Nya moderater - inget nytt

Nya moderater.
En partiledare har tittat sig själv i spegeln och insett att han aldrig kommer få kliva in som statsminister i Rosenbad så länge han företräder ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Hur gärna han än önskar det bor inte en majoritet av Sveriges röstberättigade i Täby. Han betraktar sin sympatiska spegelbild och suckar över att det inte är som i USA, en match man mot man, endast mellan hans personlighet och den nuvarande fetknoppens, den skulle han vinna lätt.

Han kliar sig i flinten och tänker bekymrat på att 57 % av moderaternas egna symaptisörer i en TEMO-undersökning svarade att deras parti företräder överklassens intressen. Eftersom han är strateg och dessutom länge spanat på den där läckra tomten i Harpsund, inser han att det behövs en rejäl omprofilering om han skall lyckas övertyga en väljarmajoritet att hans parti skall få ansvaret för makten i den stabilt socialdemokratiska välfärdsstaten Sverige.

Så har moderaterna inlett sin stora omprofilering, som just denna helg förts vidare framför öppen ridå. Moderata partistämman i Örebro har varit en uppvisning i närmast sovjetiskt planenliga omröstningar och programdebatter syftande till att, just, understryka de Nya moderaternas uppståndelse och de gamla moderaternas försvinnande i en rökpuff.

Moderatstämman är klart sevärd. Vem har någonsin tidigare hört en moderat ekonomisk talesman tala sig varm för fackens rätt till sympatiåtgärder över landsgränserna? Det skedde faktiskt under debatten om Lex Britannia. Gunnilla Carlsson, vice partiordförande, deklarerade sig vara ”kollektivavtalsfantast” och Mikael Odenberg rörde sig stundtals långt utanför den normala moderata hjärnhalvan. Målsättningen var förstås att provocera stämmoombuden och samtidigt ge nyhetsredaktionerna nytt kursändringsstoff. Mycket riktigt gick KG Bergström i spinn i Aktuellt och kallade det ”en av de märkligaste debatter som hållits” där ”partistyrelsen lät som LO brukar låta.”

I reportaget beskrivs Reinfeldt som ”skakad” av oppositionen men omröstningarna gick partistyrelsens väg och budskapet som kommer ut ur rapporteringen blir i slutändan att moderaterna tagit ännu en tuff inre fight för att byta kurs i riktning mot att bli ett ansvarstagande regeringsalternativ.

Har man då gjort det?

Nja i stämmokulliserna har klassisk moderatpolitik röstats igenom, även på det arbetsmarknadspolitiska området där man vinnlagt sig om att framstå som ett nytt arbetarparti. Stämmoombuden beslöt under fredagen att visstidsanställningar ska kunna utsträckas till två år. Ett effektiv sätt att ytterligare undergräva tillsvidareanställningar som grundregel på arbetsmarknaden.

Och när kursändringarna under året som gått titt som tätt har stigit som skära ballonger mot den blå mediehimlen har det, när man läser mellan raderna, aldrig varit en fråga om en vänstervridning av den moderata ideologin, utan om förändring av retorik och prioriteringar. Så slogs det t ex upp stort i våras att Reinfeldt menade att moderaterna haft för mycket fokus på friskolor, men vad han faktiskt sa var inte att man nu skulle vara mer skeptiska mot friskolor, utan bara att man skulle prata mindre om dom:

”Moderaterna lägger om kurs i ännu en politisk fråga. Partiet har fokuserat för mycket på friskolor. Hädanefter ska den kommunala skolan lyftas fram, klargör partiledaren Fredrik Reinfeldt.” (SvD 11 mars 05)

Och trots allt. Moderaterna är fortfarande ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Avsändarens postadress och storlek på aktieportföljen är inte oviktiga variabler då man skall bedömma trovärdigheten i kursförändringen. Intresset ljuger inte, som bekant. Fortsätter överklassen att rösta på moderaterna så är det uppenbarligen så att åtminstone de betraktar den Reinfeldtska mjukisretoriken som blott valstrategiska förändringar, icke reella förändringar av politiken.

De nya moderaterna är således med största sannolikhet inte särskilt nya. Lättar man på den nya kostymen sitter den gamla kvar under och den nye arbetaren Reinfeldt visar sig vara en charmant men lömsk sol-och-vårare från Täby.

