Till Kisumu, Kenya

Bild från Wash n’ share - studentprojekt i Kisumu

De kommande nio veckorna kommer det troligen bli glesare mellan postningarna, om jag alls hinner med det. Imorgon bär det av till Kenya för fältstudier i Kisumu vid Victoriasjöns nordöstra stränder. Det är en del av kursen Universal City, ett samarbete mellan Arkitektskolan i Lund, Chalmers, UN Habitat och Universitet i Nairobi.

Med Kisumu som utgångspunkt närmar vi oss de globala villkoren och utmaningarna för stadsbyggande och hållbar utveckling idag. Vi åker dit för att lära oss om de problem vi alla står inför, därför att staden är universell. Afrikas öde är också vårt, om de Heidenstamska tongångarna ursäktas.

I den här artikeln i Expressen sätter Maria Nyström, som är kursansvarig, in projektet i samma sammanhang som rymdprogrammen. Det verkar kanske till förstone som en förvånande koppling, men egentligen är det självklart: de tekniska lösningar vi behöver för att hantera stadens resurshushållningsproblem, är samma lösningar som behövs för att göra funktionella och uthålliga månbaser (som arkitektskolan i Lund också jobbar med inom ramen för STAR Design). Framförallt handlar det om lära sig tänka på samma vis: att sluta kretsloppen, att minimera energiåtgången, att optimera istället för att maximera resursanvändningen. Att se systemet som en holistisk helhet. Det är en sorts tänkande som har mycket lite utrymme i en kapitalistisk marknadsekonomi, men som är helt nödvändigt om vi alls ska överleva.

Maria Nyström har tillsammans med Lars Reuterswärd, som är ansvarig för UN Habitats Global Division, skrivit boken Meeting Mars – recycling Earth som trots en otroligt enerverande layout är läsvärd som en introduktion till hur den yttersta och den mest jordnära frontlinjen i mänsklig samhällsbyggnad hör ihop.

Universal City tar sin utgångspunkt i en participativ designfilosofi. Vi, som utbildar oss för att rita hus, infrastruktur, teknik, ska inte inbilla oss att vi för den skull har svaren innan vi tagit till oss och förstått frågorna och komplexiteten. Där den traditionella arkitetrollen har varit profetens, så är arkitekten i en participativ designprocess snarare en spökskrivare åt folket.

Universal City är delvis en produkt av UN Habitats existens. UN Habitat är det FN-organ som ansvarar för den byggda miljön, både i syd och i nord. Uppdraget består, enkelt sammanfattat, i att arbeta för global utveckling med målet att nå ”fullgoda bostäder för alla och uthålliga bosättningar i en urbaniserad värld”.

Under 1900-talet har städerna svält som cancersvulster. Inte för att stadslivet är överlägset landsbygden, utan därför att människor tryckts bort från landsbygden i jakt på utkomst, för att överleva. 1950 bodde 750 miljoner människor i städer, år 2000 var det över 2,8 miljarder och förra året levde för första gången i världshistorien mer än halva mänskligheten i städer. Mer än en miljard lever i oplanerade slumområden, vilket, som Mike Davis påpekar i Planet of Slums (kommenterad i två utmärkta artiklar av Andreas Malm), gör slummen till den vanligaste boendeformen för stadsmänniskor idag. Afrika är den världsdel som just nu urbaniseras snabbast, med en årlig stadstillväxt på 4 procent, av vilket den största delen sker oplanerat. De afrikanska befolkningarna trycks in till städerna av en ekonomisk utslagning av småjordbruk, av klimatförändringar och av en kolonialt initierad överexploatering av marken. I förlängningen är det alltså vår konsumtion och ett kolonialt arv som driver fram nya slumområden.

UN Habitat tar sig an situationen såsom FN-organ brukar: med en djup oro över läget, men samtidigt med en hoppfull inställning om att det ändå går att göra något. I Habitatagendan fastslås att städerna, trots allt, bär på löften och möjligheter:

”Cities properly planned and managed, hold the promise for human development and the protection of the world’s natural resources through their ability to support large numbers of people while limiting their impact on the natural environment.”

Många står på kö för att få peka finger åt FN-organ som UN Habitat och kalla dem antingen kraftlösa eller aningslösa, beroende på om man pekar från vänster eller höger. För egen del ser jag ganska positivt på dem. Deras uppgift är inte att på egen hand lösa problemet, de fyller en viktig funktion redan genom att knyta samman trådar som kan leda till förändring, koppla ihop aktörer och genom sina Habitatkonferenser och kurser som denna, Universal City, etablera medvetenhet kring problembilder och konsensus kring utvecklingsstrategier. Därigenom är UN Habitat en motkraft, om än inte ensamt tillräcklig, mot den kapitalistiska bärsärkargången.

Jag ska göra mitt bästa för att få upp rapporter och reflektioner från Kisumu här, men vi får väl se hur det blir. Trots allt: när vi väl är där, i en värld som är någonting helt annat än den jag är van vid, vet jag inte om bloggen kommer vara särskilt prioriterad.

Här, för den som har Google Earth installerat, ligger Kisumu.