag råder det omvända förhållandet. Den offentliga sektorn, den allmänna nyttan, är genom politiska beslut nedrustad och tillbakapressad och tömd på självförtroende. Näringslivet går ideologisk och moralisk bärsärkagång. Frossar i sin egen spegelbild och tapetserar städerna med sin verklighetsbeskrivning och människosyn.

Även stat och kommun leker butik och företag. Knäböjer inför den främsta av tidens dogmer, valfriheten, och övergår till att fördela välfärd efter efterfrågan, inte efter behov. Den offentliga sektorns förvirrade ledarskap tar till sig det privata sättet att mäta effektivitet i termer av intern avkastning och anammar samma inställning till de anställda: som en utbytbar kostnad.

Så förskjuts våra värderingar, ett moralsystem övergår i ett annat. Svensken har blivit egoist.

I Kent Wernes bok Du sköna nya hem om ombildningarna av allmännyttan till bostäder i Stockholm återges ett antal nedslående vittnesmål om hur detta värderingsskifte kan ta sig konkret uttryck på individnivå i ett socialdemokratiskt land:

"Vi är positivt inställda till allmännyttan och tycker i princip inte att det är bra att allt mer övergår i privat ägo. Men det är klart att det kan vara en bra investering att vara med i detta sammanhang. Allting handlar om pengar nuförtiden."

"Många handlar nog som vi, röstar ja för att det var en god investering, trots att vi politiskt är emot utförsäljningen av allmännyttan."

Så växer den borgerliga moralens flexibla gråzon där vad som är rätt och fel alltid är underordnat om det genom att "vara smart" i rätt läge går att tjäna en slant extra. Även om så sker på andras bekostnad.

De borgerliga i Stockholm har varit mycket duktiga på att förändra det institutionella ramverket för att åstadkomma ett nytt materiellt egenintresse som leder vidare till värderingsförändringar. Det har i valen givit en stabil borgerlig majoritet i Stockholm, eftersom befolkningen helt enkelt fått stabilt borgerliga värderingar.

Ska vi ha någon chans att genomföra omställningen till en globalt rättvis hållbarhet behövs, på samma vis, ett grundläggande värderingsskifte. Åt andra hållet.

Nyckeln till det skiftet är att i bred skala upprätta institutionella relationer och materiella omständigheter där andra moralsystem kan växa. Drivbänkar för jämlikhetens moral, på samma vis som bostadsrättsmarknaden och shoppinggalleriorna, kvartalsboksluten och stämpelklockorna är drivbänkar där marknadskapitalismens värderingar sås, odlas och skördas.

Det handlar om platser och sfärer där människornas relationer struktureras efter en annan logik än vårt marknadsvärde, där privat överflöd ersätts av offentlig lyx, där egennytta ger plats åt allmän nytta.

Lär av borgarna. Kasta dom sedan i kompostkorgarna.

Det politiska reformutrymmet

2011-09-23T01:09:00.003+02:00

Politiken är full av ord som lanseras och brukas för att tvinga in debatten i specifika riktningar, leda åhörarnas associationer och definiera den verklighetsbild motdebattörerna förhåller sig till. Den som lyckas få motståndaren att använda de begrepp man själv väljer, har redan halva slaget vunnet.

I EU och EMU-omröstningarna var ja-sidan oerhört mån om att debatterna skulle handla om ”Europa” och ”euron” hellre än att prata om EU och EMU. Europa är ju trevligt och euron låter som något ganska lättillgängligt, glatt och fräscht, medan EU och EMU låter mer som två hotfulla och svårgenomträngliga byråkratiska konstruktioner. Att det faktiskt var just EU och EMU – inte europa och euron - som folkomröstningarna handlade om hindrade inte ja-sidan från att med dårars envishet bruka de flummigare begreppen i alla sammanhang de kom åt. Det var inget som de enskilda företrädarna själva hittade på, valet av ord var en centralt fastlagd strategi.

Jag minns hur förbannad jag blev när nått nöt på televisionen i byline-texten i en debatt 1994 kallade nej-debattören för ”Representant för Nej till Europa”. Jag minns också att ilskan snart övergick i en känsla av förtvivlan. För det fanns inget kvar för nej-sidan kvar att göra, i det ögonblicket var det tydligt hur långt ja-sidan hade fått debatten till sin spelplan genom att styra valet av ord.

Under alliansens fem år har samma känsla av att vi har förlorat slaget om språket återkommit många gånger, när inte bara journalister utan även oppositionen oreflekterat använder de ord som regeringens propagandaminister vill att vi ska använda.

Ett sådant ord som i pervers utsträckning har präglat årets budgetrapportering är begreppet reformutrymme. Inte bara den fromme finansministern Anders Borg talar ständigt om reformutrymmet, hela regeringen inklusive jordbruksminister Eskil Erlandsson har unisont plötsligt blivit synnerligen förtjusta i använda ordet i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och även, av strategiskt obegripliga skäl, socialdemokraternas ekonomiskpolitiske snubbe Tommy Waidelich, som svassar regeringen tätt i hälarna.

Jag roade mig med att genom mediearkivet undersöka hur användningen av ordet reformutrymme har förändrats mellan 1998-2011. För att rensa bort påverkan av ett utbyggt arkivunderlag jämförde jag med några andra vanliga ord i den politiska debatten. Resultatet var förvånansvärt tydligt.

Under alliansregeringens tid har begreppet reformutrymme hårdlanserats i debatten och från och med förra året (för övrigt samma år som den fördelningspolitiska bilagan försvann från budgeten), har användningen fullkomligt exploderat. Hittills i år har det förekommit 70 gånger fler mediereferenser till reformutrymme än under hela 2005. Användningen av de ideologiskt neutrala orden ”Sverige” och ”budget” har som jämförelse under samma period ökat 2,3 gånger i mediearkivet.

Visste man inte bättre skulle man kunna få för sig att det handlar om en mycket medveten politisk lansering.

Så vart leder den? Begreppet reformutrymme är oerhört praktiskt för den som vill undvika att riskdagens budgetdebatt handlar om vilka satsningar och prioriteringar vi som samhälle ska göra med de resurser vi totalt sett förfogar över, och istället vill stängsla in budgetdebatten i ett litet hörn där den accepterar en på förhand given kvot mellan privat och offentlig konsumtion, där själva kvoten – egentligen själva kärnfrågan - är som utesluten från debatt. Begreppet reformutrymme används på så vis för att definiera ett specifikt debattutrymme.

Gör vi ett besök i verkligheten existerar det på det hela taget inte något sådant som ett givet maximalt utrymme för reformer, det finns inget rum som den matematiskt lagde finansministern ”räknar sig fram till” och därefter presenterar för folket, som vore det en nationalekonomisk väderobservation.

Det är den bild finansen och regeringen vill ge av reformutrymmet: något man upptäcker snarare än själv definierar.

Det är rent nys, det är bara ideologi.

Vill politiken så kan den skattefinansierade sektorn på egen hand öka sitt reformutrymme genom att öka sina skatteintäkter eller sin upplåning. På samma vis som alliansregeringen genom skattesänkningar har omfördelat resurser från gemensamma nyttigheter till privat konsumtion, och därigenom krympt ”reformutrymmet” med en cirka 200 miljarder per år, kan samma rum i debatten öppnas igen genom att vi tar tag i den grundläggande diskussionen: vad ska vi egentligen använda samhällets totala överflöd till? Ska det plöjas ner i stora bilar, vräkiga hus och extra semesterresor åt de som redan har, eller i grön omställning, bra löner, välfärd och ett liv i värdighet åt alla?

Lite personligt

2011-09-15T01:26:00.002+02:00

Det går en del tid mellan inläggen på den här bloggen. Det går ett halvår. Jag lägger krutet på andra håll. Titt som tätt lovar jag mig själv att återuppta skrivandet men saker kommer emellan, det skjuts upp. Avståndet mellan bloggförfattaren och bloggen växer därför. Vi känner inte riktigt igen varandra längre.

Fast jag tror att det finns grejer kvar att säga. Så kanske kan vi börja med att småprata lite, låtsas som att vi inte riktigt är här på allvar ännu? Vad har hänt sen sist?

Jag har gift mig med Lina. ÄNTLIGEN. Efter tio år tillsammans. Haft livets mest fantastiska fest, med alla de bästa vänner man kan önska sig samlade på en plats, två magiska dygn. Dansat mig svettig med min brud till röjiga Halkan Balkan och därefter dragit iväg på romantisk bröllopsresa på Reeperbahn.

Jag har bytt jobb. Från Mondo FRS i Stockholm till inobi i Göteborg. Med det följer ett skifte i arbetsfokus i riktning mot mer av sociala analyser. På inobi kommer jag att jobba mycket med arkitekturens samhälleliga dimensioner. Vad det innebär i praktiken kommer det bli mer om framöver på bloggen. Se det som ett löfte.

Jag har varit med och fixat en två veckors sommarbrigad i Uppsala, renoverat upp ett nedgånget gammalt timmerhus i Hågaby till ett samlingsrum för allmänheten. Rapport och bilder från brigaden finns att ladda ner här.

Ser ut som jag haft det rätt gött i bloggens frånvaro. Vad som händer framöver får framtiden utvisa. Hur skulle det annars gå till?

Krisen i Fukushima

2011-03-14T00:15:00.001+01:00

Foto: The big picture
I spåren efter den massiva jordbävningen i Japan har den kritiska situationen på kärnkraftverken Fukushima Daiichi och Fukushima Daini hamnat i fokus för uppmärksamheten. I skrivande stund är utgången osäker, det kommer olika besked om vad som egentligen händer via olika kanaler, motstridiga tolkningar görs av situationens allvar. Den officiella informationens pålitlighet begränsas genom att filtreras genom skikt av corporate bullshit , samtidigt som många medier i glädjen över att kunna göra dramatiska löpsedlar om ett "exploderande" kärnkraftverk gärna drar på lite extra.

Förhoppningsvis håller reaktorinneslutningarna och förhoppningsvis blir det ingen härdsmälta och ett större utsläpp av radioaktiva partiklar den här gången.

Hur krisen än slutar så reser händelseutvecklingen några viktiga frågor. Lena Sommestad ställer en av dom. Är det verkligen rimligt, frågar hon, att vi gör oss beroende av energikällor som bygger på ”att ett samhälle kan upprätthålla fullständig kontroll under alla förhållanden?”

Det är en mycket berättigad fråga. För precis det grundantagandet – att fullständig kontroll går att upprätthålla - ligger i botten av beslutet att tillåta kommersiell kärnteknologi. Kärnkraften förutsätter fullständig kontroll, både i den interna driften och i förhållande till en mängd externa faktorer. I händelse av att kontrollen till följd av någon ”extraordinär händelse” brister så blir den "säkra" kärnkraften i ett slag istället oerhört osäker och framtiden för hela landsdelar, städer och länder prövas plötsligt på slumpens knivsegg.

Kärnkraften bygger, på samma vis som massbilismen och industrisamhället, på en synvilla. En rumslig- och tidsmässig närsynthet som gör det svårare att urskilja systemets egentliga fullständiga beroendeförhållanden och livscykelrisker. Ur ett individuellt perspektiv, i vår del av världen och i vår tid, ser det lätt ut som om tillvarons normaltillstånd består av fungerande försörjningssystem och en social-, ekonomisk och politisk stabilitet. Häftiga disruptiva störningar kallar vi för ”katastrofer”. De betraktas, på samma vis som ekonomiska depressioner, som extraordinära händelser. Egentligen händer de nästan inte.

Men ur ett lite längre och lite vidare perspektiv är det precis tvärtom. Katastroferna är en del av de långa cyklernas vardag, och det är för de långa cyklernas verklighet vi måste designa våra försörjningssystem.

Vi måste lära oss att se katastrofer som någonting normalt. Det är Japanerna ovanligt duktiga på. Det finns med största säkerhet inget samhälle på denna jord som är mer välrustat och utsatt för jordbävningar än det japanska. Stat och kommuner har detaljerade katastrofplaner, varje företag och varje familj har en skyldighet att utbilda sig och vara förberedda. Allt från byggnader till järnvägar – och kärnkraftverk – är designade för att klara av att marken de står på rör på sig med jämna mellanrum. Och med lite längre mellanrum skakar betydligt häftigare än annars. Inget land är bättre rustat att hantera en jordbävning än vad Japan är.

Trots det. Trots att systemen ska vara designade för att klara hundraårsjordbävningen, så fallerar kärnkraftens säkerhetssystem, också här, i världens mest katastrofberedda land. Kärnkraftverken i Japan är utformade för att klara en jordbävning på 8,2 på Richterskalan, men den jordbävning som slog till i helgen klockade in på 9. Nästan 10 gånger starkare än utgångspunkten i konstruktörernas extremscenario.

När kraftverken stängdes av automatiskt och den externa strömförsörjningen bröts blev kylningen av restvärmen beroende av reservsystem, dieselpumpar som efter ett tag slutade fungera. Det är oklart om de slutade fungera av samma skäl som motsvarande reservpumpar på Forsmark (ett konstruktionsfel) eller, som den officiella informationen gör gällande, när tsunamin slog till. En tsunamin som var större än vad kraftverket var utformat för att klara.

Kärnkraftsanhängarna är ute och försöker gjuta olja på vågorna. ”Något liknande är inte möjligt i Sverige.” skriver till exempel kärnkraftsanhängaren Niklas Lindgren på sin blogg.

Är det verkligen så? Kan omfattande och plötsliga störningar med effekter på flera samhällsnivåer bara inträffa i andra länder?

Risken för att vi drabbas av just en våldsam jordbävning är naturligtvis försumbar, men det finns många andra typer av katastrofer som kan dra bort den stabila grunden för ett kärnkraftverk. Osedvanligt våldsamma stormar, skogsbränder, kraftiga översvämningar, stigande havsnivåer, tsunamis, meteoritnedslag, krig, ekonomiska sammanbrott, datorvirus eller människovirus, jumbojets som kommer ur kurs eller kanske bara en kortslutning i ett ställverk och ett felaktigt installerat underfrekvensskyd.

Det finns nog även katastrofsituationer som vi inte kan föreställa oss idag därför att vi ännu inte har ställts inför dem. Det ligger i det oväntades natur att det är, just, oväntat. Vi lever individuellt och kollektivt med risken för att katastroferna kan och för eller senare kommer att inträffa. Vi behöver inte ägna hela våra liv åt att oroa oss för dom.

Det specifika problemet med kärnkraften, dock, är att det är en energikälla som fungerar väldigt dåligt tillsammans med katastrofer. Som rentav, vilket situationen i japan nu ger ett exempel på, förstärker och förlänger katastrofens effekter.

De städer som tsunamin slog sönder kommer att kunna ersättas med nya inom några år, men efter ett omfattande radioaktivt utsläpp från Fukushima skulle ingenting kunna återuppbyggas inom en radie av flera mil eller mer på hundratals år. Skulle en sådan händelse inträffa och vinden ligger åt fel håll så kan hela Tokyoregionen bli obeboelig för decennier framöver. Som Sommestad skriver: ett ”ögonblick av katastrof [...] skapar decennier av lidande.”

Det är den risk som kärnkraften placerar i vågskålen: att multiplicera konsekvenserna av en katastrof, sträcka ut dem i tiden och rummet. Kärnkraften minskar den sociala resiliensen, dvs samhällets förmåga att återhämta sig efter en katastrof. Det är, om vi bara förmår urskilja att katastrofer är någonting normalt, ett synnerligen dåligt säkerhetstänkande.

Kärnkraften har också andra problem i krisens ögonblick. I japan står nu 10 reaktorer avstängda (utöver de schemalagt avstängda) därför att en ofarlig drift av dem inte kan säkerställas. Detta stora beroende av ett fåtal single points of failure innebär att Japan drabbas av energibrist just när energin behövs som allra mest.

En distribuerad och småskalig energiproduktion har inte samma sårbarhet. Lokal sol och vindenergi kan istället omedelbart bidra till återuppbyggnaden, oberoende av långväga leveranser och oberoende av transnationella el- eller gasledningsförbindelser.

Stockholmscenterpartisten Per Ankarström tycker att det är fel av ”vänstern” att i nuläget diskutera kärnkraftens problem, utifrån den potentiella härdsmältan på Fukusihma., ”Det finns säkert skäl för en energipolitisk aspekt av naturkatastrofen i Japan men den är knappast nu.” anser Ankarström. Nej, kärnkraften är uppenbarligen aldrig aktuell att diskutera, vare sig i samband med olyckor eller i perioderna mellan olyckorna.

Men Ankarström missar det egentliga sammanhanget. Det är inte kärnkraftsmotståndarna som placerar ett kärnkraftverk i hjärtat av den internationella uppmärksamheten istället för fokus på de katastrofräddningsinsatser som ännu kan göras. Det är kärnkraftverket självt som står för det numret.

Istället för att tillåta civilsamhället och myndigheterna att helt fokusera på att rädda ännu överlevande jordbävningsoffer, bedriva traumabehandling och påbörja städning och återuppbyggnad, så tvingar krisen på Fukushima fram en evakuering av ytterligare 200 000 personer, samtidigt som hundratusentals människor i regionen utanför evakueringsområdet försöker att fly bort från ett potentiellt utsläpp. Kärnkraftverkets driftproblem blir ett problem för hela omvärlden.

Vi kan idag inte göra något åt naturkatastrofen, annat än att ställa upp med det stöd som Japanska myndigheter efterfrågar (hittills har katastrofhjälp från Sverige avböjts, med hänvisning till koordineringssvårigheterna).

Vad vi däremot kan göra är att fundera över hur man kan undvika att en motsvarande situation uppkommer igen, och hur vi undviker att den uppstår här.

Varför, kan man till exempel fråga sig, har Japanerna byggt 54 reaktorer i en av planetens mest seismologiskt aktiva zoner? Förklaringen är att landet, i likhet med alla industrialiserade nationer, sitter fast i ett djupt energimissbruk. Japan har gjort sig beroende av en hög energianvändning, trots att landet har mycket begränsade inhemska energitillgångar.

Det är dags att inse att det helt enkelt inte är möjligt att upprätthålla en hög energianvändning baserad på att vi tar stora risker eller skjuter kostnader över till framtiden, ekosystemen eller till fattigare regioner. Det är både riskabelt, orättvist och ohållbart.

I en framtid där oljepriset fortsätter att stiga och kärnkraften avslöjats som alltför osäker, måste Japan på allvar nu ta tag i sin energiomställning; rejäl energibesparing, samt omställning till lokala, småskaliga och förnyelsebara energikällor.

Först då är landet ordentligt förberett för nästa stora jordbävning.

Det artificiella perspektivet

2011-03-06T11:43:00.013+01:00

Häromdagen dristade sig Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling vid KTH till att påpeka att vi kanske inte bör hurra alltför mycket över den ekonomiska tillväxten så länge som varje procentenhets BNP-ökning också resulterar i en ökning av CO2-utsläppen. Laestedius konstaterade i korthet:

1) Att den ekonomiska tillväxten sedan tvåhundra år är direkt beroende av fossila bränslen.

2) Att vi av (väl kända) miljöskäl måste minska användningen av fossila bränslen drastiskt.

3) Att vi dessvärre saknar billiga energikällor som gör det möjligt att upprätthålla ett industriellt högenergisamhälle utan fossila bränslen.

Detta leder till slutsatsen att de politiska målsättningarna om en hög tillväxt och en minskad miljöpåverkan för närvarande är oförenliga. Och eftersom en minskning av miljöbelastningen – i synnerhet, men inte enbart utsläppen av växthusgaser - är nödvändig för att vi alls ska överleva så måste istället tillväxtmålet omdefinieras och omförhandlas. I riktning mot en lägre tillväxt eller mot en tillväxt med ett annat innehåll föreslår Laestedius försiktigtvis och avslutar med några förslag som drar åt det håll som brukar benämnas ekologisk modernisering, en tankeskola som säger att vi nog ändå kan investera oss ur resurskrisen genom satsningar på ny teknik och ”grön tillväxt”.

Denna ganska milda tillväxtkritik är allt som behövs för att fylla artikelns kommentarsfält med inlägg av typen ”Laestedius är en undergångsprofet”. Och någonstans i Timbrohusets katakomber börjar en ilsken larmklocka ringa. En automatisk elektrisk chock väcker en projektledare som genast skriver en replik till försvar för den rena och obefläckade tillväxten, tillväxten höjd över varje smutsigt tvivel.

Utan att bemöda sig om att kommentera de naturvetenskapliga omständigheter Laestedius lyfter, upprörs Lydiah Wålsten, ansvarig på Timbro för området ”tillväxt, miljö, konsumtion” över hans användning av ordet ”måste”. Laestedius har nämligen haft fräckheten att skriva saker som att ”På mindre än 50 år måste vi substantiellt reducera kolförbränningen” och ”Produktivitetsökningen måste ske på andra villkor än hittills”. Om detta anser Wålsten:

”Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad.”

Nej, det får inte finnas några måsten som ”artificiellt hindrar kreativiteten” och ”bromsar tillväxten” skriver Wålsten. Istället måste ekonomin tillåtas öka (eller för att citera vad Svenskt Näringsliv skrev precis häromdagen: ”Företagsklimatet måste förbättras, konkurrensutsättning av offentlig verksamhet måste förändras och entreprenörskapet i skolan måste öka”).

Det är särskilt intressant att Wålsten använder just begreppen ”artificiell” (konstgjord, onaturlig) och ”utopisk” (overklig, orealistisk) i sitt försvar för en fortsatt ekonomisk tillväxt.

För vad är egentligen det ekonomiska kretsloppet om inte ett fullständigt artificiellt rum, med lagar konstruerade och påhittade av människan? Lagar som kan utvärderas och – om de inte fyller sitt syfte – skrivas om av människan. Vi är så totalt omgivna av och inneslutna i detta rum att vi tenderar att glömma bort att det inte är av naturen givet, utan av människor skapat.

Det ekonomiska rummet omges i sin tur av ett större rum – det ekologiska sammanhanget – som i motsats till det ekonomiska kretsloppet inte är konstruerat av människan, utan tvärtom i ordets fundamentala bemärkelse, som antonym till artificiell, är naturligt. Ett rum vars väggar sätter bestämda ramar för det inre artificiella rummets expansion. Ett rum vars grundläggande lagar – som termodynamiken – inte kan skrivas om.

Man kan naturligtvis önska att naturlagarna skulle kunna skrivas om. Om man inte är lagd åt det naturvetenskapliga hållet kan man t ex hänge sig åt fantasier om att entropiprincipen skulle kunna kastas om i motsatt riktning om vi bara låter den ekonomiska ”kreativiteten” och ”vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss” ”driva tillväxten”. Man kan fantisera om sådant. Jag gjorde det ofta som liten när jag skulle somna. Och Timbro gör det uppenbarligen på arbetstid. Men jag skulle nog vilja hävda att man då hänger sig åt utopier. Eller ännu värre: totalt bänga och oansvariga fantasier.

Den centrala tesen i Wålstens resonemang är annars den klassiskt panglossianska: Tillväxt är ”en förutsättning för god miljö”. Och om tillväxten nu råkar skapa en del problem så kan de problemen bara lösas med mera tillväxt. Som bevisning för denna tes anför Wålsten följande observation:

”idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde.”

Det kan verka närmast skrattretande idiotiskt att låtsas som att makt och resurser inte alltid är en relativ egenskap. Men näringslivets intresseorganisationer har kastat fram just detta argument så länge som miljöfrågor har diskuterats och som svar på varje ansats till nyansering av tillväxtmålen. I början på 90-talet betalade Arbetsgivarföreningen dåvarande docenten i nationalekonomi, Marian Radetzki, för att skriva boken Tillväxt och miljö i vilken Radetzki på samma vis upplyser läsaren om att den ”värsta miljöförstöringen finns ... i de fattiga och inte de rika länderna”. Radetzki urskiljer att ”basmaterialintensiva” aktiviteter i rikare länder i stor utsträckning har ersatts av serviceaktiviteter, och drar av detta slutsatsen att det finns ”ett obegränsat utrymme för en uthållig tillväxt.”

Alf Hornborg har sprättat upp Radetzkis resonemang jäms med bokryggen i artikeln Ymnighetshorn eller nollsummespel? (Socialistisk debatt 34 ):

”En central skillnad är uppenbarligen Radetzkis antagande att en ekonomisk aktivitet och dess miljöeffekter sammanfaller geografiskt. Om miljön är förhållandevis god där tillväxten är hög (och vice versa) drar han slutsatsen att tillväxt minskar miljöbelastningen, istället för (eller kanske utan att hysa några betänkligheter inför?) den lika tänkbara tolkningen att tillväxtens miljöeffekter har förskjutits till andra delar av världssystemet. […]

När Radetzki hävdar att det finns ett positivt samband mellan ekonomisk tillväxt och miljökvalitet måste man fråga sig hur detta samband egentligen ser ut. Handlar det om att tillväxt upplöser miljöproblemen som sådana (och inte bara lokalt) eller att den förskjuter dem till fattigare områden? Hela tiden infinner sig den avgörande frågan ”var?” Var förbättras miljökvaliteten? Var uppstår möjligheter att konstruera artificiella mikromiljöer som minskar slitaget på den lokala miljön och var hämtas naturresurserna för att bygga dessa miljöer. Var kan landskapet återgå till naturtillståndet, och var görs resursuttagen som avlastar dessa landskap?”

Hittills har aldrig den tillväxt skådats som minskar samhällets miljöbelastning och användning av naturresurser. Rikare länder – och rikare människor - släpper ut avsevärt mer koldioxid per invånare och förbrukar mångdubbelt mer av de (begränsade) naturresurserna än vad fattigare folk gör.

Detta samtidigt som vi – naturligtvis – i takt med växande relativ rikedom värnar vår närmiljö just genom att utlokalisera de verksamheter som förstör närmiljön till fattigare områden. Vi ökar vår miljöpåverkan men skjuter över effekterna på de fattigare.

En försämrad närmiljö för de fattiga har i själva verket under hela industrialismen varit en förutsättning för en bättre närmiljö och snabbare resor - tids- och rumsvinster - för de rika. Industrialismens fundamentala förutsättning är ett världshandelssystem som möjliggör en koncentration av naturresurser och en exploatering av periferins miljöutrymme.

Ett ganska typiskt exempel på hur sambandet i regel ser ut lyfts i den här artikeln om några av elbilens baksidor. Vi kan (i viss mån) minska våra lokala avgasutsläpp till priset av att förstöra Bolivias vildmark. Det ser ut som utveckling på våra gator, men på andra sidan klotet ser det mer ut som total destruktion.

Om ekonomin i de rikaste länderna fortsätter att växa så som de politiska målen siktar mot, och vi därigenom kan fortsätta att upprätthålla ett relativt ekonomiskt övertag gentemot fattigare länder, så kommer bytesförhållandena i världshandeln fortsätta att gälla till vår fördel. Vi kommer att kunna fortsätta att överexploatera deras naturresurser och förskjuta vår miljöbelastning till deras närmiljö. Detta samtidigt som vi överskrider den totala resursbasen än hastigare och priset för de livsnödvändiga basresurserna, som livsmedel, skjuter allt snabbare i höjden. Inte allvarligt kännbart för medelsvensken, inledningsvis, men akut kännbart för världens miljarder fattiga.

Om Lydiah Wålsten och Timbro nu verkligen menar allvar med att värna om villkoren för världens fattiga, borde de därför istället ansluta sig till målet att minska konsumtionen bland dem som har det bäst ställt, bland världssystemets vinnare. Och därigenom möjliggöra en rättvisare fördelning av det begränsade globala miljöutrymmet.

Men, det ska erkännas, att det skulle ske, det är en ren utopi.