Fast valår har nu sin egen dynamik. Vi får se hur väl moderaterna kommer lyckas med sitt omprofilerande. Hur det än går bör vi i alla fall ta med oss något av alla taburetterna, och det är de erkännanden och ”avböner” som ledningen hasplat ur sig för att framstå som trovärdiga i sin omsvängning. När de förlorat valet 2006 skall de inte få glömma att de nu en gång för alla erkänt att deras föreslagna skattesänkningar varit ofinansierade och snedfördelande..

Låt oss trots allt ge Reinfeldt rätt i ett ting, att socialdemokraterna inte längre är arbetarnas parti i Sverige. Trätobröderna blir allt mer lika. Båda utger sig för att vilja föra en socialdemokratisk politik men när det kommer till kritan kommer båda veva vidare på det borgerliga systemskiftet.

För övrigt säger bilder som den här och den här det mesta om vilka grupper i samhället moderaterna inte bara företräder, utan också består av.

Erkänn den ekologiska skulden!

Ordet skuld har på svenska en dubbel innebörd: både en ekonomisk och en moralisk. På samma dubbla vis kan man läsa begreppet rättigheter. Våra rättigheter kan förstås både i en juridisk och i en moralisk mening. De sammanfaller inte alltid.

I Sverige är vi alla juridiskt garanterade rätten att inte bli dödade av andra människor, men vi är inte juridiskt garanterade rätten till en egen bostad. Samtidigt säger allmän moral att en egen bostad är ett fundament för ett gott liv och därför kan betraktas som en moralisk rättighet.

På samma vis förhåller det sig internationellt. Moraliskt kan man tycka att det är fel att fattiga länder skall betala mer i skuldavbetalningar till den rika världen än vad man får tillbaka i bistånd, men juridiskt är det helt i sin ordning eftersom skulderna finns där, noterade i laga ordning hos bankirerna. Men många tycker nog att bankirernas papper inte är hela sanningen. Exempelvis det faktum att skulden är ett arv från kolonialismen och den världsordning som genom ett strukturellt ojämlikt handelsutbyte gjort syd beroende av nord.

Men hur gör man då? Om juridiken försvarar de skulder som framtvingar fortsatt fattigdom i syd medan moralen säger att skulderna är illegitima. Jubelkampanjen argumenterade för skuldavskrivning genom att peka på hur skulderna håller kvar fattiga länder i fattigdom. Argumentet bet till viss del på politiker, men rann av bankirerna som vatten på en gås: "Kom tillbaka med ett juridiskt legitimt krav så kan vi kanske lyssna på er."

Det är just vad miljö- och rättviserörelser i syd försöker göra när man vid sidan av den erkända ekonomiska skulden vill kvantifiera en omvänd skuld från nord till syd: en ekologisk skuld. Det man sätter fingret på är syds kostnader för kolonialismen och hur syd drabbas av de rika ländernas miljöförstöring och överutnyttjande av jordens begränsade resurser.

För att inkräva den ekologiska skulden startade man år 2000 The ecological debt-creditor's club, "den ekologiska skuldens borgenärsklubb", som kräver att den rika delen av världen skall börja betala av på sin miljöskuld till alla de folk som utsätts för de miljömässiga konsekvenserna av vårt ekonomiska system utan att själva ha bett om det.

Problemet nu är bara att få den här skulden erkänd i juridisk mening och omvandlad till ekonomiska termer. Försök själv att tala med en ekonom om begrepp som biologiskt kretslopp, resursbas eller ozonlagret. Just det. Det är inte den sortens ord ekonomer förstår. Att fredspriset i år delades ut till Wangari Maathai kan kanske visa sig vara ett litet steg framåt i frågan. Inte bara därför att Maathai varit drivande i Jubelkampanjen, utan också för att hon så konsekvent kopplar samman miljöfrågor med frågorna om global fördelning. Maathai menar att en rättvisare global fördelning av de begränsade naturresurserna är en förutsättning för fred.

Krig – inte minst i Afrika – utkämpas idag allt oftare kring kontrollen över en krympande resursbas. Brist på vatten, brist på olja, brist på odlingsbar jord. Kring sådant uppstår konflikter. Kan man därför peka på att västs överuttag av jordens resurser och de ackumulerade miljökonsekvenserna av vår industrialism och kolonialismen, direkt resulterar i konflikter i syd, då kan man också börja kvantifiera den ekologiska skulden.

