It does not trickle

Nairobi är en stad av öar, omgivna av murar. Aldrig tidigare har jag med hjärtat förstått vidden av den utopi som formuleras i Ragnar Thoursies diktrader:

En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Att kunna bygga öppna städer, städer utan murar, det är en global dröm. Här är den långt borta. Dess förutsättning är nämligen jämlikhet och någon sådan finns inte i Kenya. I Nairobi har alla som kan murar runt sina hus. Som arkitekter söker vi efter fasader men ser bara pallisader. De kommer å andra sidan i alla former: allt från postorderkatalogmuren och det elleganta stängslet med förgyllda, men sylvassa, spetsar, till taggtrådsstängslen och hemmabyggena med glassplitter från krossade läskflaskor på krönet. Runt Nairobis murar, i impedimenten längs vägrenarna, i mellanrummen runt Coca Colas gigantiska reklamtavlor, fyller de fattiga staden med sina skjul av pressening, korrugerad plåt och udda träbitar.

Här finns inget gemensamt ljus som slår upp mot rymdens ensamhet, bara en oändlig ensamhet, var och en utlämnad åt sig själv. ”Darwin beats Keynes” konstaterade geografen Hans Schenk, appropå motsvarande stadssituationer i sydostasien.

Som svensk, nerflugen från en av kristallpallatsets högre våningar, landar man i Nairobi och vill gärna tro att det här är ett undantag, att det blir bättre sen. Det tar ett tag för insikten att sjunka in: det är den öppna staden som är undantaget, inte Nairobis öar. Det är den generella välfärden som existerar i en unik tidsficka av framgångsrik politisk kamp, inte slummen. Slummen är regeln, folkhem är undantaget.


Slum är ett exakt definierat begrepp, enligt UN Habitat:

”overcrowding, poor or informal housing, inadequate access to safe water and sanitation, and insecurity of tenure.”

Med den defitionen lever idag en miljard människor i slummen. Och de växer i antal för varje år som går.

Den segrande kapitalismen omges av en katastrof av dimensioner som ingen tidigare tidsålder skådat. Det är en katastrof som är så oskildrad att den drunknar i nyhetsflödet, så omfattande att den blir overklig. För oss som lever bakom Kristallpalatsets tonade rutor, med en i-pod i öronen, är den knappt urskiljbar.

85% av befolkningsökningen i Kenya mellan 1989-99 har ägt rum i slummen. Fenomenet är globalt: São Paulos favelas har vuxit med 16% per år sedan 1973 och ökat från en andel av stadsbefolkningen på 1% till 20% 1993. Sedan 1970 har den globala befolkningsökningen i slummen överskuggat den övriga urbaniseringen per se.

När världssystemets hegemonihistoriker beskriver verkligheten är slummen möjligen med som en randanmärkning, ett olyckligt förhållande som med tiden kommer att korrigeras om marknaden bara tillåts röra sig helt fritt. Det är därför viktigt att göra det tydligt att slummen inte är ett tillfälligt tillstånd i den moderna utvecklingens utkant, slummen är en direkt produkt av en kapitalistisk världsordning. Slumen är en produkt av marknadens funktionssätt. Och uppkomsten av slum beror inte på fattigdom i sig, det finns fattiga länder som aldrig hört talas om slumområden, slum hänger ihop med ojämlikhet. I Soweto, Imbaba, Cazenga och Kiberia samlas de desperata som försöker leva på de rester som trillar ner från kristallpallatsets festsalar. De trängs utanför ingångarna, var och en av dem beredd att sälja sig billigt för en tillfällig inkomst. Sluminvånarna i Kiberia, med en befolkning på en miljon, håller Nairobis muromgärdade öar flytande. De jobbar som chaufförer, städare, vaktmästare, barnflickor, trädgårdsmästare, diskare, uppassare... deras dagsinkomst är tio kronor om dagen. Den Kenyanaska överklassen och turisterna drar nytta av proletariatets låga löner, och det är misären i Kiberia som möjliggör de låga lönerna. Samtidigt äger Nairobis överklass marken som skjulen i Kiberia står på. Den hyr de ut med en säker profit till en obefintlig driftskostnad och investering. Därför säger de flesta här att myndigheterna, sina officiella utfästelser till trots, inte alls vill ha bort Kiberia. Det finns för många som tjänar på att slummen finns kvar. Ministrarna har själva sidoinkomster från Kiberia.