Brigadekonomi

2011-03-03T00:12:00.004+01:00

Foto: Camilo Pozo

Jag har varit med och drivit organisationen Byggbrigaden i fem år nu. Under hela vår existens har vi hämtat inspiration från liknande projekt runt om i landet och i världen. Vi har också i vår tur inspirerat andra. Ibland har vi blivit uppringda av någon som hört talas om oss och på den vägen har en ny brigadaktivitet, ett nytt bygge, kommit till stånd. Det är spännande och oändligt stimulerande, eftersom få saker i livet går upp mot att i ett demokratiskt sammanhang arbeta tillsammans med andra, i synnerhet om arbetets mål är att åstadkomma konkreta allmännyttiga strukturer.

Vi var på kulturhuset Kontrapunkt i Malmö och byggde under några veckor förra året. Ett projekt som började just med ett sådant telefonsamtal, någon som hade hört talas om Byggbrigaden.

Nu har föreningen Kontrakultur, som driver kulturhuset Kontrapunkt, startat en egen permanent byggbrigad: Kontrabygg. Den är helt obereonde från organisationen Byggbrigaden, utrustad med snyggt informationsmaterial och, som allt Kontrapunkt gör, grymt ambitiösa planer.

Den nya brigaden startar med inspiration från projektet i höstas. Och precis den växelverkan är en kärna i brigadtanken. Nu kommer vi i vår tur att inspireras och sporras av Kontrabygg. Vi delar redan en del maskin- och verktygsresurser. Brigaderna är produktionsorganisationer utan marknad, benchmarking utan konkurrens, en ekonomi byggd på självorganiserade gemenskaper, inspiration och samarbeten.

Brigaderna skapar reella ekonomiska resurser. Vore kulturhuset Kontrapunkt ett företag så skulle det idag vara värt miljoner. Bara under sommarbrigaden byggde vi in värden för mellan en halv och en miljon, om man nu skulle få för sig att försöka värdera den brigaden med en monetär måttstock.

Men varför skulle man det? Det främsta värdet från det bygget var inte ekonomiskt, utan socialt. Det var upplevelsen, den delade erfarenheten, minnena, de nya kunskaperna. Och bruksvärdet i de nya lokalerna, den infrastruktur som brigaden bidrog till att skapa för det sociala föreningslivet i Malmö. Det verkliga värdet var den kvarhängande inspirationen, som idag har resulterat i att Kontrabygg sett dagens ljus.

Såhär kan en produktiv ekonomi också vara organiserad. I brigadekonomin behövs inget privat ägande, inget vinstintresse och inga beordrande chefer. Arbetet i brigaderna föds inte ur tvång utan ur längtan efter att få utföra meningsfulla sysslor. För i grund och botten är vi det arbetande djuret, att få arbeta är ett av människans mest fundamentala behov. Ett behov som det ekonomiska systemet stängslat in och exploaterat, belagt med ockupationer.

I marknadssamhället erkänns idag bara en legitim drivkraft för arbetet: vinst. Och därför får ungdomarna på Ung Företagsamhet lära sig att deras idéer måste kunna omvandlas till affärsidéer för att de ska kunna genomföras. Innovativa tankar som inte kan omsättas i affärsmodeller sorteras bort.

Men se, det finns ingen affärsidé i brigadbyggandet. Ändå skapar brigaderna reella ekonomiska värden. Och samma observation är giltig för vilket open sourceprojekt som helst: demokrati, delaktighet och gemenskap är fullgoda och mycket produktiva ekonomiska drivkrafter. Wikipedia hade värderats till flera miljarder dollar om det varit ett företag. Det hade sett bra ut i tillväxtstatistiken, men hade det gjort världen bättre? Hade det gjort Wikipedia bättre?

* * *
För övrigt pågår just nu planeringen för årets sommarbrigad i Byggbrigadens regi. Den kommer att äga rum i Uppsala mellan 11-23 juli. Och vi kommer liksom föregående år att samarbeta med Kvarnby folkhögskola och Vänsterns akademi. Det blir därmed en studiemedelsberättigad sommarkurs för den som vill passa på att få lite mer teoretiskt kött på benen. Mer information på hemsidan inom kort.

Bilder i posten från Kontrabyggs byggstart 19/2 2011. Fotograf: Camilo Pozo.

Ägoismens patetik

2011-02-15T22:04:00.004+01:00

Det privat ägandet är både den ideologiska och strategiska nyckeln till den borgerliga politiken och sällan har det uttryckts mer innerligt än av Reinfeldt själv, då han i DN igår kommenterade det faktum att Stockholm under borgerligt styre, i samma takt som allmännyttan i innerstaden ombildats till bostadsrätter, har blivit kraftigt mer ekonomiskt och socioekonomiskt segregerat. Statsministerns korta svar på detta allvarliga samhällsproblem är att helt enkelt inte se det som ett problem, eftersom:

”Det har funnits en efterfrågan från fler att äga sin bostad och den har varit rätt att bejaka”

Samtidigt som denna ”efterfrågan” på att ”äga sin bostad” (eller om man vill uttrycka det lite mindre insmickrande: chansen att göra en arbetsfrivinst på 1-3 miljoner på en bostad från den avvecklade allmännyttan) enligt statministern alltså har varit ”rätt att bejaka”, så vore det fel av politiken att bejaka den stora efterfrågan som finns på fler hyresrätter i innerstaden, eftersom hyresrätten enligt Reinfeldt per definition inte kan fungera i centrala Stockholm:

”Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrätten som idé inte funkar där. Hyresrätten ska man lämna över till nästa hyresgäst, men i realiteten har det blivit en svart marknad.”

Lustigt kan man tycka, hur politiker väljer sina argument ibland. När det handlade om avdraget för hushållsnära tjänster så löd argumentationen att den stora svarta marknaden med dylika tjänster bara kunde försvinna om området skattesubventionerades, men när det kommer till hyresrätten kan eventuell svarthandel bara försvinna genom att hyresrätten som sådan utplånas.

Omfattningen på handel med hyresrättskontrakt kan diskuteras, min bild är att de flesta hyresvärdar är mycket måna om att bekämpa den, men det ska inte förnekas att den finns. Dess existens är ett uttryck för två ting.

Dels att det finns en efterfrågan på hyresrätter i goda kommunikationslägen som kraftigt överstiger utbudet, vilket i sin tur är ett resultat både av att många hyresrätter under de senaste åren har försvunnit från marknaden genom ombildningar, och av en fullkomligt otillräcklig nyproduktion. En aktiv bostadspolitik med ett ökat bostadsbyggande kunde råda bot på det.

Dels att det finns faktorer som hämmar cirkulationen på förstahandskontrakt, faktorer som får folk att behålla sina kontrakt efter avflyttning och t ex ta risken med olovlig andrahandsuthyrning. Mycket tyder på att detta beror på att det idag har etablerats en utbredd förväntan på fortsatta ombildningar av Stockholms hyresrätter till bostadsrätter. Alla vet att numera kan ett hyresrättskontrakt endera dagen plötsligt kan vara värt en eller två miljoner. Vips. Till skänks från samhället, poststämplat alliansen. Klart man håller i sitt kontrakt då. Det står ju ”allianslotteriet” skrivet i stora bokstäver över det. Lotteriet där alla som deltar vinner och alla som inte deltar är med och betalar.

Reinfeldts påstående att hyresrätten till sin natur inte skulle kunna fungera i Stockholms innerstad är alltså, i sig, fullkomligt nonsens.

Så, vad är det då egentligen som får moderatledaren att reagera med sådan uppenbar avsmak mot tanken på fler hyresrätter i innerstan?

Jag tror att det handlar om två saker.

Det första är en simpel politisk ekvation, materiell aritmetik. Alla stockholmspolitiker har gjort den. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter är ett av de främsta taktiska stödjebenen i permanentandet av en borgerligt sinnad befolkning i Stockholms stad. Både alliansen och oppositionen vet att den som har stora banklån och/eller sitter på en privategendom större än genomsnittet, får andra materiella och ekonomiska intressen - och tenderar att rösta mer konservativt och borgerligt. Alliansen har genom utförsäljningen av den gemensamt ägda allmännyttan och (en i högsta grad planerad) bostadsbrist, medvetet och aktivt omprogrammerat det ekonomiska egenintresset hos de röstberättigade i Stockholms stad. De socioekonomiska kartorna har ritats om. Antingen har befolkningen helt enkelt bytts ut, som på söder, eller så har den fått sina egenintressen grundligt förskjutna genom att över en natt lyftas upp till bostadsmiljonärernas skara.

En större andel hyresrätter skulle kullkasta den strategin, det vore inte så taktiskt. De borgerliga partierna kommer därför aldrig medverka till att öka andelen hyresrätter i kommunen. Det gör de inte i någon kommun. Har hittills aldrig skett.

Det här är ett gammalt dilemma och jag avundas inte socialdemokraterna och vänsterpartiet i Stockholms stad utmaningen att försöka vinna tillbaka stadshuset. Det kan hända att det visar sig att det helt enkelt inte är möjligt med rådande socioekonomiska sammansättning i staden, lika lite som vi någonsin kan vinna Danderyd eller Lidingö. Det kan behövas en eller två vänsterregeringar som ställer mycket tydliga och konsekventa krav på den kommunala bostadsförsörjningen innan Stockholm åter kan bli en contested ground.

Hursomhelst. Det är det ena. Ren taktik. Vilket Reinfeldt eller andra allianspolitiker naturligtvis aldrig skulle erkänna högt eller på svenska.

Reinfeldts andra stora problem med tanken på en ökad andel hyresrätter i innerstan är egentligen mycket mer intressant, för här öppnar sig ett litet titthål in i statministerns hjärna, och hur världen verkar se ut där inne. Reinfeldt svarar, när journalisten Lasse Granestand undrar om det inte ska finnas några hyresrätter alls kvar i innerstaden:

”Hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital.”

I statsministerns värld kan hyresrätten alltså ”absolut ha ett värde" för den som av ekonomiska skäl inte kan köpa sin egen lägenhet. Då, men bara då.

Detta är inget annat än social housing, särskilda bostäder, i särskilda områden, för de fattiga. Hyresrätten, tycker Reinfedlt, är en upplåtelseform som är till för folk i ”Skärholmen och på Järvafältet”, för att tillämpa chiefens egen mycket statsmannamässiga red lining av mandatperiodens utsedda utanförskapsområden.

Social Housing, hus för de fattiga, är bostadspolitikens motsvarighet till välfärdspolitikens riktade fattigstöd. Motsatsen om man så vill, till en generell välfärdspolitik.

Social Housing är vanligt i många anglosaxiska länder som inte har en utvecklad allmännytta. I Sverige har vi inte social housing, vi valde istället, politiskt och medvetet, att bygga ut en allmännytta som håller hög klass och är till för oss alla, inte bara som en nödlösning ”för dem som inte har ett insatskapital”. Vi som vuxit upp eller tillbringat en lång del av våra liv i hyresrätter hos kommunala bostadsbolag - min färd går via Vätterhem, Karlskronahem, MKB och Poseidon - ser den klara poängen med hyresrätten i den generella välfärdens form. Det är en fantastisk idé, vars bästa tid dessutom ännu inte har infallit.

För egen del kan jag konstatera att hyresrätten aldrig har varit mitt andrahandsval, det är den upplåtelseform jag föredrar, även om jag teoretiskt skulle kunna köpa en lägenhet. Jag är glad att slippa bli livegen hos banken och fjättrad vid ränteutvecklingens koppel, eller korrumperad av vinster som min lägenhet ska jobba ihop åt mig genom att rida på prisökningar som essentiellt sett baseras på andra människors nöd.

Hyresrätten är ett bekymmersfritt boende. Kompetent förvaltat av duktiga och ambitiösa bostadsbolag, med hög standard, flexibelt att flytta från och flexibelt att flytta till. Och med en förutsägbar utveckling av boendekostnaden, tack vare att alla hyresgäster förhandlar om hyran gemensamt.

Det här perspektivet är statsministern helt främmande.

Jag tror det är så enkelt: för en fullblodsmoderat – och boy, är Reinfeldt en blå fullblodare – är idén att ickeägande kan vara att föredra framför ägande totalt befängd. Jag kunde lika gärna ha bett om en tallrik gul snö till frukost.

Tanken på växande privategendomar fyller fullblodsmoderaten med en varm go känsla, medan gemensamt ägande för moderaten är någonting vämjeligt, grått och meningslöst. Tanken att människor kan leva ett helt liv utan att nervöst sträva efter att samla på sig tillhörigheter, kapital, fastigheter, fyller fullblodsmoderaten med fasa. Det borde inte vara möjligt. Därför verkar Reinfeldt så snudd på äcklad i intervjun: hyresrätter smutsar ner moderaternas vackra innerstadstavla. Förstår verkligen inte journalisten detta? Vi kan inte ha folk utan ambitioner, folk som går runt och inte äger i innerstan!

Privategendomens främjande i alla lägen, det är punkten där en verklig moderat aldrig tvekat att lämna politisk taktik bakom sig för sin övertygelses skull. För synen på det privata ägandet handlar just om en innerlig övertygelse, det som (vid sidan av MUF:s spritfester) fick moderaterna att ge sig in i politiken från första början. Privategendomen som ideologi, som plikt och skyldighet. Som religion.

Det hela är lite sjukt, men samtidigt gulligt. Fast på ett perverst vis. Som när regeringen uppvaktade kronprinsessan med en platt-TV, det hade de fyra partiledarna kommit fram till var en symboliskt lämplig present till en person som redan har allt. En stoooor platt-TV. Jätteplatt. Senaste plattheten. Och jättedyr. DEN ska Vickan få. För att visa att vi bryr oss. Gulligt.

Ett av problemen med den här böjelsen är att alliansen inte är ensamma om den. Tvärtom. Kapitalismen har gjort privategendomens religion – ägoismen – till en global sjuka. Och det är ett trossystem som är både korkat, vidskepligt och till råga på allt håller på att ta livet av hela planeten. I globala skala innebär ägoismen ett privat överflöd och privat resursslöseri parallellt med offentlig fattigdom och ständigt otillräckliga medel till det som verkligen behöver göras.

Ägoismen är fem personer som var och en sitter på varsin ingrediens till en tårta. De blänger misstänksamt på varandra och alla vaktar på sin ingrediens. Ingen tårta blir någonsin gjord, för det skulle förutsätta att alla först släppte ifrån sig sina ingredienser till det gemensamma tårtprojektet. Den tanken fyller ägoisterna med skräck. Sakta surnar grädden och ruttnar äggen under dem, medan de turas om att gnälla på den offentliganställde bagaren: du kan ju ingenting, kan inte ens göra en tårta, va? Vi avvecklar dig, din sopa.

Ägoismen är villaägarens swimmingpool som står oanvänd under 98 % av tiden. 1 % av tiden plaskar poolägaren några crawltag från kant till kant, 0,5% av tiden är den full av löv och 0,5 % av tiden rengörs den av den RUT-finansierade poolskötaren. En offentlig bassäng, å andra sidan, byggd med många villaägares, och andras, gemensamma skattepengar, kan med de sammanlagda gemensamma medlen göras stor nog för att man ska kunna motionssimma meningsfullt i den. Och beläggningsgraden understiger aldrig 60 %. Det är resurseffektivt.

Det hela är, milt uttryckt, inte särskilt komplicerat. Trots det är den rådande politiken inriktad på att ge villaägaren diverse avdrag (borgerligt ord för bidrag när bidraget går till borgare) så att han kan anlägga sig en privat swimmingpool, vilket bekostas genom att lägga ner den gemensamma offentliga bassängen. Det är ju en jättedum politik. Slösaktig. Ekologiskt ohållbar.

Lika korkad som ägoismen är, lika smart är det med gemensamt ägande och allmänna nyttigheter för den stora majoriteten av oss. Även för dem som idag svärmats till att se sig själva som ”medelklass”.

Ta allemansrätten. Ingen i Sverige behöver äga en strandtomt för att en het sommardag kunna simma ut ensam i en svalkande skogsjö. Idag garanterar allemansrätten och strandskyddet den friheten och möjligheten åt var och en av oss. Utan att vi behöver äga något. Vi behöver inte ta ett miljonlån på banken för att kunna köpa en ostörd bit strand för vilken vi får ensamrätten utskriven på ett papper, och genom vilken vi samtidigt, för att själva komma fram till stranden, begränsar alla andras tillträde.

Hade vi inte haft en allemansrätt skulle det istället ha funnits en enastående efterfrågan på strandtomter i Sverige. Drömmer du också om att bada i en riktig sjö? Nu har du chansen att köpa en EGEN bit strand! Mäklarna hade fått mängder av extra jobb. En ny marknad. Tillväxt! Och Reinfeldt hade kunnat avskaffa strandskyddet med hänvisning till att ”det har funnits en efterfrågan från fler att äga en bit strand och den har varit rätt att bejaka.” Statistiken hade därefter talat sitt tydliga språk: under den senaste mandatperioden har mängder av svenskar kunnat förverkliga drömmen om en egen bit strand. Sverige har blivit ett folk av strandägare. Tack alliansen, ni gör oss rika! Eller? Är det något vi har missat?

Ah, vi har blivit ägda.

Andra: Storstad, Daniel Swedin, Johannes Åsberg,

Utvecklingen

2011-01-07T15:19:00.006+01:00

Det var hit vi skulle, va?
(På samma tema.)

När slemmet tar över

2010-12-20T08:36:00.000+01:00

Det är ju inte mitt parti, men jag tänkte ändå yttra några tankar med anledning av Primegate, PR-byrån Primes försäljning av agendasättandet i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, som i juni bortslumpades till Svenskt Näringsliv för drygt fyra miljoner kronor (ungefär halva vänsterpartiets valbudget). Aftonbladet avslöjade affären i onsdags i förra veckan, den har därefter omskrivits i främst socialdemokratiska delar av bloggosfären, förbigåtts med tystnad på andra håll och i övrigt komplett ignorerats av alla stora medier utom Aftonbladet. Vilket i sig känns en aning konstigt. En oroväckande tystnad. För det här är ingen bagatell, även om det gjorts intensiva försök att bagatellisera.

* * *
När jag första gången organiserade mig politiskt i Jönköping i mitten på 90-talet var socialdemokraterna ett av mina alternativ. Politiskt är jag demokratisk socialist och organisatoriskt kunde jag ha blivit socialdemokrat, men jag kom istället att gå med i vänsterpartiet och Ung Vänster. Samma sak gjorde många andra politiskt intresserade ungdomar i mitten på 90-talet. Ung Vänster växte under de åren fort i hela landet, i takt med att Göran Perssons normpolitiska svångremspolitik offrade offentliganställda, pensionärer och ungdomar för att klämma in Sverige i stabilitetspakten, samtidigt som Gudrun Schyman och Lars Ohly förnyade vänsterpartiet med ett grundläggande feministiskt perspektiv. I Jönköping var vi både större och mer aktiva än SSU.

De allra flesta av dem som gick in i Ung Vänster kunde i likhet med mig mycket väl ha blivit socialdemokrater. Vi var unga, men vi var inte frasradikaler. Vi var inte ens, pinsamt nog, särskilt revolutionära. Anledningen till att vi valde att istället gå in i vänsterpartiet med dess små resurser och relativt isolerade ställning i politiken istället för in i den starka socialdemokratin, var i flera fall, bland annat för mig, att vi uppfattade att vänsterpartiet var det parti som stod upp för de klassiska socialdemokratiska idéerna om en en reformistisk socialism, fördelning efter behov och jämlikhet i praktiken, medan socialdemokraterna själva höll på med något helt annat.

Jag har aldrig ångrat mitt val. Inne i vänsterpartiet blev jag en del av en stolt och vacker partigemenskap, ett stråk i svensk politik som vuxit och fördjupats i sin egen tradition parallellt och tätt intill det nationella folkhemsprojektet. Alltid mån om att ta ett steg till, fördjupa reformerna, kritisera tillkortakommandena, sveken och den okänsliga storskaligheten, värna den nationella suveräniteten och den antiimperialistiska internationalismen. Vänsterpartiet är på gott och ont det ständiga oppositionspartiet. Men inte enbart; det är också ett parti som höjer blicken mot de horisonter av möjliga socialismer som öppnar sig bortom den dagliga – nog så viktiga – budgethanteringen i kommunerna. En rörelse full av längtan till underbara dagar framför oss.

Min tid i Ung Vänster sammanföll delvis med Niklas Nordströms klättring upp genom SSU, som på ett sorgligt vis bekräftade att jag för min del hade valt rätt. Om jag blivit SSU:are hade jag, likt de SSU:are jag umgicks med, fått ägna mer energi åt att vara besviken / förbannad på min egen intrigerande ledning än att arbeta mot ett gemensamt mål och hämta energi ur känslan av rörelse framåt.

Mina kamrater från tiden i Ung Vänster har idag fortsatt ut i yrkeslivet inom olika sektorer. De är begåvade och de kommer att uträtta stordåd i sina liv. Socialdemokratin gick miste om deras energi, deras skärpa och intelligens och deras vilja till att uppoffra sig och arbeta för de idéer de tror på, det samhälle de älskar och den morgondag de vill vara med och bygga. De kunde ha burit socialdemokraterna dit. Nu kommer de inte göra det.

Detta är något som socialdemokratin måste förstå om den någonsin vill komma tillbaka som dominerande politiskt och idémässigt kraftfällt. Det var inte skattepolitiken eller, för den delen, Ilja Batljans katastrofala butlerutspel, som sänkte socialdemokraterna i valet 2010. Det var att ni misslyckats med att få en återväxt i den rörelse som allting utgår från. Att ni glömt bort vilken bränsleblandning en folkrörelse drivs med: förtroende och en brinnande längtan.

Vi som bär politiken, vi som utgör de politiska partiernas grundmateria, vi som eldar på våra vänner, läser partiprogrammen och pressutskicken, som försvarar prioriteringarna vid frukostborden, lunchborden och kafferasterna, deltar i nätdiskussionerna och skriver insändarna, delar flygbladen och slipar på motionerna till kongresserna, ordnar öppna möten och förbereder fika, meckar med nyckelöverlämningar till partilokaler, koordinerar massaktioner med grannrörelser, affischerar på arbetsplatser och skolor, punktmarkerar rasister och gör tusen andra saker för våra partier, vi har hjärtan av kött och blod som måste bli vidrörda av en brinnande längtan för att fortsätta slå.

För att demokratiska folkrörelser, till vilka partierna historiskt har räknats, ska vara livskraftiga och handlingskapabla, så måste medlemmarna – rörelsens grundmateria – med fullständig vishet veta att det är vi som är rörelsen. Inte att vi är inhägnad boskap som flyttas runt i ett spel vi inte är invigda i eller saknar tillträde till. Den socialdemokratiska ledningens oförmåga att lyssna på rörelsens medlemmar, och bredviljan att istället lyssna till predikanter som representerat helt andra intressen, fick er att gå miste om en generation unga på 90-talet. Och därför tappar ni också förmågan vinna val idag. Eftersom ni inte har kvar dem som brukat vinna valen åt er; era symaptisörer, era medlemmar. Alla de som satte rosen på kavajslaget eller bröstet varje dag och med stolthet kallade sig socialdemokrater.

Bland alla de vägar ett parti kan köra sönder sin medlemsbas på finns det ingen som är mer effektiv än misstanken om att partitoppen är full av förrädare, överlöpare, opålitliga personer som skor sig själva, spelar med dolda kort och företräder andra intressen än vad som officiellt uppges. För en folkrörelse är den misstanken som att blanda vatten i bränslet. Bensinen ser ut att finnas kvar i tanken, men den har blivit obrukbar.

Jag vet inte vem som ska vara stolt över att att dela parti med Niklas Nordström. Vem som kan sätta på sig den röda rosen idag med tilltro till ledningen och den egna politiken när partiet samtidigt bjuds ut till försäljning på Primes kundmöten och när kunden är svenska arbetsgivarföreningens kamporganisation.

Aftonbladets reportage i veckan och de påföljande aningslösa undanflykterna från de inblandade med fingrarna djupt ner i syltburkarna har avslöjat en bäckfisk av lobbyister som rör sig i gråzoner mellan sina roller som partimedlemmar och som konsulter med externa, ibland hemliga, uppdragsgivare. En bläckfisk med tentakler som sträcker sig djupt in i rörelsens interna diskussioner, drar i lämpliga trådar och stänker sitt slem över personer på rätt positioner. En bläckfisk uppfödd på pengar från intressen utanför arbetarrörelsen, som förskjuter styrkeförhållandena och luftutrymmet i partiets interna diskussioner. Som förändrar politiken, reducerar medlemmarna till boskap. Det är en bläckfisk som inte i längden kan samexistera med en folkrörelse, den kan bara konsumera folkrörelsen, tills den är ensam kvar.

Många, också bland de sosseröster som har kritiserat Primes hemliga avtal med Svenskt Näringsliv, har samtidigt försvarat att ledande socialdemokrater ska kunna vara verksamma som PR-konsulter med externa uppdragsgivare, parallellt med att de deltar i partiets idéutveckling. Det anförs rentav att rörelsen behöver lobbyisterna. Jag finner detta perspektiv, direktimporterat från den politiska kulturen i Bryssel, obegripligt.

Jo, jag inser att vi inte kommer runt att lobbyister finns. Men det måste vara varje demokratisk rörelses plikt att minimera deras inflytande, eftersom det alltid ligger i lobbyisternas uppdrag att sätta folkrörelsedemokratin ur spel, att på olika sätt kringgå och spela över medlemsviljan, till förmån för sina egna projekt och agendor. Bara så kan de maximera sitt inflytande. För min del skriver jag gärna upp framväxten av lobbyistkasterna, PR-byråerna och det intensiva nätverksfroterandet mellan makthavare av olika färger som tunga poster på det skuldkonto som förklarar folkrörelsernas samtidiga förtvining under de senaste 10 åren.

Varje historisk erfarenhet visar att lobbydemokrati och folkrörelsedemokrati är två modeller för parlamentarisk demokrati som är oförenliga med varandra. Och i valet mellan de två är folkrörelsedemokratin, för en demokratisk socialist, absolut att föredra. För, som Lena Sommestad konstaterar:

”I takt med att penningintressena tar över politiken växer tyvärr både uppgivenhet och cynism. I USA är det en självklarhet att den som har pengar har mer makt i demokratin. Det är självklart att den fattige är maktlös.”

Lobbying är det verktyg som de ekonomiskt starka använder för att köpa sig förbi principen om ett huvud en röst. USA, som är en lobbydemokrati, är ett varnande exempel. De två partierna knuffas i olika riktningar (och framförallt runt i cirklar kring en konservativt libertariansk totempåle) inte främst av organiserade interna oppositioner och fraktioner, utan i första hand av organiserade intressen utanför partierna. Intressen som verkar inte genom att synas och skriva debattartiklar utan genom att på ett personligt plan uppvakta, finansiera, puffa på och understödja partiernas ledande representanter. Rörelserna sker på ytan, inte på djupet. Politiska förändringar börjar uppifrån, inte underifrån. Modellen är institutionaliserad och hyfsat reglerad, men, som Lawrence Lessig säger så djupt problematisk att den amerikanska demokratin är ”essentially broken”. Den omöjliggör också, vilket Lena Sommestad konstaterar, en amerikansk arbetarrörelse.

För de ledande partiföreträdarna är det naturligtvis en rätt schysst modell. De bjuds på middagar och konferenser och uppvaktas och får pengar i fickan och får känna sig viktiga. Medlemmarna är reducerade till boskap istället för det omvända förhållandet i, den för ledarna mer krävande, folkrörelsevarianten, där medlemmarna är uppdragsgivare och ständigt måste uppvaktas av ledarna.

Samtidigt leder lobbydemokratin till ett genuint – och inte heller direkt orimligt – förakt ute i landet för ”eliten i Washington”. Ett förakt för politiker och politik som gör stora delar av Amerika, utan förankring i demokratiska rörelser, mottagligt för populistiska projekt.