Beskriva nords moraliska skuld till syd i ekonomiska termer. Sammanföra ordets två innebörder.

Och på samma gång kan vi som en ren bieffekt av den processen förvänta oss – eller åtminstone hoppas på – ett närmande av de juridiskt erkända rättigheterna till deras moraliska dito. Om dessutom alla världens länder kan kräva att inte drabbas av andra länders överdrivna resursanvändning eller miljöförstöring – då har ett enormt kliv tagits.

Och då har man fått konkret på ett papper något att visa upp för bankirerna och ekonomerna i IMF, Saudiarabien och USA. Då kan man kräva skuldavskrivning igen. På ett språk som de kanske förstår.

Vad kapitalismen har gjort med våra städer

Jag anklagar kapitalismen för att ha förstört våra städer. Här kommer därför en anklagelseakt på tio punkter som sammanfattar hur kapitalet gjorde våra städer fulare, sämre och farligare.

1. Kapitalismen har smutsat ner städerna
Den kapitalistiska staden är nersmutsad av det skräp som alla producerar men ingen vill ta hand om gratis. Det kan beskriva som den kollektiva skadligheter – några njuter av dess uppsidor, alla drabbas av dess nersidor. I ett högskattesamhälle som Sverige kan samhället hantera skräpets uppflytande med en stor offentlig apparat för uppstädning (sophämtning, kalkning av sjöar, parkförvaltning, gatukontor, återvinning etc) men i länder med lägre skatter är den samhälleliga förmågan att hantera skräpet mycket sämre: sopbergen och sopfloderna växer. Kapitalismen lever på mellanskillanden mellan försäljningsvärdet av en produkt och den överkjutna återvinningskostnaden – den dumpas på samhället, på naturen eller på framtiden.. Förmågan att smita från sina kostnader är, som Immanuel Wallenstein konstaterar, det som utmärker den framgångsrike kapitalisten.

Så i kapitalismens städer flyter McDonalds snabbmatsförpackningar längs vägrenarna. Bilvraken rostar i mellanrummen därför att någon inte haft råd med skrotning... I svenska städer är kapitalismens smutsiga sidor inte lika tydliga som på andra håll, vi köper oss andrum ovanför skräpfloden, men åk då till Saigon, Mexiko City eller Johannesburg och se kapitalismens sedimentlager av smuts.


2. Kapitalismen har tunnat ut städerna
I allt från de svällande storstäderna till de mindre orterna, splittras stadslandskapet upp av kapitalets oreglerade dragkrafter. De bilanpassade köpladorna utanför staden och sprawlförorterna som omger de lite större städerna är drivkrafter och exempel på uttunningen, Los Angelesfieringen. I jakten på det rationella, det billigaste, och i kölvattnet på den ekonomiska segregeringen, har bostadsområdena placerats långt från arbetsområdena, så att långa pendlingssträckor måste avverkas varje dag av alla stadens invånare. I sverige byggdes miljonprogramsområdena långt utanför stadskärnan. För att gömma bort arbetarklassen?


3. Kapitalismen har slitit sönder städerna
Gaturummen som var byggda i en mänsklig skala, som hade samband och sammanhang, som var planerade eller evolutionärt organiska, men under alla omständigheter mänskliga, har i kapialismens bilanpassade värld rivits sönder och sprättats upp. De små gatuartärerna har vidgats av massbilismens steroider och tänjts ut till massiva fåror som skär rakt genom stadskroppen. Sålunda existerar inte stadskroppen längre mer än som undantag runt fårorna, vars ständiga brusande och dånande gråt slammrar in mellan husen där det goda stadslivet inte längre är mer än en blek kopia av vad det en gång var. Vi tar vår tillflykt till de skyddade köpgalleriorna, men här är marken å andra sidan privatiserad.


