29 maj 2006

Söder om gränsen: Maquiladoras


Längs den 3500 kilometer långa landgränsen mellan Mexiko och USA bor mer än 12 miljoner människor. Ytterligare 10-15 miljoner beräknas flytta hit fram till år 2020. De senaste månadernas intensiva debatt om papperslösa invandrare i USA kan inte frikopplas från gränsens livsvillkor och funktion för den amerikanska och mexikanska ekonomin.

Det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA, har kraftigt ökat handeln och rörligheten för varor och kapital mellan länderna i Nordamerika. Men samtidigt består rörelsebegränsningen för människorna. I globaliseringens tidsålder talas det om rörelsefrihet, men gränserna är inte upplösta, bara till sin karaktär förändrade. Varor färdas alltmer obehindrat. Människor gör det inte.

Den globaliserade ekonomin har ett ansikte, ett särskilt fysiskt avtryck som genereras av dikotomin mellan människors och varors rörelsefrihet. Dess ansikte består av tillfälliga städer, sprawlande slumområden och vidsträckta halvurbaniserade zoner i gränsområden som patrulleras av militärer. Sådana är förhållandena idag vid Rio Grande, längs gränsen mellan USA och Mexiko.


Söder om gränsen domineras ekonomin och den urbana strukturen fullständigt av Maquiladoras, monteringsfabriker som verkar under ett särskilt avtal framförhandlat inom ramen för NAFTA. De flesta Maquiladoras ägs av amerikanska företag, vinsterna stannar i USA och nästan hela produktionen exporteras till den amerikanska marknaden. En Maquiladora kan tillverka i stort sett vad som helst. Särskilda tillstånd behöver endast inhämtas om produktionen handlar om skjutvapen eller radioaktiva ämnen.

Den största koncentrationen av Maquiladoras finns i Ciudad Juárez, tvärs över gränsen från El Paso i Texas. Därefter följer Tijuana, söder om San Diego och Reynosa söder om McAllen. Nästan 1,2 miljoner människor arbetar i 4000 maquiladoras. Under andra halvan av 90-talet växte gränsstäderna till följd av Maquiladoraprogrammet med en rasande hastighet, fabriksarbetarna kom från jordbruksområden i Mexiko som Veracruz, Durango och Chiapas, där torka, misslyckade reformprogram och billig jordbruksimport från USA drev många bönder från sina gårdar.


I filmen Maquilapolis skildrar några av de kvinnor som arbetar i en Maquiladora själva sin tillvaro. En av dem, Carmen, har vid 29 års ålder kroniska njurproblem och anemia. Sex nätter i veckan monterar hon tevekomponenter Panasonics fabrik i Tijuana, när arbetet är slut kommer hon hem till ett skjul byggt av rostiga garargeportar i ett slumområde utan asfalterade gator, avlopp eller elektricitet. Hon tjänar 60 dollar i veckan på sitt nattarbete.

Titeln Maquilapolis anspelar på Fritz Langs klassiska stumfilm Metropolis (1927), som dramatiserar relationen mellan fabriksarbetarnas hårda och monotona existens i underjorden och ägarnas priviligierade liv i en futuristisk stad av skyskrapor. Just den relationen existerar idag, i verkligheten, i globaliseringen, vid gränsen.

Maquiladoraprogrammet exploaterar skillnaden i löner, arbetsmiljövillkor och skatter mellan Mexiko och USA. Det här är inget tillfälligt tillstånd. Det är ett permament förhållande längs gränsen mellan ett mycket rikt land och ett utvecklingsland. Det är också en förutsättning för den amerikanska tillväxten.

Den relativa fattigdomen i latinamerika och lockelsen om högre levnadsstandard och arbeten i USA är det som driver folkströmmarna till gränsen. En del tar sig över på tillfälliga arbetstillstånd, andra blir kvar i gränszonen, i sprawlen av monteringsfabriker och slumområden. Fattigdomen genererar en särskild stadstyp: hela städer från börja byggda som tillfälliga väntplatser, mellanstationer på den hoppfulla vägen norrut. Med tiden har de permanentats och blivit hem för miljoner av arbetare i Maquiladoraprogrammet. I många av dessa orter existerar ingen stadsplanering, 40% av de boende saknar färskvatten eller avlopp. Sopberg, bilköer och förorenat vatten präglar utsikten.


Sabion Juárez, som bor i ett av slumområdena runt Reynosa berättar i San Francisco Chronicle om sin familjs boendeförhållanden. De lever utan elektricitet eller avlopp och har efter fyra år äntligen fått rinnande vatten:
"Finally the government put in pipes for every house, But the water is not fit to drink. We buy drinking water from a truck that comes around."
I en av gränsens största städer, Ciudad Juárez, som ligger på en karg högplatå där vintrarna är isande kalla och somrarna stekheta, saknas helt och hållet vattenrening och avloppsvattnet släpps orenat rakt ut i Rio Grande. Gränsens sociala problem är även ett växande ekologiskt problem, rapporterar bland andra CorpWatch.

Men de lokala myndigheterna har mycket få möjligheter att komma till rätta med problemet på egen hand. Maquilasen betalar endast minimala skatter och större delen av befolkningen är för fattiga för att betala skatt. Resultatet är en infrastruktur som är helt otillräcklig för att klara av den häftiga stadstillväxten. I Juarez västra utkanter lever idag 500 000 människor i några av Mexikos största slumområden.


Det är egentligen inte särskilt mycket som krävs för att utrota den värsta fattigdomen. I HDR 2005 beräknade FN att en överföring av 5% av inkomsterna från den rikaste femtedelen av befolkningen i Mexiko skulle vara tillräckligt för att lyfta 12 miljoner mexikaner ur fattigdom och reducera andelen definitonsmässigt fattiga i landet från 16% till 4%.

En sådan åtgärd skulle minska trycket mot gränsen och rörelsen norrut. Det amerikanska nationalgardet kunde koppla av och ta semester. Men det skulle samtidigt minska de amerikanska fabrikernas möjligheter att exploatera fattigdomen söder om gränsen för billig produktion till den amerikanska marknaden. Det är inte enbart geopolitik som gör att USA inte vill se några radikala regimer i mellan- och sydamerika, det är lika mycket för att det amerikanska näringslivet drar nytta av skillnaden i levnadsstandard.


De nyligen föreslagna gränsförstärkningarna, den 130 mil långa muren och militariseringen, måste sättas in i det här perspektivet. Fattigdomen i Mexiko, slummen i Nogales, Tijuana, Mexicali, Reynosa och Ciudad Juárez är inte problemet för Vita Huset. Det är att de fattiga inte stannar kvar på rätt sida gränsen.

Bland de tolv miljoner mexikaner och amerikaner som bor längs gränsen finns ett stort motstånd mot Vita Husets senaste förslag att förstärka bevakningen med ytterligare 7000 soldater ur nationalgardet . På många orter talar man sedan länge om tillståndet som en permanent militär belägring. Otaliga aktionsgrupper riktar sökarljuset på hur gränspolisens brutala metoder urskilingslöst drabbar alla med latinoutseende.


