Den utopiska katedralen

Få essäer under 90-talet lär ha varit mer inflytelserika än Eric S. Raymonds the Cathedral and the Bazaar (1997). Över loppet av ett tjugotal sidor (senare omarbetat till en bok) presenterar Raymond med utgångspunkt ur sina egna erfarenheter från utvecklingen av POP-klienten Fetchmail och operativsystemet Linux en övertygande argumentation för fördelarna med öppen källkodsutveckling framför slutna programutvecklingsmodeller. Texten spreds som en löpeld över nätet och lär bland annat ha övertygat Netscapes ledning att släppa källkoden till Netscape Navigator– det som senare blev Mozilla/Firefox.

En stor del av förklaringen till genomslaget ligger i de kraftfulla och lättillgängliga metaforer som Raymond lanserade för att beskriva skillnaderna mellan underifrånorganiserade och öppna utvecklingsprojekt präglade av användardriven utveckling, självorganisering och emergenta kvalitéer – ”basaren”; och den slutna och uppifrånstyrda kommandoorganisationen, i jämförelse oändligt trögrörlig – ”katedralen”.

Även om essän handlar specifikt om skillnaderna mellan två olika modeller för programvaruutveckling lämpar sig metaforerna i sin abstraherade form väl för att lyftas över till andra områden. I synnerhet, naturligtvis, för att förstå framgångarna för andra nätbaserade projekt byggda underifrån av frivilliga krafter, som Wikipedia och OpenStreetMap.

Därifrån kan de vidgas ytterligare till att beskriva och förstå många andra former av social organisering och produktion som är under framväxt eller skulle kunna utvecklas. Till exempel varför en samhällsplanering baserad på deltagande (en ”open-source”-planering) är effektivare och i längden ger bättre resultat än en sluten samhällsplanering.

Den grundläggande tesen, som Eric S. Raymond döpte till ”Linus Lag” i en homage till Linus Torvalds, lyder: "given enough eyeballs, all bugs are shallow". Eller annorlunda uttryckt: ju fler kockar som är inblandade i soppan, desto bättre blir den.

De tolv år som passerat sedan Linus Lag formulerades har i stort sett bekräftat dess giltighet. Ändå är konceptet fortfarande hårresande för alla de som är inskolade i (eller lever av) den gamla tidens (och ekonomins) föreställningar om behovet av informationskontroll och centralstyrning. Det som Raymond kallar för katedralmodellen.

Det är också en snudd på revolutionär tes, för i sin förlängning innebär den att vi som samhälle har allt att vinna på att riva ner de barriärer som begränsar tillgången till information och kunskap - att resultatet helt enkelt blir bättre ju lägre trösklarna till deltagande är, ju färre elfenbenstornen är och ju mer vi sprider ut kontrollen över produktionen. Det är en gammal utopisk tanke, gång efter gång återupptäckt av dem som drömt om en värld där människan inte är främmandegjord inför sitt arbete.

Samma tanke utgjorde kärnan i Marx kritik av människornas förvandling till varor under kapitalismen och i den skillnad som Marx och Engels beskrev mellan individernas relationer till varandra under kapitalismen å ena sidan - artificiella, med arbets- och livsvillkor dikterade av den härskande klassen - och i det klasslösa samhället å andra sidan, där alla medborgare styr över produktionens prioriteringar och deltar, oavsett utbildning eller profession, på lika villkor.

Eric S. Raymond själv är dock inte socialist utan uttalad libertarian och på grund av den perceptiva förvrängningen, den "Hayekska sjukan", har han valt två – i mitt tycke – ganska olyckliga metaforer i resonemanget om katedralen och basaren.

Den basariska katedralen

En katedral är i Raymonds begreppsvärld liktydigt med ett "tyst och vördnadsfullt byggande", där "individuella mästare och små grupper av vise män arbetar i fred och där inga arbetsutgåvor ges i förtid." Den öppna källkodsrörelsen är däremot, enligt Raymond, organiserad som en "stor babblande basar", där de tusentals deltagarna är "själviska agenter" med "varierande utgångspunkter och sätt att närma sig målet".

