26 juli 2005

Gör något bra av korridorerna!

De flesta av mina minnen från skoltiden har jag från korridorerna, inte klassrummen. I korridorerna utspelade sig de sociala konflikter och möten som formade oss. I korridorerna löpte snacket om vem som var fullast i helgen, vem som hånglade med vem. Vi pratade musik, fotboll, sex och politik. Vi grundlade våra värderingar i korridoren. Dem bär jag med mig, liksom summan av de moraliska val varje stund i korridoren bestod av: ingripa eller inte ingripa när någon fick stryk, bemöta eller inte bemöta den rasistiska propaganda som delades ut i skåpen...

Korridoren, inte klassrummet, var anledningen till att man ändå gick till skolan på morgonen. För där fanns vännerna, och de minuter av skvaller man inte ville missa. Det här är knappast min unika erfarenhet, vi har alla blivit vuxna i skolornas korridorer. Ändå har korridorerna i svenska skolor under hela 1900-talet betraktas som enbart transportutrymmen mellan aktivitetsutrymmena, klassrummen och matsalen. De har givits en sinnesdödande utformning på gränsen till det traumatiska, inramade av rader av skåp, inte sällan helt fönsterlösa, med få om ens några växter, knappt några sittplatser, en kall golvbeläggning som markerade att man inte skulle uppehålla sig på platsen. Kall lysrörsbelysning som lika gärna kunde varit monterad i ett fabrikslager.

Från högstadiet minns jag hur lärarna som hade korridorvakten röt åt oss att hoppa ner från skåpen. Varför satt vi däruppe ibland, var det bara för att jävlas? Nej i efterhand har jag insett att helt enkelt inte fanns några andra sittplatser. I centrala skåpsrummet fanns sex bänkar på femhundra elever. Antingen fick man sitta på det smutsiga golvet, hänga mot ett skåp eller sitta uppe på skåpen. Man kunde sitta uppe i ljussalen, men där var akustiken så taskig att man inte hörde vad man själv sa.

En gång i månaden hade klassen städbeting. Då fick vi bland annat gå och tvätta bort klottret från toalettdörrarna. ”Om ni slutar klottra blir det mindre arbete för er när ni ska städa.” sade lärarna till oss.

Varför klottrade vi? Enligt det utvecklingsekologiska synsättet acepterar människor inte dysfunktionella miljöer. Docent Pia Björklid vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm konstaterar att antingen påverkar man miljöerna för att göra dem mer funktionella för sina egna syften, eller så använder man dem inte alls eller förstör dem. Vi hade inga vägar för att förändra miljön och vi hade ingenannanstans att ta vägen. Förstörelse var på något vis den enda utväg som återstod.

Vårt klotter på toalettdörrarna var vårt sätt att reagera på en dysfunktionell miljö. Det var ju egentligen inte så jävla kul att hänga inne på toaletten och rista in ”kuken ballen” i dörren. Det var mer ett resultat av att ingen hade tänkt på att ordna något bättre för oss. Korridoren var hjärndöd, den var ingen mötesplats, bara en plats för konflikter. Den var inte till för att vistas i, bara transporteras genom.

Varför förstod aldrig någon ansvarig detta? Skadegörelse i skolmiljön kan beskrivas som en typ av mentalt självförsvar. En förvirrad, men fullt begriplig reaktion. En ful skolmiljö provocerar fram spritpennornas och moraknivarnas rastlösa ristande. Korridorer som däremot är byggda med tanke på att vistas i, som innehåller växter, ljus, avskilda sittplatser, personliga revir, bilder, böcker och intryck, de är ofta förskonade från vandalisering. Hade vi elever haft makten över skolmiljön, och inte bara en symbolisk makt över budgeten till bandyutrustningen och basketkorgarna, då hade vi kunnat kräva en ombyggnad av korridorerna. Då hade vi fått förklara för rektorn att inte förrän den dagen vi får en värdig miljö att vistas i, kommer förstörelsen upphöra.