2003 intervjuade aktionsgruppen Borderaction invånare i gränsorterna Nogales, Douglas, Pirtleville och Naco. De fann att fundamentala värden som tillit, trygghet och säkerhet hade eroderats bort av den fördomsfulla och rasistiska behandlingen invånarna utsatts för i år efter år. I dess plats har rädsla och misstänksamhet spridit sig. Gränspolisen gjorde oanmälda razzior i människors hem, misshandlade och utvisade utan vidare processer den som greps utan giltiga papper. En annan aktionsgrupp, BNHR, gjorde 2000 en genomgång som avslöjade att 71 procent av offren för våld från gränspolisen hade giltiga papper för att vara i USA.

Den mexikanska och den amerikanska sidan av gränsen har olika typer av problem. Men även på den amerikanska sidan har vidsträckta, oplanerade bostadsområden - Colonias - utan anslutning till vatten, avlopp, skola, sjukvård och fungerande vägar vuxit fram på låglänt mark. Befolkningen i områdena är till övervägande delen emigrerade mexikaner som arbetar på farmer, som tjänstefolk eller i fabrikerna. Enbart i Texas bor 400 000 i någon av de cirka 2300 colonias som ligger längs gränsen.

Gränsekonomin är, krasst ekonomiskt sett, aldrig säker. Regionen lever på företagens villkor, ekonomin går ur hand i mun. De multinationella företagen flyttar när produktionen blir mer lönsam någon annanstans eller det politiska läget förändras. Efter 11 september 2001 drabbades Ciuadad Juarez av en recession då 60 000 jobb försvann i ett slag. Mellan 2000 och 2002 sjönk sysselsättningen i gränsregionen med 20 procent och totalt 290 000 jobb flyttade. Hotet om flytt finns ständigt, den genomsnittliga lönenivån i Maquilasen är 2 dollar i timmen, I Kina är det endast en tiondel. Att strejka för höjda löner vågar inte många göra, säger Harley Shaiken, professor vid UC Berkeley:
"You don't have to move many plants at all to have a lot of frightened workers. The hope of an expanding domestic market in Mexico based on higher wages is, in effect, throttled."
Regionen behöver snabbt höja sin bildningsnivå för att kunna expandera inom mer kvalificerade arbetsområden, men frånvaron av skatteinkomster sätter hinder ivägen. I Ciuadad Juárez som har 1,2 miljoner invånare har de två enda högstadieskolorna en avhoppningsgrad på 95%.

Gränsen mellan USA och Mexiko är bara en av globaliseringens många gränszoner och bara en av nutidens många historier om folkförflyttningar och levnadsvillkor i skuggan av ekonomiska omstruktureringar, maktförhållanden och en alltjämt pågående och nödvändig klasskamp. Även här måste människor kunna bo och leva med värdighet. Någonstans i frihandelsavtalen glömdes det bort.

Texten är även publicerad på Byggbrigaden.se

24 maj 2006

Babylon + Marrakesh

De senaste dagarna har jag suttit instängd i ett mörklagt rum och gjort klart vårterminens slutinlämning, ett stadsomvandlingsprojekt i södra hamnen i Helsingborg. Söder om det nuvarande resecentrum finns idag ett område med hamnmagasin uppmarschområde för biltrafiken till Helsingörsbåtarna. Helsingborgs stad vill exploatera marken och bygga bostäder, som man gjorde i norra hamnen i samband med bostadsutställningen H’99.

Slutförslaget blev såhär, sett från nordväst (klicka för större bild):


Helsingborgs stad hade önskat sig en exploateringsgrad på 350% och förslaget bör betraktas som ett experiment i tätt stadsbyggande.

Med utgångspunkt från berberstaden Marrakesh belägen på Atlasbergens högland i Marrocko, fick stadsdelen smala till extremt smala gator. Den täta stadskärnan i Marrakeh har förstås sina komplikationer. Men det har också unika kvalitéer. De smala gatorna, ibland inte mer än några decimeter i bredd, skuggar mot hettan på dagen och håller kvar värmen under den kalla ökennatten. Transporter, som måste ske till fots, med åsnor eller små vagnar, är aldrig särskilt långa. Staden är aldrig död. Förslaget var ett försök att transkribera Marrakesh till nordiska förhållanden. Använda det täta gaturummet för att stänga ute Öresunds värsta snålblåst, hålla kvar värmen i stan på vintern och minska transportbehovet.

Samtidigt måste en sådan transkription vara en vidareutveckling och den måste kombineras med andra idéer för att inte bli steril. Min andra utgångspunkt var därför Babylons hängande trädgårdar. På taken, i mellanrummen, överallt där det är möjligt skall offentliga trädgårdar och grönska få bre ut sig. Ovanpå husen, etableras ett sammanhängande parkrum, med eget kommunikationsnät, öppet för allmänheten med tematrädgårdar, exotiska och inhemska växter, som erbjuder ett andningshål. Men också, kanske, en öppning framåt - till ett uthålligt, grönt och kompakt stadsbyggande.

Den täta stadsstrukturen lämnade också mycket fri yta på marken för att låta Helsingborgs stadspark fortsätta ner till vattnet i ett sammanhängande parkrum.

Programet för området ville ha ett antal publika byggnader, däribland ett mediatek, ett konferenscenter, ett stadsbad och en södra uppgång för Helsingborgs station. Några nedslag i förslaget, situationsplan längst ner i posten:
Elevation yttre oceanpiren:

Havsbadet, inrymt i gamla dockan:
Havsbadet utnyttjar den befinltiga dockan på platsen som rustas upp och förses med mindre bassänger i olika nivåer. Hela anläggningen är belägen under havsnivå. Vattencirkulation ombesörjs genom att havsvatten tappas in via damluckorna och sedan pumpas ut. En mindre byggnad för ombyte och bastubad etableras söder om dockan. Den befintliga hamnkranen sparas och används som lekredskap.

Konferenscenter:
Konferenscentret är tänkt som områdets entrébyggnad och utropstecken. Byggnaden tillåter rörelse över hela taket (extensiv äng) via en sluttande vandring upp från markplan i söder.

Mediatek:
Mediateket ligger tillsammans med badet och stadsdelscentrum grupperade i områdets absoluta mitt. Från mediateket är det inte mer än ett stenkast till södra stationen. Mediateket är gestaltat som en byggnad i två plan med en smal sektion i väster som fortsätter upp till fyra plan. Denna bildar fondvägg åt takträdgården. Bruttoarea 4500 kvadratmeter.

Uppgång södra stationen:
Södra stationen är utformad som ett tråg med öppet dagsljus ner till spåren och på perrongen i mitten ett rätblock i glas. Kiosk, toaletter och kommunikationsvägar ner till plattform är inrymt i glasbyggnaden som nås via broar över tråget.

Stadsdelscentrum:
Stadsdelscentrum är en byggnad som inte finns med i programmet utan tillkommit i förslaget. Byggnaden ligger i den geografiska och rörelsemässiga mittpunkten av stadsdelen och innehåller diverse olika funktioner som måste finnas i en modern stadsdel: öppna verkstäder, möteslokaler, dagis, ev. grundskola, ev. butik, specialtvättstuga med mera. Utbyggnaden på taket innehåller ett trädgårdscentrum.