4. Kapitalismen har förfulat städerna
Kapitalismens städer är byggda med tanke på att snabb avkastning åt byggherrarna och företagsägarna. De är fulla av spekulationsbyggen, billiga nödlösningar och en miljard grälla reklamskyltar som skriker ut sina propagandistiska säljbudskap i alla riktningar. Bakom reklamen hukar arkitekturen, knappt synlig. På gatorna tigger trasiga människor (om inte fascistiska borgmästare sopat in dom under mattan (in i häktet eller ut på en åker utanför stadsgränsen). I kontorsbyggandet skall varje företag demonstrera sin storhet och följden blir byggnader som inte förhåller sig till eller tar hänsyn till varandra utan är ute efter att dominera, domdera, demonstrera. Kontexten blir en tragisk sörja. I våra stadskärnor är gråskalorna många, eftersom träd är dyra att plantera och vårda, de är inte tillräckligt rationella. Runt galleriorna trängs parkeringshusen, där bilarna får boplats i stadens förnämsta läge och runt köpladorna trängs parkeringsplatserna där bilarna får ståplats på det som en gång var produktiv jord. I Amerika finns de två polerna: fem miljoner bor i Gated Communities som är nog så vackra innanför muren, men utanför är just – en mur. I andra polen, rullar fem miljoner Mobile Homes med arbetskraftsreserven. De bor i tillfälliga bostadsområden i Trailer parks där skönheten som kommer från långsiktigheten aldrig hinner slå rot.


5. Kapitalismen har skapat klyftor i städerna
Klyftorna i den kapitalistiska staden är synliga i det fysiska landskapet. De har tagit sig delvis olika uttryck i olika epoker, beroende på stilmässiga och planeringsmässiga ideal, men inga planerare eller arkitekter har förmått gör nått åt klyftornas existens och de fysiska uttryck de alltid tar sig. En sociofysisk klyfta kan t ex komma till uttryck genom att trafikplanerarna skall dra in en motorväg mot centrum och letar efter luckor i väven för att ta sig fram. En naturlig lucka finns nästan alltid där två olika typer av bostadsområden (t ex trädgårdsstaden och hyreshusen) möter varandra. Där kommer motorvägen hamna och blir snart en effektiv vattendelare som skapar två områden med en klyfta emellan sig. Därefter har accellerationen börjat mot att status, priser och attraktivitet fortsätter stiga på ena sidan motorvägen och sjunka på andra sidan. Klyftorna bekräftar, befäster och förnyar segregering.

6. Kapitalismen har skapat krympande städer
Vissa av våra städer, oftast dom som är trevligast, blir idag allt mindre. Invånarna flyttar därifrån i takt med att kapitalet söker sig bort mot snabbare vinster och samhället för att spara pengar successivt avvecklar sin service. Stationen stängs, busstätheten minskar, en av skolorna bommar igen... år för år urlakas staden på energi. Människor flyttar inte från de här städerna för att de inte trivs, det finns en myt om att småstäder avfolkas för att de är tråkiga. Det är inte sant, de erbjuder oftast överlägsen livskvalité, lokalsamhällets trygghet, närhet till naturen, livaktigt föreningsliv och lokaldemorkati. Människor flyttar till större städer för att de måste ha ett jobb – och jobben klustrar sig i kapitalismen till ett fåtal platser – liksom pengarna. Mellanstora och små kommuner i Sverige har en långsiktigt negativ befolkningsutveckling. Bland dessa hittar vi trevliga kommuner som Eksjö (minus 12 % sedan 1950), Hagfors (minus 31% sedan 1950), Hulstfred (minus 25%) och Ockelbo (minus 15% sedan 1950). Här spränger man idag fina och fungerande hyreshus som står tomma, här lägger man ner lokaljärnvägar för att SJ skall öka sin vinst. Resursslöseri! Ett barbariskt samhälle där människor inte kan få bo där de helst vill bo!


7. Kapitalismen har skapat svällande städer
På andra håll är tillväxten istället explosiv och okontrollerad. I den här änden av flyttlassen råder det ständigt förvärrad bostadsbrist. En kaotisk och tragisk situation i världens fattiga megapoler där kåkstäderna och slummen exploderar. Desperationen på botten föder våld, motsättningarna lagras över varandra. När trycket från de bostadslösa till slut blir för tungt på stadens gator smälls sinnesslöa betonggetthon upp som panikåtgärder, om inte myndigheterna kapitulerat och låter kåkstäderna leva sitt ovärdiga liv. I de svällande städerna bågnar och viker sig masstransportsystemen, vägarna korkar igen och servicen försämras – även i den här änden av spektret. Inte för att man lägger ner den, men för att man inte hinner med att bygga ut den. I Sverige har vi haft våra perioder av alltför snabbt svällande storstäder, avtrycken sitter kvar som storskaliga bölder i stadslandskapet. I fattigare länder har situationen förvärrats hela tiden. I Mexiko City hotar vattenbristen varje år att passera den kritiska gränsen till katastrof.