Vi har i Sverige haft en parlamentarisk modell som vilat på partidemokratiska processer. De har inte alltid varit så väldigt transparenta utåt, men för medlemmarna i respektive parti har de varit tillgängliga och tydliga, vilket varit det centrala. Det glöms ofta bort idag när transparens, på goda grunder, hyllas och efterfrågas i alla sammanhang: skälet till att partierna har gjort en tydlig åtskillnad mellan insida och utsida är inte för att att stänga ute och hemlighålla utan för att värna om interndemokratin. Om medlemmarna ska ha lika villkor att delta i och utveckla rörelsens samhällsanalys så måste det upprättas rum där gränserna mot externa organiserade intressenter är värnade och tydliga.

När nu lobbyistkulturen har accepteras, när ”PR-konsulterna” får börja komma och gå som de vill i korridorerna som en självklar del av det politiska livet, då är rörelsedemokratin illa ute. Partiet förverkar i rask takt sitt kvarvarande förtroende och bränner av sina aktiva medlemmar.

De direkt och indirekt inblandade i Primegate är, som redan konstaterats, överslätande i sina kommentarer. De tycks, verkligen, inte förstå. Erik Laakso menar på sin blogg att han visserligen kan vara köpt ibland men att han "inte är ägd" och att han "gärna tar emot kapitalets pengar" eftersom han "har integritet och kan förhålla [sig] fritt från yttre påverkan". Ändå redovisas inte uppdragsgivarna. Men, "kom ihåg att det är skillnad på att vara köpt och på att vara ägd", uppmanar Laakso. Jag förstår inte riktigt distinktionen, men minns i anslutning till den kryptiska uppmaningen att Engels noterade att den enda egentliga skillnaden mellan slaven och arbetaren är att arbetaren ser ut att vara fri därför att han inte sålts en gång för alla utan istället säljer sig själv bit för bit varje dag, vecka och år. Det är bara att gratulera Laakso som i den postmoderne bloggarens skepnad får erfara denna grundläggande marxistiska insikt.

Icke desto mindre: betald av anonyma uppdragsgivare för att seglandes under officiell flagg som oberoende socialdemokratisk bloggare tycka saker i specifika frågor = köpt = ägd.

Widar Andersson, tidigare ordförande för friskolornas riksförbund, kallar för sin del Aftonbladets avslöjanden för ett ”bottennapp”. Inte för att de blottlagt att Svenskt Näringsliv investerat fyra miljoner för att få tillgång till arbetarrörelsens blodomlopp i fackklubbar och arbetarekommuner i syfte att att vrida den socialdemokratiska interndebatten i en viss riktning, utan för att de stänkt smuts på Niklas Nordström.

Visst gör det ont när kamrater brister, men det måste finnas en ände på hur självutplånande ni socialdemokrater får vara! Att klippa av Niklas Nordström, Carl Melin et consortes från partiet är inte smutskastning, det är renhållning. Vill ni alls ha en rörelse kvar och inte bara några kilometer korridorer där det ränner runt konsulter är det ett nödvändigt renhållningsarbete som måste göras. Att vara PR-konsult med hemliga kunder måste betraktas som att i effektiv mening vara dubbelansluten. Att sluta hemliga avtal med den politiska motståndarsidan och mörka det för sina partikamrater måste vara skäl för att bli permanent portad.

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt.

Jag spyr. Jag begriper inte hur man kan komma på att ursäkta sådana förräderier. Någon jävla ordning får det vara, också i det parti som en gång var Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti.

Andra: Marika Lindgren-Åsbrink, Johannes Åsberg, Ali Esbati, Janne Rudén, Efter Arbetet, Lena Sandlin, Mats Engström I, II, Martin Moberg, Nisse Sandqvist, Thaher Pelaseyed, Kaj Raving, Calle Fridén, HBT-sossen, Peter Johansson, II, Anne-Marie Lindgren

Full fart nedåt i fållorna

2010-12-09T00:22:00.003+01:00

Den senaste internationella PISA-undersökningen, som presenterades av Skolverket igår, målar upp en djupt deprimerande bild av den svenska grundskolans utveckling sedan år 2000. Det är samtidigt ett porträtt av den alltmer klassegregerade skolans ansikte; ett anfrätt och sönderhackat anlete.

I årets undersökning låg fokus särskilt på läsförståelsen. 26 miljoner elever i 65 länder jämfördes. Finland, Kanada och ett antal asiatiska länder placerar sig i topp medan Sverige, som historiskt har legat i toppskiktet, hamnar på 15:e plats - motsvarande en genomsnittlig OECD-nivå. Försämringen omfattar alla elevgrupper, både låg-, mellan- och högpresterande elever. Men det är de svagaste eleverna som har tappat absolut mest. Skillnaderna mellan olika elevgrupper har ökat, likvärdigheten i skolsystemet har minskat kraftigt skriver Skolverket:

”Det samlade intrycket [...] är att Sverige under 2000-talet tappat sin position i toppen som ett av de länder med de mest likvärdiga skolsystemen till att numera inte vara mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighetsaspekter. Denna relativa nedgång beror inte så mycket på att övriga länder kommit ikapp utan den främsta orsaken är att likvärdigheten i Sverige har försämrats under tidsperioden. Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat, dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat och dessutom har betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund förstärkts.” (sid 27, sammanfattning av rapport 352, min kursivering)

Jan Björklund kommenterade studien vid en pressträff på Rosenbad och retirerade till sin klassiska försvarslinje: skolans problem och de fallande resultaten ”beror på beslut som togs på 80-talet.” Detta är fortfarande en patetiskt svag ursäkt, som vederläggs av statistiken: det stora resultatraset och i synnerhet den stora urholkningen av likvärdighet, har inträffat först under de senaste fem-tio åren.

Likafullt. Skolans problem är äldre än nuvarande regering, det har Björklund rätt i. Det innebär dock inte att han är utan skuld; den senaste läroplanen för grundskolan var ett borgerligt verk och hans eget parti har varit den destruktiva friskolereformens och det fria skolvalets främsta tillskyndare. Och den avgörande kritiska frågan nu är: har den nuvarande skolministern en politik för att få tillbaka skolan på rätt kurs? Är de reformer som genomförs steg i rätt riktning? Nej, han har inte det. Nej, de är inte det. Dessvärre har Björklund inget annat att erbjuda än mer av fel medicin.

Varför? Möjligen för att att han är ideologiskt oförmögen se bjälken i skolpolitikens öga.

Magnus Oskarsson på Mittuniversitetet, som har varit projektledare för den svenska delen av PISA-studien, sätter de försämrade resultaten och den ökade resultatspridningen i samband med det fria skolvalet och segregationen mellan skolorna. Samma sak har Skolverkets tjänstemän påpekat i tidigare undersökningar. Att några sådana samband skulle kunna existera förnekar Björklund inledningsvis vid pressträffen, men modifierar därefter sitt svar: ”Det finns en segregationseffekt i valfrihetsreformen [...] Det fria skolvalet kan påverka en ökad spridning i resultaten.”

Ett litet steg för människan, ett stort steg för en liberal.

Dock, säger Björklund, är detta inget som man ska ”stirra sig blind på”:

”Jag vill då säga att huvudproblemet i den här mätningen är inte den ökade spridningen, det är att alla sjunker. Sen sjunker några mer än andra, men det är på något sätt i Sverige som att om alla går till botten jämlikt så vore det bra.”

Oviljan att erkänna och urskilja den kraftigt försämrade likvärdigheten som ett avgörande problem gör Björklund oförmögen att lösa skolans kris.

För skolministern behöver inte gå längre än till sina egna experter eller till den pedagogiska forskningen för att få klart besked om att likvärdigheten och resultaten i skolan inte kan ses som två skilda frågor. De är, snarare, oskiljaktiga: det existerar ett tydligt och återkommande samband mellan hög likvärdighet i skolan och bättre resultat för både hög-, medel- och lågpresterande elever. Likvärdiga och integrerade skolsystem är en förutsättning för bra kunskapsresultat för alla elever, medan skolsystem som dras isär ger sämre resultat över hela linjen.

I en kommentar till PISA-studien reflekterar Skolverkets undervisningsråd Anita Wester kring exemplet Finland, som återigen placerar sig i topp. De starka finska resultaten illustrerar att det inte finns något motsatsförhållande mellan goda resultat och hög likvärdighet, konstaterar Wester, detsamma gäller ”flera länder som har höga kunskapsresultat i PISA”, de rankar sig också genomgående som de mest likvärdiga skolsystemen.

Det är just genom de kraftiga försämringarna i skolans likvärdighet som Sverige skiljer sig från Finland och de andra skolsystem som ligger kvar i resultattoppen.

Det är centralt att urskilja att de här förstärkta klassfållorna inte beror på olycksfall i arbetet. Det är planerade och avsedda förändringar. Det är privatskolesystemets, skolpengens och valfrihetens förutsagda utfall, resultatet av snart 20 års hängiven strävan att bryta sönder den likvärdiga ”sosseskolan”, ett skolsystem som borgerligheten alltid har hatat, eftersom det sätter samhällelig jämlikhet framför gynnade individers och gruppers självförverkligande. Det här politiska projektet började inte med Björklund, men vår nuvarande skolminister hyser inte heller någon önskan om att lägga om kursen mot mer likvärdighet. Och därför vill han helst slippa hela den diskussionen.

Samtidigt underkänner PISA-studien Björklunds egna favoritförklaringar till resultatkrisen i skolan.

Under samma period som resultaten har sjunkit kraftigt så har det ”disciplinära klimatet i skolan”, skolministerns absoluta favvofråga, förbättrats (alltså: graden ordning och reda ökar) i Sverige. Det sammanfattande indexet för det disciplinära klimatet för Sverige i PISA 2009 skiljer sig inte från OECD-genomsnittet. Sverige lider inte av en ”disciplinkris” som Björklund återkommande vill få det att framstå som. Det disciplinära klimatet i skolsystemet är inte heller direkt korrelerat till resultatutvecklingen.

Länder där elever ”differentieras tidigt till olika studieprogram uppvisar lägre grad av likvärdighet men uppvisar inte högre genomsnittliga resultat jämfört med länder där differentieringen av elever sker i senare skolår”, Ändå verkar regeringen för mer nivågruppering och tidigare differentiering och betygsättning.

Skolsystem som har en ”högre grad av konkurrens mellan skolor om elever uppvisar inte högre resultat. Däremot innebär högre grad av konkurrens mellan skolor att likvärdigheten påverkas negativt genom högre grad av segregation” Ändå verkar regeringen för en fri skolkonkurrens. (citaten ur sammafattande rapporten, sid 28, min kursivering)

Skolverket har i tidigare rapporter (”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” och ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?”) lyft fram flera orsaker till de försämrade resultaten:

1) den ökade segregeringen i skolan, sammanhängande med det fria skolvalet och friskolesystemet i kombination med en ökad boendesegregation.

2) den decentraliserade styrningen (kommunaliseringen) av skolan, som inneburit att det finns stora skillnader mellan hur mycket resurser kommuner lägger på skolan och att kommunerna är dåliga på att fördela resurser utifrån skolornas olika förutsättningar.

3) den alltmer differentierade och individualiserade undervisningen, där ansvar flyttas över till hemmen, elever ges mindre lärarstöd och utsätts för mer nivågruppering baserat på behov av särskilt stöd eller kunskapsnivå, vilket, skriver skolverket, ”leder till alltmer homogena grupper.” En utveckling som ”riskerar att leda till ökade skillnader dels på grund av så kallade kamrateffekter, det vill säga att elevernas resultat påverkas av hur eleverna i deras omgivning presterar, dels att lärare tenderar att sänka sina förväntningar på elever i grupper med lågpresterande elever, vilket ytterligare påverkar dessa elevers möjligheter att uppnå goda resultat.”

Parallellt med denna regelrätta Hadesvandring så är Finlands framgångar naturligtvis en nagel i ögat, eller en finne i örat, på den svenska skolpolitiken. Ett gäng grundläggande skillnader mellan ländernas skolsystem pekar också mot de främsta orsakerna till skillnaderna i kunskapsresultat:

1) I Finland står kunskaperna i centrum för skolpolitiken och skolpraktiken, inte ordningsfrågor eller jämförelser mellan skolor.

2) Finland använder mycket lite av nivågruppering. Man skiljer inte hög- och lågpresterande elever åt. Däremot har man många specialpedagoger.

3) Finland storsatsar på skolbibliotek och skolhälsovård.

4) Finland har satsat på höga lärarlöner och behöriga lärare med högskoleexamen.

5) Finland har ett sammanhållet skolsystem och mycket få friskolor. Man har inget skolval, elever går på den skola man bor närmast. Det är dock ett system som man precis nu har börjat slå sönder. Av precis samma dubiösa ideologiska skäl som det skett i Sverige.

6) Finland har inte heller skurit ner på utbildningssektorn som vi gjorde i Sverige under 90-talskrisen.

Resultaten i PISA-studien bekräftar vad som i stort varit känt sedan tidigare men tydliggör också att trenden har accelererat under de senaste åren. Tillsammans med tidigare uppgifter om hur borgerliga styren spär på problemen borde detta vara politiskt sprängstoff för en alert och aktiv opposition. Skolpolitiken kunde mycket väl ha varit ett vinnarområde för de rödgröna i valet. Björklunds höga profil i skolfrågor har haft fyra år på sig att omsättas i verklighet, men inte resulterat i någon genomtänkt regeringspolitik. Förändringar som pekar åt fel håll och helt missar de kritiska huvudfrågorna, samt låga utspel kring frågor av symbolkaraktär präglar Björklunds ministergärning.

Oppositionen i skolpolitiken representeras av Mikael Damberg som skrev en artikel i Expressen igår med anledning av PISA-studien. Dessvärre förstår jag överhuvudtaget inte vad han vill säga, om han vill säga något, vad han vill göra eller hur en skolpolitik i hans regi skulle skilja sig från den nuvarande. Det enda som egentligen framgår är det Damberg undviker att tala om: han nämner inte med ett ord det fria skolvalet, skolpengen, friskolesystemet eller de privata vinsterna.

Av rädsla för att uppröra någon ömhudad mittenväljare eller för att han inte förmår göra analysen?

Jag vet inte, men det känns som att det är ett problem.
För oppositionen och för skolan.

Att tänka flera tankar samtidigt om Julian Assange

2010-12-08T17:44:00.004+01:00

Igår och idag har arresteringen av Julian Assange dominerat nyhetsflödet. Gripandet är en följd av att den svenska polisen utfärdat en internationell arresteringsorder, gällande ett fall av våldtäkt, två fall av sexuellt ofredande och ett fall av olaga tvång.

Gripandet sker samtidigt som Paypal, Mastercard och VISA stryper möjligheterna att donera pengar till Wikileaks, samtidigt som Wikileaks servrar utsätts för upprepade attacker, samtidigt som etablerade medier och journalister ställer sig på de mäktigas sida och vill tysta Wikileaks och samtidigt som diplomater talar öppet om att avrätta Julian Assange. Detta som svar på den hemligstämplade information Wikileaks läcker ut, där makthavare över hela världen avslöjas med byxorna nere.

Är det ett sammanträffande att Assange grips just nu, samtidigt som Wikileaks både skriver om historien, hyllas och attackeras? Med största sannolikhet: ja.

Ibland är det helt enkelt så att skeenden sammanfaller.

Under hösten har det vuxit upp en stor global rörelse till stöd för Wikileaks viktiga arbete. Det är glädjande och direkt nödvändigt. Intressekampen kring informationsflödena skärps, hemligheter är strategiska vapen i dagens maktutövning och Wikileaks innebär, som jag skrivit om tidigare, en fundamental och positiv styrkeförändring i informationsmaktbalansen mellan ledare och folk, särintressen och allmänhet.

I och med gripandet av Julian Assange ställs Wikileaks anhängare inför en av sina första stora utmaningar. Att inte tappa huvudet fullkomligt.

Det har hittills inte lyckats så väl. Dygnet efter gripandet har istället urartat i en oändlig rad av förvirrade antifeministiska uppkastningar, bäst klädd i ord och bild av praktidioten Glenn Beck, som förvisso inte är anhängare till Wikileaks eller Assange, men inte missar tillfället att smäda och förlöjliga svenska feminister. På Facebook har det startats ”Free Julian”-kampanjer, som om han vore fängslad. Etablerade feminister tar ställning för att Assange inte kan vara skyldig till våldtäkt, baserat på uppgifter i tabloidpressen. Normalt rimligt förnuftiga vänsterprofiler sluter sig till att eftersom Assange jagas av CIA så kan han inte samtidigt begå sexuella övergrepp, det skissas upp avancerade indiciekedjor för att framställa Anna Ardin, den ena av de två målsägarna, som CIA-anknuten, Claes Borgströms hemsida kraschas av ett gäng puckon med datorer... Gosh. Frihetens försvarare tvekar inte en sekund att kasta all feministisk medvetenhet de eventuellt kan ha påstått sig omfatta, över bord, slå armkrok med reaktionärer och dra okritiska slutsatser om vad som faktiskt hände i Stockholm i i augusti. Vilka som är skyldiga och vem som måste vara oskyldig. För dem råder det inga tvivel om att Assange är utsatt för en komplott. Inte för att de vet, utan för att de bestämt sig för den bekväma vägen att se världen i svartvitt.

Utan tvivel har Assange mäktiga fiender. Med hänsyn till det är reaktionerna bland hans supportrar möjligtvis på något plan begripliga. Men det hindrar inte att det som utspelar sig, som Mymlan skriver, är precis som Bjästa, men i global skala. En populär och framgångsrik kille som vi beundrar måste vara oskyldig. Två okända kvinnor – groupies, helt klart – kan enbart vara ute efter uppmärksamhet och bekräftelse och väljer att utnyttja vår favoritkille. För att skada honom eller för att själva tjäna på det. Varför vill de krascha vårt party, när vi hade det så trevligt?

Ur ett strategiskt perspektiv är det läge för alla som dragit snabba slutsatser kring komplotter och Assanges oskuld att spara på krutet tills det verkligen behövs. För kriget mot Wikileaks har ännu knappt brakat lös och Julian Assange kommer att vara lovligt villebråd för väldens mäktiga lång tid framöver. Ni gör er själva och kampen för informationsfrihet och transparens en otjänst genom att ge Julian Assange frikort.

Så, försök istället hålla några tankar i huvudet samtidigt:

• Flera parallella och av vandra oberoende skeenden kan pågå samtidigt i en människas liv, det händer trots allt oss alla dagligen. Tillvaron är inte en roman med en på förhand uttänkt handling där allt som sker sitter ihop på ett logiskt vis. Det Assange anklagas för i Sverige är något annat än det han samtidigt jagas för av världens säkerhetstjänster.

• Att Julian Assange grundade Wikileaks innebär inte att han därmed inte kan begå sexuella övergrepp. Det är rentav både praktiskt och teoretiskt fullt möjligt.

• Huruvida det har skett eller ej vet vi dock inte, vi vet bara att två personer efter samråd med sin advokat, tillika tidigare Jämställdhetsombudsmannen, Claes Borgström, har anmält Assange för våldtäkt och sexuellt ofredande. Det är anklagelser som måste utredas och prövas, detta helt oavsett om den anklagade samtidigt är en hjälte i andra avseenden. Att göra gott med ena handen innebär inte att man är fri att samtidigt göra ont mot andra med andra handen.

• Det enda rättsäkert möjliga sättet att pröva anklagelserna är genom en formell rättsprocess. Svenska åklagare har prövat anklagelserna och funnit dem vara starka nog för för en internationell efterlysning. Efterlysningen har försenats av formella brister, och händelsevis sammanfallit med Cablegate. Wikileaks har löpande gjort nya stora avslöjanden under året, när efterlysningen än hade gjorts hade den kunnat sammanfalla med en ny publicering på Wikileaks. Ingenting tyder på att detta är avsiktligt från åklagarens sida.

• Att en av de två kvinnorna befann sig på en fest dagen efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp, betyder inte att ett sexuellt övergrepp eller en våldtäkt därmed inte kan ha ägt rum, som diverse självutnämnda psykologer försöker få det till. Människor kan reagera på tusentals sätt efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp. Man behöver inte ens vara förkrossad eller må särskilt dåligt – våldtäktsoffer har faktiskt ingen sådan skyldighet – det kan ändå vara fråga om ett övergrepp, som ska prövas mot lagen.

• Ingen av de inblandade har någonting i sin bakgrund eller beteende som tyder på CIA-kopplingar. Mer osannolika CIA-agenter än socialisten Claes Borgström och feministen, ekumeniska följeslagaren och palestinavännen Anna Ardin får man leta efter. Honeytrapteorin faller på sin egen orimlighet. Naturligtvis, för de verkliga konspirationsteoretikerna, och de har varit många de senaste dagarna, bevisar den låga sannolikheten enbart att en CIA-länk måste finnas. För så listiga är de ju, säkerhetsgubbarna.

• Använd lite Ockhams rakkniv för bövelen.

Det viktiga för Julian Assanges anhängare och Wikileaks försvarare nu är att se till att gripandet och prövningen mot anklagelserna i Sverige inte övergår i att Assange lämnas ut till USA. Men för att den striden alls ska kunna tas är det absolut nödvändigt att inte gå vilse i onyanserade sammanblandningar av olika skeenden, och att, kort sagt, inte förvandlas till konspirationsteoretiska reaktionärer.

Läsning: Salon

We, the Small People

2010-12-06T23:49:00.005+01:00

Det här var lite småkul. En undersökning från konsultföretaget Source slår hål på myten om att chefer inom privat sektor skulle vara mer begåvade än sin offentliga kollegor. Enligt Source är det snarare tvärtom:

”Resultaten från begåvningstesten och personlighetstesten var entydiga – den enda signifikanta skillnaden stod att finna i begåvningen. Ledare på exekutiv nivå i den offentliga sektorn visade sig helt enkelt ha en högre Generell begåvning jämfört med sina kollegor på motsvarande nivå i privat sektor [...] I övrigt fanns inga signifikanta skillnader i begåvning, riskbeteende eller personlighet såsom ambitionsnivå mellan ledare inom privat respektive offentlig sektor.”

Myten om den offentliga sektorns inkompetens vårdas ömt inom det privata näringslivet där den bland mycket annat nyttjas som försvar för varför en genomsnittlig direktör ska tjäna mer än statsministern och mångdubbelt mer än välfärdens hjältar, men resultaten pekar alltså både mot att det går att attrahera kompetenta och begåvade chefer utan att erbjuda fantasilöner och att den privata sektorn trots högre lönenivå misslyckats med att attrahera de mest begåvade cheferna.

Förhållandet kan dock vara påväg att ändras, enligt utredaren Jana Cagin, eftersom offentlig sektor under lång tid aktivt har förknippats med en ”negativ (själv)bild”. När unga akademiker idag i högre utsträckning än förr väljer bort offentlig sektor som arbetsgivare, så är den främsta orsaken enligt Cagin den ”låga status som förknippas med offentlig verksamhet”.

De flesta av de chefer som ingick i studien hade också mycket riktigt påbörjat sin karriär inom offentlig sektor ”när det fortfarande sågs som något hedersvärt att vara en samhällstjänare” skriver Source och sätter fingret på den förändring som väntar när den nuvarande exekutiva chefsgenerationen ska ersättas:

”Om tio år har de flesta som var med i den här studien hunnit gå i pension och den nya generationens ledare hunnit tillträda. Frågan är då om en liknande studie kommer visa samma resultat, eller kommer dagens oförtjänt dåliga rykte hunnit bli en självuppfyllande profetia där man inte längre lyckas attrahera de bästa medarbetarna?

Det är, som Source konstaterar, fråga om ett oförtjänt dåligt rykte. Som inte bara odlas inom privat verksamhet och bland borgerliga politiker, utan också, vilket är allvarligast, bland offentliganställda själva. Min personliga erfarenhet är att många chefer inom offentlig sektor har internaliserat myten om offentlig verksamhet som sämre och mindre effektiv än privat och inte förstår de fundamentala skillnaderna i verksamheternas målsättningar. Istället försöker de få den offentliga verksamheten att likna privata företag. Det är också vad tidens dominerande förvaltningsfilosofi föreskrivit.

Ytterst är detta dåliga självförtroende och låga status resultatet av ett medvetet politiskt projekt med målet att undergräva all offentlig verksamhet och slå upp allt större hål för privata företag att göra vinster på "välfärdstjänster".

Konsekvensen av att den offentliga sektorns särskilda idé inte värnas mot angreppen är i slutändan att dess särskilda idé försvinner och att det därför, allt annat oaktat, blir allt svårare att upprätthålla en hög kvalitet. Den offentliga sektorn har nämligen alltid varit beroende av medarbetare på alla nivåer som ser sitt uppdrag som viktigt och sätter en personlig stolthet i att göra det väl, att bära samhället. Det emotionella engagemanget kan inga privata arbetsgivare stampa fram, med aldrig så fläskiga incitamentsprogram.

Idag borde SKL, Statskontoret etc lära av historien och urskilja hur det historiskt har varit möjligt att attrahera toppbegåvningarna till offentlig verksamhet: var tydliga med idén i det offentliga uppdraget, lek inte affär utan arbeta upp en gemensam stolthet över det som stat, kommuner och landsting gör. Ni kommer få hängivna, engagerade och begåvade chefer som det privata näringslivet bara kan drömma om.

Att bygga en stolthet räcker dock inte, om den rådande förvaltningsdoktrinen samtidigt obönhörligt fortsätter att driva all offentlig verksamhet mot successiva försämringar genom styrsystem som konstant sätter ekonomiska mål före verksamheten. Då kommer stoltheten spricka som en uppblåst ballong i mötet med den krassa verkligheten där det finns allt mindre att faktiskt vara stolt över. Det är därför också nödvändigt för en offentlig sektor som vill förbli relevant och attraktiv att göra upp med den omöjliga ekvationen "att politiker ständigt ska ha fokus på att pressa kostnader, till skattebetalarnas nytta, samtidigt som krav riktas mot personalen att leverera mer volym och bättre kvalitet för pengarna." Som kloka Lena Sommestad konstaterar är det nödvändigt att i den ideologins plats istället bygga starka "institutioner och styrsystem som är utformade för att värna allmänintresset."

Film från sommarbrigaden

2010-12-05T22:40:00.001+01:00

Hemliga öppna städer

2010-11-25T20:14:00.003+01:00

Shakebao?
Hörde idag Göran Dahlberg presentera sin bok ”Hemliga städer: Rädslans urbana former” på stadsmuseet. Presentationen rörde sig främst kring innehållet i bokens undertitel, med fokus på gated communities, men det är svårt att komma förbi det fantasieggande förledet. Redan själva orden hemliga städer fungerar som de magiska dörrarna man kan hitta i sagor, gömda bakom vadmalsbitna kappor, inuti farfars höga golvur, i botten av kaninhål. Dörrar som leder ut till andra världar.

Att det alls existerar autonoma hemliga städer, en del planlagda och byggda av stater för forskning eller – oftast – militär verksamhet, andra uppförda av flyktingar eller av utstötta grupper – är inte bara en uppeggande utan framförallt en uppviglande tanke. Detta eftersom den pekar mot öppningar; det finns vägar ut ur det här samhället.

En värld utan hemliga städer och utan rykten om hemliga städer, är en fattig och enfaldig plats. Upplösandet av den genuina utsidan, de sub- och exokulturella mysteriernas försvinnande, är en av globaliseringens stora förluster. Den krymper synfältet.

Så alla samtal som börjar med orden hemliga städer kastar oundvikligen tankarna ut i allt vidare banor.

Begreppet hemliga städer rymmer många paradoxer. När Dahlberg beskrev gated communities som exempel på hemliga städer – i bemärkelsen av att insidan är oåtkomlig och okänd för oss på utsidan – så konstaterade han att dessa därmed befinner sig i konflikt med idén om den öppna staden. Sant. En stad av gated communities är en stad av öar, där utsidorna, träsken mellan de ordnade öarna, blir en alltmer osäker mark. Eftersom omsorgerna riktas inåt.