Exempel på kvarter:


Takvy över yttre delen av oceanpiren:

Takvy över hela stadsdelen sedd från konferenscentret med mediateket i förgrunden:

Situationsplan (klicka för större):

21 maj 2006

En bostadsutställning i verkligheten


Under senare år har vi sett en ändlös radda fashionabla bostadsutställningar som alla har missat målet med ljusår. Vilket mål? Målet att bygga bra bostäder för vanligt folk, med ett diskbänksrealistiskt perspektiv. I Helsingborg genomfördes bostadsutställningen H99 då norra hamnen exploaterades med exklusiva bostäder för stinna plånböcker och ungefär samma väg gick det i Malmös Bo01 och Hammarby Sjöstad.

Över samtliga utställningar svävade ytliga ekologiska principer som i färdigt utförande var halvt bortglömda eller förvandlade till meningslösa gester. Av eventuella sociala tankar blev det inte mer med Bo01 än ett till intet förpliktigande resonemang om att sundspromenaden skulle fungera som "hela stadens vardagsrum". Återstår att se om den någonsin kan bli annat än en promenad inne i ett dyrt bostadsområde.

En bostadsutställning som kan bli någonting helt annat är Bo06 i Tensta. Utgångspunkten är lovande: att behandla de utmaningar som förorten möter i framtiden. Det är en utställning som tar sin utgångspunkt i Tenstas många kvalitéer. På utställningens hemsida står det:
"1970-talets planeringsideal bars av en stark övertygelse om stadsbyggandets förmåga att genom omsorgsfull planering och funktionella bostäder skapa goda boendemiljöer för den växande stadens befolkning. Resultatet blev förorten. Nu arrangeras för första gången en bostadsutställning som enbart behandlar utmaningarna när förorten möter framtiden."
Om miljonprogrammets dubbla ansikten skriver man insiktsfullt, med förmåga att hålla två nödvändiga tankar samtidigt i huvudet:
"I miljonprogrammets bostadsbyggande möttes välfärdspolitik, bostadsforskning och industriell produktionsteknik. Resultatet blev ett storskaligt bostadsbyggande med goda grundkvaliteter men med stor likformighet."
Miljonprogrammet är den mest målmedvetna välfärdsutbyggnad som genomförts i vårt land. Det skall inte glömmas - eller gömmas - bort att det finns stora kvalitéer i lägenhetsbeståndet och att miljonprogrammet inneburit en kraftigt höjd lägenhetsstandard. Samtidigt, förstås, som känt är, finns det gigantiska brister. Tensta Bo 06 tar sin utgångspunkt i dessa parallella förhållanden.

Många miljonprogramsområden är slitna och står nu inför omfattande upprustning, det kommer innebära stora investeringar för byggbranschen och samhället och rikta mycket uppmärksamhet mot områden som annars mest figurerar i negativ nyhetsrapportering. Det är i sig positivt. Samtidigt öppnas det även ett fönster för att dra nytta av upprustningarna till att genomföra utvecklingsåtgärder, göra förorterna mer småskaliga och stärka den identitet som med tiden formats i olika områden. Även detta bildar fond för Tensta Bo06 som därmed blir ett viktigt avstamp för ett dominerande stråk i nästa decenniums bostadsbyggande:
"Samtidigt som miljonprogrammets bostäder behöver rustas upp krävs nu även andra kompletterande insatser [...] genom kompletteringsbyggande, tillbyggnader, ombyggnader, och upprustning."
I princip ända sedan det blev färdigställt har ständigt olika sk turn-aroundprojekt prövats i problemstämplade miljonprogramsområden. Resultaten har varit blandade. I Navestad utanför Norrköping revs de två översta våningarna på de monumentala ringarna för att ta ner skalan och minska antalet outhyrda lägenheter. I Gårdsten har ett socialt arbete, format underifrån, framgångsrikt kombinerats med ombyggnader av bostäder och utemiljöer.

De utvecklingsprojekt som idag planeras i Tensta utgår från stadsdelens möjligheter. På gavlarna till husen på Tensta Allé 44 och 48 bygger Svenska Bostäder 22 nya hyreslägenheter och tätar därmed till stadsrummet. I Järingegränd bygger JM 16 moderna lågenergiradhus med äganderätt. Familjebostäder driver tre bostadsanpassningsprojekt där man bl a visar hur två trerumslägenheter kan bli en femrumslägenhet och en etta. Bara några av de många spännande projekten. Genomgående står rimliga bostadspriser, blandade upplåtelseformer och ekologiska förtecken i centrum.

Sammanfattningsvis: Äntligen en bostadsutställning som tar sin utgångspunkt i vår verklighet. Det kan bli hur bra som helst. Besök hemsidan och boka in ett besök. Utställningen pågår 17-27 augusti.

19 maj 2006

White Trash som de andra


I alla samhällen råder det en konflikt kring hur de klasser som konstituterar det pågående sociala dramat egentligen bör definieras. Innan du läser vidare kan du fundera över vart du brukar definiera dig själv.

Överklassen (som i sig själv är ganska uppenbar: dom VET vad dom är) strävar efter en klassdefinition som får arbetarklassen att identifiera sig uppåt och uppfatta sig själva som medelklass. Människor som tror sig själva vara medelklass tror sig också i många lägen ha gemensamma intressen med överklassen och kommer därför vara motståndare till omvälvande politiska förändringar.

De politiska rörelser som, å andra sidan, vill riva ner klassamhället, måste först tydliggöra existensen av detsamma och strävar därför efter att definiera arbetarklassen så brett som möjligt, för att få en bred majoritet bakom sina krav på samhällsförändring.

I USA, världens rikaste nation och tillika det land i västvärlden där styrkeförhållandena i klasskampen är som mest skjutna till överklassens fördel, finns det ingen arbetarklass. Eller snarare: visst finns det en arbetarklass, en riktigt stor sådan, men de flesta av dem anser sig själva vara medelklass. Amerika betraktar sig självt som, med Alexis de Tocquevilles formulering ett "medelklassland".

John Cassidy noterar i The New Yorker (1995) att självbilden hos majoriteten av amerikanerna inte stämmer med verkligheten:
"Most were regular employees of major corporations like McDonnell Douglas, Grumman and Hughes Aircraft. If they didn't go to work, they risked losing their livelihoods, their houses and their cars. They were, in fact, not middle- class at all in the Marxian sense of the word. They were working-class, but, unlike similar people in Britain or Germany, they called themselves middle-class"
Här har alltså överklassen lyckats rätt väl med att etablera sin klassdefinition. Centralt för att upprätthålla den här amerikanska självbilden är behovet av att definiera någon annan som arbetarklass. För den skull har man lyft fram ett kringresande trasproletariat på vilka sedan kan projiceras bilden av den egentliga arbetarklassen. Enter: White Trash, a.k.a. trailer park trash eller en mängd andra liknande pejorativ. Det faktum att den här gruppen ofta består av vita (även om dom i verkligheten ännu oftare är afroamerikaner
eller latinoamerikaner), gör det lättare för den vita "medelklassen" att uppfatta dem just som en klass och inte som en etnisk minoritet.

