Hade i år det stora nöjet att 1:a maj-tåga i vackra Skövde. Ett hundratal demonstranter i ett tåg som avslutades i Helénsparken. Talare var Hanna Cederin, Egon Frid och undertecknad. Hanna höll ett fantastiskt inspirerande tal mot alliansregeringens råa högerpolitik och Egon talade om oppositionens alternativ. Mitt tal fokuserade helt och hållet på EU och EU-valet. Publicerar talet här nedan. Tidigare 1-maj tal publicerade på bloggen: Borås 2006.Kamrater, mötesdeltagare.
Alla som jobbar och alla som väntar på att en dag börja jobba har lovat varandra att vad som än händer så ska vi inte tävla om jobben genom att bjuda under varandra i lön.
Det har vi gjort av ett väldigt enkelt skäl: därför att vi alla förlorar på en sådan tävlan mot botten.
Det fackliga löftet är en central byggsten i det projekt som tog Sverige från ett fattigt klassamhälle till en välfärdsstat för alla. Löftet har gjort det möjligt att krympa inkomstklyftorna och bygga ett samhälle där också makten är lite jämnare fördelad.
Av det skälet finns det inget som överklassen hatar mer än löntagarnas solidaritet, för det har gjort den lilla människan stor och den ensamme arbetaren stark. Och de gör allt vad de kan för att få oss att bryta löftet, för de drömmer om en situation då arbetare åter står mot arbetare i en desperat kamp om jobben
Når de dit har de åter en marknad där de enväldigt kan bestämma priset på arbetskraft, det vill säga våra löner och arbetsvillkor.
På det här området, liksom på många andra samhällsområden har de marknadsliberala EU-fördragen och direktiven varit ett bräckjärn för samhällets eliter och högern.
När Byggnads 2004 utnyttjade den fria stridsrätten mot det lettiska byggföretaget Lavall, som vid ett bygge i Vaxholm vägrade skriva under svenskt kollektivavtal, så lyfte Svenskt Näringsliv målet till EG-domstolen i syfte att underminera hela den svenska avtalsmodellen.
EG-domstolen är en av EU:s centrala institutioner, det är en konstitutionsdomstol som historiskt intagit en aktivistisk hållning för att dels utvidga EU:s befogenheter, dels genomdriva en marknadsliberal tolkning av fördragen.
EG-domstolen dömde precis så som Svenskt Näringsliv hoppades och trodde och nu är läget för svenska kollektivavtal mycket oklart. Men klart är att möjligheterna att värna om det fackliga löftet är kraftigt undergrävda.
Kamrater, mötesdeltagare.
EU är i sitt hjärta en blandning av en konservativ och en nyliberal vision: en stor och mäktig stat som presiderar över en i det närmaste oreglerad marknad. Inte helt olikt dagens statskapitalistiska Kina.
Eliterna drömmer samma drömmar överallt.
EU är inte ett mysprojekt för allmän välfärd eller evig fred i världen, det är i första hand ett verktyg för Europas eliter att lyfta makten från den besvärliga och stökiga nivå där den är åtkomlig för folkrörelser och människor och där politiska vägval måste motiveras i en öppen debatt, till en nivå där makten blir svåråtkomlig, skyddad i Bryssel bakom ett bålverk av institutioner bemannade av karriärbyråkrater, omgivna av en tjock pudding av lobbyister.
Det finns 15 000 heltidslobbyister i Bryssel, uppskattningsvis 8 av 10 av dom företräder privata särintressen. De stora PR-byråerna har upp till 400 anställda och till skillnad från lobbyismens världshuvudstad Washington har EU aldrig krävt att de ska behöva registrera sin verksamhet eller redovisa öppet vilka de uppvaktar eller hur. Istället rinner de ut och in i institutionernas korridorer så ogenerat och självklart att de beskrevs som ”ett smörjmedel” av Wiktor Wallström, Margot Wallströms son, i Expressen häromdagen.
Kamrater, låt oss minnas att ordet demokrati består av två delar, demos och krati som betyder folk och styre. Om man låter avståndet mellan de två delarna bli för stort är det inte längre ett ord, då är det två ord, och det är något helt annat än demokrati.
Under de femton år som vi har varit medlemmar i EU har den reella makten flyttat längre från folket och känt sig alltmer självklart hemma i Bryssels herrklubbar.
Det har aldrig, inte en enda gång gått åt andra hållet.