Men, samtidigt: gränser runt ett område kan vara en förutsättning för en annan inre öppenhet. En öppenhet som inte hade kunnat uppstå om inte gränserna fanns där. Förföljda och förtryckta grupper, minoritetskulturer i den stora staden, kan inom ramen för en yttre avgränsning upprätta frizoner där en alternativ kultur kan blomstra, i konflikt med majoritetskulturens. Historien är sprängfylld med exempel: från Europas judiska ghetton till The Castro i San Franscisco där HBT-grupper erövrade ett öppet självförtroende som med tiden fick globala följder.

De mer eller mindre täta yttre gränserna och hemlighållandet kring städer eller delar av staden kan alltså vara själva förutsättningen för frihet. Mellan Haussmans boulevardsystem i Paris fanns gyttret av svårnavigerade och tätbefolkade gränder kvar och gäckade makten. Militären behärskade boulevarderna men kunde inte göra någonting åt grändernas befolkning av revolutionärer, oppositionella och fritänkare. Kanske var hålen mellan Haussmans Boulevarder på så vis en förutsättning för republikens återkomst.

När den auktoritära makten strävar efter att bli panoptisk är gyttret en motstrategi. Mike Davis har beskrivit hur Pentagons militärstrateger i sina framtidsprognoser talar om de vindlande gränderna i slummens kåkstäder som det främsta hotet mot imperiets stabilitet och ostörda herravälde. Gång på gång är det ur de hemliga gränderna som motståndet reser sig, något som aldrig har skildrats bättre än i Gillo Pontecorvos The Battle of Algiers (1966), där Casbahn själv, med gyttrets explosivt revolutionära potential, spelar huvudrollen.

Det judiska ghettonas historia, från medeltiden till förintelsen, illustrerar samtidigt en dubbelhet. Hur ghetton kan vara både fristäder och förvandlas till fällor. Idag, när innebörden i ordet ghetto har förändrats, tenderar vi att enbart urskilja det senare perspektivet och därför uppfatta alla former av ghetton som problematiska. I synnerhet minoritetsghetton och gated communities, medan den bredare ”medelklassens” sammanklumpning med likar med lika barn i egna stadsdelar mera sällan diskuteras som ett samhällsproblem.

Ibland kan hela städer fylla det historiska ghettots funktion som kulturella fristäder. Också det är ett spår som löper genom historien. Slavarnas fristäder och fria republiker, som Liberia, är också det exempel på de hemliga städernas dubbelhet. Å ena sidan var det ett upplyftande rykte om ett förlovat land, de förtrycktas egen fria republik. Å andra sidan stöttades idén om Liberia också av rasistiska vita amerikaner som såg ”repatriering” av frigivna slavar ”hem” till Afrika som det bästa sättet att få ett rasrent Amerika.

Hur ska man då förhålla sig till det som var huvudtemat för Dahlbergs presentation idag, gated communities? På ett omedelbart plan är det naturligt att se dem som ett led i städernas sönderfall i enklaver. Men det är inte så enkelt som att säga att alla gated communities är lika dåliga, eller ens, nödvändigtvis, dåliga. Ordet består ju nu av två delar; gated, community. Den senare delen, gemenskap, är inte överhuvudtaget negativ, utan, tvärtom, ett vida eftersträvat värde. Rentav livets hela mening. Portar, murar, är inte heller i sig negativa. Hela staden består av portar och murar, dörrar och väggar, som möjliggör att parallella och vitt skilda aktiviteter kan försiggå tätt intill varandra. Portarna och murarna är en förutsättning för stadens själva existens.

Det är när murarna och portarna innesluter en utifrån oåtkomlig gemenskap som det upplevs som ett hot mot den större gemenskapen.

Har vi dock gjort den definitionen av gated community, en instängslad gemenskap, är det svårt att se varför inte samma upprördhet och diskussion drabbar bostadsrättsföreningarna med sina låsta grindar och avskilda innergårdar. Det är, fastän mindre uttalat, instängslade gemenskaper, gated communities, i sin europeiska form. Ibland med stränga uppförselkoder och lokala sheriffer.

Det rör sig, oftast, när det gäller instängslade gemenskaper, inte om några alternativa livsstilar där stigar leder till nya utsiktspunkter över själen och nya grönskande dalgångar öppnas för det mänskliga umgänget, utan enbart om ren xenofobi och privatiserad säkerhet i syfte att slippa dela ansvaret för det gemensamma samhället. Kunna vända ryggen till problemen. Att öka några gruppers frihet på bekostnad av det gemensamma rummet.

Men om den inre gemenskapen är av en karaktär som inte kan samexistera med den större, hur bör man se på det då?

Hösten 1850 besökte Fredrika Bremer Shakersamhällena New Lebanon och Canterbury i USA. Hon betraktade skeptiskt vissa aspekter av de religiösa sekternas liv, men berördes samtidigt starkt av deras storfamiljer, där könen lever nära varandra, fastän i celibat: ”I sina stora familjer försöker de skapa det kärleksliv, som är den lilla familjens vackraste blomma.” Om detta skrev hon i reportaget Hemmen i den nya världen. Möjligheten att upprätta autonoma samhällen var förutsättningen för utvecklingen av detta alternativa sätt att leva, skriver hon:

”Man må säga vad man vill och ställa till det bäst man kan i det stora samhället, men det kommer alltid att behövas orter, dit de skeppsbrutna i livet, de levnadströtta eller de ensamma och svaga skall kunna fly för att få en fristad. [...] Där man och kvinna skall kunna mötas och umgås i syskoinlig välvilja och vänskap under en gemensam verksamhet till varandras nytta. Detta kan de här. Shakersamhället är så när som på några små inskränkta egenheter, ett av de bästa små samhällen i världen och ett av de nyttigaste inom det stora samhället.”

Det finns, just genom gränserna en möjlighet till kulturell parallellexistens och därmed en idémässig växelverkan mellan den inåtvända gemenskapen och det yttre ”stora samhället” som kan berika också den större gemenskapen. I det här fallet innebär shakersamhällena alltså inte att den lilla gruppens frihet sker på bekostnad av det gemensamma rummet. Istället kan den hemliga staden genom sin existens som alternativt levnadssätt bidra till utvecklingen av den vanliga staden och utgöra en del av ett nödvändigt vaccin mot de monokulturella tendenserna.

För att återkoppla till de hemliga städerna; det gick förra året ett rykte i Kina (påstod The Local) om en "hemlig lesbisk stad" dold i de svenska skogarna: Shakebao [sic!]. Enligt ryktet hade staden grundats redan 1820 ”av en rik änka” och ”stora delar av befolkningen i stan är lesbiska skogshuggare, och män får under inga omständigheter tillträde – då "slås de halvt ihjäl" av kvinnliga poliser.”

En lesbisk gated community. Och en fantastisk historia. Hoppas bara att någon trodde på den och blev styrkt i sin övertygelse om sin identitet och läggning och bestämde sig för att en gång kunna ta sig till Sverige och söka sig till Shakebao. Den hemliga staden i Norrland, som kanske inte finns, vem vet, men som redan som rykte öppnat en utsikt mot en annan värld. En dörr i sagan, bakom tallskogen.

En budget mot full sysselsättning

2010-10-14T22:54:00.004+02:00

MC Borg och DJ Sleepy
Från kris mot full sysselsättning! Eller, va? Det har i veckan vållat lite förvirring att höstbudgeten i sin rubrik talade om full sysselsättning samtidigt som regeringen sätter målet till 6 procents arbetslöshet 2014. Alltså strax över de nivåer som betraktades som massarbetslöshet när alliansregeringen tillträdde 2006. Räknas det numera som full sysselsättning?

Nej, men finansministern är ju nu en gång för alla en gladlynt skämtare. En herre med skojiga runda glasögon, en ring i örat och alltid ett pappaskämt på lur. ”Mot full sysselsättning” är inte en riktning utan en inställning. Det är en ordvits. Regeringen är helt enkelt mot full sysselsättning.

Och konstigt vore det väl annars, eftersom full sysselsättning har den obehagliga följdeffekten att arbetstagarna individuellt och kollektivt får för sig att förhandla upp sina löner och villkor och då blir dyrare i drift för företagen. En moderat regering som på allvar strävade mot full sysselsättning, i ordets förschlingmannska bemärkelse, skulle begå tjänstefel och svika sina uppdragsgivare/finansiärer/pappor. Moderaterna må kalla sig arbetarparti, men, herregud, de är inget sånt arbetarparti. Inget arbetareparti.

För en regering som är mot full sysselsättning var detta en fullt logisk höstbudget. Och Anders Borg fick åter spela ut det trumfkort han blivit så respekterad för i borgerlig media: att göra i stort sett ingenting. Lite tråkigt tyckte vissa att det var. Men samtidigt värt beundran. Att göra ingenting betraktas idag som höjden av politisk handlingskraft. När Anders Borg gjorde i stort sett ingenting medan massarbetslösheten exploderade 2008-2009 var det till exempel väldigt starkt gjort. Då var han stadig vid rodret, vår rorsman. Stod upp med blicken riktad mot ett fjärran nyckeltal och gjorde ingenting. Så himla bra.

Sverige har idag en arbetslöshet på omkring 8,2%. Den siffran hoppas finansministern ska krypa sakta neråt under mandatperioden till 6% år 2014. Hoppas, hoppas! Aja, hoppas kan vi alltid, men förutsättningen för detta är, inskärper Borg, att konjunkturen stärks. Med andra ord: sysselsättningen kommer öka precis så snabbt som konjunkturförbättringen på egen hand förmår åstadkomma.

Detta kan, återigen, verka märkligt passivt, med tanke på att moderaterna har marknadsfört sig som arbetslinjens parti.

Innan begreppet trasades sönder i Schlingmanns semantikschlunga var dess innebörd att staten hade ett ansvar (både rättigheter och skyldigheter, remember?) att oavsett konjunkturläge upprätthålla full sysselsättning. Det skedde genom en aktiv konjunkturpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Politiskt ansvarstagande var på detta vis, förr, att överbrygga konjunktursvängningarna så att det alltid fanns jobb att söka och en tryggad inkomst att påräkna. Det kontraktet var bra för individen och bra för hela samhällsekonomin.

Under Anders Borgs epok har konjunkturen istället blivit finansministerns ständiga frikännare. Det går för landet som konjunkturen vill och finansdepartementets store rorsman är inte i första hand en kraft med makt att påverka den ekonomiska utvecklingen, han är en betraktare som ser vart konjunkturvinden blåser och därefter styr skutan dit vädret ändå för den. Om vädret är gynnsamt kan han ta åt sig äran för det gynnsamma läget. Hamnar skutan i ett sämre läge kan han, ja, skylla på vädret.

Och arbetslinjen betyder idag en ensidig skyldighet för arbetstagarna att alltid söka jobb, medan staten kapitulerat från sitt tidigare löfte att se till att det faktiskt finns jobb för alla att få. Det verkligt cyniska i detta förhållande är, som Josefin Brink konstaterar, att de som går arbetslösa medan konjunkturvädret guppar runt med Borgs skuta, befinner sig i en oerhört mycket mer utsatt position jämfört med tidigare:

”Försämringarna av a-kassan i kombination med jobbskatteavdraget har redan medfört att alla arbetslösa drabbas av väsentligt större inkomstsänkningar än för fyra år sedan.”

Det är den individuella kostnaden för regeringens omdefiniering av arbetslinjen till en ensidig skyldighet för arbetstagarna.

Den nationella kostnaden för Borgs passivitet är en annan femma, den kommer att bli, är redan, enorm, för hela Sverige. Anders Borg föredrar, med sedvanlig hänvisning till "ansvarsfullhet", att lägga pengar på hög och fortsätta att minska nettoskulden i ett läge med ett positivt statsskuldsnetto, över 8 procents arbetslöshet och bristande inhemska nyinvesteringar. Det är en riktigt dålig ekonomisk politik, oavsett hur man ser på sysselsättningsmålet. Den passiva budgeten innebär ett bestående bortfall av arbetade timmar, helt i onödan.

I praktiken är det, som Martin Lindblom skriver i LO-tidningen, detsamma som att hoppas/låtsas/tro att vi "blir rikare genom att jobba mindre än vad vi förmår". Lindblom skriver vidare:

”Anders Borgs motivering för denna passivitet är beklämmande. Han anser att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att snarast möjligt åstadkomma överskott i statsfinanserna istället för att sätta hela folket i arbete. Han resonerar inte som en ekonom utan som en gnetig kamrer. Låt oss påminna om några fakta. Fram till finanskrisen hade Sverige i tio års tid ett offentligt finansiellt överskott om två procent av bnp i snitt per år. Tack vare detta ofantliga sparande minskade statsskulden snabbt. Redan 2006 var nettoskulden avvecklad, det vill säga statens tillgångar översteg då dess skulder. [...] Fortfarande är statsfinanserna ramstarka. Rent teoretiskt skulle Sverige i fem års tid kunna underbalansera budgeten med fem procent per år utan att statsskulden slår i taket för vad EU tillåter.”

* * *
För övrigt. Borg passade vid pressträffen på att presentera ett diagram som presenterade Sveriges sysselsättningsutveckling i, låt säga, åtminstone icke katastrofal, dager, genom en jämförelse med USA, Japan, Euro16 och EU27. Urvalet är ju alltid en bedräglig aspekt i statistik, så här kommer ett förslag på ett annat, ungefär lika relevant, jämförelseurval för arbetslöshetsprocent (källa: eurostat):

Solidaritetens seger

2010-10-14T02:49:00.001+02:00

I det gripande drama som ödet för ett ögonblick lånat åt San Joségruvan i Copiapó ryms en hel världs utmaningar. Dramats moraliska sentens är enkel och tämligen uppenbar: den avgörande skillnaden mellan liv och död är solidariteten, syskonskapet. Värmen mellan människor som, utan att känna varandra, tar ett aktivt ansvar för varandras liv.

I slutändan är vi alla beroende av precis samma mellanmänskliga solidaritet som de trettiotre gruvarbetarna burits av under sina 69 dagars isolering sjuhundra meter under marknivå, där deras existens har hängt på att andra människor på ovansidan gjort allt vad som stått i deras makt för att de ska komma ut i friheten. Villkoret för de enskilda gruvarbetarnas frihet har varit både solidariteten inom gruppen och solidariteten från den större gruppen ovan jord.

Solidaritet som frihetens förutsättning, det låter vagt socialistiskt. Vad skulle Ayn Rand säga?

Den kapsel som räddningskåren målat i chilenska flaggans färger och döpt till Fenix har skjutits som en rymdraket ner i underjorden och återvänt till ytan 33 gånger. En halvtimme per tur, en tur för varje person, varje tur avslutad med ett lika skälvande ögonblick när de nyss döda återförenas med sina väntande familjer; med mödrar som återfår sina söner, med barn som längtat och inte sovit, med fruar och flickvänner som inte vill släppa dem och med bröder som kämpar för att hålla ihop anletsdragen.

Detta inför hela världens ögon i ett enormt mediespektakel. Vilket man kanske kan ha synpunkter på, om man är på det humöret, men också det spektaklet har sitt motiv i den gemensamma angelägenhet som räddningsaktionen har blivit. För det Chilenska folket och för åskådare runt hela planeten.

Lika rörande som tårarna och kramarna vid San Joségruvan är glädjescenerna från andra platser i Chile, där landsmännen firar den perfekt genomförda räddningsaktionen som om de hade vunnit ett VM. En glädje som går att ta på. En glädje som är speciell därför att den är delad, därför att den omfattar ett helt land i ett gemensamt ögonblick. En glädje som är av en speciell natur också därför att det är en glädje å andra människors vägnar. Glädjen över att någon annan har klarat sig från döden, att någon annan har återfått sin älskade. Att känna den glädjen är solidaritetens belöning. Den är betalning nog.

Jag har inget kritiskt att tillföra den här solskenshistorien. Detta är, inom den här ramen, en vacker och lycklig historia, sådana behövs.

Så när Chiles president, miljardären och högermannen Sebastián Piñera, som med en tillsynes uppriktig lycka och mänsklig värme tagit emot de räddade en efter en, säger till BBC att räddningsaktionen är en "watershed moment" för Chile och att ”säkerheten och värdigheten för alla Chiles arbetare” framöver ska vara landets ”främsta prioritet”, då är det nästan att jag tror honom. För, trots allt, kollektiva erfarenheter är – kanske ännu mer än individuella – formativa händelser. De kan omskapa tankesätten och perspektiven i en hel nation, i en hel generation, för alla som är med och delar dem. Ikväll, innan det ekonomiska systemets villkor åter gjort sig påminda, vill jag tro att sånt kan inträffa.

DN1,2,3,4,5. AB1,2,GP

Alliansen lyfte in Sverigedemokraterna

2010-09-20T01:19:00.005+02:00

Det satt långt inne, men till sist blev det ett normalt europeiskt land av Sverige också. Vi har nu, i likhet med alltför många andra länder i EU ett etablerat rasistiskt extremhögerparti i parlamentet. Den rödgröna valvind som kändes i ryggen den sista veckan räckte inte, de underliggande förskjutningarna var för stora.

Nu kommer det analyseras och diskuteras hur fan det här gick till egentligen. Det kommer framkastas att ”de etablerade partierna” borde ha ”tagit debatten” med Sverigedemokraterna, trots att just den debatten togs så ofta – och samtidigt så slött – att (sd) gång på gång serverades gratis reklamtid. Det kommer talas om ”människorna ute i landet” som är ”rädda för förändring”, det kommer ojas och pustas och bres på med darrande stämmor om de humanistiska värden som vi ”gemensamt” måste försvara.

Naturligtvis måste vi det. Men vi måste också utan skygglappar urskilja sambanden här, de som borgerligheten kommer göra allt för att skjuta i från sig: att den den borgerliga valsegern och Sverigedemokraternas framgångar utgör delar av samma paket, samma valvind, samma skifte. Det hänger ihop – det ena gav det andra.

Sverige har hållit rasister och fascister utanför riskdagen, samtidigt som vi haft en, med nordiska mått mätt, generös invandringspolitik, tack vare att vi har hållit ihop landet. De socialdemokratiska regeringarna har haft sina stora bister, men de har inte, som denna alliansregering, aktivt slagit sönder trygghetssystemen, genomfört sociala nedrustningar, slagit in medvetna och avsedda kilar mellan landsdelar, stadsdelar och inkomstgrupper.... Och i Sverige har fackföreningarna hållit uppe sin organisationsgrad och byggt ideologiska värn mot rasisterna på varje arbetsplats.

Alla de konkreta politiska omständigheter som gjort att extremhögern kunnat hållas på mattan, har alliansen brutit med. Och därigenom berett marken för extremhögerns intåg. Det är samma utveckling vi fått i andra europeiska länder, i fotspåren på högerstyren som aktivt låtit klyftor växa och slagit mot det gemensamma. Där nyliberaler dansar samlas nyfascismens råttor i hörnen.

Så alla ni som är upprörda över att Sverigedemokraterna nu sitter i riksdagen och samtidigt själva lade er röst på allianspartier: suck it up. Detta är en del av paketet med att Sverige ska bli mer likt andra länder. Detta är den nedrustade välfärdsstatens bruna omslagspapper. Ni födde detta monster.

Läs också: Aron Etzler, Daniel Poohl, Simon Bank. Och, gör som Lars Ohly, förvägra rasisterna möjligheten att tvätta sig rumsrena:

Värmen i valet

2010-09-19T01:29:00.009+02:00

Den här bloggen har varit tyst rakt igenom århundradets viktigaste valrörelse – jag ber om ursäkt för det, om nu någon bryr sig. Det har inte handlat om att det inte funnits någonting att skriva om. Jag har bara, helt enkelt, inte vetat var man ska börja. Inte orkat resonera, jag har bara velat skrika, ibland gråta, helst vända ryggen till hela den politiska floden av roterande skitsnack.

Fyra år av alliansstyre har förändrat Sverige. Många förändringar, som privatiseringarna av våra gemensamma infrastrukturer, som den nya skolplanen och fållorna i den nya gymnasieskolan, är i praktiken oerhört svåra att återställa. Det kommer att ta tid, allt kommer inte att gå. Under de här fyra åren har resurser kanaliserats från nödvändiga välfärdsbehov till lyxkonsumtion för de som redan har mer än de behöver. Regeringen har genomfört en skattepolitik som lett till kraftigt minskad och till och med omvänd progressivitet i beskattningen. Och sen slagen mot trygghetssystemen, kärnan i den generella välfärdens löfte att människovärdet aldrig någonsin ska läggas på en våg eftersom det är en konstant och inte en variabel. Angreppen mot sjuka och arbetslösa har, naturligtvis, inte egentligen varit förvånande, de bär fanatismens märke, men de har genomförts så kallhjärtat att det varit förlamande att se. Om man inte haft energin att hålla sig förbannad.

Med förändringarna har följt ett förändrat klimat. I medierna, i opinionen, i relationerna mellan människor. Den övergripande politiska diskursen tränger så på djupet in i våra liv. Det har därför varit direkt obehagligt att uppleva hur en klok bok om något så självklart som jämlikhetens betydelse under detta fjärde alliansår har mötts av mediala hån och burop, hur mytbildningen om en svulst av passiva bidragstagare har etablerats som en sanning. Hur ombildningarna av hyresrätter odlat fram en klass av nyrika klippare med hål stora som utbroderade märklarannonser i sina hjärtan.

Allt detta har gjort Sverige till ett mer patetiskt land. Rikt, kallt, gnidigt, osolidariskt – otäckt.

Alliansen vann valet 2006 genom att spela på en allmänt upplevd frustration över den socialdemokratiska regeringens avstannade ambitioner. En permanentat hög arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, etnisk och social segregation som växte från år till år, sjukskrivna som inte fick rehabilitering utan istället lämnades utan hjälp att komma tillbaka... Mot alla dessa misslyckanden fanns en skarp kritik från vänster, men den kritiken var politiskt marginaliserad och vänsterpartiet led också förtroendemässigt av att ha stöttat flera dåliga socialdemokratiska budgetar.

Det var inte helt orimligt att socialdemokraterna förlorade 2006. Det var både logiskt och begripligt.

Mer obegripligt (fastän, återigen, medialt logiskt) är det att alliansen kan vinna i år, när det verkliga innehållet i det nya arbetarpartiets politik borde har gjorts synligt för var och en. När arbetslösheten har stigit från 6,1 till 8%, när var tredje arbetslös är långtidsarbetslös, när en halv miljon drivits ut ur arbetslöshetsförsäkringen, när andelen arbetslösa under fattigdomsgränsen nästan dubblerats, när skattesänkningarna givit den rikaste procenten lika mycket som den fattigaste fjärdedelen, när klyftorna mellan skolor i olika områden har exploderat, när löneskillnaderna mellan kvinnor och män har vuxit, när anställningsskydden gröpts ur och stressen i arbetslivet ökat, när antalet anställda i välfärdssektorn minskat med över 30000, Att alliansen varit i ledning mot en sådan bakgrund kan bara betyda en sak: att vi är rökta, att klimatet förändrats för mycket, att vår politik inte kan ta stöd mot en delad världsbild. Och denna bloggare har därför, frustrerad, ägnat sig åt roligare ting än lönlös pennfäktning mot ointagliga fort.

Men den sista veckan har något hänt.

Enligt den borgerliga attackplanen skulle alla de mindre smickrande baksidorna av de omvända klassreformerna och den ekonomiska politikens misslyckanden ligga nerbäddade oåtkomliga under tätt packade lager av medial dynga och metadebatter om Mona Sahlins osossigt fina väska, samt debatter om debatten om Sahlins väska. I början av hösten verkade de ha lyckats trycka ner även den explosiva frågan om det omänskliga sjukförsäkringshaveriet. Men i veckan sprack jorden äntligen upp och misslyckandet fick sina subjekt som krävde svar: de "enskilda fallen" presenterade sig.

Regeringen flyr undan till positionen att ”inte kommentera enskilda fall”. Och undviker därmed såväl diskussion som ansvarstagande för systemförändringarnas konsekvenser. Undanflykten är inte så värst klädsam med tanke på att regeringspartiernas företrädare tidigare inte tvekat att kommentera enskilda fall och ge sig på enskilda utförsäkrade när det passat dem själva bättre.

Alliansens plan var att slippa den här diskussionen och istället ägna sista veckan åt att prata direkt till väljarnas plånböcker. Precis som i tidigare samhälleliga vägval, som vid EMU-omröstningen 2003, menar högern/ja-sidan att detta borde vara väljarnas främsta, och i grund och botten enda, intresse.

Men precis som vid EMU-valet höjer sig den breda väljarkåren över det snäva plånboksintresse valstrategerna skjutit in sig på och frågar, i elfte timmen: vad i helvete håller ni på med?

Så har det känts den här veckan. Om det räcker hela vägen får vi se ikväll, men åtminstone så har de verkliga frågorna kommit tillbaka. De som regeringen försökte hålla undan. De som handlar om människan, om banden av kärlek och omtanke mellan människor som aldrig träffats, som inte känner varandra men som lever i samma ögonblick och erkänner att detta innebär att vi har ett ansvar för varandras liv. Och om den funktionella solidariteten, insikten att vår frihet blir större, inte mindre av att vi löser saker tillsammans och i samarbete, istället för och en för sig.

Och även om alliansen skulle vinna idag, valdagen år 2010, så har den rödgröna valrörelsen, entusiasmen, glädjen, raseriet, ilskan, glöden, hoppet, musiken och tårarna visat att de stålblåa fyra alliansåren har format en mäktig opposition till försvar för den historiskt oöverträffade idén om det solidariska välfärdssamhället. Den vackraste tanke vi någonsin tänkt.

Skulle vi förlora idag så har den moderna välfärdsstaten trots allt under dessa veckor av skärpt kamp vunnit en rörelse som kommer vara omöjlig att besegra 2014 och dessförinnan kommer bjuda tungt motstånd i fyra år. Men självklart vinner vi ikväll. För under den sista valveckan vände vinden. Mona Sahlin har varit enastående och knivskarp de senaste dagarna. Sverige får sin första kvinnliga statsminister ikväll. Och en rödgrön regering för hela Sverige.

Maktens avstånd och avståndens makt

2010-08-13T17:58:00.000+02:00

Imorgon är Wikileaks grundare Julian Assange i Sverige på inbjudan av Broderskapsrörelsen. Wikileaks har gått i bräschen för en strategi som är helt nödvändig för att möta och balansera den svällande och alltmer potenta övervakningsapparaten - undervakning.

Undervakning är en nödvändig konsekvens av kommunikationsteknikens utveckling. Motståndet mot övervakningen ter sig alltmer utsiktslöst (därmed dock inte poänglöst), men övervakningen kan i någon mån balanseras av multitudens mängd av ögon och öron. Den transparens som makten förvägrar oss kan, återigen: i någon mån, framtvingas genom att vi samarbetar om att läcka och tillgängliggöra hemlig information.

Julian Assanges gärning har i detta avseende varit flerfaldig: Wikileaks fungerar som en infrastruktur både för att läcka farlig information "säkert" och för att göra informationen tillgänglig och lättåtkomlig för media och för en bred allmänhet. Därtill har Wikileaks medverkat i framväxten av en kultur där läckage av hemlig information ses som en demokratisk dygd och omskrivs i media som segrar för demokratin. Wikileaks har drivit de traditionella medierna framför sig.

Bland det material som Wikileaks publicerat finns mycket som avslöjat makten med byxorna nere i olika pinsamma positioner. Till de mest plågsamma, om än samtidigt minst förvånande, läckorna hör den film från Irakkriget som publicerades i våras. Från en upphöjd position i en helikopter skjuter amerikanska soldater med vardagsrutinens likgiltighet ihjäl folk på Bagdads gator. Det är en film som med brännande klarhet illustrerade de två psykologiska mekanismer en modern krigsmaskin vilar på: både att framställa ”fienden” som ickemänniskor, och att genom en process av antifiering beröva fienden sina mänskliga drag. De amerikanska soldaterna i helikoptern skjuter inte på människor, de jagar lustigt sprattlande myror. Dödandet blir ju mycket lättare så.