I alla etablerade klasssamhällen finns en motsvarande grupp, ett utpräglad trasproletariat, som fyller två funktioner för samhället: Dels att vara en billig arbetskraftsreserv (i USA är trailer parktrashen kringresande i jakt på arbete, med sina mobile homes på släp, vilket gör dem till en extremt flexibel arbetskraftsreserv. De är fler än fem miljoner idag som kuskar runt på vägarna i jakt på jobb. Minns Vredens druvor!), men också att fungera som ett varnande exempel för övriga befolkningen på vad som händer den som faller ur ramarna, den som misslyckas med att passa in i systemet.

Och därför får, för att åka hem med hela resonemanget till Sverige, A-lagarna och uteliggarna trots allt hänga kvar på stan. De bidrar till att upprätthålla bilden av att alla vi andra har det rätt bra, att vi andra egentligen är medelklass och hur räligt det än är på jobbet bör man ändå vara glad att man har ett jobb. Det är ju uppenbarligen inte alla som har.

Begreppet White Trash är ett sätt att skapa och förstärka en klyfta mellan oss och dom andra. Vi tillhör inte White Trash och dom tillhör inte våra grupper. Vi har mer gemensamt med överklassen än med trasproletariatet. Det är vad den bilden säger och det är den funktion begreppet har. Knappast ett neutralt begrepp, om man tänker efter.

17 maj 2006

Més que un club


Jag må va idealistisk och blåögd men jag hör till dom som faller platt för FC Barcelonas idealism. Barcelona är inte bara världens roligaste klubb med världens mäktigaste arena, Camp Nou, och världens utan konkurrens bästa fotbollsspelare, Ronaldinho, man är också en av få storklubbar som fortfarande är medlemsstyrd - inte ett börsnoterat företag.
I förra veckan tillkännagav klubbledningen två viktiga beslut, citerat ur DN:

1) FC Barcelona blir den första idrottsförening som följer FN:s rekomendation om att ge 0,7 procent av omsättningen till kampen mot hunger och fattigdom.
2) Klubben ska inte heller nästa säsong ha en tröjsponsor. Däremot kan man tänka sig att upplåta platsen för humanitära budskap.

Få klubbar saknar tröjsponsor, värdet av en annonsplats på Barcelonas tröjor kan uppskattas till mellan 100-500 miljoner kronor per år.

Som DN konstaterar är det här förstås ett led i ett planerat varumärkesbyggande som i sig stärker Barcelonas varumärke och därför gör avståndstagandet från tröjreklam lönsam ur andra aspekter. Man övertygar sådana som mig om att boka en resa till Camp Nou nästa säsong. Det man förlorar på karuselerna tar man in på gungorna.

Men det är nu inte poängen. Poängen är att moralisk konsekvens är ett överlägset varumärke, ett som Chelsea och Coca Cola bara kan drömma om. Det går inte att lura sig till eller köpa sig till, det bygger på genuinitet, uthållighet och trovärdighet. Sverige hade länge ett liknande starkt varumärke när det gällde internationella frågor och global rättvisa. Det har vi slumpat bort för att få leka krig med NATO och för att få leda EU:s snabbinsatsstyrka under 2007. Det tar tid att bygga upp ett moraliskt genuint varumärke, det går fort att riva ner.

I kvällens Champions Leaguefinal håller jag givetvis på Barca.

15 maj 2006

Vem botar min huvudvärk?


"Jag dricker faktiskt två proteindrinkar om dagen!" utbrister den trådsmala modellaspiranten urskuldande när Tyra Banks i Americas Next Top Model påpekar att hon ser anorektisk ut.

Ack ja, proteindrinkar och piller byggde detta vackra samhälle. Vill man sammanfatta vår tidsålder i en liten symbol passar ingen bättre än det rena vita pillret. Den moderna människan har ett piller för snart sagt varje motgång i livet. Vitamintabletter, mineraltillskott, värktabletter, lyckopiller, bantningspiller... listan kan göras lång. Nu är det NYA mirakelpillret här! berättar kvällstidningarna. Ungefär en gång i veckan.

Och låt oss inte moralisera, det är absolut inget fel med pillren. Många av dem fungerar ju faktiskt.

Men man kan ju undra... om vi nu ägnar oss åt att koncentrera alla dessa noga utvalda ämnen till små mirakeltabletter, om vi så att säga plockar russinen ur kakan, vem förlorar då i andra änden?

Allting har ett pris. I naturen betalar man alltid en kostnad för att öka koncentration och ordning på en plats i systmet, priset består av ökad oordning och utsläpp någon annanstans (ja just det, högstadiefysiken, termodynamikens andra huvudsats). Det högteknologiska samhällets främsta trolleritrick har bestått i att genom pillret och maskinen sprida en illusion bland oss som njuter av frukterna, av att det inte finns någon baksida.

Men baksidan finns och eftersom ett piller utgör en sån enorm koncentration av ordning och systematisering, är dess baksida antagligen extra jävligt skitig.

Så resonerade jag och försökte naivt googla runt på nätet för ta reda på vilken miljöpåverkan en vanlig alvedon har i sin fullständiga produktionskedja.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Läkemedelsindustrin tillämpar inte livscykelanalyser på sin produktion och har själva inte en aning om vilka de globala effekterna av produktionen är. Redan ett litet steg tillbaka från Pharmacias eller AstraZenecas slutproduktion där det färdigblandade granuleringsämnet pressas samman till tabletter, har företaget själva rätt dålig koll på vad som ingår. Man köper upp syntetiserade ämnen av underleverantörer inom kemikalieindustrin... som i sin tur köper från underleverantörer... och ungefär så fortsätter det i en väldig massa steg, som förgrenar sig, förgrenar sig igen och alltid, förstås, slutar i en gruva, en skog eller en odling någonstans.

Metaller används i många steg inom kemikalieindustrin. Det handlar om allt från relativt vanliga metaller som aluminum och nickel till bly och kvicksilver.

Låt oss ta ett exempel. För att framställa mannitol som tillförs Alvedon för att ge pillret en beständig och hård yta, behöver man platinum. Industriell utvinning av platinum är komplex då ämnet endast förekommer i malmer uppblandat med andra metaller som palladium och guld. Bergsmalmen måste sedan genomgå omfattande kemisk och fysisk behandling för att få fram ren platinum. Den utan konkurrens största exportören av guldmalm är Sydafrika. Man brukar räkna med att för varje gram guld man får upp måste man förflytta tre ton berg och vatten. Och för varje ton guld man får upp från gruvorna i Sydafrika så har i genomsnitt en Sydafrikansk gruvarbetare mist livet.

Inget som stod på förpackningen? Nej det är klart att det inte gjorde, ett piller antas inte ha någon historia, annat än möjligen den intellektuella ansträngningen från männen och kvinnorna i de vita rockarna.

