Att få något att hända

Få frågor har det producerats så många utredningar kring under det senaste decenniet som miljöfrågan. Även i byggsektorn är det en helt central frågeställning, om än fortfarande framförallt i teorin och inte så mycket i praktiken. Program efter program föreskriver nya målsättningar och lanserar nya handlingsplaner, men i förhållande till såväl vad som skulle behöva ske med hänsyn till miljökrisen och vad som skulle kunna ske med hänsyn till teknikutvecklingen, så står det märkligt stilla.

Boverket konstaterar i en skrift att nybyggda flerbostadshus idag rentav har sämre energiprofil än för tjugo år sedan:

”Energianvändningen för uppvärmning i nybyggda flerbostadshus har generellt sett inte minskat med åren. Efter en nedgång i energianvändning för hus byggda på 80-talet har energianvändningen i nybyggda flerbostadshus åter ökat, för att nu vara tillbaka på samma nivå som för 40 år sedan.”

Det finns ett glapp mellan retoriken och praktiken och det glappet är inte bara en detalj, det är ett grundläggande systemfel. Dagens byggherrar är inte överdrivet intresserade av de långsiktiga förvaltningskostnaderna: man bygger sitt hus, försöker komma undan så billigt som möjligt, och sedan säljer man det, gärna så dyrt som möjligt.

När Byggnadsfysikern Annika Nilsson undersökte energianvändningen i 10 nybyggda hus på Bo01 visade det sig att samtliga fastigheter låg kraftigt över de uppsatta målsättningarna för energikonsumtionen.

”[Det var] företag som byggde för att sälja bostadsrätter, till exempel Skanska, NCC, Peab och JM, vilket också gjorde att incitamentet inte låg på låga driftskostnader utan tyvärr låg på investeringskostnad.”(intervju)

I ett kapitalistiskt samhälle är avkastningskvoten allt. Bedöms avkastningen vara högre och kapitalrisken mindre på en snabb försäljning än på långsiktig förvaltning, ja då kommer byggbranschen struktureras därefter. Och börjar inte energipriserna stiga väldigt fort, som efter OPEC-chocken, då kommer energisnålt byggande aldrig slå igenom på allvar, hur ekologiskt nödvändigt det än må vara. Som arkitekten Louis Fernandez-Galliano konstaterar: “I think that if oil is cheap architects won't think of energy; they will only think of energy if oil is expensive”

Skatter. Miljöskatter, energiskatter, vinstskatter. Samhället har verktygen för att åstadkomma ett effektivt prisincitamentet som styr om byggande från ett kortsiktigt till ett långsiktigt perspektiv. Verktygsparet skatter & ROT-bidrag används inte på långt när ordentligt. Tvärtom, fastighetsskatten och byggmomsen är korkat odifferentierade och slussas inte mer än i ytterst marginell utsträckning tillbaka till att stödja rätt sorts byggande, de göder istället ett redan välgött statligt budgetöverskott.

Vid sidan av ekonomiska incitament behövs det också lagstiftning. Man tenderar att glömma att folkhemsbyggets kraftiga höjning av boendestandarden inte bara var resultatet av engagerade planerares, arkitekters och byggherrars goda vilja, det handlade också om en lagstiftning som började ställa tvingande krav på hur lägenheterna skulle se ut – även byggherrar som saknade genuint socialt engagemang tvingades bygga med högre kvalité.

Idag har lagstiftningens funktion som styrverktyg tonats ned rejält. Istället är det genom samtal och frivilliga branschöverenskommelser som målsättningarna skall uppfyllas. Boverkets myndighetsfunktion reduceras till att vara en samtalsledare. När staten ändå, för att implementera ett EU-direktiv, utreder möjligheten att införa tvingande byggnadsdeklarationer reagerar branschen starkt och hotar med att lagstiftningen kommer resultera i en sämre miljö:

”[Att] fatta beslut om ”tvångsmässiga” byggnadsdeklarationer riskerar att minska intresset för denna typ av frivilligt arbete, och därmed i förlängningen att leda till en sämre miljö. Branschens egna frivilliga arbete och den starka förankring som Kretsloppsrådets miljöprogram har i hela byggsektorn torde därför sammantaget ge en betydligt större positiv miljöeffekt, än det lagförslag utredningen föreslår”

Branschen vill hellre fortsätta med frivilliga samtal än ha lagstiftning. Och det i en bransch som är erkänt långsam på att ta till sig innovationer och nya perspektiv. En bransch som mer än de flesta andra kan sammanfattas som: ett manligt reservat. 92% av de anställda i byggbranschen är män och i de hårda nämderna i landets kommuner är i genomsnitt 69% av ledamöterna män.

Spelar det någon roll? Ja, om man samtidigt håller andra uppgifter i minnet, som att 70% av bilisterna är män, att män står för 82% av alla inrikesflygresor och att män i avsevärt lägre grad röstar på politiska partier som placerar miljöfrågor högt. Kortsagt, män som grupp är mycket mer ointresserade av miljön. Med det i minnet blir det ohållbart att lita till att förändringen skall komma genom branschsamtal i en bransch som i stort sett enbart består av män.

Byggbranschen är feg och i stort behov av att ledas åt rätt håll. Samhället använder inte de verktyg man trots allt har för att driva på. Fegheten tycks vara epidemisk.

Inte underligt att så lite händer.

Texten är även publicerad på Byggbrigaden.se