Den officiella retoriken till trots, på de flesta håll i slitna och eftersatta svenska skolor är det fortfarande likadant. För en tid sedan tog en högstadieskola i Malmö bort dörrarna till toaletterna för att stävja klottret. Den som ville gå på toaletten fick be sina kompisar hålla vakt utanför. Smart? Nej, men hur absurt det än verkar så är det ingen isolerad händelse. Skolornas reaktion har alltid varit densamma: skadegörelse och bråk i korridorerna möts med indragningar istället för utveckling.

Vi borde förstås ha svarat lärarna som ville ha ner oss från skåpen att det fanns ingenstans att sitta. Det kanske vi gjorde någon gång. För jag minns att vi fick veta att vi borde gå ut i den friska luften istället (svinkallt), gå till uppehållsrummet (knökfullt och stökigt, inte vårt revir) eller biblioteket (där fick man inte prata). Själva gick lärarna in på lärarrummet mellan lektionerna. Jag var bara därinne och tittade en gång, det kändes som att komma in från statarlängan till herrgårdsbyggnaden. De hade kakor, gratis drickamaskin, mjuka soffor och fåtöljer. De hade rentav bord! De hade fönster ut mot gatan och riktiga tavlor – inte klotter - på väggarna. Glansiga magasin låg utlagda på en hylla. Kanske fanns det till och med en matta. De hade allt det som vi saknade där vi gick i vårt mellanrum. Den bortglömda, eftersatta korridoren.

21 juli 2005

Kapitalanpassat tr(ams)

AMS är den myndighet som har till uppgift att hjälpa den som blivit arbetslös tillbaka till ett meningsfullt jobb. Det borde innebära att AMS i samarbete med hela den offentliga sektorn arbetade med att individuellt hjälpa varje arbetslös att hitta, alternativ skapa, just det jobb som passar honom/henne.

Istället för en sådan, i ordets sanna bemärkelse, aktiv arbetsmarknadspolitik, vill AMS tvinga den arbetslöse att konkurrera med tusentals andra om varje ledigt arbetstillfälle. Man kan undra vad meningen är med att söka jobb man vet att man inte kommer få. Nu finns svaret svart på vitt.

Johan Ehrenberg citerar i Aftonbladet den första maj en intern AMS-skrift (Förmedlingsarbete med ökande sökansvar) som i en enda mening sammanfattar varför AMS vill att arbetslösa ska söka fler jobb:

"Sökaktiviteten i denna grupp garanterar att utbudet av arbetskraft blir så stort som möjligt och att inflationsdrivande löneökningar därigenom kan motverkas."

Tydligare kan den kanske inte utskrivas, den politik de borgerliga partierna alltid velat se mer av och som socialdemokratin numera gjort till sin egen.

Vi seglar i högkonjunktur men ändå har Sverige en samlad arbetslöshet på över 8%. Det är en siffra som inte vill ge med sig, trots att det inte skulle kosta hutlöst många miljarder mer för staten att ge de arbetslösa anställning i offentliga sektorn än vad det kostar att betala arbetslöshetsersättning.

Anledningen till att arbetslösheten består är förstås att det finns ett intresse i att den ska bestå. Arbetslöshet beror inte på att någonting inte fungerar i kapitalismen, utan just på att kapitalismen fungerar precis som den ska. För kapitalet är arbetslöshet inte ett ont, utan tvärtom önskvärt för att hålla nere
lönekraven. Företagen vill gärna ha en stor styrka av desperat reservarbetskraft som står beredd att jobba billigare eller ta över jobbet från en bråkig anställd. En skugga från reservarmén ska falla in i de rum där vi som är lyckliga nog att ha ett jobb sitter med våra tidsbegränsade anställningar och förhandlar om våra individuella löner.