Gruvbrytningen är, det bör man veta, fundamental för all läkemedelsproduktion. Och gruvindustrin är inte direkt kända för god arbetsmiljö eller miljöhänsyn (Boliden, någon?). I fattigare länder med sämre förhandlingsstyrka kan internationella gruvbolag bedriva storskalig gruvdrift utan att ta hänsyn till omgivningen. Konsekvenserna har blivit sänkta vattennivåer, avledda vattendrag, föroreningar av vattnet genom användning av kemikalier och utsläpp av tungmetaller. Omfattande röjning av skog och vegetation som gjort marker olämpliga för jordbruk, utsläpp av stoftpartiklar och rök som har gett omfattande luftföroreningar.

Låt oss titta åt ett annat håll nu. I slutsteget för att framställa paracetamol (den verksamma beståndsdelen i t ex Alvedon) låter man 4-amino fenol reagera med ättiksyraanhydrid, ett ämne som är storpolitik. Under 2002 gick 2 800 sändningar på totalt nära 300 000 ton genom Europa, samtliga hårt övervakade av Europol. En del av dem försvinner spårlöst, enligt Europol går de till heroinframställning i Afghanistan. Ättiksyraanhydrid används flitigt inom kemi- och läkemedelsindustrini som ett acylerings- och dehydratiseringsmedel. När man framställer ämnet på syntetisk väg destillerar man ett vattenfritt ättiksyrat salt (acetat), t ex blyacetat med svavelsyra. Blyacetat får man i sin tur genom att reagera blyoxid med ättika. Ättikan får man t ex genom torrdestilering av trä. Hur många ämnen hade vi nu där?

Vi hoppar över några mellansteg. För att sammanfatta: åtminstone ett hundrafemtiotal ämnen används under hela produktionskedjan till en paracetamoltablett och många av dem sprids också som utsläpp till luft och vatten. Allting i små doser förstås, men det är inte det som är det centrala här: det centrala är kedjans komplexitet och den ackumulerade effekten av miljoner, nej miljarder, likadana tabletter och liknande processer.

Man får ändå säga att det hela på sätt och vis är väldigt vackert. Pillret är en manifestation av människors kollektiva arbete. För ett genomsnittligt läkemedel kan det handla om en utvecklingstid på i snitt 10-15 år och en kostnad på 10 miljarder innan man har en produkt som går att sälja. Resultatet av denna enorma fokusering av mänskliga resurser, tid och begåvning, är ett litet piller.

Där finns en skönhet. Respekt för det. Men pillret är också den stora lögnen eftersom vi tenderar att glömma bort den exploateringsprocess som utgör förutsättningen för koncentrationen av resurser, utvalda ämnen och syntetiserade molekyler.

Så låt mig sammanfatta vad som händer när jag sväljer en alvedon. Det är inte främst en kemisk process som botar min huvudvärk, det är istället en kapitalistisk process. En process som tar bort min huvudvärk genom att föra över den till värkande ryggar i Brasiliens bauxitgruvor, utslitna kroppar i Sydafrika och förgiftade floder i Chile. Alvedonen som botar min huvudvärk på tisdagskvällen är inget annat än ett kondenserat stycke kapitaliska relationer. Vackert dolda innuti ett rent vitt piller.

Kanske borde man säga tack?

10 maj 2006

Byggnaders liv efter döden


Hur ser Coop-varuhus, Statoilstationer och mellanstadeiskolor ut som ruiner? Finns det ett liv efter döden för modernismens former och material? I väntan på en framtida sumering över nutiden sedd ur morgondagens perspektiv har vi hitills bara få exempel på att moderna byggnader kan åldras med värdighet. Men det finns antydningar; följer man förfallet och naturens långsamma övertagande av gamla köpcentrum i Chicagobaserade konstnären Angelina Gualdonis målningar ser man hur vår tids bruksbyggnader åldras.

Och det är annorlunda. Där europas katedraler, antikens teatrar och mayaindianernas tempel fårats och fossiliserats med en stram högtidlighet som påminner om hur urtidsdjur och urtidsskogar omvandlats till bergarter, så är nutidens dödsprocess en helt annan: byggnader sjunker samman, glider undan och bleknar. Tynar bort som isolerade pensionärer utan anhöriga i urbanitetens djungel.

Angelina Gualdoni har målat bortglömda köpcentrum och demolerade upplevelseparker från 50-talet just i den fas då de lämnar den mänskliga sfären. I hennes målningar anar jag först en nostalgisk vibration, men det ligger nog snarare i betraktarens öga, för Gualdoni målar i första hand beskrivande och med ett optimistiskt grundperspektiv. Hon skildrar “[an] ominous shifting world that is constantly changing yet never indicating its motives as a benevolent or malevolent force.”

Ruiner påminner oss om att världen alltid är stadd i förändring, att tiden aldrig står stilla. Historien kommer springa ifrån oss alla, såväl den siste som den förste av oss. Fotografen Philip Buehler har specialiserat sig på att dokumentera ”moderna ruiner”. Hans fokus ligger på industrier, militäranläggningar, nöjesfält och sjukhus. Genomgående robusta byggnader i betong och tegel som med tiden ändå – eller just därför – blivit obsoleta. Han har också samlat på sig några infrastrukturella jätteprojekt, som S.S. United States, som när hon sjösattes på 50-talet var det snabbaste oceanfartyget någonsin. Bara tio år senare togs hon ur service, då jetflyget över Atlanten gjort fartygstrafiken olönsam. Ibland går tiden fortare än annars. Philip Buehler beskriver sitt foto som ett sätt att handskas med den ”oro” moderna ruiner väcker: “I photograph modern ruins because I find it disturbing to find familiar objects and technology to be abandoned.”

Hitlers arkitekt Albert Speer (åter)introducerade idén att moderna byggnader skall utformas med tanke på hur de en dag kommer se ut som ruiner. Ett sådant perspektiv kan hämtas från två utgångspunkter. Antingen en självförhärligande kulturs strävan efter evig ryktbarhet (”odödlighet”), vilket var Hitlers bevekelsegrund, men också från en mogen kulturs strävan efter långsiktighet, att byggnader är en skatt som skall överlämnas till kommande generationer som tillgångar. Även när de befinner sig i ett framskridet stadium.

I närheten av varje plats där människor bor finns det byggnader, stadsdelar, ibland hela städer, som övergivits och sakta vittrar bort. En växande rörelse av urbana arkeologer ägnar sig, med egna universitetskurser i ryggen, åt att dokumentera 1800-1900-talets övergivna industri- och stadsmiljöer. Det finns en funktionell dramatik i förbrukad industrimiljö som är svårslagen. Rosten, mekaniken, megastrukturernas ibland svårtydbara syften.


Paradoxalt nog kan industrimiljöer från förra sekelskiftet rentav kännas mer främmande för en nutida människa än Parthenons mer än 2000 år gamla tempel, vars funktion och användning mer liknar den nuvarande tjänste- och symbolekonomins än vad industrierna gör.