Ännu ett steg renare och enklare har mördarens jobb gjorts i det moderna kriget genom de robotiserade drönarplan som pendlar fram och tillbaka över Afghanistan med sin last av död och skräck, styrda av soldater som sitter i luftkonditionerade rum på andra sidan planeten. Det brukar sägas att kriget berövar även mördaren hens mänsklighet. Men om kriget gör det så gör det moderna kriget också någonting annat med dem som dödar från en upphöjd position, det gudifierar. Soldaten som hunsas av sina befäl, som vantrivs i sin familj och är orolig för sina bolån, blir till en gud vid drönarterminalens joystick. Där väger hen livet självt i sin hand, avgör dess värde. Och är samtidigt själv odödlig.

Denna fysiska separation är samma strategi som makten begagnar sig av på område efter område i en värld där övervakning och undervakning bryts mot varandra; makten söker sig till alltmer upphöjda positioner, där multitudens ögon och nävar är färre, där tillträdet trots tidens rörlighet kan begräsas. Att vinna slaget i städernas gränder har Pentagon för länge sedan gett upp – men terror från robotplan kan bedrivas uthålligt utan risk för egna förluster. När gerillakrigföring och undervakning vinner framgångar upprättar makten nya avstånd som återigen gör den överlägsen och onåbar.

Avståndet och avskildheten resulterar i nya asymmetrier som befäster hierarkier och stärker kontrollen. Därför handlar också slaget om demokratin idag om just detta, vare sig det sker inom informationens eller det fysiska rummets domäner: att krympa avståndet, upphäva separationen. Minst lika viktigt som slaget om den personliga integriteten är idag striden om den ömsesidiga transparensen och tillgängligheten.

Tack till Robert för filmtipset!

Den andra kärnkraftsomröstningen

2010-06-17T22:15:00.019+02:00

Jag försökte lyssna på riksdagsdebatten om kärnkraftspropositionen idag, men hade oturen att sätta på mitt i ett anförande från Andreas - Bagdad Bob - Carlgren. Det är, som noterats förr på denna blogg, en direkt plågsam upplevelse att höra vår miljöminister tala, ity att det är den oförblomerade och nakna opportunismen som flödar ur hans mun. Kanske är det på grund av att Carlgren framstår som så naiv och godhjärtad som hans opportunism blir så påträngande uppenbar. Carlgren, som en gång byggde sin karriär på att kritisera den storskaliga centralismen, är idag inget annat än ett tomt skal som moderater och folkpartister gång på gång fyller med sina mest teknofila fantasier.

Det blev ett ja och det var väntat. 174 röster för och 172 emot. De rödgröna röstade nej (och därmed för en omställning till förnyelsebara energislag) medan allianspartierna röstade ja till ny kärnkraft (och därmed mot en konsekvent omställning till förnyelsebara energislag).

Den gamle kärnkraftsmotståndaren Sven Bergström (c) brottades med samvetskval under våren, lika rörande som en gång Fredrik Federley i FRA-frågan, men gjorde tillsist slarvsylta av samvetet och satte en tragisk punkt för sin sista riksdagsperiod med ett skamlöst dagtingande i sin egen viktigaste fråga.

Samtidigt stod två andra centerpartister idag för vad som måste ha varit några av riksdagsperiodens mest rakryggade ageranden. Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren valde att följa sin egen hjärna – och samtidigt sitt eget partis vallöfte att inte öppna för ny kärnkraft – och röstade mot propositionen. All heder till dom. Så agerar politiker som förtjänar allmänhetens förtroende.

När det gäller argumenten i sakfrågan har Lasse Karlsson drivit en mycket initierad bevakning på bloggen Dagbok mot Atomkraft. Jag hoppas att den fortsätter att leva vidare, för frågan är trots allt inte slutgiltigt avgjord ännu. De rödgröna har i klara ordalag lovat att riva upp lagen efter en valseger, och de borgerliga väljare som förstår energivägvalets betydelse för samhällsutvecklingen bör därför allvarligt överväga hur deras intressen bäst förvaltas i valet. Kanske också fundera på vad flera centerpartister själva har varit inne på under senare tid, att det som centerpartiet skulle må bäst av nu är att trilla ur riksdagen en period, åka på kurort och få hela den galna bäversjukan urblåst ur partikroppen och hitta sin ideologi igen. Om det är möjligt längre.

Jag stängde i alla fall av när Carlgren vred ut och in på sig och cyklade istället en tur i landskapen öster om Göteborg. I dalgången ut mot Partille mullrar trafiken på E20, som en aldrig upphörande våldsutövning från en annan föråldrad idé om utveckling, som liksom kärnkraften kräver och förutsätter att omgivningen anpassar sig efter dess behov. Men så fort man kommit över höjderna söder om motorvägen dör oljudet bort och Sävedalen öppnar sig med folkhemsområde efter folkhemsområde ner mot Delsjöreservatet i söder. En enstaka buss passerar, förskolegrupper på vandring längs nätverket av gång- och cykelvägar. Successivt bryts skalan ned och människokroppens egen gestalt träder fram mellan husen där asfalten blivit en rityta för färgkritor och bandyklubborna ligger hastigt slängda över sömniga parkeringsplatser. Sen står skogen i söder med det stora naturområdet som är en egen stad myllrande av liv tätt intill människornas stad. På varje våning i varje bladhus i skogsstaden vibrerar miljontals små kraftverk som via optimerade processer omvandlar energin i solljuset till lagrade potentialer i kolhydratkedjor. Då och då rasslar vinden genom kraftverksmosaiken och ljudet säger att allt är bra och precis som det ska. Maskinen fungerar ypperligt – och den är inte farlig för någon. Där råder fritt tillträde.

Den är en gåva vi inte har vett att uppskatta – eftersom vi ständigt är mer upptagna med att blicka in mot vår egen trubbiga teknik än att lära oss att läsa de fenomenala ritningar som ligger utlagda strax därbortom.

Kärnkraftsbeslutet innebär ett ställningstagande för den gråa vägen, för en energimässig monokultur. En tekniklösning på tvärs mot livets egen logik. Och ännu en gång: en missad möjlighet.

En del äldre texter om kärnkraftsfrågan på bloggen: En stad utan kärnkraft, Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?, Bort från Mainframe, Reaktorreaktionärernas revansch, Tjernobyl, Kraftindustrin smutskastar, Om det här är världens säkraste kärnkraft...

Sommarens byggbrigad

2010-06-11T01:36:00.011+02:00

I sommar är jag med och organiserar Byggbrigadens sommarkurs i Malmö, som härmed utannonseras även via denna blogg.

Upplägget för i år är lite annorlunda jämfört med tidigare brigader eftersom vi denna gång samarrangerar med Kvarnby Folkhögskola. Kursen blir därmed studiemedelsberättigad och spänner över hela sju veckor (21 juni - 31 juli) varav de sista 2 veckorna (19-31 juli) är byggveckor (dvs "traditionell" byggbrigad) och de första fem veckorna är självstudier på distans. För distanstiden har vi tagit fram ett välfyllt kompendium.

Kring de två byggveckorna samarbetar vi även med kulturhuset Kontrapunkt i Malmö. Vid sidan av byggaktiviteter, inredningsarbete mm så blir det studiebesök och några riktigt grymma föreläsare som presenteras separat längre fram.

Deltagande står öppet för alla, men antagningen sker först till kvarn då antalet deltagarplatser är begränsat. Inga förkunskaper krävs, endast att vilja delta i ett vettigt byggprojekt tillsammans med andra. Anmälningsformulär finns på sommarbrigad2010.se och ytterligare en del information på Byggbrigadens sida.

På jakt efter illustration till inlägget hittade jag några gamla pressklipp från byggbrigaden i Sävsjö 06 (bilden i första klippet är dock "pressmaterial" från den allra första brigaden i Jönköping 2004):

Massakerns första offer

2010-06-07T23:36:00.007+02:00

I slutändan kommer det inte spela någon roll vad som egentligen hände ombord på Mavi Marmara i Freedom Flotilla för en vecka sedan. Bara för de solidaritetsarbetare och människorättsaktivister som dog och skottskadades, de som var där i stridens hetta, var det som skedde ombord på fartyget på riktigt.

För oss andra är istället det som bilderna påstår hände mer verkligt och mer påtagligt. “Verkligheten är vad man kan få folk att tro att den är. Reality is what you can make people believe.” I veckan har ett frenetiskt byggande av en verklighetsbeskrivning pågått för att sopa igen spåren efter ännu en av den Israeliska militärmaktens våldseruptioner. Efter morden: propagandan. Som så många gånger förr.

Det vi måste förhålla oss till nu – inte neutralt, utan med aktiva motbilder – är denna verklighetskonstruktion.

Men vi kan också studera den, som forskarna vid Surtseys utbrott 1963 kunde studera hur det faktiskt går till när landmassor höjer sig. Vi kan i realtid följa hur kaskader av desinformation kastas upp för att sedan koagulera till fast berg på vilket andra uppkastningar faller ned och stelnar, formar en konkret materia av fårade lögner. Att det luktar vätesulfid är kanske ingen slump.

Så vad är det vi ser hända idag? Vad säger bilderna?

Jag kommer att tänka på kuvöserna i Kuwaitkriget. Rykten gjorde gällande att Irakiska soldater ryckt ut 300 barn ur sina kuvöser och slängt dem direkt på soptippen. Monster. George Bush den gamle återgav ryktet två gånger i sin argumentation för ett upptrappat krig. Ett år efter Kuwaitkriget avslöjades det att kuvöserna hittats på av reklamfirman Hill & Knowlton på uppdrag av Kuwatiska Informationsministeriet. Men då spelade det inte längre någon roll.

Hans Isaksson, filmkritikern, skrev för tio år sedan om kuvöserna i sin recension av Wag the Dog. Hans Isaksson är nog den som borde skriva om Mavi Marmaramasakern idag och om hur medierna hanterat sitt fina uppdrag att rapportera objektivt om sanningen i dess efterspel.

Istället för en kritisk granskning av de uppenbara brott som en statlig piratarmé rent objektivt har begått mot medborgare från en mängd länder (9-16 dödade, 48 skottskadade, bordning på internationellt vatten), så är detta korta klipp vad som tillåtits diktera dagordningen den senaste veckan:

Varje normalbegåvad person bör kunna ställa sig några tämligen enkla kontrollfrågor inför denna sekvens. Till exempel: varför är videon klippt just här? Varför visas inte sekunderna före? Vad är det vi inte får se som inträffar sekunderna efteråt? Det är inte direkt så att minnet tagit slut i IDF:s rullande inspelningsutrustning efter 40 sekunders inspelning eller att man kom ihåg att sätta på inspelningen först mitt i pågående strid - snarare är det så att IDF har ett mycket begränsat intresse av att visa mer än just dessa korta utsnitt, eftersom övriga sekvenser visar en annan verklighet än den man vill konstruera.

Det enda som de korta klippen egentligen säger oss är alltså att av flera timmars skeende före, under och efter dödsskjutningarna så har IDF lyckats finna totalt ungefär en minut som har bedömts duga i propagandasyfte. Det är ett kort ögonblick från den uppenbart kaotiska och panikartade situationen på däck, då aktivisterna förtvivlat försöker hålla kommandosoldaterna från båten, som skulle kunna tolkas som att IDF:s tungt beväpnade kommandosoldater befinner sig i underläge. Mot en motståndare rustad med platststolar och träpinnar (enligt Israels första uttalanden rörde det sig om skjutvapen och knivar, detta har senare, som många andra uppgifter i all tysthet reviderats).

Att personer som riksdagskvinnan Annelie Enochson tacksamt sväljer betet är väl knappast ägnat att förvåna någon, men att stora mediekanaler sprider desinformationen med samma aningslöshet är svårare att acceptera.

Det mest journalistiskt ansvarsfulla hade varit att helt enkelt avstå från att visa IDF:s beskurna sekvenser tills det beslagtagna journalistiska materialet – och alla de fängslade journalisterna från båtarna – släpptes fritt och allt inspelat material gjordes tillgängligt på lika villkor. Detta är rent av nödvändigt om inte en dagordning och verklighetsbeskrivning byggd på den ena sidans påståenden och propagandalögner skall etableras och slå rot. Varje journalist borde hålla detta enkla i minnet: Om man ger en lögn 24 timmars försprång hinner sanningen aldrig ikapp. Några som aldrig glömmer potentialen i det är IDF:s spinndoktorer.

Det finns en enkel förklaring till varför medierna gång efter gång i krigssituationer agerar så oansvarigt och direkt lögnaktigt, trots att de påstår sig bedriva objektiv sanningsförmedling. Det är marknadslogiken. En ordning som Lars Isaksson beskrivit mycket träffsäkert:

”[Vi måste inse] att nyheter inte bara har ett sanningsvärde, utan också ett nyhetsvärde. Detta nyhetsvärde är ett marknadsvärde som bara i sista hand beror av att det existerar en sanning. Detta skall realiseras på en marknad i stark konkurrens med andra nyheter. Nyhetsvärdet förflyktigas mycket snabbt om det inte realiseras. […] Beträffande den källkritik journalistens etik ålägger honom att utföra måste den energi som härvid kan investeras ses i relation till behovet av att snabbt föra nyheten till torgs innan den slokar som två veckor gammal sallad och får motsvarande marknadsvärde.”

Att agera journalistiskt ansvarsfullt och inte sprida den Israeliska propagandanspinnen har ett högt marknadsmässigt pris. Det innebär att stå utan smaskiga bilder att visa medan övriga mediekanaler rullar de dramatiska klippen varv efter varv. Det innebär tittare som zappar till dramatiken i konkurrerande kanaler där ”nyheterna” förmedlas rykande färska.

Detta är precis den medielogik som varje smart krigspropagandaorganisation spelar på.

Genom att monopolisera informationsflödet från Mavi Marmaramassakern och begränsa tillgången till dramatiskt bildmaterial till ett fåtal filmer och foton, har Israelerna förmått, tvingat, de marknadsopererande medierna att gång efter gång cirkulera och ge spridning åt just deras verklighetsbeskrivning.

Den gryniga, lämpligt tillskurna och nerklippta filmsekvensen försedd med auktoritativa bildtexter har idag blivit ett av krigspropagandans främsta vapen. ”Det vi ser här är en…” ”Ni får ta vårt ord på att den här bilden föreställer en…” Och så vidare. Om bilderna verkligen föreställer vad som påstås att de föreställer är ofta omöjligt att avgöra eftersom det fordrar en professorstitel i pixeltydande plus en förmåga att fantisera helt skamlöst.

Minns Colin Powells uppvisning i FN när USA skulle köpa legitimitet inför senaste Irakkriget, med ett ”underrättelsematerial” bestående av idel otydbara satellitbilder. Nog tyckte de flesta av oss att det var direkt löjeväckande ihåligt, men medierna spred det precis lika troget som nu, försett med braskande rubriker och sensationsingresser.

Marknadslogiken föreskrev det.

Efteråt visade det sig att bilderna var precis vad de såg ut att vara: resultatet av några PR-snubbars fria fantasier och spekulationer, hade ingenting med verkligheten att göra.

Men också den gången fick de flagranta lögnerna så stort försprång att sanningen aldrig hann ikapp.

Dessvärre är inte heller Public Service, som verkar på samma mediemarknad, undantaget från medielogiken. Ett mer miserabelt journalistiskt hantverk än Lennart Perssons ”intervju” med Mattias Gardell i Aktuellstudion förra veckan (3/6) får man leta efter. En vacker dag kan inslaget kanske användas för att låta journaliststudenter räkna hur många fel man kan begå som journalist och intervjuare.

Persson låter här det starkt vinklade materialet från en krigsmakt som i samma ögonblick håller hundratals av hans egna journalistkollegor, inklusive deras journalistiska material, i olagligt förvar, ligga till grund för ett korsförhör mot en svensk medborgare och känd människorättsaktivist som nyss överlevt en massaker, en kidnappning och ett folkrättsvidrigt frihetsberövande. Persson köper också, utan tillstymmelse till reflektion, inte bara bildmaterialet utan även Israelernas bildtexter och formuleringar. ”Metallpåkar”. ”Lynchmobb”. Såg du det med egna ögon Mattias? Va? Va?
Men frågan är, var tror du att du har sett, Lennart.

Det var en pinsam uppvisning i inkompetens från Aktuelltredaktionens sida. Men dessvärre var det långtifrån en isolerad händelse.

De propagandamässiga rökraketerna och den välpreparerade splitterbomben av förvirrande och motstridiga ”factbits” har släppts över medierapporteringen och etablerat en djupt kaotisk dagordning. När motbilderna tillslut kommer fram så framstår redan verkligheten som en enda kacklande svärm av ”åsikter som står mot åsikter”,”motstridiga uppgifter”, ”olika vinklar” från ”två sidor” där det ”finns oklara gråzoner”. Det passar Israel som hand i handske. I några månader kan därefter en tynande skara engagerade träta om vad som egentligen hände ombord på Mavi Marmara och ”vem som började” medan den stora allmänheten redan intresserat sig för andra frågor, med de klippta sekvenserna med de ”aggressiva aktivisterna” som främsta kvardröjande minne från hela massakern.

Samtidigt finns det utan tvivel glasklara svar till vad som faktiskt skedde i det material som både aktivisterna själva och Israelerna har dokumenterat. Men de svaren har antingen förstörts eller gömts undan av den Israeliska krigsmakten. Och genom en än mer fantastisk akt av mord på sanningen kan det bli Israel självt som får till uppgift att ”undersöka” och bestämma vad som hände.

Från Aktuelltredaktionens håll antyddes det att Lennart Perssons kamikazeattack på sin egen heder skulle syfta till att uppnå en ”balanserad rapportering”. Logiken tycks vara att då Aktuellt tidigare i veckan tvingats rapportera att Israel skjutit ihjäl mellan 9-16 personer och opinionsspalterna (många, dock långt ifrån alla) riktat stark kritik mot Israels brott i hela två dagar efter illdåden så var det nu tvunget att, i ”balansens” namn, låta de mördande piraternas desinformation diktera dagordningen. Det är en märklig syn på hur objektivitet uppnås.

Dagarna efter Aktuelltreportaget fortsatte glidningen. Felaktiga uppgifter, spekulationer och direkta lögner producerade av IDF:s mediebyrå återgavs i alla de stora medierna med ett minimum av källkritik. Korrigeringar, i den mån de alls meddelas, spelar en mer nedtonad roll då lögnerna redan har etablerats.

En särskilt väl förberedd front var det intensiva misstänkliggörandet av några av de organisationer som deltog i Freedom Flotilla. I synnerhet har fokus riktats mot den turkiska islamska hjälporganisationen IHH (İnsani Yardım Vakfı), som fick flera av sina medlemmar mördade ombord på Mavi Marmara. Från Israel har levererats en flodvåg av antydningar, anklagelser och retorik. Benjamin Netanyahu beskriver IHH som “en extremistgrupp som stöttar internationella terroristorganisationer.”

Låt oss ta ett exempel, inte mer extremt än genomsnittet de senaste dagarna, på hur dessa lösa och starkt politiserade anklagelser blir omsatta i en svensk nyhetsartikel.

Den 3 juni skriver Per Jönsson en artikel i DN med rubriken ”Turkiska islamister ser attacken [sic!] som en seger” Här presenteras IHH som ”en radikal turkisk islamistorganisation”, som ”hoppats på att Israelerna skulle låta sig provoceras till okontrollerat övervåld.” (Vilket, sagt inom parentes, inte kräver så mycket till provokation. Det räcker i regel med att befinna sig på fel plats i fel huvudfärg , två kriterier som de turkiska passagerarna ombord på Mavi Marmara uppfyllde.)

Per Jönssons artikel är full av guilt by association-insinuationer som misstänkliggör flottiljens avsikter och svepande svärtar ned IHH:s arbete i största allmänhet. Är antydningarna då byggda på några trovärdiga källor? Nej, Per Jönssons källor är till och med tunnare än kaffet på mitt jobb. Jönsson nämner, men länkar inte till, ”olika näthemsidor”. Han skulle inte klarat sig genom högstadiet med sådan källhänvisning.

Vidare finns det enligt artikeln ”Många vittnesmål och rapporter” som ”pekar på att IHH har varit inblandat i en rad aktioner med våldskaraktär som har syftat till att främja militanta sunnimuslimska organisationer.”

Men den enda rapport som nämns i artikeln är ”en rapport från danska Utrikespolitiska institutet” (DIIS). Per Jönsson har sålunda inte bemödat sig om att gräva djupare än i de första paragraferna av the Israel Projects presspaket den 2 juni, som pekar slöa journalister mot nämnda källa. Intensivt fotarbete där, herr journalisten.

Rapporten i fråga är i själva verket ett Working Paper (“The papers do not reflect the views of the Danish Ministry of Foreign Affairs or any other government agency, nor do they constitute any official DIIS position.”) författat av Evan Kohlmann, en brådmogen (f 1979) amerikansk "terroristexpert" som ägnat de senaste 15 åren åt att blogga om terrorism och bygga upp en karriär i amerikanska thinktanks knutna till olika delar av det paranoidxenofobiska komplexet. Alltså en aktiv part i det amerikanska ”kriget mot terrorismen”, en lirare som baserat sin karriär på en förmåga att se terrorister bakom varje skägg.

Tidigare knuten till Islamofobikolportören Steven Emerson, arbetar Kohlmann numera för den patriotiska organisationen The Nine Eleven Finding Answers Foundation (NEFA) som bland annat, producerar såhär fina värvningsfilmer.

Man kan förstås hävda att IHH har ”tveksamma kopplingar”, men man kan också hävda att Evan Kohlmann själv arbetar i organisationer med mycket tveksam trovärdighet.

Under alla omständigheter innehåller Evan Kohlmanns working paper inga direkta bevis för någonting överhuvudtaget, annat än vissa antydningar om att IHH haft problem med att organisationens avdelning i Istanbul i slutet av 90-talet utsattes för – möjligen framgångsrika – infilitrationsförsök. Israel bannlyste 2008 IHH och 38 andra islamiska biståndsorganisationer sedan dessa visat sympatier för det folkvalda styret i Gaza, men IHH klassas inte som terroristorganisation av vare sig USA, EU eller Turkiet och är upptagen som internationell hjälporganisation i FN, ofta på plats tidigt i naturkatastrofer. Inget av detta nämns i DN-artikeln.

Per Jönssons artikel är alltså byggd på ren kvicksand. Källhänvisningarna som pekar mot terroristkopplingar präglas av en besvärande rundgång. Inom en kedja av två-tre steg, hänvisar alla källor tillbaka till varandra. En ren cirkelbevisning. Det är förvirrande, men DN-artikeln medverkar i konkret mening, tillsammans med många liknande artiklar, till att misstänkliggöra Freedom Flotillas avsikter.

När nu, mer än åtta dagar efter massakern, bilder och vittnesmål från andra sidan trots allt börjar komma fram, har medierapporteringen hunnit bli så förvriden in i det perspektiv IDF sökt etablera, att aktivisternas egna fotografier ges fullkomligt absurda tolkningar.

I dagens Expressen anser sig tidningen kunna uppvisa ”bevisen” på ”våldet mot Israelerna”. ”Avslöjandet” består av ett antal bilder från solidaritetsarbetarnas kameror som återskapats i Turkiet efter att Israelerna raderat dem.

Vad bilderna föreställer kan – naturligtvis även här – diskuteras. Det är återigen ett fruset och beskuret utsnitt av ett skeende. En försiktig tolkning är att fotografierna visar att aktivisterna har avväpnat två relativt lätt skadade Israeliska soldater. Fotografierna visar både att soldaterna kan stå upp – de har alltså inte blivit utsatta för något livshotande våld med knivar, yxor pistoler och annat som Israelerna påstod användes – och att det inte fanns någon ”lynchmobb” ombord på Mavi Marmara. I lynchning ingår sällan den behandling som bilderna visar. Bilderna tycks ge stöd till Ken O’Keefes vittnesmål på Counterpunch. Men Expressens ingång, numera impregnerad med den sura stanken av journalistisk förrutnelse ger nyheten en helt en annan vinkel. Ur ingressen:

”Bilderna visar det blodiga våldet mot de israeliska soldaterna. Materialet raderades, men har nu återskapats [...]”

Här framgår inte, precis som i många liknande reportage de senaste dagarna, det grundläggande faktum att aktivisterna var i sin fulla rätt att försvara sig med till buds stående medel mot angripare på internationellt vatten. Och Expressen får det att låta som om det var aktivisterna som raderade bilderna, inte tvärtom. Artikeln fortsätter i samma anda. Liksom stora delar av den duperade rapporteringen.

Detta klimat till trots, trots askmolnen som skymmer sikten: Freedom Flotillas uppvisning i mänsklig solidaritet har öppnat en lika nödvändig som självklar väg till att återupprätta människovärdet (och här åsyftas inte minst vårt egen värdighet som människor). Genom att permanenta Ship to Gaza och Freedom Flotilla som breda massrörelser. En armada av fredsbåtar som fortsätter att återkomma till Gazas kust, skepp efter skepp efter skepp tills både blockad och ockupation har blivit lika ihåliga som lögnerna som ännu håller dem uppe. Vulkanen må spy ut sin lava, men genom de utspridda många motbilderna är det berg som bildas poröst och klent. Det är ett berg vi kan röja ur vägen, tillsammans.

Dror Feilers optimism mitt i allt är smittande, det kan gå.

Läsning: The Tacitus Principle: How Israel and its Apologists Defend the Indefensible, Från Warzawa 1943 och "Exodus" 1947 till "Ship to Gaza" 2010, Sprickor i den israeliska muren: "Ship to Gaza" har gjort skillnad, USA har varit Israels medbrottsling i alla år. Och lite mediekritik: Biology & Politics: Krigets första offer är alltid sanningen, Tyranniets mediestrategi, "Balans"?, Medierna i P1 om propagandakriget

Clowner med gemensamma intressen

2010-05-17T01:01:00.004+02:00

Centerpartiet var en gång i tiden namnet på ett svenskt folkrörelseparti som deltog i byggandet av landet, samtidigt som partiet eftertänksamt och med skärpa kritiserade de storskaliga byggfelen i samma bygge.

Det var länge sedan. Idag finns bara namnet kvar. Det tidigare partiet har sålt sin tankeverksamhet till högstbjudande, duschat sina gräsrötter med bekämpningsmedel och startat en festlig bävercirkus i partilokalerna. För pengarna som rullade in när bonnförnuftet såldes anlitar cirkusledningen idag kreativa firmor som tar fram nya föreställningar, så kallade ”kampanjer” i vilka olika blandningar av djur/kroppsdelar för en stund placeras i rampljuset.

2006 lanserades bävern i en buskisaktigt busig kampanj. I dagarna presenterade CUF årets uppföljare. Denna gång har bävern fått stå tillbaka till förmån för sin vän clownen. Det känns som ett smart drag då målgruppen för kampanjen är Sveriges ungdomar. Ungdomar tycker att clowner är kul.

Bäver är förvisso alltid trevligt, men har idag kanske mist något av nyhetens behag. Clowner, däremot, är både ledsna och skojiga på samma gång, en dubbelhet som tillför ett nytt lager av intellektuellt djup till det viktiga kampanjbudskapet: att knulla facket för all framtid.

Ett företag som jobbar med reklam har anlitats och satt sina mest ultrabegåvade geniknölar i arbete på kampanjen och funderat kring frågeställningar som hur många svordomar kan man få in i en mening? Kan man knulla facket i evigheten? Hur töntigt kan man formulera ett pressmeddelande? Och: hur kan vi visa för ALLA att vi numera är riktigt far out? Tankarna har klottrats hastigt på små post-itlappar som klistrats på en stor whiteboard. Det har varit en kreativ röra i ett kreativt rum. snabba pilar har ritats mellan lappar, ackompanjerat av eldiga gutterala utrop. Cirklar har dragits kring grupper av lappar som råkat vara i liknande färger och resultatet har snart pekat mot - den i efterhand uppenbara - lösningen: att klä upp alla ungdomsförbundets medlemmar som glada puckon i gröna clownnäsor.