Den Europeiska kommissionen uppskattade nyligen att ungefär 80% av lagstiftningsarbetet i medlemsstaternas parlament idag direkt eller indirekt handlar om genomföranden av EU-direktiv och förordningar. Sveriges kommuner och landsting har i en annan uppskattning funnit att omkring 60% av de ärenden som behandlas vid ett vanligt kommunfullmäktigemöte har en koppling till bestämmelser på EU-nivå.
Sanningen är att oavsett om vi kastar ut alliansen ur Rosenbad 2010 så kommer också en rödgrön regering vara bakbunden av EU-direktiv som driver på åt höger.
Känner ni till exempel till EU:s direktiv 91/440/EEC. Det kräver i all enkelhet att alla EU:s medlemsstater ska:
”garantera att järnvägsföretag får en status som oberoende operatörer som handlar på ett marknadsorienterat sätt och anpassar sig till marknadens behov.”Där har vi bakgrunden till att hela svenska folkets järnväg har avskaffats och ersatts av ett vinstmaximerande företag som hellre försämrar service och underhåll än minskar sin profit. Vi kan skylla på varandra i den inrikespolitiska diskussionen, men ytterst är det ett EU-direktiv. Och ytterst är direktivet en tolkning av den politik som EU, i likhet med Iran, har valt att skriva in i sin grundlag.
Kärnan i en parlamentarisk demokrati är möjligheten till ansvarsutkrävande.
Men om centrala politiska vägval på detta sätt ställts utom vår kontroll, vem ska man då ställa till svars? Vem ska man rösta bort om man vill ändra politisk kurs? Är det ens möjligt?
För sex år sedan levererade EU:s framtidskonvent sitt förslag till ny konstitution för EU. Uppfyllda av en månghundraårig dröm om ett Europas Förenta Stater hade det åldersstigna och till 75% manliga konventet skrivit ihop ett dramatiskt dokument som kraftigt och oåterkalleligen förde över avgörande makt till överstatlig nivå.
Frankrikes premiärminister Jean-Pierre Raffarin beskrev EU-konstitutionen som ”the point of no return” of konventets ordförande Valery Giscard D’Estaign sade att ”den som tror att konstitutionen bara är ett avtal mellan stater har inte förstått vad det handlar om.”
Till deras heder ska sägas att det var uppriktiga med vad frågan gällde.
I folkomröstningarna 2004 skickade folken i Frankrike och Holland, två av EU:s grundarländer, en mycket tydlig signal till EU:s ledare.
Det där är inte vår konstitution, sa de, det där är inte rätt väg för Europa.
I den debatt som föregick nejen föreslog motståndarna samtidigt en alternativ vision för Europa, som istället för konstitutionens centralisering och hemlighetsmakeri byggde på mellanstatligt samarbete och öppenhet, istället för lagstiftad högerpolitik efterlystes stärkta sociala rättigheter.
EU-ledarna valde att inte lyssna på budskapet. Deras kurs låg redan klar. Två år senare kom de tillbaka med i stort sett exakt samma förslag, men denna gång ompacketerat i Lissabonfördraget, ett dokument som har den ur EU-perspektiv utmärkta egenskapen att det är fullständigt oläsligt.
Man skulle kunna tro att man får leta länge efter maken till demokratiförakt.
Men det räcker med att gå till vår egen riksdag.
Ni som är gamla nog kommer ihåg att när vi röstade om Sveriges medlemskap i EU 1994 ville ja-sidan endast tala om innehållet i anslutningsfördraget. Vi som redan då varnade för att EU är ett steg på vägen mot en farlig superstat, blev lovade att om det blir några stora fördragsändringar skall folket givetvis få rösta om det.
I höstas ville en stor majoritet av svenska folket folkomrösta om Lissabonfördraget, det största steget mot överstatlighet i EU:s historia. Ändå körde riksdagsmajoriteten igenom en ratificering efter en rekordkort debatt.
Det är min uppfattning att de måste få höra talas om det sveket mot demokratin så många gånger att öronen blöder på dom.
Kamrater, mötesdeltagare.
Den 7 juni är det val till Europaparlamentet. Vänsterpartiet är och förblir motståndare till EU-projektet och av just det skälet bör man rösta på vänstern i parlamentsvalet. Vi företräder en stor men oftast osynliggjord opinion. Att få in vänsterfolk och EU-motståndare i parlamentet istället för ännu mer högerfolk och EU-anhängare är det enda sättet att garantera att systemet får en kritisk granskning och behandling inifrån.
Vi är inte helt bakbundna, ännu. Vi har våra röster kvar, vår solidaritet, vår längtan. Det är vårt verktyg för förändring.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar