25 april 2006

Bofills mardröm


Plötsligt bränner det till och arkitekturens dubbelhet framstår i blixtbelysning. Konflikten mellan det estetiska och det sociala uppdraget, det frigörande och det kontrollerande stråket, sällan är den så tydlig som i Ricardo Bofills bostadsprojekt Palacio d'Abraxas beläget i Noisy-le-Grand i länet Seine-Saint- Denis, utanför Paris.

Abraxas är i den antika mytologin namnet på en gud som var både god och ond, i Egypten var Abraxas vis en demon med en dualistisk natur. Palacio d’Abraxas är på samma vis ett bostadsområde som har två olika sidor, beroende på vad man väljer att titta efter.

Å ena sidan den ytligt estetiska, visuellt dramatiska, som kan få arkitektstudenter och tillfälliga besökare att nicka gillande och leta upp spännande fotovinklar där de överdimensionerade palatsfasaderna, kolonnerna och betongellementstuckaturen utmanar det invanda. Det skall medges att det är en miljö som sätter avtryck, man går inte ur Abraxas oberörd. Det var inte utan skäl som framtidsdystopin Brasilia spelades in här.

Å andra sidan är projektet, som många andra miljonprogramsförorter, i synnerhet franska sådana, i grunden en maskin för kontroll och förvaring. I det sammanhanget blir barockfernissan plötsligt rent obehaglig.

En bakgrund: Palacio d’Abraxas ritades 1983 av Ricardo Bofill på direkt uppdrag av dåvarande franske presidenten Giscard d’Estain. Grundtanken för projektet var att även arbetarklassen skall kunna ”bo i palats”, därför tillverkades med Ricardo Bofills speciella betongkunskaper som garant, prefabricerade betongellement som inte såg ut som de enkla skivor vi är vana vid, istället var det en eklektisk blandning av de klassiska formerna: ornamenterade ytor, portaler med kanelerade och släta koloner, grekiska arkitraver och en betoning av de vertikala riktningarna.

Idén är inte helt vansinnig, så långt. Men sen var det något i tidsandan, eller kanske bristen på förankring i vanliga människors livsvillkor, eller rentav ett ointresserat förakt för desamma, som gjorde att projektet inte bara blev ett experiment med betongformer utan även med skala.

En uppblåst, bombastisk, (ironiskt?) överdriven skala. Tjugo våningar, sammanlagt hundratals fönster, tränger sig runt en innergård i vars mitt en hög triumfbåge placerats (mer om triumfbågarnas funktion i det franska imperiets självbespeglande kanon i senare inlägg). Egentligen är det ett ganska stort gårdsrum, men omsluten av den höga palatscirkeln, där de översta våningsplanen dessutom implodiskt kragar ut över de underliggande, blir det istället klaustrofobiskt. Varje stavelse förstoras upp och ekar skrämmande mellan huskropparna, barns lekar låter som små krig. Man grillar inte på den här gården, man sitter inte här, man skyndar sig igenom, betraktad av osynliga ögon.

Genom området löper en axel dominerad av höga trappor som gör promenaden med matkassarna både besvärlig och extra utsatt. Här har inte funnits några ambitioner att göra praktiska lösningar, underlätta kommunikation via grannar eller ombesörja trygghet.

Hela det här skalexpermientet hade möjligen kunnat fungera om det byggts inne i stan, om det inte redan från början varit en del av ett stigmatiserat ghettoprogram. Men nu är Palacio d’Abraxas frikopplat från stadsväven och placerat med ett parkeringshus och ett köpcentrum som enda grannar (i den ordningen).

Och här når vi en annan åtskillnad i synen på arkitekturens möjligheter och uppgifter i samhällsbyggandet. Om vi, för diskussionens skull, utgår från att Bofil trots allt hyste uppriktiga sociala ambitioner med Palacio d’Abraxas, måste man fråga sig hur karln resonerade: trodde han att miljonprogrammets stigmatisering berodde på skivellementen? Trodde han att koloner och ornament skulle upphäva stigmatiseringen?

Just detta angavs som utgångspunkt för d’Abraxas: att statusen i boendet skulle höjas om man byggde något som liknade ett palats. Men alla kan skilja ett riktigt palats från ett låtsaspalats och låtsaspalats är lika löjeväckande som dålig poesi.

Problemet med det här perspektivet ligger i föreställningen att man kan lösa djupgående sociala problem med estetiska åtgärder. Det franska miljonprogrammet sätter redan från början en socialt utdefinierande stämpel på sina invånare. Genom en geografisk åtskillnad från den övriga staden och genom de sociala och etniska klyftor som är inbygda i det franska samhället, blir betongpalatsexperimentet på den här platsen och i det här sammanhanget inget annat än ett ironiskt kulissbygge. Ett koncentrationsläger är ett koncentrationsläger oavsett om bajonetterna är av guld eller järn.

Att arkitekten och byggherren var oförmögna att se det och förstå vilket sammanhang projektet landade i visar på hur djupgående problem det franska klasssamhället har.

Det som behövs är istället en arkitektur som tar sina sociala uppgifter på allvar. Medan estetik handlar om yta så handlar sociala dimensionen om skala (överblickbar, trygg, mänsklig), placering (avgräsningar och kopplingar i stadsrummet) och innehåll (lägenhetsplaner, upplåtelseformer, förvaltning, teknik).

Den som inte har vägarna förbi Paris och Noisy-le-Grand kan ta sig till Bofills båge vid Södra Station i Stockholm för en inblick i Bofills speciella betongpalatsideologi. Blås upp höjden fyra gånger, krymp gårdsrummet till hälften, skruva upp arbetslösheten till 20% och flytta ut bågen till tunnelbanans ändhållplats så har ni en en första känsla för vad d’Abraxas handlar om. Inte en lösning, snarare en fascistisk installation. En demon i en fransk mardröm.

Artikeln är även publicerad på www.byggbrigaden.se

3 kommentarer:

eddkline5528231777 sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jonas sa...

Intressant hur en arkitekturstruktur med socialistiska utgångspunkter helt plötsligt blir en fascistisk installation.

Jag skulle snarare kalla det en kommunistisk installation. Inrätta dig i kollektivet, du skall bara förvaras tills kollektivet behöver din arbetskraft.

/Approx sa...

Visst finns det uppenbara likheter till stalinskraporna, men så hade inte heller de särskilt mycket med socialism att göra.

d'abraxas beställdes av en fransk högerpresident. Att Ricardo Bofill själv bekänner sig till en kritisk regionalism har inte satt några avtryck i det här projektet.