Det gör oss, löntagare, svaga. Men ska planen fungera måste, som AMS skriver, "sökaktiviteten" hållas uppe. Arbetslösa som inte söker jobb för glatta livet är inget värda för kapitalet.

Det är värt att lägga AMS-skriftens osminkade formulering på minnet. Det är också värt att påminna sig om att resonemanget förs inom de typiska vattentäta skotten. När hörde vi sist klagomål från AMS eller borgerligheten på att det behövs fler arbetslösa direktörer för att "få upp sökaktiviteten" och få ner de "inflationsdrivande löneökningarna"?

Är det någonstans vi hittar löneökningar som kraftigt överstiger den ekonomiska tillväxten och därmed verkar inflationsdrivande, så är det just bland det högsta inkomstskiktet. Själv ökade AMS-chefen sin lön med 38 % mellan 1996 och 2002 till 82 000 per månad. Det är en löneutveckling och en lön vi vanliga löntagare bara kan drömma om. Bland direktörer i det privata näringslivet ökade lönerna med otroliga 410% mellan 1980 - 2000 rapporterar LO. Bland samtliga löntagargrupper var reallöneökningen under samma
period knappt 2% per år.

AMS är en myndighet som anpassar sig efter kapitalets önskemål. En myndighet som uppenbarligen har valt sida och betraktar arbetsköparna, inte de arbetssökande, som sina uppdragsgivare och klienter.

Kunden har alltid rätt brukar företagare säga. Nu vet vi varför
AMS skiter i om vi får jobb eller inte. Det är inte vi som är kunderna, vi är bara där för att fullgöra vår uppgift som varor till salu för de egentliga kunderna
- företagen.

11 juli 2005

Ett alltmer onödigt centerparti

Det fanns en tid när centerpartiet var ett modernt parti. En tid när till och med många ungdomar la sina röster på centern. Den tiden är nu sedan länge förbi, idag är centern varken ungdomens eller framtidens parti. Och allt mindre av ett parti överhuvudtaget. Alltmer av, tja, Maud, helt enkelt.

Partiordföranden själv menar att centern äntligen har blivit moderna. Vid den i helgen genomförda stämman hade man hängt in folkdräkterna i garderoben och försett sig med en uppdaterad logga för att passa in i Stockholms innerstad. Och Maud Olofsson hade en dröm om att vi ska "gå från att vara matade fågelungar till att bli ivriga bävrar." Någon slags New Age alltså.

Under den nyputsade ytan är centern i rasande takt på väg att ta täten i återtåget till 1800-talets arbetsmarknadsvillkor. Centerstämman tog ställning för att avskaffa rätten till sympatiåtgärder, den typ av facklig kamp som blivit allt nödvändigare för att möta det globaliserade näringslivet. Den övertidsblockad som svenska Pappers genomfört till stöd för lockoutade pappersarbetare i Finland vore förbjuden om centern fick makten. Ungdomsförbundet CUF vill fullt ut gå arbetsköparnas ärenden och avskaffa kollektivavtalen till förmån för individuella lokala förhandlingar som ska ge "ökat inflytande för den enskilde". Va kul, tillbaka till den typ av inflytande den enskilde arbetstagaren hade innan 1928. Ja det var verkligen en tid av frihet för oss arbetande!

I centerns moderniseringsprocess ska även det omoderna kärnkraftsmotståndet läggas åt sidan. För att platsa i alliansens betongblock lovar Maud Olofsson att inte driva (alltså inte slå vakt om) den existerande trepartiöverenskommelsen om reaktoravvecklingen. Ungdomsförbundets toppmoderne frontgubbe Fredrick Federley vill gå ännu längre och behålla eller rent av bygga ut kärnkraften.

En gång förstod centerpartister att skillnaden mellan kärnkraftsamhället och det ekologiska samhället är mer djupgående än bara valet mellan två energikällor: det är två helt olika samhällsmodeller där den ena kontrolleras uppifrån och den andra växer underifrån. Det var en modern insikt. Idag vill centern framförallt "sänka skatter och minska krångel". Det är ingen vidare modern tanke, det är gammal välvevad borgerlig rappakalja.

