EU står ivägen för en bättre miljöpolitik

En horisontellt utdragen Christoffer Järkeborn (m) berättar här om EU och klimatet. Problemet borde kunna fixas av Järkeborns heltidsarbetande personvalskampanjledare. Att han blir alldeles för bred på film alltså, för att fixa klimatet behöver vi ta till hårdare doningar som att skicka hr. Järkeborn till Europaparlamentet. Då jävlar blir det åka av för miljön, till skillnad från med dagens moderater. För som Järkeborn säger: Sverige står bara för 0,2% av världens koldioxidutsläpp och vi ska minsann inte ensamma behöva bära hela ansvaret.

När moderaterna gör yrvakna försök att kombinera miljöprat med sin valkampanjs Schlingmansignerade nationalistiska touch förvandlas miljöpolitiken till en fråga om att slippa ta täten.

Järpekorn upprepar ett ofta brukat argument om att vi behöver EU för att lösa de gränsöverskridande miljöproblemen. Samma argument har kommit upp i varje debatt jag suttit med i under denna valrörelse och det får väl räknas som ett av EU-vännernas starkaste kort vid sidan av den romerska freden och eurovisionsschlagerfestivalen.

Men det är, av ett stort antal skäl, i grunden ett både ihåligt och dåligt argument, som man kan säga mycket om, några punkter:

1.Det första gäller klimatfrågan och mer specifikt vilken roll Sverige bör och kan spela vid i förhandlingarna vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn denna höst. Förhandlingarna har med rätta beskrivits som ett vägskäl för mänskligheten, det är på många vis den sista chans vi får att få till stånd tillräckligt starka åtgärder på global nivå för att hejda en katastrofal klimatomställning. Detta är den nivå där klimatfrågan måste hanteras – globalt – och detta är det forum där det kan ske, inom ramen för FN:s mellanstatliga konferenser. EU är, precis som Sverige, en alldeles för låg och regional nivå.

Vad är då problemet med att EU-länderna innan klimatkonferensen enats om en gemensam position? Är det inte bra att vi har en gemensam linje?

Nej, tvärtom faktiskt. EU kommer till förhandlingarna med ett katastrofalt dåligt klimatpaket i bagaget. Det enda löftet är 20% utsläppsminskning till 2020. Idag menar IPCC att åtminstone 40% minskning skulle behövas 1990-2020 för att hålla koncentrationen av koldioxidekvivalenter på omkring 450 ppm, en nivå som forskarvärlden, t ex regeringens vetenskapliga råd, idag är överens om är för hög för att undvika en riskabel temperaturökning. Över 50% av EU:s utsläppsminskningar kommer genom finurliga mekanismer kunna förläggas till utvecklingsländer, alltså utanför EU:s gränser. Paket är inlindat i sidenband av fina ord, men i grunden är det en hård klapp för att slippa ta ansvar.

Det paketet kommer vara den förhandlingsposition som Sverige förväntas företräda vid klimatförhandlingarna, och det är ett stort problem. För det behövs mycket större åtgärder än vad EU-länderna har enats om och framförallt behövs det bindande löften från de rika annex 1-länderna om tekniköverföring och substantiella ekonomiska stöd på upp till tre gånger världens samlade biståndsnivåer idag till utvecklingsländerna. I klimatförhandlingarna är detta knäckfrågor som kan stjälpa hela förhandlingarna De fattiga ländernas krav är legitima och rimliga, vi bär det stora ansvaret för huvddelen av utsläppen och har en skylidghet att stötta utvecklingsländer att välja en mindre klimatfarlig väg till välstånd. Men ska kraven bli framgångsrika i Köpenhamn behöver de få stöd. Sverige kunde intagit en sådan position och därmed kunde vi spelat en viktig roll för att få en mer progressiv klimatöverenskommelse i hamn i höst. Vi kunde intagit en sådan position OM vi hade en full förhandlingsfrihet, OM vi kunde navigera på och inför klimatkonferensen på basis av delade värdegemenskaper och synsätt, inte på basis av vilken rikemansklubb vi har medlemskort i. Men nu är det istället medlemskortet som går före, EU:s utrikespolitik och uppträdande i internationella sammanhang skall samordnas. Och vi är där som representanter för rikemansklubben Europa.

Så, nej, vi behöver inte EU för att lösa klimatkrisen, vad vi behöver är progressiva beslut som löser känsliga knutar vid Köpenhamnstoppmötet, de besluten står EU i vägen för, och Sverige står med vid den vägblockaden.

2. För det andra: de rigida ekonomiska ramverken tillåter inte de satsningar vi skulle behöva göra idag. I flera debatter har jag och residerande miljöpartist lyft frågan om en new green deal, ett krav som miljöpartiet även driver som kampanj på Europeisk nivå. Den ekonomiska krisen innebär världens chans att i stor skala smida om fälgar på stadsjeepar till rotorblad i vindkraftverk, att genom samhälleliga investeringar i ny miljöteknik, nya energikällor och infrastruktur motverka lågkonjunkturen och samtidigt ta krafttag för att nå klimatmålen. Enkelt, självklart. Samma budskap som Obama upprepar för USA och samma program som Sydkorea och andra länder följer. Men hur är det med EMU-länderna? Får de ens göra något sådant? I en lågkonjunktur är det inte önskvärt att finansiera investeringar genom höjda skatter, därför är ökad offentlig upplåning enda vägen till en New Green Deal under de närmaste två-tre åren. Men stabilitetspakten förbjuder EMU-länderna att öka sina budgetunderskott mer. Därför: No Green Deal för Europa.

3. Det var två snabba punkter bara, kan återkomma i frågan. Generellt när det gäller miljöns ställning i EU kan man kan konstatera att det är ett grundläggande problem att det på fördragsnivå gäller en ordning som sätter den fria rörligheten för varor och tjänster över miljöhänsyn. När medlemsstater försökt ta till åtgärder som bygger på teknikupphandling, bidrag och lagstiftning, så har EG-domstolen vid en stor mängd tillfällen förklarat lagstiftningen i konflikt med fördragets grundprincip om varors- och tjänsters fria rörlighet. Det finns många andra mellanstatliga organisationer där motsvarande miljöarbete kunde bedrivas utan att institutionellt underordnas marknadsfundamentalism, t ex UNECE, FN:s samarbetsorgan för miljöpolicyutveckling i Europa som är mycket bredare och mer inkluderande än vad EU är, vill eller kan vara.

Andra tycker om EU, miljö, EU-val, moderaterna, klimat, Köpenhamnstoppmötet