“Neoliberal capitalism since 1970 has multiplied Dicken’s notorious slum of Tom-all-Alone’s in Bleak House by exponential powers” reflekterar Mike Davis i den täta och faktaspäckade Planet of Slums.

Orsakerna är sammanfallande, Mike Davis skriver om en ”perfect storm” skapad av IMF:s och världsbankens strukturanpassningsprogram, som tryckt bort småbönder från landsbygden, korrupta ledare som hållits kvar vid makten inom kalla krigets matris och ett världssystem som dammsuger periferin på resurser och konstant underbetalar proletariatet. Såhär sammanfattar Deborah Byrceson strukturanpassningsprogrammens effekter för länderna i syd:

“One by one national governments, gripped in dept, became subject to structural adjustment programmes (SAPs) and International Monetary Fund (IMF) conditionality. Subsidized, improved agricultural input packages and rural infrastructural building were drastically reduced. As the peasant “modernization” effort in Latin American and African nations was abandoned, peasant farmers were subjected to the international financial institutions “sink-or-swim” economic strategy. National market deregulation pushed agricultural producers into global commodity markets where middle as well as poor peasants found it hard to compete. SAPs and economic liberalization policies represented the convergence of the worldwide forces of de-agrarianization and national policies promoting de-peasantization.”

Så flyr utslagna bönder till städerna och slumbefolkningen blir en befolkning av ekonomiska flyktingar. Försvunna trygghetsnät och växande externberoende har gjort småbönderna sårbara för yttre chocker: torka, inflation, stigande räntor, sjunkande världsmarknadspriser. Eller sjukdom: inom parentes nämner Davis att sex av tio småbönder i Kambodja tvingas sälja sin mark och flytta till staden för att betala sjukvårdsskulder.


De svällande storstäderna i Afrika, Latinamerika och stora delar av södra asien har inget gemensamt med 1800-talets industristäder; Manchester, Sheffield, Berlin, Chicago, London, där slummen växte i takt med den snabba industrialiseringen och där Friedrich Engels kunde reflektera över ”the marvel of England's greatness” samtidigt som han upprördes över ”the barbarous indifference”.

Det finns inget att imponeras av i dagens urbanisering, som därigenom snarare följer i spåren av det viktorianska Dublin, där en växande slum producerades samtidigt som staden avindustrialiserades. Faktum är att många storstäder i syd upplevt en krympande ekonomi under de senaste decennierna. Ändå har de fortsatt att växa. Inte därför att staden lockar, utan därför att det blir allt svårare att överleva på landsbygden. Det är inte pull utan push som driver urbaniseringen. Mike Davis sammanfattar paradoxen:

“Third world urbanization contiuned its breakneck pace (3.8 percent per annum from 1960 to 1993) throughout the locust years of the 1980s and early 1990s, in spite of falling real wages, soaring prices, and skyrocketing urban unemployment. […] The third world now contains many examples of capital intensive countrysides and labor-intensive deindustrialized cities. […] Overurbanization in other words is driven by the reproduction of poverty, not by the supply of jobs. […] Urbanisation has been decoupled from industrialization, even from development per se. This is one of the unexpected tracks down which a neoliberal world order is shunting the future.”

Den globala slummen är nersippringsteorins slutpunkt. När jag diskuterar med Tracy som är sömmerska i en av Kisumus slumområden, Manyatta, är det hon som lyfter begreppet. Trickle Down används ofta i Kenya för att legitimiera de stora klyftorna, säger hon och konstaterar syrligt: “you see, the problem is: it does not trickle.”



Fram till den 16 mars befinner jag mig på fältstudier i Kenya. Den här postningen är en introduktion till det globala tillstånd av växande slum som vi studerar på plats i Kisumu vid Victoriasjön. Den specifika situationen i Kisumu berörs i kommande texter. Bilderna är tagna i Manyatta, Kisumu.

Andra bloggar om: politik, slum, urbanism, Kenya, Afrika, utveckling