En efter en har de politiska idéer som en gång gjorde centerpartiet till ett verkligt alternativ i svensk politik rensats ut. Istället får vi ett jämnblått parti som tycker precis som alla andra i borgerligheten, ibland, för att vara moderna, rent av lite högerextremare än de andra.

Det har förstås pågått i några år. Jag minns (pinsamt nog) valbudskapet 1998: "Det här är Lennart". Ja så mycket mer minns man väl inte av centerpartiet från det valet, för bortom Lennarts leende tog partivisionerna slut. CUF satt i mitten av alla debattpaneler och sa plattityder som man ryckte på axlarna åt. Så fick de heller aldrig några publikfrågor.

Men centern har varit något annat och - märkligt att det ska sägas från vänster - det behövs en centerrörelse i svensk politik som markerar mot borgerlighetens marknadsfundamentalism samtidigt som man sätter en välbehövlig grön blåslampa i arslet på socialdemokratin.

09 juli 2005

Vem är skyldig till våldet?

Plågande sommarvärme i Sverige. Bomber i London. Bomber i Bagdad.

Terrordåden i London var, som all terrorism som riktar sig mot civila, vidriga. Men att någonting är vidrigt och förtjänar att fördömmas får inte innebära att efterdebatten inte tillåter en sansad diskussion om de viktiga frågorna om ansvar, säkerhet och rättvisa.

Är det verkligen orimligt att påstå att Bush och Blair är medansvariga till terrordåden i London?

Låt oss försöka med en liknelse:
En bombman spränger en bomb i en stad. Det är bombmannen själv som är skyldig till dådet, det är hans egen galna idé, han själv som genomför den. Men om det visar sig att stadens borgmästare veckan innan varit hemma i bombmannens by och skjutit hans systers barn kan det kanske ändå vara värt att känna till. För det gör ju det hela lite mer komplicerat. Visst, borgmästaren är inte den som beställde eller sprängde bomberna, men borgmästaren har utövat våld i första ledet, utan vilket bombmannens dåd aldrig skulle ha utförts.

Så visst är Blair och Bush indirekt medansvariga till terrordåden. Att påstå något annat är faktiskt att ljuga.

Låt oss inte glömma bort att Storbritannien är ett land som bedrivit ett anfallskrig i mellanöstern och just nu deltar i en ockupation av ett annat land. De som röstade för kriget i Irak måste väl rimligen varit medvetna om att konsekvenserna blir just att man ökar risken för terrordåd från sina fiender? Och att de terrordåden, hur vidriga de än är, är en del av krigets konsekvenser. Vill man vara säker från dem dem bör man låta bli att ockupera andra länder.

Och detta är också vad som skiljer Sverige från Storbritannien, vi är inte ett terroristmål för vi har (ännu) inte varit med och skjutit barn i mellanöstern. Ändå reagerar politiker, som t ex statssekreterare Lars Danielsson, som om vi befann oss i samma läge som Storbrittanien:

– Den uppkomna situationen kräver egen lagstiftning, [...] Terroristattacker av den typ vi nu sett utgör ett nytt fenomen. Tidigare hade vi antingen fred eller krig. Men terrorhotet utgör något mittemellan som det egentligen inte finns några regler för.

"Antingen fred eller krig"? Här har vi kanske ändå själva illussionstrickets kärna: propagandamyten om att vi har fred idag. Att kriget och ockupationen i Irak skulle vara avslutade kapitel. Nej Lars, världen befinner sig i krig. De som ger sitt stöd till kriget direkt med materiel och trupper eller bara indirekt genom att delta i propagandanumret och låtsas som om det inte pågår något krig, de är att betrakta som parter i konflikten.

Det är ett problem om man inte kan erkänna det.

07 juli 2005

Vill jag verkligen blogga?