Science Fictionförfattare älskar att gissa hur vår tids byggnader kommer se ut som ruiner om hundra år. Brian W Aldiss och J. G. Ballard har excelerat på området. Vilka nutida byggnader skulle göra sig bäst som ruiner? Några personliga favoritobjekt: OS-arenor (tyvärr lär de väl snarare rivas än lämnas att i lugn och ro desintegrera), motorvägskorsningar (vår tids akvedukter?), svenskt miljonprogram, Espaces d’Abraxas, eller varför inte en litterär favoritsymbol: ett övergivet Manhattan, där ödlor solbadar på de spruckna takterasserna en stekhet sommardag år 2500? Kanske drar några muterade framtidsmänniskor runt med luffarsäcken över axeln mellan tältläger i den vittrande entrén till Freedom Tower och en marknadsplats för jordbruksvaror på Wall Streets mystiska jättegolv.

Texten är även publicerad på Byggbrigaden.se

09 maj 2006

Till allmän nytta


Just nu pågår ett upprop för att bevara allmännyttan i Stockholm, under förra mandatperioden sålde den borgerliga majoriteten ut betydande delar av det allmännyttiga beståndet i huvudstaden. Hälften av allmännyttans bostäder i Stockholm förmedlas via ett kösystem. Möjligheten att få tag på en bostad via bostadskön minskar alltså med en utförsäljning. Skriv under här om det känns angeläget.

Allmännyttan har varit en central i 1900-talets välfärdsbygge, som jag har berört i tidigare poster. Den snabba stadstillväxen vid förra sekelskiftet resulterade i en fruktansvärd bostadsbrist i städerna. Den nyinflyttade arbetarbefolkningen kunde inte efterfråga annat än de billigaste spekulationsbyggena. De privata byggherrarna byggde därför endast enklast och billigast möjliga bostäder, trånga och med undermålig kvalité.

Hur bostadssituationen såg ut kan sammanfattas med en siffra: 30 procent av alla barn under 15 år räknades som trångbodda enligt tidens norm år 1930. Trångboddhet definierades då som fler än två personer per rum inklusive kök.

En familj med två vuxna och två barn i en lägenhet med endast ett rum och kök definierades alltså på 30-talet inte som trångbodda.

Varje svällande storstad i varje nyligen industrialiserat land har brottats med samma dilemma. Är statsmakten svag växer slumområden och kåkstäder fram, men med en stark statsmakt kan stadstillväxten regleras och istället generera en positiv tillväxt för staden och en standardhöjning för de nyblivna stadsborna.

I Sverige tog staten ett första riktigt grepp om bostadssituationen med ett riksdagsbeslut 1935 om en särskild satsning på hus för barnrika och trångbodda familjer, s.k barnrikehus. Satsningen innehöll fördelaktiga statliga lån till de företag som uppförde husen, och även ett särsilt bostadsbidrag riktat till de familjer som fick möjlighet att flytta. På det viset kunde företagen bygga med ganska hög kvalité.

Mellan 1935 - 1945 bildades i många kommuner de första allmännyttiga bostadsföretagen just för att bygga och förvalta barnrikehusen. Därmed blev satsningen på barnikehus startskottet för det allmännyttiga bostadsbyggandet i Sverige. Tio år efter den första satsningen tilldelades kommunerna det formella huvudansvaret för stadsplanering och bostadsbyggande i Sverige.

Idag finns över 300 allmännyttiga bostadsföretag i landet, 830 000 lägenheter i allmännyttan och cirka 1,4 miljoner hyresgäster. I teorin drivs de allmännyttiga företagen utan vinstintresse, men på senare år har det blivit lite si och så med den saken. En del kommuner plockar ut överskott ur sina bostadsbolag. Därmed betalar hyresgästerna en slags extraskatt som möjliggör kommunalskattesänkningar för andra grupper. Om detta bråkar, som sig bör, Hyresgästföreningen.

Noterar förresten att SABO nyligen givit ut en "samtalsbok" om Allmännytan med "Femton öppna samtal som vädrar allmännyttans framtid". Bland författarna ryms hela spannet från Göran Greider och Ayesha till Tove Lifvendahl. Återkommer med recension.

07 maj 2006

Istället för bostäder: förvirring


Det råder bostadskaos i landet. Istället för bostadsförmedlingar och bostadsköer med förutsägbar kötid, roar sig kommunerna med nyckfulla marknadsplatser som har till uppgift att ge hyresvärdarna ett brett urval av sökande snarare än att ge de sökande ett brett urval av lägenheter. I rikets andra stad går förvirringen under namnet Boplats Göteborg.

Boplats Göteborg meddelade nyligen via dagspressen att man under förra året hade över tre miljoner ansökningar till 6650 utannonserade lägenheter. Det är ungefär 500 sökande per ledig lägenhet. Oklart är vem som skall imponeras över statistiken, som bostadssökande känns den inte särskilt uppmuntrande. Än mer nedslående är det att höra hur sökandeurvalet går till: ”utifrån kriterier som ålder, familjeförhållande och storlek på inkomst sorterar datorn slumpvis ut fem sökande.”

Det gäller alltså att ha tur nuförtiden. Och det gäller att ha ”rätt” familjeförhållanden och ”rätt” storlek på inkomsten, annars blir det ännu svårare att ha tur.

Och när man väl, tillslut, efter 500 försök, blir kallad till intervju: skräcken för att det ska gå i stöpet. Vetskapen om att det kan dröja lika länge till innan det kommer en ny chans. Bostadsmarknaden är idag säljarnas marknad.

Som tur är lovar Helen Karlsson vid kommunala bostadsbolaget Poesidon i Göteborg att hon behandlar alla sökande (de som tagit sig igenom nålsögat) lika: ”Enligt våra uthyrningsregler är alla välkomna så jag försöker titta på de sökande helt utan värderingar.”

Hur gör man när man tittar på någon utan värderingar? Har Poseidon svaret på det har man också svaret på hur fördomar och främlingsrädsla skall utrotas... låt mig vara den första att gratulera!

Nej, ett hederlig kösystem och kommunala bostadsförmedlingar med bostadsförsörjningsansvar är det enda sättet att garantera att systemet är förutsägbart och att alla verkligen får samma chans.

05 maj 2006

Stadsbyggnad i norr


Det råder lite av en byggboom i Nordkalotten. Av olika anledningar står både Kiruna och Haparanda inför stora stadsbyggnadsmässiga förändringar.

I Kirunas fall handlar det om en väl genomtänkt och väldiskuterad flytt av hela centrala staden. En drastisk med nödvändig åtgärd för att hantera att gruvans utvidning underminerat marken under centrum. Inom 30 år måste stadskärnan vara flyttad, Möjligen, säger kommunen, kan det bli tal om ännu större delar än så, beroende på hur långt den brytvärda malmkroppen sträcker sig in under staden.

I Kiruna öppnar stadsflytten möjligheter till unika, utforskande och nyskapande stadsbyggnadsförändringar. Det diskuteras hur man skall åstadkomma ett stadsrum som på en och samma gång tar vara på läget i fjällvärlden och de långa siktlinjerna, men som också, som i Lunds vindlande stadskärna, genom gaturummet skapar ett varmare mikroklimat, och bryter de höga vindhastigheterna utanför staden. Även det existerande Kiruna har ett intressant stadsrum, en klimatmedveten gestaltning som kommunen berättar om på sin hemsida:

”Kiruna fick Sveriges första klimatanpassade stadsplan när Kunglig Majestät satte sina stämplar på dokumenten den 27 april 1900. Man byggde staden på en höjd där luften är varmare än i de omgivande dalarna och gatorna följer topografin, vilket bromsar vindarna.”