Men Raymonds förståelse av katedralen är delvis ohistorisk. De medeltida gotiska katedralbyggena var långtifrån några slutna processer styrda av individuella mästare och "utan några arbetsutgåvor". Tvärtom, en medeltida gotisk katedral var en angelägenhet för hela samhället, de uppfördes av tusentals fria individer från olika skrån och olika delar av Europa som samarbetade och drog åt olika håll, genom många små dagsverken under vad som kunde vara loppet av flera decennier, inte sällan flera sekler. Ibland saknade katedralerna både byggherre och arkitekt, "projektledningen" byttes ut otaliga gånger under byggets gång medan tusentals hantverkare var inblandade under arbetets gång, var och en sysselsatt med att excellera i sin skaparglädje och uttrycka sin individuella skicklighet i förfiningen av detaljer som korskrank, portaler, spiror, bågfriser, lisener, fialer, ornamentik, underfundiga gobliner och ironiskt blinkande gargoyles...


Då 1800-talets bolmande kapitalism stängde in de tidigare fria hantverkarna framför maskinerna i fabrikerna och berövade arbetet sin kreativitet, omväxling och sina mått av frivillighet representerade den sociala organisationen kring medeltidens katedraler för många radikala tänkare motbilden till det industriella löneslaveriet. Till exempel, den engelske arkitekturkritikern John Ruskin, som skrev i The Stones of Venice (1853):

"Go forth again and gaze upon the old cathedral front, where you have smiled so often at the fantastic ignorance of the old sculptors; examine once more those ugly goblins, and formless monsters, and stern statues, anatomiless and rigid; but do not mock at them, for they are signs of life and liberty of every workman who struck the stone; a freedom of thought, and rank in scale of being, such as no laws, no charters, no charities can secure"

Kärnstyrkan i många medeltida katedralbyggen utgjordes av förkapitalistiska byggnadshyttor, ett slags "byggande brödraskap", som var sammansatta av kunniga arbetare av skilda slag; stenhuggare, murare, målare, skulptörer, smeder... utan några kommandohierarkier, ingen uppdelning i chefer/ägare som gav order och arbetare som utförde jobbet. Det finns alltså uppenbara likheter mellan byggnadshyttorna och de grupperingar av utvecklare med olika kompetenser som samverkar kring open sourceprojekt idag

Det kan verka förbluffande idag, men många katedraler började byggas utan att det förelåg någon färdig ritning. Där fanns en klar idé om vad som behövdes - ett grandiost rum till guds och det lokala samhällets ära - och därutöver fanns bara en mer vag idé om hur det skulle se ut. Den gotiska stilen erbjöd verktygen för att börja bygga utan den färdiga ritningen. Man använde mönsterböcker med ornamentik, kunskap spred sig via de kringresande byggnadshyttorna - det var inget annat än precis de patterns och code snippets som utvecklare lutar sig mot idag.

Strävbågarna runt kor och skepp i Notre Dame lades till under byggprocessen när väggarna blivit högre och tunnare än ursprungligen planerat

En central idé i open sourceutveckling är att släppa tidiga betaversioner och därefter köra täta iterationer mellan uppdateringarna. Och just så byggdes de flesta katedraler, de togs i bruk när de ännu bara var halvfärdiga (det var vanligt att uppföra den östra delen först, sätta upp en temporär vägg och börja cermoniera medan bygget kunde fortsätta i decennier på den västra delen) och många katedraler blev överhuvudtaget aldrig färdigbyggda, men används likafullt. Det är inte bara Sagrada Família som efter 130 års byggande fortfarande inte är färdig, Goethes favoritbyggnad, katedralen i Strasbourg har, 800 år efter att den första stenen lades, fortfarande bara det norra av de två planerade tornen på plats.