8. Kapitalismen har försämrat kvalitén
Byggandet i kapitalismen – och i synnerhet i dagens kvartalskapitalism (när avkastningen måste visa sig ännu fortare än för trettio år sedan) – handlar om att i varje läge pruta på kvalité så långt det är möjligt (utan att det syns) för att öka vinsten (utan att det syns). Därför är kapitalismen oförenlig med en aktivitet som husbyggande som i grund och botten är inriktat på att ge avkastning först på mycket lång sikt, eller ingen direkt ekonomisk avkastning alls. En byggnad är en del av en komplex väv där den skall ta hänsyn i form och funktion inte bara till sin ägare utan även till sina grannar, till kommande generationer och till människor på andra sidan jorden. Hus som byggs i Sverige idag förbrukar lika mycket energi som hus byggda på 70-talet. Trots att tekniken och möjligheterna är oändligt mycket större. Det beror på systemet. Kapitalismen är oförmögen att på egen hand öka kvalitén i byggandet, det måste till politiska regleringar som verkar i strid med kapitalismens innersta funktionsprinciper.


9. Kapitalismen har täppt igen städerna
Kapitalismens diet har satt blodproppar längs varje huvudled och varje tvärgata. Eftersom bilen utgjorde stommen i föregående kondratievcykel och än idag är symbolen för varje fri människa i nordvästra hemsifären, blir gatuutrymmet från dag till dag allt mindre. Och nu ska Kina ärva eländet: där har cykeln länge smidigt tillgodosett transportbehovet, men nu har många städer börjat förbjuda de populära elcyklarna. Varför? För att man vill sälja fler bilar – i kinesiska myndigheters ögon symbolen för ett framgångsrikt och rikt samhälle. Det kommer förstöra Kinas städer, liksom det förstört våra. Istället för kollektiva trafiklösningar som möjliggör mer utrymme till gångtrafikanter och grönområden, bygger kapitalismen nya vägsystem för bilarna. Nya bilar fyller de nya vägarna och korkar igen dem också. Människor bosätter sig i ett fint hus med trädgård i en del av staden för att det ligger nära jobbet. Men efter fem år blir de av med jobbet och får jobb på andra sidan staden istället. De blir pendlare. Kapitalismens anställningsförhållanden gör att människor inte kan planera rationellt, de korkar igen gatorna på väg från ena sidan av staden till den andra, inte för att någon vill det, utan för att kapitalet omöjliggör planering.


10. Kaptalismen har gjort städerna opålitliga
En stad är ett hem, ett hem är en plats där man skall känna sig trygg, där man skall hitta och våga röra sig. I kapitalismens städer är marken mellan husen inte trygg utan opålitlig. Klassamhället föder motsättningar och motsättningarna manifesteras i mellanrummen mellan husen. Gator i centrum av storstäderna är livsfarliga vid fel tid på dygnet. Så behöver det inte vara, men vi har vant oss vid kapitalismens städer så till den milda grad att vi menar att om någon går på ”fel” gata vid ”fel” tidpunkt får man nästan skylla sig själv. Kapitalismens städer är också opålitliga i den bemärkelsen att de förändras på ett oplanerat vis som gör det svårt för andra än spekulanten att lita på markvärdet. Markspekulanten njuter av att områdens markvärden skjuter i höjden och sjunker till botten, för alla andra innebär det att våra långsiktiga investeringar i att bygga på en plats är osäkra och farliga. Tänk jobben flyttar! De gör de med största sannolikhet. Själva marken vi står på i den kapitalistiska staden är opålitlig.

Mot dessa 10 punkter av förfulade och förvridna städer kan ställas ett annat ideal: den underifrån planerade, demokratiska, jämlika, integrerade staden. Mer om den och exempel på den i andra artiklar. Vi måste börja röra oss bort från vansinnet att låta våra städer styras av ett destruktivt ekonomiskt system som inget annat kan än ackumulera kapital hos en minoritet genom att exploatera en majoritet.