Kiruna är en korporativ stad. Kanske Sveriges mesta sådana. Bolaget och samhället har tillsammans stått för en planerad och kontrollerad tillväxt. Redan från början talade man om att bygga en mönsterstad – en god livsmiljö för bolagets arbetare, dess mellanchefer och dess chefer. Det stora statsägda bolaget, för lång tid bundet till platsen därför att det bryter platsens tillgångar, ger upphov till en alldeles särskild typ av stadsmiljö, intressant att studera i

Kirunas kommunfullmäktige tar nu spjärn mot den historiska självbilden som mönsterstad och lanserar tanken om Mönsterstaden II. Bara att våga tala i sådana termer, i en ideologiskrämd tid som vår, är utmanande. Det kan bära långt: en mönsterstad med samma ambitioner som för hundra år sedan, men med dagens kunskapsnivå och ackumulerade erfarenheter.

Den vision och planeringsinriktning som Kiruna kommunfullmäktige antagit är i sitt lilla omfång en pärla av insiktsfullt stadsbyggande av idag.

En plats att jämföra med, där staden växer på andra villkor, är Haparanda. I Haparanda är en intensiv och optimistisk tillväxt initerad av det nya IKEA-varuhuset som skall försörja hela Barentsregionen med Billybokhyllor och andra nödvändiga folkhemsmöbler. Väl så. Genom etableringen tillförs staden i ett slag 1000 nya arbetstillfällen, vilket, som kommunalrådet Sven-Erik Bucht konstaterar skulle motsvara att Stockholm fick 100 000 nya arbeten på ett bräde. Haparanda räknar med spinnoff-effekter, befolkningstillväxt och att bli regionens handelshuvudstad.

Haparandas politiker och affärsidkare är förstås överlyckliga. Men den snabba tillväxten reser en del farhågor. Plötsliga kapitalinjektioner, dopningskurer om man så vill, är genvägar till en snabb stadstillväxt. Från dödläge till hause över en natt. På morgonen efter IKEA:s etableringsbeslut stod affärsägarna i kö utanför stadshusets dörr och ville ha tomter och bygglov för att etablera sig i stan. Alla kommunledningars våta dröm.
I sådana lägen måste de planansvariga hålla huvudet extremt kallt om man inte skall bygga in nya problem i staden. Att döma av en projektsammanställning i DN (060502) har man inte riktigt lyckats med det.

Även om det är förrädiskt att läsa ut för mycket ur en karta på nästan 140 mils avstånd vill jag ändå mena att det tycks som om Happaranda inte tagit möjligheten att bygga en stad. Istället har man hasplat man fram stora stycken sammanhängande tomtmark utanför stadskärnan åt handelsområden, hotellbyggen och avkopplade villaområden. Det verkar inte ha funnits tid att ta ut svängarna i tänkandet, formulera en stadsvision som går bortom den plattitydiga devisen om ”handelsstaden”. Saknas gör konsekventa tankegångar om grönstråk, önskade rörelsemönster (gångavstånd, cykelvägar, riktningar), klimat, mötespunkter, platsbildningar, säkerhet och trygghet, långsiktighet. Här är Haparanda på intet sätt unikt. Många städer drabbas i högkonjunkturerna av en prestationsiver som sänker kvalitén. Det är ett välkänt faktum att såväl de bästa byggnaderna som stadsplanerna ofta tillkommer i lågkonjunkturer.

Såväl Haparanda som Kiruna kommer vara intressanta att följa utifrån sina respektive utgångspunkter.

Vi har alltså dels en stad som tar sig an framtiden medvetet och förutseende, med utgångspunkt i ”gruva, rymd, miljö och natur”. En stad med en i många stycken avundsvärd position med en industri som garanterat blir kvar på platsen och kan stå för uthålliga investeringar under lång tid. Staden kan planerat förbereda den successiva överfasningen från ”gruva” till ”rymd, miljö och natur”.

Och vi har, på andra sidan, en gränspost, en mycket anrik sådan, som lätt nyvakna och chockade vaknat upp till en position som regional IKEA-metropol. Skrämda av tanken på att inte ta alla möjligheter som nu erbjuds, forcerar man planarbetet och stadsbyggnadskvalitén riskerar att bli därefter.

Två bilder av stadsbyggandets mycket olika förutsättningar i vår tid.

Det rör sig i alla fall i norr kan man konstatera. Det är alltid spännande.

Artikeln är även publicerad på Byggbrigaden.se

02 maj 2006

Första maj 2006


Hade detta år den stora äran att få hålla ett av tre första majtal vid vänsterpartiets demonstration i Borås tillsammans med Rosanna Dinamarca och Lennart Andersson. Det var hotande gråkallt på morgonen men sprack upp lagom till demonstrationen och avslutande torgmötet hölls i hällande solsken i ett av Sveriges vackraste torgrum, Stora Torget i Borås. Ett lyckat och härligt första maj, såsom de alltnog tenderar att bli. Jag talade om imperialism, talet följer nedan.

Kamrater, mötesdeltagare!

Vi lever i en farlig tid.

Jag syftar nu inte på att vi riskerar att få en borgerlig regering vid valet i höst, vilket i alla avseenden vore katastrofalt för oss som lever i det här landet, för arbetsrätten och välfärden.

Jag syftar inte heller, den här gången, på den globala miljökrisen som vi i de rika länderna fortsätter att skjuta framför oss, samtidigt som den redan idag drabbar de fattigaste.

Jag syftar på imperialismen. Den skenande aggressiva, våldstörstande imperialismen som idag dunkar ner sin stålbepansrade knytnäve än här än där och urholkar människovärdet, undergräver samhällsfundamenten, underblåser terrorism och ursäktar nya övergrepp.

Även under ett valår är det nödvändigt att tala om utrikespolitik. Sverige är ett litet land, men även små länder har betydelse i världspolitiken. Det har Norge och Danmark på varsitt sätt visat under det senaste året.

Danskarna genom att ge den pölsestinna rasismen ett globalt ansikte. Norrmännen genom att välja en radikal regering som omedelbart kallade hem de norska soldaterna från Irak, vägrar erkänna EU:s terroristlista och som enda västeuropeiska land upprätthåller diplomatiska förbindelser med den regering som det palestinska folket genom demokratiska val röstat fram.

Jag säger att vi lever i en farlig tid därför att imperialismen i vår tid hotar oss alla. Den förvandlar världen till en krutdurk och placerar en tändhatt i varje stad, varje klassrum, i varje gathörn.

Imperialismen är laglöshetens system. Den starkes rätt. Under en tid rörde vi oss i världen med gemensamma ansträngningar steg för steg bort från det tillståndet, vi ersatte internationell laglöshet med internationella lagar, vi reglerade krig med krigskonventioner och överenskommelser om mänskliga rättigheter, tortyrkonventioner, folkrätt.