Katedralen i Strasbourg

Under den tiden hinner många arkitekter, hantverkare och byggnadslag passera förbi, allihop med olika idéer som drog och pekade åt olika håll. Men gotiken som stil och filosofi var väl anpassad för att hantera förändringar i planen, successiva tillägg, omkastningar, riktningsbyten och halvfärdigheter. Kaskaderna av strävpelare, strävbågar och portaler kunde byggas på eller skalas av efterhand, ställas symmetriskt eller varieras asymmetriskt, det blev bra hursom; dramatiskt och svindlande. Som en slags snickarglädje, fast i sten.

De gotiska katedralerna uppfördes helt enkelt påfallande basariskt, för att använda Eric S. Raymonds andra liknelse.

Inga katedraldimensioner utan katedralambitioner

Men också den liknelsen är problematisk. För vad Raymond ville måla upp genom sitt val av basarliknelsen, är bilden av open sourcerörelsen som en "marknadsplats." Han skriver:

"Linuxvärlden beter sig på många sätt som en fri marknad eller ett ekologiskt system, en samling av själviska agenter som försöker maximera nyttigheter."

Nu får ju deltagarna i t ex utvecklingen av Linux sällan någon ekonomisk ersättning för sitt nedlagda arbete, så den nyttighet de söker maximera är av en annan natur enligt Raymond:

"Den 'nyttighetsfunktion' Linux hackare maximerar är inte klassisk ekonomi, utan det abstrakta i deras ego-tillfredsställelse och ryktbarhet inför andra hackare. [...] Man kan se Linus metod som ett sätt att skapa en verkansfull marknad för egoboo - att koppla samman själviskhet hos enskilda hackers så hårt som möjligt för att nå mål som är så svåra att de endast kan nås med uthålligt samarbete."

Och så, det klassiska cirkelresonemanget direkt från högstadiet:

"Man skulle kunna beskriva deras motivation som 'altruistisk', men då glömmer man att altruism är en form av ego-tillfredsställelse bland altruister."

Detta är inget annat än ett försök att pressa in dikotomin mellan katedralen och basaren (i Raymondsk mening) i det klassiska valet mellan plan och marknad, uppenbarligen i syfte att göra en äreräddning av marknaden. Här förråder Raymonds libertarianska grundsyn honom och gör honom uppenbarligen blind för den verkliga relationen mellan deltagarna och projektets målsättningar i opensourceprojekt.

För drivkraften är varken altruism eller egennytta, drivkraften är att ingå i en gemenskap som tillsammans åstadkommer något stort. En vibrerande gemenskap - gemeinschaft, community - är någonting som vi undantagslöst finner i hjärtat på varje framgångsrikt open sourceprojekt, tillsammans med en uppfattning, ibland vag men alltid närvarande, om projektets själ och dess idé.

Linux har burits till framgångar just av sina hängivna och dedikerade användare/testare/utvecklare som har valt operativsystemet och som övertygat sina vänner, föräldrar och arbetsgivare att välja operativsystemet, som engagerat sig i det, buggtestat, felrapporterat, felsökt och utvecklat just utifrån en identifikation med dess själ.

Och kanske än mer så i Wikipedia, med sin kärntrupp av 90 000 redaktörer och miljarder användare. Den intima emotionella relationen mellan deltagarna och projektets själ är särskilt tydligt i de rörande hälsningar som donatorer lämnar i den pågående årliga insamlingen till Wikimedia Foundation.

Drivkraften för att delta i användardriven utveckling är just upplevelsen av att delta i ett katedralbygge.

Och motiven är egentligen desamma som då de medeltida katedralbyggena reste sig ur en omgivning bestående av smutsiga ruckel, finansierade genom donationer och arbetsinsatser från alla samhällsskikt. Katedralerna var utopiska byggen, de visade på vad människan var kapabel att åstadkomma när man jobbade tillsammans.

Annorlunda uttryckt kan man säga att den basariska produktionen (i Raymondsk mening) är beroende av ett katedralmål (i medeltida mening) för att röra sig i en riktning. Open Sourceprojekt är aldrig emergenta i den Hayekska meningen av själviska aktörer som genom att optimera sin egen nytta vips åstadkommer en gemensam produkt större än dem själva. Det finns alltid (minst) en plan och (minst) en vision, även om det saknas central styrning och planen hela tiden modifieras genom tusentals små riktningsförändringar bestående av konkreta förhandlingar mellan kodalternativ eller alternativa skrivningar i en artikel. De här mikroförhandlingarna som utvecklar helheten är minst av allt en basarisk process i meningen av säljare och köpare fokuserade på sin egennytta, snarare är det en blandning mellan ett deliberativt samtal och ett pow-wow. Ett karnevaliskt forum.