De är lyckligtvis inte särskilt nödbedda.

Hur är det med själva budskapet då, att facket kan dra åt helvete? Det är ett kraftfullt budskap, det inser var och en. Med paroller som ”LAS är för Lars 58” (ergo: Knulla Lars 58) och meningar som ”Vi har blivit fruktansvärt bekväma. Lata, trötta och tråkiga.” (OBS: risk för syftningsfel, meningen handlar inte om CUF utan, givetvis, om sveriges sossefierade ungdom) så kan den här kampanjen helt enkelt inte misslyckas.

Tycker man. Men trist nog har Sosse-TV sedvanligt dålig timing (konspiration?) och riskerar därmed att sänka stämningen på skrattfesten just som den var påväg ut ur startgroparna med sina välriktade svingar mot fackets exploatering av ungdomar.

I ett onödigt grävande reportage belyser SVT idag hur McDonalds systematiskt blåser ungdomar på övertidsersättning, tvingar anställda att jobba gratis och rent allmänt beter sig så som ett multinationellt företag med profit som enda mål tenderar att bete sig när löntagarna är oorganiserade och saknar ett minimum av anställningsskydd och trygghet, när facket försvagats och arbetarna gjorts utbytbara.

Det säger sig självt att detta löjliga neggoreportage krockar på ett olyckligt vis med CUF:s roliga cirkuskampanj.

Inte då främst pågrund av att reportaget tycks antyda att det inte är starka fackföreningar som är ungdomens stora problem idag, utan snarare bristen på starka kämpande fackföreningar.

Och inte heller främst pågrund av att reportaget visar upp arbetsköparnas krassa egenintresse i öppen dager, på ett sätt som rimmar illa med kampanjformuleringar som ”CUF tror att du vet hur mycket du vill jobba, vilken lön du bör ha och hur mycket semester du vill ta ut. Det är bara du, tillsammans med din arbetsgivare, som ska bestämma över din anställning. Fuck facket. Du vet bäst.”

Nej det stora problemet är att reportaget ger så mycket uppmärksamhet åt just McDonalds, som ju ägs av en konkurrerande clown:

Och därmed blir det riktigt förvirrande. För planen var att CUF skulle äga clownscenen denna vår och sommar. Om nu den där flötiga rödgula clownjäveln ska klampa in i medieljuset uppstår risk för sammanblandning. Eller, än värre, att bäverclownerna hamnar i skymundan.

Så, kampanjstrateger, dags att göra skäl för pengarna med en snabb kursomläggning med inriktning på positiv associering. Smid medan järnet är varmt! CUF och McDonalds står ändå i grunden för samma sak: billiga arbetare, lågt näringsvärde och clowneri. Clowner i alla länder, förenen eder!

En stad utan kärnkraft

2010-05-14T16:14:00.009+02:00

Bostadshus uppfört av byggkooperativ i Vauban, Freiburg

I förra veckan var jag på studiebesök i sydtyskland och besökte bland annat Freiburg, en stad av Malmös storlek, ofta beskriven som Europas gröna huvudstad. Det var en inspirerande upplevelse som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva hur det kärnkraftsfria samhället ser ut i praktiken och ännu varmare rekommenderas för dem som förnekar att ett sådant samhälle går att åstadkomma.

Freiburgs strävan mot en hållbar och grön stad tar sin början med motståndskampen mot etableringen av tre kärnkraftverk i den direkta närregionen i mitten på 70-talet. Genom den gemensamma motståndskampen fick olika grupper som annars sällan möttes, syn på sina gemensamma intressen. Bönder, miljörörelser, kvinnorörelser, fackföreningar, kulturarbetare, kyrkor och politiska partier upprättade nya kopplingar och nådde insikter om det grundläggande vägval som energisystemets utformning är för varje samhälle. Samtidigt föddes ur kampen nya rörelser som Freiburger Öko-Institut, BUND (tyska avdelningen av Jordens Vänner) och tyska miljöpartiet, Die Grünen.

I Sverige förlorade den breda rörelsen av kärnkraftsmotståndare kampen om energivägvalet i folkomröstningen 1980. Här upplöstes rörelsen därefter i besvikna och uppgivna delar, dess idéer om ett annat samhälle sattes på sparlåga och Sverige valde den gråa vägen; energiintensiv, slösaktig, centralistisk, storskalig, fjärrberoende, okreativ.

Men Freiburgs invånare vann sin kamp och stoppade 1975 kärnkraftsbyggena. Den oväntade segern lämnade ett hål i regionens energiplanering, vilket, tillsammans med det medvetande om energifrågor och systemtänkande som föddes ur kampen, gav impulsen till ett radikalt omtänk kring energifrågor och samhällsplanering på kommunal nivå. 1986 antog Freiburg en plan för stadens energiförsörjning och bestämde sig för att sträva mot att bli självförsörjande på energi genom bruket av småskaliga energisystem, smarta helhetslösningar, grön teknik och en effektivare energianvändning.

Då och där, precis som nu och här, påstod kärnkraftsanhängarna att målsättningarna var orealistiska och naiva och att de skulle medföra en sänkt levnadsstandard för allmänheten.

Utvecklingen blev den rakt motsatta. Freiburg har genom sin målmedvetna strävan byggt en av Europas mest hållbara - och samtidigt mest attraktiva – städer.

I konkret verklighet demonstrerar dagens Freiburg att det inte bara är fullt möjligt att strukturera om energiförsörjningen mot lokala system, det leder också till en högre livskvalité och välfärd för majoriteten. I få Europeiska städer har jag upplevt samma omsorg om den nära miljön och om offentliga platser (också utanför de kvarter turisterna frekventerar) som i Freiburg.

Öppna dagvattenkanaler i stadskänrnan.

Särskilt intressant är att se hur mycket som vuxit ur det där första energivägvalet. Idag kommer delegationer från alla nivåer och från hela världen på besök för att studera hur Freiburg löser allt från sin intermodala kollektivtrafik baserad på låg enhetstaxa, cykel, spårvagn och bilpooler, till samhällsplanering, arkitektur, omhändertagande av dagvatten, bilfria stadsdelar, funktionsblandning, generationsblandning, demokratiskt deltagande och energiförsörjning.

Solcellsfabrik i Freiburg

En del delegationer är mest intresserade av att studera de omfattande solcelssanläggningarna (kommunen och enskilda fastihetsägare har installerat lika mycket solenergiteknik I Freiburg som hela Grekland, främst genom att utnyttja fasader och hustak), en del är intresserade av plusenergihusen som genererar mer energi än de förbrukar. Andra tittar på utsmyckningen av det offentliga rummet, de små kanalerna med rinnande vatten i stadskärnans gator, eller de många flerbostadshusen som byggts av de byggkooperativa sammanslutningarna (en idé som nu börjat sprida sig till Sverige).

Kontorshus med fasader klädda av solceller.

I grund och botten reser alla dessa delegationer för att titta på hur ett kärnkraftsfritt samhälle - byggt på framgångsrikt kärnkraftsmotstånd - ser ut.

Att Freiburg finns i Europas hjärta är viktigt, eftersom inga argument är mäktigare än exemplets makt. I Freiburg finns inte bara en idé om ett annat samhälle, av idéns motståndare enkelt avfärdad som "naiv" så länge som det bara är en idé, här finns en konkret verklighet som demonstrerar att idén fungerar. Och att den är överlägset attraktiv.

Bostadshus i Vauban

Trots det kommer kärnkraftsanhängarna fortsätta att argumentera som om den här verkligheten inte existerade. Likt moderaternas energitalesperson Anna Kinberg Batra i P1-morgon förra veckan, som torgförde den slitna myten om att alternativa energikällor visserligen är en fin tanke men omöjliga i praktiken:

"Om man tittar på vindkraften så skulle till och med dom optimistiska prognoserna leda till att den kan ersätta kanske en trettionde-del av kärnkraften. Var ska ni få de andra tjugonio trettionde-delarna ifrån?" (citerad av Lasse Karlsson)

Samtidigt som Anna Kinberg Batra påstår detta med en tvärsäkerhet som endast finns hos politiker som vet att de ljuger, så har Tyskland byggt ut sin vindkraftsproduktion till 40 TWh (slutproduktionen 2008), motsvarande 7,5 % av den tyska nettoförbrukningen av el och motsvarande 65 % av den el som svenska kärnkraftsverk producerade samma år (61,3 TWh). Detta på en yta mindre än Sveriges, med större befolkning och med sämre vindförhållanden.

Den tyska utbyggnaden har till större delen ägt rum under de senaste 10 åren, kapaciteten har ökat med nästan 1000% sedan 1998, buren av offensiva lagstiftningsåtgärder och statliga program. Det går, bevisligen, att bygga ut alternativa energislag och det går att göra det fort. Det enda som krävs är att vi, som i Freiburg, bestämmer oss för att välja en annan väg.

Riksdagen har chansen att öppna eller stänga dörren i juni.

Rötan i Göteborg

2010-04-29T22:41:00.002+02:00

Anonymt brev till idrotts- och föreningsförvaltningen 2006
Förhoppningsvis handlar den röta som Uppdrag Granskning grävt fram i Göteborg om enskilda tjänstemän. Men fan trot. Trots allt har personal påtalat situationen i brev till ledningen för såväl Fastighetsförvaltningen, Idrott och föreningsförvaltningen och Familjebostäder i flera år – utan att något har hänt.

Under alla omständigheter måste korruptionsbrotten förstås som ett symptom på ett större systemproblem. På samma vis som när enskilda poliser kallar ungdomar apadjävul och andra mindre begåvade tillmälen utan att kollegorna reagerar, så speglar, den uppenbarligen mångåriga, muthärvan i Göteborg en mentalitet. En röta som går djupare.

Byggaren Stefan Allbäck, som enligt uppgifterna i Uppdrag Granskning har mutat sig till projekt för flera miljoner åt Göteborgs stad, agerar som en rationell marknadsaktör när han prövar sina möjligheter att få uppdrag genom att slänga in personliga lockbeten till de tjänstemän som avropar beställningarna. Samma spel av, ”kundvårdande aktiviteter” förekommer ständigt i handeln mellan privata företag.

En kommun som envisas med att leka affär kommer därför också få ständigt nya kommunala affärer på halsen. Det hör nämligen affärsspelet till att det trixas. Etik har aldrig varit marknadens mål, annat än då det hjälper till i marknadsföringen, egen vinning är det enda mått som gäller för marknadens aktörer. Annars vore de inte marknadsaktörer som betedde sig sig ekonomiskt rationellt och om de inte gjorde det skulle de neoklassistiska aktörsmodellerna falla samman. Det vill ju ingen.

Men även om den nuvarande galenskapen med att avropa allt mellan drift & underhåll till tjänsteskrivelser skulle upphöra, så kommer tjänstemän även fortsättningsvis att utsättas för frestelser. Det har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma.

I slutändan är därför det enda värnet mot korruptionens kvicksand en tjänstemannakår med ryggrad, en tjänstemannakår med yrkesstolthet, som ser sitt uppdrag som viktigt, unikt och hedervärt. En yrkesgrupp utrustad med andra mål ställda på en annan normativ grund än marknadens.

En sådan tjänstemannakår har vi också haft, historiskt, i Sverige. Kombinerat med en stark offentlighetsprincip har det inneburit att mängden mutbrott varit jämförelsevis låg. Det har, oftast – naturligtvis inte alltid – gått att lita på att förvaltningen sköts redigt, ärligt och rättvist.

Men, i takt med att den kommersiella sfären trycker in sina värderingar i den allmännyttiga, i takt med att kommunala chefer och mellanchefer drömmer om och försöker efterlikna privat verksamhet, i takt med att pengar görs till en universell måttstock på livsmening och människovärde, i i takt med att storfifflare ostraffat fifflar till sig miljarder, i takt med att samhället odlar en föreställning om vinnare (smarta) & förlorare (korkade), så har delar av tjänstemannakåren förlorat sitt mentala värn. De uppfattar inte längre att de är väsenskilda från det privata, de urskijer inte att deras uppdrag är ett av de viktigaste jobb man kan ha, de urskiljer bara andra som får fördelar som de själva går miste om. De hör talas om andra som trixar lite och får fina hus som belöning. Och de tänker: varför skulle inte jag?

Ja, varför skulle inte jag? Vad är det egentligen som får en tjänsteman att avhålla sig från att fuska även i lägen då han/hon i det närmaste kan vara helt säker på att komma undan med det? Vad är det för inre kraft som får många tjänstemän att inte ens någonsin tänka tanken?

Det är moral och värderingar. Knarrande ålderstigna ord, men reella: moraler och värderingar bor i oss alla i form av internaliserade beteenden, de genomsyrar allt vi gör, ständigt. Undviker du att slänga skräp på gatan? Se där, en internaliserad moral. Slänger du skräp på gatan? Se där, en annan moral.

På samma vis som skelettet behöver ständig påfyllning av kalcium för att inte drabbas av benskörhet så behöver en stark förvaltningskultur ständiga påfyllningar av påminnelser om vad förvaltningsuppdraget handlar om för att inte drabbas av värderingsmässig benskörhet och efterhand bli helt ryggradslös. Den kost den offentliga sektorn stått på de senaste tjugo åren har innehållit mycket lite av de nödvändiga mineralämnena, istället har det offentliga matats med en föda av skräpmat och propaganda om sin egen värdelöshet/mossighet/bonnighet. Resultatet är bristsjukdomar av olika slag. Från utbrändhet till skörbjugg till – som i detta fall – knäckt ryggrad.

Parallellt med denna värderingsmässiga benskörhet har offentlighetsprincipen successivt urholkats (liksom, uppenbarligen, tjänstemännens medvetenheten om den, väl demonstrerat av ledningen på Göteborgs Idrotts- och föreningsförvaltning som vägrat svara på SVT:s frågor, vilket borde vara skäl nog att byta ut hela förvaltningsledningen) – i informationstillgänglighetens tidsålder innebär den relativa otillgängligheten för den offentliga förvaltningens pappersbaserade arkiv att offentlig information blivit relativt svårare att få tag på. Det håller inte, offentlighetsprincipen är en central byggsten i en fungerande demokrati, dess modernisering har nu efterlysts i flera decennier.

Vi befinner oss på en mycket farlig kurs idag. Ett paket av åtgärder och kursomläggningar är nödvändiga för att rädda, stärka och återupprätta den effektiva och rättssäkra förvaltningstraditionen. Det handlar till exempel om att:

1. Sluta leka affär. Kommunen behöver inte privatisera allt utförande. Görs samma jobb istället av enheter inom förvaltningen så ökar både den egna kontrollen och den allmänna insynen samtidigt som bestickningsmöjligheterna försvinner. Plus att det ofta blir bättre gjort och att förvaltningen bygger upp och attraherar kompetens som kan mer än att orientera sig i LOU.

2. Stärk förvaltningstraditionerna, återupprätta tjänstemännens självkänsla och stolthet. Det kommunala uppdraget är stort, vitalt och representerar ett fantastiskt civilisatorisk framsteg. Det offentliga är inte en sämre kopia av den privata sektorn, det är en helt annan samhällssfär som ska operera efter helt andra målsättningar: största möjliga samhällsnytta är vårt mål. Public Service, inte Private Profit. Alla tjänstemän måste vara medvetna om och förstå den skillnaden.

3. Publicera regelmässigt och automatiskt alla fakturor, alla handlingar, varenda kommunalt papper och kvitton på nätet i sökbara arkiv. Medvetenheten om att vem som helst närsomhelst kan granska vilken del av verksamheten som helst är den bästa garanten för att minimera fiffel bland dem som känner sig lockade av att ägna sig åt sånt och garantera rättssäkerhet och effektivitet.

4. Riv ner barriärerna mellan kommunal utsida och insida. Gör upp med föreställningen om kommunen som lika med den kommunala förvaltningsapparaten. Kommunen är en förening där alla som bor inom kommunens geografiska gränser är medlemmar. Tjänstemännen är inte mer kommunala än vad Glenn på fyllebänken är. Tjänstemännen är däremot anställda som Glenns tjänare eller om man så vill som kommunmedlemmarnas funktionärer. Kommunen tillhör oss alla. Vi har rätt att se in, gå överallt, fråga, kritisera och tycka till i det som är vårt. Det glöms ofta bort idag.

5. För Göteborgs del gäller dessutom, kopplat till den fjärde punkten, ett specialtips: gör upp med Göteborgsandan. Det råder alltjämt en jävla gubbröra i den här stan. Gubbar som kliar varandra på ryggen och som fått för sig att det som är vårt är deras. De är en propp med en röten sunkig anda som måste bort.

Truman City: ett kritiskt perspektiv på förtätningsidealet

2010-04-14T18:26:00.011+02:00

I senaste numret av Carbusters Magazine, kvartalstidskriften från World Carfree Network, har jag skrivit en artikel som utgör ett första försök att i mer strukturerad form beskriva det politiskt problematiska med det rådande stadsförtätningsidealet. Texten finns visserligen att läsa på hemsidan, men då jag tänker utveckla resonemangen ytterligare här på bloggen framöver publicerar jag den även här.

Friedrich Engels wrote in 1845 that a town such as London is a strange thing. The colossal centralisation, “this heaping together of two and a half millions of human beings at one point”, has multiplied their power a hundredfold. With the fresh eyes of a visitor, Engels describes all the marvels produced by the city’s concentration of work and activity, industry and markets. Cities are, without any doubt, unparalleled as engines of creation, and Victorian London was the most magnificent of them all. However, as Engels notes, “the sacrifices which all this has cost, become apparent later”.

“These Londoners” he wrote “have been forced to sacrifice the best qualities of their human nature, to bring to pass all the marvels of civilisation which crowd their city; a hundred powers which slumbered within them have remained inactive, have been suppressed in order that a few might be developed more fully and multiply through union with those of others.”

As Engels moved further into the streets of the great city, he approached what few members of the bourgeoisie ever cared to see: an endless archipelago of dark, damp, badly ventilated dwellings in narrow courts and alleys in “which the filth and tottering ruin surpass all description”. In this sterile land of bricks and ravines between steep walls people starve to death literally next door to all the wealth in the world. Once left to the mercy of the market “the proletarian is helpless; left to himself, he cannot live a single day. The bourgeoisie has gained a monopoly of all means of existence in the broadest sense of the word.”

To Engels it soon became apparent how the city itself in the industrial age serves as a tool to further concentrate capital and property. Just like the feudal system was built on a specific relation in space between the feudalist and the agricultural labourer, so is the industrial age built on a centralisation of people that throws the workers into a war of each against all.

Engels and his contemporary thinkers sat in the middle of the passing between two ages and many of them had the same notion. They could see with their own eyes how the working class was being subdued, how free men and women, once transformed to an industrial proletariat, were fixated in an organic and constant dependence that deprived them of all their potential freedoms. And how the city, in the later words of Fernand Braudel, “generalised the market to a broad phenomena”, making every city dweller dependent on the market for food and income.

Thus, progressive planners, facing the horrific cities of their time, sought alternative forms. It seemed obvious to them that a return to, at least a partial, self-sufficiency was an absolute necessity. This conviction is reflected both in William Morris’ utopian novel News from Nowhere and Ebenezer Howards’ Garden City, as well as in Frank Lloyd Wrights’ later American vision of Broadacre city, among many others. Peter Hall writes:

“The vision of these anarchist [planners and architects] was not merely of an alternative built form, but of an alternative society, neither capitalistic nor bureaucratic-socialistic: a society based on voluntary cooperation among men and women, working and living in small self-governing commonwealths.” (Cities of Tomorrow)

This dream of restoring a lost kind of village life became a prime mover in most progressive planning during the last century. It was a very compelling idea and therefore often rhetorically included, no matter how large scale the projects eventually grew. The form it sought out for the city was an open, decentralised and multicore urban landscape, with all the pleasures and advantages of urban life reachable for everyone without the need to sacrifice other values, such as small scale community life and easy access to nature, and without the concentration of capital and power they witnessed in their own cities.

Ironically, this progressive line of planning in time merged either with the more technocratic way of thinking best represented by Le Corbusier, and/or with the dominant paradigm of car culture.

In his libertarian vision of Broadacre City, Frank Lloyd Wright had envisaged a lot of 1 – 4 acre per household, as a physical manifestation of their independence and self-reliance. But once it was turned into reality, suburbia became a pure autotopia; a society perhaps more locked up in remote dependence than anything ever seen before. No population on this planet votes more with their eyes on the fuel price than the American suburban.

So, the dream of a more decent and decentralised urban development failed. Instead, in the last quarter of a century, another discourse has made its way to the top of the agenda: the compact city.

The pendulum swings. Today planners and decision makers from the right to the left all agree we must build our cities denser and more compact in order to achieve sustainability. And the very same 18th century cities that progressives of the time criticised so heavily are once again seen as an ideal form. This time, however, the focus is entirely on the bourgeoisie flaneur city that Friedrich Engels in his time saw through, as he revealed the filth and oppression it rested upon.

You, who read this article, are probably, just like me, critical of a society dependent on the automobile. And you are, probably, just like me, tempted to accept, perhaps even embrace, the idea of the more compact city as an imperative necessity for a more just environment.

Still I think it is necessary to halt and think for a while. Because just what kind of life are we buying into when we accept the idea of densification? Just what interests benefit from such an agenda? And what possible forms do we throw at the door in the process? Four reflections:

First, we must understand that discourses are powerful mechanisms. Once a discourse of densification has been established as a superior goal and built into master plans, it serves as a perfect excuse to developers who want to build at just the wrong places. The current Stockholm master plan provides an example of this. Its outspoken goal is to build a more compact city, summarized in the credo “build the city inwards”:

“To build the city inwards is the strategy and best response to a Stockholm that needs to grow in a sustainable way, which among other things means decreased energy use, shortened transportation routes and increased public transport.” (Stockholm Master Plan, 2000; 2007 as quoted by Karin Bradley)

This may sound green, but in practice it produces and legitimizes project after project that can be characterised as either one of the following:

Gentrification through the redevelopment of “underdeveloped areas”, resulting in heightened social segregation, higher land values (meaning higher prices) and eviction of less profitable activities (such as allotment gardens) .

Densification in already too dense working class areas, resulting in deterioration of the local environment.

Exploitation of green belts (a particular quality in Stockholm), also resulting in deterioration of the local environment as well as longer distance to get out in nature.

Externalization of production from brown field areas, which in reality means a less functionally integrated city and longer transportation chains.

Neither of those avenues seems particularly attractive from a progressive green perspective.

As a planner I’ve witnessed how this works in many municipal plans. The densification strategy provides a clearing for exploitation projects which in reality produces a worse environment for the people living in the city, and especially for the working class.

In practice the most obvious consequence of the densification discourse so far are cities that become more socially exclusive and more functionally homogenous.

Secondly, just as the bourgeoisie flaneur city in Friedrich Engels’ time in reality was nothing but a coulisse floating on a sea of poverty, our dense cities similarly float at a sea of extraction of natural resources and production that goes on somewhere far away. As we pursue in building the city inwards, we continually export unwanted but nevertheless necessary production beyond city limits, and beyond our sight, while at the same time sweeping the total environment of consumptionist propaganda more closely around us. Where the cities of the industrial age were production centres, modern cities in the west are mainly centres for consumption, happily unaware of the real cost for its existence and way of life. We as citizens become engulfed in a fake world, where only a minor part of reality is visible and one particular aspect – commercial life, consumption – constantly beats its way into every corner of life. We become, like Jim Carrey in Truman Show, prisoners in a “perfect” world. A shining prison. But, all the same, a prison.

Thirdly, in the same manner as production moves beyond our sight in a compact city, nature itself is removed from our proximity. Sometimes replaced with things such as cultivated pocket parks, street trees, green walls and green roofs, which are all very nice things, but, unfortunately, nothing more than an artificial garniture of “green makeup”. Entirely diminutive compared to the ecological footprint each citizen requires for his/her survival. Therefore, the concept of the “dense” city as it comes articulated, and practiced, carries in itself a continued alienation of man from nature.

The reason why this is problematic is because the environmental crisis is, at its root, a crisis in our relation to nature. Our unsustainable use of resources and the climate crisis are both byproducts of our inability to nurture the biosystem services we depend upon, to close the biogeochemical cycles and adjust our use of resources to nature’s carrying power. This inability stems from a cultural and geographical alienation from nature. In short, as a culture we have thought that nature must be exploited rather than nurtured in order to provide for economic growth and development.

What the dense and compact city does to this relation crisis is nothing but to further expand the mental and physical distance between the city dweller and the external world she depends upon. This is a “solution” of the same kind as when racial segregation is presented as a solution to ethnic conflicts and exploitation. We should know by now that segregation never actually solves any conflicts between two groups of people, but, rather, makes it harder to solve them. Segregation nourishes exactly the ignorant presumptions that form the basis of every conflict; segregation establishes the division between inside and outside, us and the other. And what’s even worse: segregation creates a mental and physical distance sufficient enough to make the act of oppression and exploitation into a lesser moral dilemma for the stronger part.

In this respect, the compact city is no different than suburbia; both establish a totally encompassing artificial and anthropogenic landscape, with few outlooks beyond the thick weave of houses, streets and lampposts.

Some people might argue that this segregation between man and nature is of less importance, as long as we all agree on successively decreasing our use of energy. However, I think the opposition is faulty for the simple reason that we live in a parliamentarian democracy, and in every democracy the amount of environmental consideration stands in a direct relation to the environmental awareness in the electorate as a whole. An electorate with high awareness elects leaders that are strong on environmental issues, while an electorate with a limited awareness – and a weak relation to nature – elects leaders that care more for other things.

This correlation is visible when comparing the political environmental awareness in Sweden, where the cities are rather well integrated in – and connected with – their upland, despite a high degree of urbanisation, and in the USA where the major cities are more clearly separated from their surroundings.

Fourth, the densification strategies of today reflect a recentralisation that stems from an ongoing change in the economy. Just like the industrial age under the regime of Manchester liberalism needed to centralise workers in order to push wages down and utilise the labour of the working class as inputs in production, power in the age of information and neoliberalism is dependent on controlling the zones where the public is constituted. As noted by Lars-Mikael Raattamaa, “control is exercised through cultural dominance. Production of control is production of the [space that is recognized as public.] In order to be successful you must live where the successful people live. This is how the new disciplining works, centralisation instead of dispersion.”

In the age of creativity, the value produced by the “intellectual capital” is tapped and mastered through controlling the interfaces where connections are made, be them physical or virtual. This, again, calls for a centralisation, and, as shown by Saskia Sassen, Manuel Castels and others, cities of all sizes are thrown into a game where they fight over attracting the “right population”. In this struggle, cities go to extremes in prioritising the needs and demands of the mythical nomadic creative class, while at the same time denying the needs of other groups.

This shift of priorities is marked by a shift of focus towards the inner city, where one aspect of urbanity – a “pulsating city life” – suddenly is regarded as the highest of urban virtues. When this abstract notion of urban life is specified, it turns out to be synonymous with a city characterised by shops, restaurants, cafés and cultural institutions – all of which are activities inscribed in an economic circulation, none of which are free. In the visions the perfect street is often imagined as a street with small, personal and specialized shops. But in reality the small units are more often than not outcompeted by global chains and by the Internet, leaving a much more conformist streetscape, dominated by transnational capital, on whose altar other values are sacrificed.

For the reasons argued above, I would urge all green progressives to keep a careful attitude towards densification agendas and the idea of the compact city as a superior form. We still need to tackle the same issues as the anarchist planners of 19th century faced; how to preserve freedom for all and fight centralisation of power, while at the same time having access to the benefits of urban life, and building an ecologically sustainable society.