Sedan några år tillbaka har USA, den västerländska imperialismens steroiddopade gängledare, gjort det tydligt att man struntar i de överenskomna lagarna, man tänker under alla omständigheter göra som man vill. Senast för några dagar sedan gjorde Condoleeza Rice man klart att man är beredda att använda ”taktiska” kärnvapen mot Iran för att få sin vilja igenom. Det är ett högt spel USA spelar med vår globala säkerhet.

USA gör världen till en farligare plats.

När det inte längre går att lita på att den enda supermakten följer lagen, när folkrätten inte längre betyder något skydd för dem som av en eller annan orsak inte springer lydigt i supermaktens koppel, då blir alla tvungna att ge sig in i en ny kapprustning för att freda sig. När laglöshet råder i en stad då kommer med tiden alla stadens invånare att skaffa sig skjutvapen.

Den här laglösheten, hastigt accelererande, kan bara mäta sig med det hyckleri som omger den.

I Sverige pratar högern mycket om lag och rätt, men när det kommer till internationella sammanhang är man plötsligt inte så noga med det där. När vi pekar på folkrätten säger de att den är ”överspelad” och att USA:s krig på Balkan, i Afghanistan och Irak handlar om ”humanitära inverventioner” – nyspråk för ”den vite mannens börda” – som gör det legitimt att kringgå folkrätten och bryta mot lagen.

När Al quaida bombar civila kallas det, helt riktigt, för ett terrordåd. När USA bombar civila så är det emellertid en ”olyckshändelse”.

När Iran anrikar uran är det ett hot mot världsfreden. När USA hotar med att använda kärnvapen mot sina fiender är det för att trygga vår säkerhet.

När USA inte hittade de ”flera tusen ton av kemiska och biologiska vapen” som Per Ahlmark lovade skulle finnas i Irak så gjorde det visst ingenting, för kriget var nödvändigt ändå.

Och, som hyckleriets totala triumf, sägs det att Irak inte längre är ockuperat. Nu stannar USA kvar för att ”trygga fred och säkerhet”, man har rentav blivit ombedda att stanna kvar av den Irakiska regeringen.

Det finns bara två problem med den här föreställningen, omfattad från Laila Freivalds till Lars Leijonborg. För det första att USA blev ”inbjudna” att ”stanna kvar” först efter att man med våld trängt sig in och slagit sönder hela huset, pajat vartenda fönster och vartenda dörr, brutit sönder låsen, gjort toaletterna obrukbara och havererat elförsörjningen, satt på brandlarmet och släppt in andra objudna gäster.

För det andra att den kraftlösa marionettregering som bett USA stanna kvar valdes i val som bojkattades av halva befolkningen, val som kontrollerades av ockupationsmakten, där rösterna räknades på ockupationsmaktens högkvarter och där det saknades vallokaler i de områden som var mest fientliga mot USA. Av uppenbara skäl förbjuder Genevékonventionen val under ockupation.

Allt det här kan man bara anse oproblematiskt om man har en i grunden naiv syn på världen där USA alltid är the good guys som ockuperar länder av goda avsikter. Det är en världsbild som uppenbarligen tycks omfattas av folkpartiets Cecilia Wikström som formulerade sig såhär i en riksdagsdebatt: ”Det pågår en ideologisk kamp mellan å ena sidan västvärldens demokrati, humanism och människosyn - å andra sidan den totalitära världssyn, dödskult och apokalyptiska ideologi som radikala islamister omfattar.”

Har man de glasögonen på sig är det lätt att, precis som godtrogna kommunister på 70-talet bortförklarade Pol Pots massmord, idag bortförklara imperialismens övergrepp.

Allt oftare tycks krigsfundamentalisterna gå runt med folkpartiets medlemskort i bakfickan. Man kan undra om George Bush ansökt om medlemsskap ännu.

Men kanske är imperialismen framförallt ett hot mot världen därför att den avleder vår uppmärksamhet från större och viktigare frågor.

Som den pågående och accelererande miljökatastrofen. I takt med att temperaturen stiger blir väderförhållandena allt extremare. Idag lider 35 procent av jordens befolkning av kronisk vattenbrist, vilket innebär att man är tvungna att importera färskvatten för att trygga sin försörjning. Samtidigt, som av en slump, privatiseras vattentillgångarna.

FN:s klimatpanel uppskattar att den globala medeltemperaturen kommer öka med mellan 1,5-6 grader fram till år 2100. FN kalkylerar följakltligen med att vi kan ha 150 miljoner klimatflyktingar i världen år 2050. Begreppet är nytt, därför att den katastrof som vi står inför är ny. En klimatomsvängning med oväder som får stormar som Katrina och Gudrun att likna vindfläktar. Ett globalt korsdrag.

Imperialismen hindrar oss också från att bygga en rättvisare världsordning där svält, nöd och fattigdom kan utrotas. Idag dör 3 miljoner människor årligen till följd av HIV, ändå motsvarar kostnaderna för att forska fram botemedel bara 3 dagars globala militärutgifter. Det är en barbarisk världsordning.

De barbariska orättvisorna kan fortsätta att existera i skuggan av imperialismen. Den desperation som fattigdomen och nöden föder hindras ändå av Europas och amerikas befästa gränser och hålls i schack runt om i världen av amerikanska lydregimer.

En siffra: FN beräknar att det skulle kosta 13 miljarder dollar att ge alla människor tillgång till grundläggande hälsovård och föda. Det är mindre än den summa (17 miljarder dollar) som konsumenter i Europa och USA årligen lägger på husdjursmat.

Man kan hävda att det här är en överförenkling. En orättvis jämförelse.

Men man kan också hävda, och jag vill göra det, att precis så här enkelt är det: antingen accepterar vi vilka uppgifter vi har, att tillsammans i fred omdisponera resurser för att utrota fattigdomen, eller så fortsätter vi att köpa finaste oxkött till våra katter och låtsas som om det inte finns något samband.

Kamrater, vi talar mycket om vad en borgerlig regering skulle innebära för arbetsrätten. Men vågar vi ens föreställa oss vad det skulle innebära för utrikespolitiken? Förutom att moderaterna aviserat att man vill dra ner biståndet, vad har man egentligen sagt?

Nej, helt riktigt, de säger inte så mycket om vad de vill, det är lite för smutsigt för att släpa in i en valrörelse. Men en sak är säker, de vill ha in oss i NATO.

Bomb- och ballongalliansen vill utrbringa ett trefaldigt leve för insatsförsvaret, försvarsmaktens omvandling till en krigsmakt (det fyrfaldiga levet reserverar man som bekant för konungen).

De kommer sluta upp helhjärtat i USA:s krig mot freden.

De kommer lyfta laglösheten och hyckleriet till nya höjder.

Även härför är det svenska valet extremt viktigt för vänstern, även för våra systrar och bröder i andra länder. Det internationella läget står och väger och det är livsviktigt med röster innifrån Europa och USA som vågar opponera sig mot den farliga världsordning som har etablerats genom kriget mot terrorismen.

Kamrater, ibland får man höra att politik är otidsenligt, men det är ganska uppenbart att våra uppgifter är oförminskade. Vänstern behövs i första ledet.