Nej, eller jo, eller... jag är inte säker ärligt talat.

Bloggandet tog mig på sängen: På en och samma gång en manifestering av människors fria, ohindrade tänkande och samtidigt den sunkigaste formen av grupphets. Tycka, tycka, tycka... Den som inte klarar av att snabbt ha en åsikt får stå kvar på perrongen när debattens smockfulla tåg lyckligt rullar mot nya dagskontroverser.

Allt fler av oss sitter nu i bloggandets värld och formulerar våra individuella tankeprojekt medan den värld som faktiskt är byggd på människors kollektiva organisering tycks falla i bitar runt om oss. Om alla kör sina individuella åsiktsrace, vilka tar ansvar för organisationernas långsamma men nödvändiga form av åsiktsbildning? Vilka står vid stencileringsapparaterna eller slickar medlemsutskickens frimärken?

Jag är kluven till det här. För själv är jag organisationsmänniska och bloggare verkar ofta vara så upptagna av sina egna välformlerade tankegångar att de inte inser att det inte var bloggen som skapade det demokratiska samhället. Det var torgmöten och demonstrationer.

Det som ger idéer bärkraft över tiden är organisationer. Det som åstadkommer bestående förändring är organisationer. Tröga och ibland dinosaurielika, men just därför allt nödvändigare i en tid där tankegångar är skrivna i vatten, och där övertygelser kan skiftas över natten.

Jag undrar också om den nya form av samhällsdebatt som tycks existera i bloggvärlden, är en verklig samhällsdebatt (har den djup? har den minne, har den verkligen så många "fria" infallsvinklar som den utger sig för att ha?)eller är det bara ekot av våra egna röster vi hör? Finns det inte egentligen hundra stycken Dick Erixon i den svenska bloggvärlden och är inte det ganska tröttsamt?

Är bloggandets debatt en öppen debatt eller är den elitistisk? Öppen skulle många bloggare själva säga, eftersom alla kan följa den. Men alla kan inte följa bloggdiskussionen. De timmar som krävs för att vara en duktig bloggare finns i de flesta människors vardag helt enkelt inte tillgängliga. Så är bloggvärlden då något annat än en vidareutveckling av herrlogernas diskussionsklubbar för stadens cigarrökande kvasiintellektia? Och finns det inte väl många likheter mellan bloggkulturen och de självutnämnda supermarxister som så ofta dödat mötesglädjen i folkrörelserna med sina högtravande teorier, höjda röster och uppblåsta egon?

Samtidigt: man ska inte förblindas av de högljudda debattörernas kanon. Det verkligt intressanta bloggandet försigår som alltid vid sidan av autostradan. Och till skillnad från hur det ser ut i ett mötesrum så kan man faktiskt gå runt rösterna som vevar slitna fraser och hitta till de oväntade som finns därutanför. Dum som jag är har jag inte bokmärkt ordentligt, men det verkar överallt i detta land och denna värld (Gävle, Karlstad, Borås, Öland, Irak, Kina...) finnas röster i alla åldrar och av alla typer som kan ställa världen välbehövligt på ända. Ska försöka hitta tillbaks till dom och länka dom här.

Bra eller dåligt, bloggarna är en oundviklig konsekvens av teknikutvecklingen. En teknikutveckling som frambringat en djungel av ljud som vill höras. I den djungeln atomiseras människorna och det är nog det som skrämmer mig mest. Om bloggarna är en medverkande eller motverkande kraft i den utvecklingen, tja, Ola Larsmo säger som vanligt kloka saker och som vanligt gäller också att framtiden får utvisa. Nu är jag bloggare i alla fall, bara för att få formulera idéer lite mer approximativt än jag vill göra i min organisation.

Ännu så länge inbillar jag mig inte att det är en samhällsdebatt som pågår här. Det är högst individuella approximationer. I vår våldsamma och våldsamt orättvisa värld är det i sig en lyx.