En alternativ semiotik

Försöken att associera de framväxande demokratiska produktions- och organisationsmodellerna med marknadsplatsen är politiskt sett inte särskilt förvånande, men, alltså, vill jag mena, direkt felaktiga: en marknad är minst av allt en gemenskap syftande till ett större gemensamt mål – marknadsrelationen är tvärtom själva sinnebilden för gesellschaft, ett institutionaliserat krigstillstånd – och därför passar basarliknelsen synnerligen dåligt för att beskriva den verkliga organisationsmodellen och de verkliga drivkrafterna i opensourcerörelsen.

Ironiskt nog är de stora slutna programvaruföretagen - med Raymonds ord "mjukvaruproducentarnas penningslukande dokumentationsfabriker" - monster som skapats just på den fria marknaden. Det finns många skäl till varför ingen älskar Microsoft, men ett avgörande skäl är att där inne inte finns något att älska. Microsoft har aldrig varit sysselsatt med att resa en magnifik katedral till vår kollektiva ära, utan bara att tvinga på så många som möjligt ett uselt designat operativsystem för att krama ut pengar ur oss. Och vi känner det.

Google å andra sidan, har varit framgångsrika med att framstå som katedralbyggare, som ett företag som är mer än ett företag, som strävar efter något bortom ren profit. Det må vara hur det vill med den saken, men Google har många hängivna, närmast kvasireligiösa, användare, testare, modellbyggare och applikationsutvecklare just därför att de lanserar fantastiska tjänster som Google Earth och Google Books, som, om något, är digitala katedraler. Google möjlkar sina användare på enormt mycket gratisarbete, och vi låter dom göra det därför att vi känner oss delaktiga i att bygga något gemensamt.

Detta är nu ingen diss av Katedralen och basaren. Grundanalysen i Raymonds klassiska essä är viktig, men den ontologi han introducerade är ohistorisk och ideologiskt förblindad och leder tankarna fel. Det är därför lite synd att den används av så många som står på barrikaderna för open source, fri programvara och en demokratiserad produktion.

Jag är smått lockad av tanken att helt enkelt bara byta plats på begreppen: Katedralmodellen; det är lika med när många människor jobbar mot tillfälligt formulerade mål till nytta för hela gruppen och i syfte att åstadkomma något större. Basaren; det är när alla aktörer strängt fokuserar på att maximera sin individuella nytta, utan ett gemensamt mål, med resultatet att inget av högre bestående värde blir åstadkommet.

Ett sådant på huvudställande skulle dock skapa mer begreppsförvirring än vad det eventuellt kunde klargöra, så hellre skulle jag använda två helt andra begrepp för att beskriva den avgörande skillnaden mellan de två olika produktionssätt som Eric S. Raymond belyser i the Cathedral and the Bazaar.

Jag vet inte. Det jag omedelbart kommer att tänka på tenderar att låta så ocoolt att de kan skänka föga glädje till de postmoderna ontologirunkare som idag slänger sig så glatt med katedralen och basaren.

Men:

Kanske kapitalism och socialism?

Avslutningsvis: Jag är den förste att erkänna att den avslutande definitionen är en kraftig överförenkling. Överförenkling är för övrigt något jag gör mig skyldig till också på fler ställen i inlägget, så görs t ex aldrig någon distinktion mellan öppen källkod (som samtidigt kan vara proprietär) och fri programvara. Det är lite slarvigt, men å andra sidan ligger det som jag ser det delvis vid sidan av textens syfte; som är att peka på att underifrånorganiserade projekt är beroende av "katedraliska mål", egentligen oavsett om projekten därefter sker inom en kommersiell/proprietär/fri kontext.