This is not intended as a critique of cities as such. As Mike Davis rightfully points out in an interview in Occupied London (#1), the only possible “substitute for ever going intensified private or individual consumption is the public luxury of the city.”

But a city, what is that really? We must challenge our presumptions much better – and acknowledge that there are other spatial forms that should be explored when we build the cities of tomorrow.

Taggar: stadsplanering, urbanism, arkitektur, miljö, klimat, stadsförtätning

Våra kommunala män

2010-04-05T23:08:00.004+02:00

Uppdrag Granskning riktade i sitt senaste program sökarljuset mot den skeva könsfördelningen i de kommunala bolagsstyrelserna. Det är en viktig fråga att gräva i eftersom kommunerna successivt bolagiserar alltfler verksamheter som tidigare har drivits i förvaltningsform. Då bolagsstyrelserna i högre utsträckning (75%) än både nämnder och fullmäktigeförsamlingar (63%) är mansdominerade innebär bolagiseringarna i praktiken en maktöverföring tillbaka till ett revir inpinkat av män.

Tyvärr skrapade reportaget bara på ytan men där framträdde ändå med exemplets tydlighet hur män genomgående väljer andra män för de tunga förtroendeuppdragen och samtidigt intalar sig själva, och media, att de ger kvinnor samma chans.

Mänskapsband och manliga nätverk som Rotary är de strukturella bärarna av detta bestående förhållande.

I samband med årets 8:e mars gjorde DN en liknande undersökning av könsfördelningen bland Sveriges kommunstyrelseordförande, och fann, föga överraskande, att av 290 kommuner har 206 (71%) en man som KS-ordförande. Det är uppenbart att den representativitetssträvan som finns för riksdags- och fullmäktigelistor hejdar sig inför de tyngre posterna och de offentliga bolagsstyrelserna. Där makten finns i högre koncentrationer dominerar fortfarande männen.

Just posten som kommunstyrelsens ordförande är särskilt central. I praktiken är mycket makt i svenska kommuner, i synnerhet i de något mindre, koncentrerad till kommunstyrelsens ordförande som sitter i mitten av alla de lokala spindelnäten. Vissa kallar sig rentav för borgmästare.

Uppdrag Granskning fokuserade i sitt reportage på de förbigångna kvinnorna. Att det finns ett glastak för kvinnors kommunala karriärer är dock inte egentligen den fråga som är mest intressant i sammanhanget, utan det är vilka konsekvenser den manliga kontrollen över kommunalpolitiken får för politikens fokus och prioriteringar. För, när män främst umgås med andra män låter de också andra mäns tankar och problem styra sina egna tankar och problembilder. Och när männen sedan fattar beslut tillsammans med andra män blir politiken dysfunktionell och oförmögen att urskilja hela verkligheten och svara mot de problem som finns. En jämn könsbalans är helt nödvändigt för att alls få upp en mängd frågor på agendan. Det är av det skälet som exempelvis UN Habitat beskriver politisk jämställd representativitet som en direkt förutsättning för hållbar samhällsplanering.

Nu finns det djupt problematiska könsmaktsskiktningar också på fler ledder inom den kommunala politiken. Vid återkommande tillfällen (se exv Lena Wängnerud och Henry Bäck) har forskare funnit att det finns en horisontell arbetsdelning. När partierna fördelar förtroendeuppdrag får män och kvinnor ansvar för olika typer av politikområden. Medan kvinnor är överrepresenterade i de kommunala nämnder som ansvarar för vård, omsorg och sociala frågor, är män kraftigt överrepresenterade i de ”hårda” tekniska nämnderna (73% i genomsnitt).

Den här arbetsdelningen innebär att även om en kommun har en fullmäktigeförsamling med relativt jämn könsfördelning kan den samtidigt ha hela sin stads- och samhällsplanering parkerad i ett benhårt patriarkalt grepp.

Märkligt nog finns, forskningen till trots, väldigt dåligt med statistik kring just könssammansättningen nedbruten på partier i de kommunala nämnderna. Då jag anser att frågan är viktig och av stor betydelse för att förstå varför svensk stadsbyggnadspraktik i strid mot bättre vetande håller fast vid en asfalts- och bilorienterad planering, gjorde jag våren 2006 en egen kartläggning av könsrepresentativiteten i de hårda nämnderna i 22 av Sveriges 25 största kommuner med utgångspunkt från ledamotsinformationen på kommunernas hemsidor. Jag gjorde därefter en uppföljning våren 2007 då nämnderna hade hunnit få sina nya sammansättningar efter valet och fick genom därigenom en bild av hur könsfördelningen påverkades av valvindarna 2006.

Resultatet har sedan dess legat opublicerat på min hårddisk, men är sammanfattningsvis följande:

1. I undersökningen ingår 22 av de 25 största kommunerna, representationen är i denna grupp 66% män och 34% kvinnor i de hårda nämnderna, dvs bättre än riksgenomsnittet (73% män). Man kan alltså anta att i många mindre kommuner är könsfördelningen sämre än 27% kvinnor i de hårda nämnderna.

2. Mellan den kommun som hade mest jämn könsfördelning (Göteborg) och den med störst övervikt av män (Kristianstad) i undersökningen skiljde det 35 procentenheter. Ingen av de undersökta kommunerna hade en övervikt av kvinnor i de hårda nämnderna.

3. Klart bäst på att upprätthålla en någorlunda jämn fördelning mellan kvinnor och män i kommunerna var de rödgröna partierna. Vänsterpartiet hade jämnast representativitet, med strax över 50% kvinnor i de hårda nämnderna efter valet 2006, följt av socialdemokraterna och miljöpartiet.

4. Sämst var representativiteten i gruppen ”övriga partier”, en grupp som rymmer enfrågepartier och lokala partier. Dessa tenderade att i mycket hög utsträckning placera enbart män i de hårda nämnderna.

5. Även de borgerliga partierna, med undantag för folkpartiet, låg klart under de rödgröna. I diagrammet nedan visas nämndrepresentativiteten efter valet 2002 som rosa kurva och efter valet 2006 som gul (knappt synlig) kurva (borde ha valt staplar här men orkar inte göra om diagrammet):

6. Som framgår av tabellen ovan så har tre av partierna minskat sin kvinnorepresentation i de hårda nämnderna efter valet 2006. Man bör vara försiktig med att läsa in alltför mycket i trenderna för de enskilda partierna då urvalet bara består av 22 kommuner, men en signifikant trend kan ändå urskiljas i partiblocken sammantaget. De tre partierna i det rödgröna blocket som redan förra mandatperioden hade en kvinnorepresentation i de hårda nämnderna på 43% förbättrade denna ytterligare efter valet 2006 till 46%, medan de borgerliga partierna försämrade sin kvinnorepresentation något. Detta innebar att gapet mellan de två blockens kvinnorepresentation var större den här mandatperioden än under den förra:

7. I valet 2006 hade en väljare som röstade på något av de rödgröna partierna nästan dubbelt så stor sannolikhet (42%) att i de hårda nämnderna bli representerad av en kvinna, som en väljare som röstade på de något av allianspartierna, där bara var fjärde väljare blev representerad av en kvinna.

8. Den borgerliga valframgången i valet 2006 innebar att andelen kvinnor i de hårda nämnderna i de undersökta kommunerna sjönk och var lägre under den här mandatperioden än under förra. Utvecklingen mot jämställdhet i de politiska församlingar som har makt över samhällsplaneringsfrågorna på marken har alltså rört sig bakåt.

Denna sista punkt är central. Ska stadsplaneringen moderniseras och svara mot fler behov och fler intressen än bilpartiets så måste könsfördelningen i de nämnder som äger samhällsplaneringsfrågorna bli jämnare. Statistiken visar att det finns ett mycket enkelt sätt att medverka till det: att rösta rödgrönt. Och det finns ett mycket enkelt sätt att sabotera den utvecklingen: att rösta borgerligt. Denna skillnad fanns tyvärr inte med i Uppdrag Gransknings reportage som framställde moderater och socialdemokrater som lika ingrodda betonghäckar. Åtminstone när det gäller de hårda nämnderna är det inte med sanningen överensstämmande.

73% män i de politiska församlingar som styr samhällsplaneringen och en utveckling åt fel håll vid valet 2006. Det borde vara frågor som diskuteras på djupet och bredden bland de som är sysselsatta med samhälls- och stadsplanering. För kommunala planerare och för alla landets stadsbyggnadskontor är den politiska styrelsen central och riktningsgivande för planeringens förutsättningar. Så var finns de kommunala tjänstemän som kräver jämställda byggnadsnämnder?

KOMMENTAR OM UNDERSÖKNINGENS GENOMFÖRANDE: Den statistiska undersökningen är genomförd i 22 av Sveriges 25 största kommuner, med undantag för Helsingborg, Karlstad och Södertälje där ingen statistik kunnat inhämtas med vald metod. Sammantaget representerar 940 nämndpolitiker i de hårda nämnderna i urvalsgruppen en sammanlagd befolkning på 3,5 miljoner invånare. Skillnader i representation mellan storstadskommuner och mindre kommuner har inte beaktats i undersökningen.

Urvalsgruppen ger en viss överrepresentation åt folkpartiet, moderaterna och socialdemokraterna i förhållande till riksgenomsnittligt kommunalvalsresultat 2002 och en viss underrepresentation för centerpartiet och kategorin övriga partier. Detta antas inte påverka fördelningen mellan könen inom partierna.

Undersökningen har genomförts med hjälp av offentliga ledamotsförteckningar tillgängliga på kommunernas hemsidor, ett visst bortfall kan förekomma då vissa ledamöter valt att inte synas i de politikerförteckningar som finns tillgängliga på internet. Jag har utgått från att det bortfallet omfattar kvinnor och män i lika hög utsträckning.

I den här bloggposten används begreppet ”hårda nämnder”. Detta är en samlingsnamn för de nämnder som äger stadsplane- och byggnadsfrågor, i gruppen inkluderas program- och beställarnämnder inom områdena trafik, byggnads, stadsbyggnad, teknik, gatu och fastighetsnämnderna. Beteckningar, fördelningar och förekomst kan variera från kommun till kommun.

Det är feminismen som saknas

2010-03-28T14:02:00.014+02:00

Historien upprepar sig. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Efter Uppdrag Gransknings välgjorda och plågsamma dokumentär om "masspsykosen" och den andra våldtäkten i Bjästa har det lokala skeendet fått en absurd repris i större skala. Nu riktas all den vrede som väcktes av dokumentären mot en liten ort i Norrland där alla är lika dumma i huvudet. Mymlan skriver:

”Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom? Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?”

På längden och tvären avhandlas allt utom de underliggande strukturella mekanismena. Det skylls på Internet (stäng ner internet!), det skylls på landsorten (gjut betong över byarna!). Som om det aldrig våldtogs på Stureplan, som om det inte fanns en svensk hederskultur, som om sexuella trakasserier inte var en del av vardagen från varje svensk högstadieskola till Dramaten. Som om Bjästa låg i ett annat universum, när det i själva verket bara är en synliggjord yttring av precis den ordning vi har överallt omkring oss. Det är samma talibaner där som här.

Bristen på strukturell förståelse och analys leder till en individualisering av skulden. Blicken fastnar vid en patetiskt passiv rektor, en ”neutral” fritidsledare, en förvirrad präst och skvallrande tanter. Därigenom kommer vi aldrig bortom tragedins persongalleri. Elza Dunkels skriver bra om detta i ett blogginlägg. Problemet, skriver hon, är könsmaktsordning och patriarkala strukturer:

”Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.”

Dunkels använder begreppet patriarkat för att beskriva en underordning som bygger både på kön och ålder. Det är patriarkatet som gör att också tanter och Linneas kompisar är beredda att offra den våldtagna flickan för att hålla skenet uppe kring den populäre pojken. För att det blir så mycket enklare så. Som Lisa Magnusson skriver:

”Ingen vill tänka på sin son, sin bror, sin vän som ett monster, som någon som våldtar. Jag förstår det. Det fasansfulla i historien om den våldtagna flickan i Bjästa är inte att pojkens närmast anhöriga helst inte ville tro att det var sant utan att hela byn offrade henne. De offrade henne för att slippa ta in att en riktigt schysst kille kan vara en våldtäktsman.”

Patriarkatet fungerar som en mönstring i marken som gör det mycket lättare för verklighetsförståelse och lojaliteter att ständigt flyta ner i en bäckfåra där de övergrepp som begås av vuxna och män ursäktas och sopas under mattan. Och när väl flödet runnit så, när tillräckligt många kommit överens om att låta saken passera för att slippa utmana de strukturer som man har präglade också i sig själv, då blir det oerhört provocerande med ett offer som säger ifrån:

”Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel.”

Så skriver Unni Drougge som också konstaterar att detta händer överallt:

”Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa? Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.”

Nej, man vet ju inte. För om man ska kunna urskilja när det pågår någonting, när man måste säga ifrån och förstå att man måste säga ifrån, måste man ha hjälp av verktyg för att ta sig bortom impulsen att blunda och titta bort. De strukturer vi har inuti oss själva kan bara oskadliggöras och börja nedmonteras om vi är medvetna om dom. Könsmaktsordning och patriarkat kan bara utmanas om de synliggörs.

Feminismen är ett sådant verktyg för att synliggöra och medvetandegöra.

Jag menar då inte på feminism i meningen av teoretiska genusanalyser på universitetsinstitutioner utan som en grundläggande politisk medvetenhet på alla nivåer i samhället. Precis som antirasismen så är feminismen bara levande och relevant när när den finns överallt. Bland skolledare, lärare, fritidsledare, präster, föräldrar. Men framförallt bland ungdomar.

För bara några år sedan fanns det åtminstone ett gäng medvetna feminister på nästan varje högstadieskola. Det var ungdomar som läst Fittstim och Darling, som åkte på kurser i feministiskt självförsvar, som hade funnit varandra och rustade sig med verktygen för att själva göra den strukturella analysen, urskilja sammanhangen omkring sig. Deras närvaro i korridorerna gjorde det mycket svårare att ursäkta ett övergrepp, svårare för skolledningen att låtsas som om det regnar, svårare för fritidsgården att flyta runt i ett rus av ignorans.

Jag vet inte hur det ser ut på skolorna idag, men på ett övergripande plan är den feministiska medvetenheten kraftigt försvagad, det är troligt att det ser likadant ut på skolorna.

Om man kan önska något som ska komma ut ur Bjästahistorien så är det därför en ny feministisk mobilisering och organisering. Ny medvetenhet om att just medvetenhet är centralt. Att det startas nya jämställdhetsgrupper över hela landet, att det ordnas nya temadagar med feminism för både killar och tjejer, att sex- och samlevnadsundervisningen stärks rejält.

Faktiskt, när allt frustrerat, vredgat och missriktat snack och skitsnack lagt sig är det det enda som kan göra en skillnad.

Taggar Bjästa, feminism, våldtäkt, internet

Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?

2010-03-24T21:47:00.020+01:00

Igår var det 30 år sedan svenska folket röstade för att avveckla kärnkraften. Det uppmärksammades med manifestationer runt om i landet, ackompanjerade av ett dånande ointresse i massmedia.

Trots det: kärnkraftsfrågan lever mer än på väldigt länge i vår. I juni röstar riskdagen om energipropositionen, det är ett vägskäl. Regeringen vill skrota avvecklingslagen och ge kärnkraftsindustrin möjligheten att expandera med nya reaktorer och effekthöjningar. Går propositionen igenom flyttas svensk energipolitik 30 år bakåt i tiden, men för ovanlighets skull är omröstningen inte avgjord på förhand. Om det ännu finns kvar några centerpartister med hjärta, hjärna och ryggrad, vilket jag tror att det gör, så inser det att detta är deras ödesstund som politiker. Då kan en majoritet i riksdagen gå emot propositionen.

Kärnkraften handlar om mycket mer än en teknisk lösning för energiförsörjningen. I grund och botten är det en fråga om makt, demokrati och balansen mellan samhällets rötter och toppar. Ja, hela samhällskroppens form: precis som pizza och joltcola formar bloggarens kroppshydda och precis så som fossila bränslen har format våra städer så formar kärnkraften specifika politiska och samhälleliga processer. Jag utvecklar detta lite mer i det tal jag höll vid den demonstration som Ung Vänster och Grön Ungdom arrangerade i Jönköping igår. Publicerar talet här nedan.

* * *
Jönköping 23 mars 2010

Mötesdeltagare!

Tillslut har det gått 30 år sedan folkomröstningen den 23 mars 1980 då svenska folket röstade för att avveckla kärnkraften. Vi tittar på klockan. Idag ska kärnkraften vara avvecklad, om folkviljan och det politikerna lovade den gången betyder något.

Folkomröstningen 1980 var slutpunkten på ett mycket långt arbete med att väcka medvetenhet kring kärnkraftsfrågan. Det var en kamp som inleddes av det socialdemokratiska kvinnoförbundet när de protesterade mot planerna på att skaffa svenska atomvapen. De socialdemokratiska kvinnorna var de första som tvingade ut kärnkraften från det manliga ingenjörsreservat där hela frågan hade förvarats inlåst som en angelägenhet för några få invigda (och där den nog trivdes rätt bra) och ut till en bredare debatt.

Under de sista åren fram till folkomröstningen bars kärnkraftsmotståndet av en aldrig förr eller senare skådad rörelse av rörelser. Bemannad och befolkad av miljöförbund, kvinnorörelser, fredsrörelser, bygdeförbund, solidaritetsorganisationer, oberoende fackföreningar, kyrkor, bondeorganisationer, politiska falanger ur alla partier utom moderaterna och folkpartiet och av hela politiska partier som vänsterpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Av de partier som var med på linje 3 står vänstern ännu kvar vid samma position medan centerpartiet och kristdemokraterna idag har lagt sina tidigare värderingar på hyllan för att få ligga fot i moderaternas regering.

Den främsta uppgiften för kärnkraftsmotståndarna var lika enkel som den var stor: det var att folkbilda. Det var att berätta om hur kärnkraften fungerar, vilken sorts samhälle kärnkraften förutsätter och vilken sorts samhälle kärnkraften skapar.

Kärnkraftsmotståndarna gjorde synligt att olika energislag och olika energibärare, lämpar sig olika väl för att bygga ett demokratiskt samhälle på.

Och man sa: om kärnkraften är svaret på samhällets energiförsörjning, hur löd i såfall frågan?

Valet mellan att vara beroende av kärnkraft å ena sidan eller att använda en mångfald av lokala förnyelsebara energikällor som sol, vind, bergvärme, centralvärme, biobränsle, småskalig vattenkraft och energibesparingar å andra sidan – är ett val mellan ett samhälle där makt koncentreras och ett samhälle där makten kan fördelas jämnare.

Det här är blir väldigt uppenbart om man tittar på en vanlig karta över vårt land.

Hela Sveriges kärnkraftsproduktion är på en sådan karta samlad på tre punkter: vid Oskarshamn, Varberg och Norrtälje. Från dem går det högspänningsledningar åt alla håll som matar ut el på nätet. De här kraftverken ägs av tre stora bolag, Vattenfall, E.On och Fortum.

Om man ritar in Sveriges vindkraftsanläggningar på samma karta får man en bild som ser helt annorlunda ut. Istället för tre prickar blir det tusentals prickar spridda över hela landet. Istället för tre stora bolag blir det hundratals; småföretag, kommunala energibolag, enskilda gårdar och kooperativa föreningar.

Ritar man även in potentialen för takmonterande solceller som också producerar elenergi och teoretiskt skulle kunna leverera den elenergin ut på nätet - så som det fungerar i stor skala i Tyskland och Japan - då får man ännu många fler tusen prickar i ännu mindre skala. Här är det enskilda hushåll som själva är energiproducenter.

När energiförsörjningen började diskuteras i slutet på 70-talet så pekade kärnkraftens motståndare på just den här skillnaden mellan kärnkraften och andra energikällor.

Återigen: Om kärnkraften är svaret, hur löd isåfall frågan?

Om alla världens bilar drivs med fossila bränslen, då kan de oljeproducerande länderna i OPEC styra och ställa i ganska hög utsträckning.

Är vi beroende av E.Ons och Vattenfalls incestuöst korsägda kärnkraftsel, då har de stora bolagen en ganska god förhandlingssits och kan göra precis så som de gjort nu i vinter och ställa av några kraftverk när det är som kallast för att pressa upp elpriset utan att vi kan säga flasklock.

Om vi istället hade producerat elen lokalt och levererat ut på nätet, då hade maktrelationen varit den omvända.

Både kärnkraft och fossila bränslen är energikällor som fungerar precis som anabola steroider. De kan visserligen blåsa upp en kropp till groteska proportioner. De ger muskler som ser väldigt imponerande ut. Men under den mäktiga muskelvävnaden orsakar de problem som högt blodtryck, impotens, akne, psykiskt ohälsa, beroende och cancer. Bortom det som syns hopar sig problemen.

Vad kärnkraften framförallt kräver omkring sig för att fungera någorlunda säkert (100% säkerhet är ju som vi vet matematiskt och praktiskt omöjligt) är stabilitet:

Stabil försörjning med bränsle av rätt kvalitet i rätt tid, stabila kedjor för att flytta avfall till mellanförvar och slutförvar, stabil försörjning av välutbildad expertkompetens som kan både de nya och de gamla systemen, stabila högspänningsnät för eldistributionen, stabila underleverantörer som inte fuskar med komponenter eller utförande, stabila interna och yttre kontrollorgan, stabila myndigheter, stabila ägare, stabila medarbetare, stabila datorsystem, stabila finanser, stabil världsekonomi, stabila medborgare. Till och med stabila motståndare.

Ofta fokuserar man i diskussioner om kärnkraftens säkerhet på hur själva reaktorn fungerar, hur tät inneslutningen kan göras och så vidare, men den stora säkerhetsdimensionen finns utanför själva kärnkraftsverken. Civilisationsbygget som sådant.

Kärnkraften förutsätter helt enkelt att allting fungerar och i all evighet ska fortsätta fungera för att den inte ganska så fort ska bli direkt farlig. Det är små toleransmarginaler det handlar om och det är på det viset en mycket riskfylld konstruktion vi placerat i samhällets hjärta.

Det totala beroendet av stabilitet göder en särskild paranoia som breder ut sig från maktens cirklar i vår tid. Med ständigt alltmer avancerade och integritetskränkande metoder är de på sin vakt mot inbillade eller verkliga hot. I ett samhälle beroende av kärnkraft är ett övervakningssystem som FRA nog, dessvärre, en nödvändighet. Eller ter sig åtminstone så, för dem som har uppdraget att vaka över systemets stabilitet.

Det ligger mycket i vad Alvin Weinberg, chef för kärnforskningscentret Oak Ridge i USA konstaterade 1972, att mänskligheten genom att "ta atomkraften i sin tjänst har slutit ett Faust-avtal som kräver väldisciplinerade, auktoritära samhällen för all framtid för att behärska de inneboende farorna."

Kärnkraften är en föråldrad och kostsam teknik byggd på den gamla missuppfattningen att om man har någonting som är korkat i liten skala så blir det säkert rätt om man blåser upp det i mammutskala. Kärnkraften hålls vid liv enbart genom att den envetet odlar föreställningen om att vi inte har några alternativ.

Det har aldrig varit sant.

Det var inte sant när kärnkraften byggdes ut, det var inte sant vid folkmoröstningen 1980 och det är inte sant idag.

1971 hävdade kärnkraftsindustrins samarbetsorgan Centrala Driftsledningen att vi skulle behöva 250 TWh el 1990. Facit blev 140 TWh, trots att halva miljonprogrammet byggdes med uppvärmning genom direktverkande el för att få avsättning för elproduktionen från de kärnkraftsreaktorer som riksdagen redan beslutat om.

Då, precis som idag, blåste kärnkraftsindustrin upp siffrorna för att få det att framstå som helt nödvändigt med en eskalerad utbyggnad av kärnkraften. Idag påstår kärnkraftens förespråkare att det är ”orealistiskt att tro att inhemsk vindkraft och satsningar på andra alternativa energikällor kommer att kunna ersätta den svenska kärnkraften under de närmaste decennierna.”

Trots det kunde media förra året redovisa att det skulle räcka med att vindkraftbolagens aktuella planer fullföljdes, i kombination med 20% energieffektivisering för att ersätta kärnkraftens elproduktion i sin helhet. Det kunde genomföras redan fram till år 2020.

Sanningen är alltså att vi i Sverige skulle kunna avveckla kärnkraften ganska så omgående och övergå till 100% förnyelsebar elproduktion. Men en förutsättning för att vindkraften och andra alternativa energikällor ska kunna byggas ut är att det finns raka och tydliga besked om att kärnkraften kommer att avvecklas. Annars sker inte investeringarna.

Så, vad gör vår då regering?

Jo – i förra veckan presenterades energipropositionen som ger kärnkraftsindustrin rätt att ersätta nuvarande reaktorer med nya och samtidigt öka sin produktion med 50%.

Det är det största klivet tillbaka i svensk energipolitik på 30 år och den innebär att just i detta nu sker de största investeringarna på 30 år i svensk kärnkraft. 20 miljarder kronor investeras bara de närmaste fem åren för att reparera gamla system och trimma upp effekten i reaktorerna.

Det innebär samtidigt 20 miljarder mindre i investeringar som kunde ha placerats på förnybara och småskaliga energislag.

Varje krona som går till kärnkraft är en krona mindre som går till förnyelsebara energikällor och varje reaktor som får tillstånd att öka sitt effektuttag innebär ett minskat incitament att åstadkomma energieffektiviseringar och ett minskat marknadsutrymme för förnyelsebar energi. Alliansens energipolitik innebär en krympning av det framtida tillväxtutrymmet för förnyelsebara energikällor motsvarande 150% av kärnkraftens nuvarande produktion.

I Sverige svarar idag vindkraften som är en snabbt växande framtidsbransch globalt sett för omkring 1% av elförsörjningen. I Tyskland är andelen omkring 15%, trots att Tyskland har både mindre landyta och sämre vindförhållanden än Sverige. I Spanien svarar vindkraften för omkring 12% och i Danmark omkring 20%.

För Danmarks del har vindkraftsutbyggnaden inneburit att en stor tillväxtbransch vuxit fram. Idag går 90% av den danska vindkraftstillverkningen på export. Under 2008 levererade danska turbintillverkare mer än 50% av de vindkraftsturbiner som installerades runt om i Europa.

Det är en marknad där investeringsbehovet under den kommande femtonårsperioden beräknas till omkring 2000 miljarder kronor.

Man kan lugnt konstatera att Sverige har missat det tåget. Vi står fortfarande på perrongen och väntar på ett som drivs av uran-235.

Vid höstens val finns det därför en mycket tydlig skillnad. En röst på alliansen är en röst på kärnkraftsamhället och på en elmodell som sätter käppar i hjulen för utbyggnaden av självförsörjande, småskaliga och förnyelsebara energikällor.

De rödgröna, å andra sidan, kommer inte ge klartecken till några nya reaktorer. Målet är att lägga fast en klar och entydig tidtabell för kärnkraftens avveckling. Det är startpunkten för byggandet av ett hållbart och demokratiskt samhälle där elproduktionen finns i hela landet, där vi successivt genomför energibesparingar som sänker energikostnaderna och minskar resursanvändningen. Där vi inte längre behöver leva med ett uppblåst kärnkraftsindustriellt komplex på anabola steroider som formar samhället till sin groteska avbild.

kärnkraft, centerpartiet, alliansen, rödgröna

Läs: Birger Schlaug

Rödgrön stadsbyggnadspolitik och framtidens former

2010-03-05T00:48:00.002+01:00

Tät stad i praktiken 2007 (Kålgården i Jönköping)
Då jag tillhör den traditionalistiska nationalstatsvänstern läser jag sällan Arena och jag hade därför inte hittat artikeln Rödgrön Stadspolitik om inte Johannes Åsberg i veckan nedgjorde densamma i en underhållande kritik.

Bakom den lovande rubriken döljer sig Karin Bradley och Ola Broms Wessel. De skriver, som rubriken på något vis antyder, om en rödgrön stadspolitik. En sådan behövs verkligen. Tyvärr blir de aldrig särskilt konkreta i vad den egentligen innebär, varför Åsberg lätt sticker dem i magen med sin slipade YIMBY-sabel.

Det är lite synd. För Karin Bradleys doktorsavhandling Just Environments - Politicising Sustainable Urban Development är förra årets mest obligatoriska läsning för alla som är intresserade av stadsutveckling och samhällsplanering. Visst är den, som Åsberg kommenterar, till större delen diskursanalytisk, men att den blottlägger det problematiska i förtätningsdiskursken gör den inte mindre relevant, snarare tvärtom. Karin Bradley har tillsammans med Moa Tunström, synliggjort hur det täta stadsbyggnadsideal som odlas idag dels utgår från ett postpolitiskt betraktelsesätt, dels, konkret politiskt, lägger grunden till en viss sorts samhälle med en specifikt borgerlig version av offentlighet.

Men Åsberg, som gillar den täta staden, efterlyser konkretiseringar; varför stavar inte Bradley och Broms Wessel tydligt ut hur alternativet ska se ut? Varför är de så vaga?

Jag kan förstå frustrationen. Men att Karin Bradley problematiserar stadsförtäningsidealet gör det inte automatiskt till just hennes jobb att också lansera genomarbetade alternativa stadsbyggnadsstrategier, hon kanske helt enkelt inte har tid att göra allt själv?

Naturligtvis kan vagheten också handla om försiktighet. Som alla arkitekter vet bör man inte visa en alltför färdig illustration i ett tidigt skede, då riskerar man att samtalet hakar upp sig vid det som syns i illustrationen. Att inte ”tala klarspråk” om alternativen kan handla om att helt enkelt inte vilja låsa fast kritiken av förtätningsidealet med ett ställningstagande för ett visst alternativ. För det kan ju finnas flera, som alla är lika rellevanta och värda att överväga. Eller så kanske ingen faktiskt vet ännu?

För, uppenbart är att vi och våra städer idag står inför utmaningar som inga tidigare stadsbyggare befunnit sig vid. Städernas yta, befolkningsmängd, resursanvändning; alla kurvor ligger idag flera magnituder över tidigare epokers högstanoteringar, och urbaniseringen fortsätter i accelererad takt.

Under 1900-talet upplöstes de gamla, kompakta, städerna av trycket från just de här kurvorna, de sprängde de tidigare stadsvallarna och spillde våldsamt, oordnat och ofta oinspirerat ut stadens innehåll över omlandet.

Den stadsnostalgiska rörelser som idag förespråkar att bygga städerna i enlighet med 1800-talets borgerliga flanörsideal, kan förstås som en reaktion på de värden som delvis gått förlorade i den här utvecklingen: det urbana livet och det inspirerade stadsbyggandet.

Det mytomspunna urbana livet är en idé om en specifik sorts rumslig relation där det oväntade kan inträffa, där ständigt nya intressanta möten mellan människor och grupper äger rum och där stimulerande kulturella upplevelser skockar sig vart helst stadsbon styr sin muntra kos. Allt det är sådant som försvann från gatan – flyttade till andra arenor eller helt enkelt försvann – när staden vändes ut och in. Saknad således.

Det inspirerade stadsbyggandet är den själfullhet och hantverksomsorg som är synlig i äldre hus och stadsplaner men så plågsamt frånvarande i majoriteten av det som byggts under de senaste 50 åren. Därav fantomsmärtor.

Båda dessa värden måste återupprättas om vi ska bygga människovärdiga städer. Men utmaningen idag är att återupprätta dom i en värld av redan utspillda städer, en värld av kurvor som slagit hål på alla tidigare prognostak. Inför den utmaningen är den gamla täta kvarersstadens former lika utjänta (otillräckliga) som den utspillda stadens former är utdömda.

(Varför den täta staden är ett både otillräckligt och problematiskt ideal skriver jag om i en artikel i nästa nummer av Carbusters, som kan läsas här (när numret är släppt). Det är dock inte ämnet för den här posten.)

Så vad är det egentligen för sorts stad vi söker? Säg nu hur den ska se ut!

Well, det är inte riktigt så lätt. När vi socialister talar om framtidens samhälle hämtar vi inspiration ur historiska passager och plockar tankemässiga pusselbitar från många samhällsbyggen. Mina inspirationskällor växlar beroende på var om med vem jag för tillfället dricker, men bara för att doppa tårna i det vatten som just nu flyter förbi min skrivlåda skulle jag gå igång på en god mix av de grekiska stadsstaternas tankehöjd och demokratiska ideal, arbetarkommunernas kollektivism, socialkonstruktivisternas realism, det svenska bondesamhällets anspråkslösa solidaritet, Julius Nyereres gränsöverskridande nationalism, Gandhis upproriska kärleksbudskap, Ecuadors Pachamama, de amerikanska pionjärernas obändliga nyfikenhet och Bruce Sterlings posthumanism. Men naturligtvis försöker jag inte tränga in framtidens samhälle i någon av de formerna, det finns ingen färdig ritning eftersom varje bygge är unikt och den demokratiska socialismen inte har prövats ännu. Historen kan bara ge antydningar, inte svar.

På samma vis måste vi förhålla oss till dagens stadsbyggnadsutmaningar. Och det gör frågan om den framtida stadens form så svår att besvara kort och enkelt, för vem kan beskriva det som ingen har sett?

Frustrerande värre. I synnerhet då vi faktiskt bygger framtidens stad idag och inte imorgon. En stor del av den byggdes faktiskt redan igår.

Så det är egentligen i den änden vi borde börja, istället för att avkräva Bradley eller någon annan det rätta svaret. Vi skulle behöva inleda ett offensivt samhälleligt experimenterande med olika stadsbyggnadsformer, på samma vis som Raymond Unwin, Bruno Taut, Uno Åhrén och andra gubbar med och ibland utan myndigheternas stöd faktiskt utförde sina idéburna försök att bygga ett annat samhälle i fullskala.

Karin Bradley och Ola B-W efterlyser i Arena ett ”nationellt organ för hållbart stadsbyggande”. Det är en god idé som vid det här laget har lyfts på rätt många håll, men det är också en helt otillräcklig satsning. Vad vi skulle behöva är ett nationellt program för fullskaleförsök som ger möjligheten att pröva: vad händer egentligen om vi gör såhär? Kalla det miljöprogrammet. Ge det statliga miljarder. Det är vår överlevnad som står på spel.

Vår jordlott 50 steg från lägenheten i allmännyttan i Brunnsbo.
Karin Bradley och Ola B-W lyfter stadsjordbruk som exempel på nått som det borde finnas plats för i den gröna miljörättvisa staden. Det brukar dyka upp som förslag, men går det egentligen att integrera i städerna på våra breddgrader och finns det någon poäng med det? Kanske är det ekonomiskt irrationellt men ger en stor pedagogisk vinst? Sånt vet vi inte förrän vi prövat fullt ut någonstans. För så komplex är stadsbyggnad att den enda simulation som ger en tydlig indikation är verkligheten själv.

En rödgrön stadsbyggnadspolitik skulle alltså aktivt uppmuntra svenska kommuner att pröva olika vägar, istället för att mer eller mindre oreflekterat välja den väg som alla andra väljer. En rödgrön stadsbyggnadspolitik ger stöd för att ambitiöst och nyfiket pröva framtidens former idag.

Det är motiverat: historiskt har Sverige haft en ganska stor mångfald av parallella stadstypologier som en naturlig följd av landskapsskillnader och av orternas olika roller i produktionen. Numera rör vi oss med jämn hastighet mot en ständigt alltmer ensartad sammansättning, det blir allt svårare att urskilja några skillnader. Varenda svensk stad kunde vara Huddinge. Mångfalden och variationen minskar, landet blir fattigare.

Svensk stadsbyggnadspolitik idag präglas idag framförallt av försiktighet. Nej, feghet. Eller kanske framförallt fantasilöshet. Men mest av allt förvirring. Jag vet inte vilket, men klart är att de enda som egentligen vågar experimentera med nya stadsbyggnadstypologier som kan möta tidens utmaningar idag är oljeshejkerna i Abu Dhabi och diktaturen i enpartistaten Kina.

Det är ett problem, för oss.

Villkorade rum

2010-02-03T23:34:00.007+01:00

Foto: Andreas Nilsson
Sociologen Karen Sternheimer återger i en läsvärd artikel en lista med småpåviga uppföranderegler från en typisk amerikansk shoppingmall. Regelverkets syfte är uppenbart: att hålla borta grupper som antas kunna inverka negativt på konsumenternas shoppingdelirium.

Affärsidkarna förbjuder såväl ”opassande klädsel” som politiska aktiviteter inne i anläggningen. Flera punkter fokuserar direkt på tonåringar. Enligt uppföranderegel nummer två får ”minderåriga inte kontinuerligt samlas i grupper större än fyra” och punkt tre kräver att alla besökare ständigt bär en identifikationshandling.

Att det påminner om regelverket i militärdiktaturer är blott ett olyckligt sammanträffande. Vi lever ju i den fria världen.

Trivselregler. Foto: Karen Sternheimer

Karen Sternheimer konstaterar i sin artikel att tonåringar brukar ses som ett potentiellt problem i handelsanläggningar, men att just handelsanläggningar samtidigt många gånger är den enda ”offentliga” plats utanför hemmet där ungdomar kan träffas, i synnerhet under vinterhalvåret.

Under efterkrigstiden har galleriorna och köpcentrumanläggningarna exploderat i antal. I synnerhet i USA, men också här i Sverige. Det rör sig om offentliga rum i bemärkelsen av rum som vi brukar kollektivt, men det är strängt villkorade offentligheter; de inbjuder inte till och lämnar inget utrymme för att formulera kollektiva identiteter eller mobilisera till gemensam handling.

Karen Sternheimer citerar Harvardhistorikern Lizabeth Cohen som i boken A Consumers' Republic: The Politics of Mass Consumption in Postwar America beskriver hur offentliga samlingsplatser successivt privatiserats, vilket lämnat färre platser öppna för protester eller politiska aktiviteter. På den vägen har amerikanerna kommit att betrakta sig själva i högre utsträckning som konsumenter, som objekt för marknadsföring, och allt mindre som medborgare, som politiska subjekt.

Men om nu det fysiska rummets offentlighet under efterkrigstiden blivit alltmer kringskuren av begränsningar kanske sociala nätverksplatser på Internet kan öppna nya offentliga rum? Det för demokratin helt livsviktiga offentliga samtalet har utan tvivel expanderat och (åtminstone i någon utsträckning) dyrkats upp, med de sociala mediernas framväxt. Om köpgallerior försvårar organisering så har sociala plattformar som Facebook istället visat sig vara språngbrädor för organisering och mobilisering. Aldrig har det varit lättare att uppvigla politiskt likasinnade för en gemensam sak än över Facebooks infrastruktur för att bilda grupper, bjuda in tilll arrangemang, sprida kampanjnyheter etc.

Men när det bränner till är Facebook ett lika villkorat rum som handelsanläggningarna. Det fick Carl Johan Rehnbinder, som bland annat är riksdagskandidat för Piratpartiet, uppleva för några dagar sedan. Några bilder med för mycket naken hud ledde till att både Carl Johan och Jennie Rehnbinder fick sina konton raderade – utan förvarning. Med det tappade paret samtidigt hundratals kontakter samtidigt som alla deras inlägg i diskussioner, på andra användares profiler, statusuppdateringar osv försvann ur historiken. Som om de aldrig hade funnits.

Kontraktsmässigt borde det vara ganska rakt. Rehnbinders bröt mot någon paragraf i det finstilta och Facebook har säkert rätten på sin sida, rent civilrättsligt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det desto allvarligare. För om Facebook idag i praktiken har blivit den dominerande infrastrukturen för social nätverkskommunikation och ett centralt verktyg för social och politisk organisering, då är en avstängning i praktiken en inskränkning av möjligheterna att delta i offentligheten.

Man kan, utan att vara vidare djärv, utgå från att vi framöver kommer att sköta allt större del av våra sociala kontakter över nätet. Det är på Facebooks trottoarer vi går när vi ska över och träffa grannen och konspirera mot regeringen. Det borde därför vara en politisk fråga vem som kontrollerar infrastrukturen och därmed äger makten att sätta villkor och skriva regler för tillträde och deltagande.

Idag kontrolleras, övervakas och styrs detta alltmer fundamentala samhällsrum av ett fåtal privata aktörer. Aktörer som dessutom, som i Facebooks fall, har sitt huvudkontor i USA, vilket innebär att regelverket genomsyras av en kristen moralism.

Idag tvingas varje facebookanvändare avsäga sig diverse rättigheter i ett kontrakt som inte är öppet för förhandling. I ett demokratiskt samhälle borde det vara tvärtom; det borde naturligtvis vara Facebook som tvingades underkasta sig politiskt beslutade villkor för att alls ha rätt att ha några trafikanter på sina vägar.

Idag ändrar Facebook återkommande och helt egenmäktigt i sina användarvillkor och sin kodstruktur. Förändringarna som påverkar miljontals människors interaktionsmöjligheter och – i praktiken – är en form av handgripligt lagskrivande – i bemärkelsen styrande spelregler. Det borde naturligtvis vara tvärtom: Facebook får bara ändra användarvillkor och kod efter att användarna godkänt det.

Den som kontrollerar de offentliga rummen och villkorar tillträdet till de kritiska gränssnitten sitter på stor makt. Det är en position som genom historien gång efter gång byggt både inflytande och offantliga rikedomar. Det är en farlig position att släppa den politiska, demokratiska, kontrollen över.

Carl Johan Rehnbinder och Rick Falkvinge funderar över om det inte är dags att idag bygga upp distribuerade sociala nätverksplattformar med samma interaktionsfunktionaliteter som Facebook (och motsvarande), men där deltagande- och tillträdesvillkor inte kan kontrolleras centralt, en form av svärmstruktur för sociala nätverk. Det är en god idé, men min gissning är att situationen med sådana alternativ ändå riskerar att likna läget i den analoga världen: det finns alternativ och öppna allmänningar utanför de privata köpcentrumen, men majoriteten går ändå in där det är mest bekvämt, varmt och säkert, på the Mall. Trots att offentligheten där är villkorad.

Och dit majoriteten går är det mycket svårt att inte tvingas gå då och då för oss alla.

Därför krävs det mer än att bygga alternativa plattformar: vi måste ta den politiska tjuren vid de ömmande intressehornen och göra upp med den makt som privat kontroll av rum som är centrala för vår yttrande- och rörelsefrihet idag medför.

Alternativet till de villkorade offentligheterna kan inte bestå i att vända ryggen till platser som Facebook och Nordstan, utan att ta kontrollen över dom. För, som Lars-Mikael Raattamaa en gång observerat, det måste erkännas att dessa platser också är offentligheter:

”Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är [en exkluderande process]. Att en offentlighet är möjligt här och endast här. Därav följer våra ständigt återkommande braskande rubriker: Stadens torg tas över av Köpcentrum. Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget är just en sådan kvalitativ avgränsning av vad som erkänns som offentlighet. [...] Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.”

Raattamaa pekar på risken att genom att ta en specifik sorts begränsade offentligheter (vanligtvis kodade i den traditionella formen av gator i innerstaden) i försvar, tar vi i själva verket ett steg tillbaka och låter andra platser och kulturella praktiker definieras som icke tillhörande det offentliga rummet. Genom att istället erkänna alla platser där människor vistas som offentligheter kan vi också ställa krav på att de fungerar som sådana bör fungera.

En skissartad idé till hur detta kunde ske är genom att lagstiftningsvägen erkänna och ge ett särskilt skydd åt defacto-allmänningar.

Tanken är denna: Då en IRL eller URL-plats genom människors användande i praktiken övergår från att vara privat till att fungera som en allmänning eller fylla ett centralt samhällsbehov, då träder särskilda bestämmelser in som garanterar fritt tillträde och yttrandefrihet, som fordrar en demokratisk styrning av platsen och som också, i vissa fall, skulle kunna innebära att skattemedel kan skjutas till för att säkra platsens fortbestånd och utveckling. Vemsomhelst kan närsomheslt åberopa och få prövat om en plats är en allmänning och frågan ställs mot ett antal villkor på en checklista. Härmed upphävs inte den privata äganderätten, men dess konsekvenser modifieras, på samma vis som markägande alltid modifieras av markanvändnings- och planbestämmelser i syfte att tillgodose det allmännas bästa.

Kanske kunde små maktpyramider här och var på så vis vändas uppochner och de platser där vi vistas som mest övergå från att vara miniatyrdiktaturer till att bli verkligt öppna och demokratiska rum. På kuppen skulle såväl köpcentrum som ansiktsböcker bli både bättre och mer attraktiva.

demokrati, internet, facebook, nordstan, offentliga rum

Förtätning i praktiken

2010-01-23T16:25:00.013+01:00

I dagens DN (inte på nätet) finns en artikel om koloniområdet Klockelund och det närliggande sportstugeområdet vid Larsboda strand i Farsta i Stockholm, som båda snart skall läggas under utvecklingens yxa. Enligt det planprogram som just varit ute på samråd vill Stockholms stadsbyggnadskontor riva befintliga sportstugor (som står på ettåriga arrendekontrakt) och omvandla den unika strandnära ekskogen till en ”tät och kvarterslik struktur” med ”förutsättningar för publik verksamhet i form av caféer, butiker, samlingslokaler, kulturinrättningar” och ”intressanta och spännande bostäder som drar nytta av de exklusiva fördelar som är utmärkande för området, tex sjönära boende.”

Sportstugeområdet och kolonilotterna vid Drevviken växte fram som ett av flera liknande områden på cykelavstånd från större svenska städer efter att lagen om allmän två veckors semester infördes 1938. Under sina 80 år har området förblivit lågexploaterat, med ett åttiotal enkla hus, inte större än friggebodar och utan några staket mellan lotterna. Ett billigt fritidsboende i balans med naturen. Idag liksom igår en möjlighet för fler än medelklassen att få tillgång till kvalitativ rekreation, utan att behöva resa långt.

De här områdena representerar ett av 1900-talets stora civilsatoriska framsteg och de bär samtidigt vittnesbörd om hur helg- och semesteravkoppling kan organiseras på ett långsiktigt hållbart vis. Men Stockholms Stadsbyggnadskonor anser att arbetarna ska åka på charter till medelhavet istället, ett efter ett har småstuge- och koloniområden drivits ut från stan och ersatts med stadsförtätningar. Ibland ges koloniodlarna, som i det här planprogrammet, patetiska erbjudanden om att få en ny placering i en bullrig motorvägsklyka.

Provocerande underexploaterat. Skogklätt berg där de enkla små husen knappt är urskiljbara.

Planprogrammet för Larsboda – Drevviken kan läsas som ett illustrativt exempel på den skepnad som förtätningspolitiken antar i sin praktiska tillämpning. Under skydd av argumentationen att en tätare stad ska vara mer hållbar utplånar stadsbyggarna efterhand alla de inslag i staden som tillfredsställer andra behov än shopping/fika /boende nära shopping och fika. Staden blir härigenom inte mer blandad utan enbart mer enfaldig.

Karta ur planprogrammet

Inte bara billiga och hållbara fritidsområden vräks åt sidan när den täta staden ska fram, stora naturvärden offras också. Av Miljöförvaltningens miljökonsekvensanalys framgår att 50 -55 % av den föreslagna bebyggelsen ligger inom den ekologiska spridningszon som binder samman Tyrestakilen med Hanvedenkilen. Här finns unika ekskogsbestånd med ett antal oersättliga jätteekar och ett ynglings- och spridningsområde för hotade grodarter. Miljöförvaltningen skriver i sin rapport:

”Hela sportstugeområdet hyser ett större bestånd av ek och tall av relativ ung ålder, även om det finns enstaka träd som är äldre. Hassel med förekomst av hasselticka påträffas också inom området. Ekarna inom sportstugeområdet fungerar som spridningsmiljö för eklevande arter och har betydelse för att säkra återväxten av ek långsiktigt inom spridningszonen. En stor del av ekbeståndet påverkas, genom att träd behöver tas bort p g a bebyggelse och vägutbyggnad. Detta minskar spridningszonens yta och kvalitet, som i sin tur försämrar livsförutsättningarna för de eklevande arterna långsiktigt.”

Samtidigt som städerna i miljöns namn utplånar centrumnära gröna och billiga rekreationsmöjligheter och naturmarker, så försöker den växande globala rörelsen av Transition Towns rusta för livet efter peak oil. En sådan omställning/anpassning innebär bland annat att vi istället för att avveckla borde stärka möjligheterna till självförsörjning och minska fjärrberoendet även för den som bor i staden, t ex genom att, tvärtemot rådande inriktning, anlägga fler stadsnära koloniområden.

Foto: Hökarängens friluftsförening

Läs också: Lars Epstein i DN. Upprop mot rivning, Sara Sebelius, ordförande i Hökarängens friluftsförening, i Aftonbladet.

Tidigare artiklar om de hotade mellanrummen och stadsförtätningssträvan: Allmänfarlig ödeläggelse av mellanrummen, Barnstad. Sture Ring har skrivit en utmärkt liten bok om ett liknande hotat arbetarstugeområde på Näslandet söder om Stockholm. Jag recenserade boken i Flamman i höstas. Finns inte på nätet, men boken finns här.

Att definiera mitten

2010-01-18T00:11:00.005+01:00

Marika Lindgren Åsbrink har gjort en fri översättning av Sigmar Gabriels kongresstal vid SPD-kongressen i november förra året, då han valdes till ny partiordförande för Tyska socialdemokraterna. Det är ett intressant och starkt tal som ger en indikation om hur ett brutet arbetarparti, nertvingat i sin bakersta reträttposition åter måste börja resonera kring politisk strategi och prövande men inte utan riktmärken rannsaka sin ideologi för att återfå politisk relevans.

Sigmar Gabriel lyfter bland annat hur den tredje vägens socialdemokrati gått vilse i strävan att vinna den ”politiska mitten” och intalat sig att ett sådant erövrande av majoritetspositionen förutsätter att socialdemokratin ger upp sina idéer. Men mitten, säger Sigmar Gabriel, är inget annat än de dominerande idéernas gravitationscentrum, mitten omdefinieras ständig. Att "vinna mitten" förutsätter därför framförallt att vi känner och är tydliga med våra idéer:

”Den politiska mitten definieras inte av inkomst- eller yrkesgrupper och inte heller av en gång för alla fastställda politiska åsikter. Willy Brandts politiska mitt var något helt annat. Den var ingen fast plats utan utgjordes av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället. [...]

SPD:s frågor och svar var emancipatoriska och upplysta och därmed även vänster. Vi fick med oss folket till dessa positioner. Vi övertygade dem och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. SPD hade erövrat den, och det måste vi göra igen.

Konceptet ”den politiska mitten” har dock tolkats på ett helt annat sett de senaste åren. Vi har låtit oss intalas – och med oss många andra europeiska socialdemokrater – att den politiska mitten är något en gång för alla fastställt, något man måste anpassa sig efter om man vill vinna val, istället för att formulera egna svar. Detta är, tror jag, den egentliga orsaken till vår valförlust. Istället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.”

Citaten är hämtade från Marikas översättning. Sigmar Gabriel fortsätter talet med att peka ut utmaningarna för den tyska socialdemokratin, konkreta och fokuserade på ekonomiska och demokratiska realia. Två av punkterna:

”Vilka är då de viktiga inriktningsfrågorna för mig? För det första: Vem bestämmer reglerna för ekonomin och politiken? Krisen i ekonomin har visat oss att marknadsfundamentalismen utgör ett hot mot både jobben, ekonomin och själva demokratin. [...]

Den andra frågan är: Välstånd och möjligheter för många eller bara för några få? Finanskrisen sätter återigen denna gamla fråga på dagordningen. Vem betalar vad? Det handlar fortfarande om fördelning: Vems axlar bär för mycket? Eller tydligare: Vilken inkomst- och rikedomsfördelning är nödvändig för att möta krisen och nå en funktionsduglig ekonomi?”

Resten av utmaningarna och talet på Marika Lindgren Åsbrinks läsvärda blogg!

Det bräckliga II

2010-01-14T23:26:00.002+01:00

Venezuelan rescuers load medical equipment onto a plane heading to Port-au-Prince, Haiti, on January 13, 2010 at the Simon Bolivar international airport in Caracas, following a huge quake which rocked the impoverished Caribbean nation, toppling buildings and leaving hundreds of people missing and feared dead. [The Big Picture]

Vi är inte bara som individer, var och en av oss, ständigt utsatta för risken av att vi närsomhelst kan falla och behöva bli uppfångade av vår omgivning för att inte krossas, detsamma gäller också våra samhällen.

Det krävs inte mycket mer än att den tunna jordskorpa som vi bygger våra städer och byar på ruckar lite på sig i sin ständigt kantskavande resa över magmamanteln, så faller vi, allihop. Rörelsen i jordskorpan reser en våg som dränker ett paradis eller skakar en huvudstad till aska och ruiner. Det är svårt att tänka sig någonting mer fruktansvärt än den urskiljningslösa förstörelse en stor jordbävning åstadkommer. Hur orkar man alls starta om när bokstavligen allt som generationer byggt upp mejats till marken? Och vem ska man rösta bort för det som inträffat? Hur förbannad man än är över de tusentals dödade så finns det ingen att vara förbannad på, naturen saknar vilja. Marken är stum.

Därför är det inte så märkligt att en del av ilskan ofta tas ut mot politiskt klanteri efter katastrofen. Och det är i grunden rätt och riktigt, för katastrofer kan man alltid förbereda sig på, även om man inte vet när de inträffar. De politiker som avrustar katastrofberedskapen för att sänka skatten åt förmögna väljarbaser eller satsa på annat trams, de förtjänar att gå när priset för nonchalansen uppdagas.

På Haiti har, liksom i tidigare naturkatastrofer under 2000-talet, mångdubbelt fler dött än vid terroristattackerna mot WTC. Ändå satsar myndigheterna i USA och i länder helt förskonade från terroristhot, mycket mer på sin militära förmåga än på sin civila katastrofhanteringsförmåga.

Haitis möjligheter att själva hålla hög beredskap för en jordbävning med epicentrum mitt i centrala Port-au-Prince är naturligtvis mycket begränsade. Ett av världens fattigaste länder klarar inte det själva. Och så är det ofta, även med rikare samhällen. Man behöver hjälp utifrån när strukturerna fallit ihop. Då är alla svaga.

Men efter naturkatastrofen följer vanligtvis nästa katastrof: hjälpen som inte når fram dit den ska. Hjälpen som är mer intresserad av att se sig själv på nyheterna än av att verkligen ge bästa resultat. Hjälpen som krockar på infarten och blir sittande i varandras bakhasor i köer på väg till olycksplatsen.

Här betalas priset för den globala ignoransen inför de återkommande katastroferna. Bristen på koordinering, bristen på planering och förutseende.

Räddningsoperationerna på Haiti är en logistiskt mardröm skriver SvD. Ja, en jordbävning tenderar ju att ödelägga infrastrukturen, knappast förvånande? Hade världen lärt sig någonting av tsunamin, Katrina, cyklonen i Burma och jordbävningen i Kina 2008 och alla historiens tidigare naturkatastrofer, så borde en standbyorganisation under FN-flagg alltid stå redo med en flotta av luftskepp och fartyg som kunde avsegla inom 24 timmar. De kunde ta sig fram i väglöst land, färdigkoordinerade.

Istället håller vi oss med Nordic Battlegroup och annat fjanteri. Grundlurade jeppar med gevär som sitter redo att rycka ut och skjuta någon när som helst då ledarna fått syn på spillning från ondskans axelmakter. En beredskap till ingen nytta, eftersom den byggts upp för att möta fel problem, ett inbillat hot.