Gör något bra av korridorerna!

De flesta av mina minnen från skoltiden har jag från korridorerna, inte klassrummen. I korridorerna utspelade sig de sociala konflikter och möten som formade oss. I korridorerna löpte snacket om vem som var fullast i helgen, vem som hånglade med vem. Vi pratade musik, fotboll, sex och politik. Vi grundlade våra värderingar i korridoren. Dem bär jag med mig, liksom summan av de moraliska val varje stund i korridoren bestod av: ingripa eller inte ingripa när någon fick stryk, bemöta eller inte bemöta den rasistiska propaganda som delades ut i skåpen...

Korridoren, inte klassrummet, var anledningen till att man ändå gick till skolan på morgonen. För där fanns vännerna, och de minuter av skvaller man inte ville missa. Det här är knappast min unika erfarenhet, vi har alla blivit vuxna i skolornas korridorer. Ändå har korridorerna i svenska skolor under hela 1900-talet betraktas som enbart transportutrymmen mellan aktivitetsutrymmena, klassrummen och matsalen. De har givits en sinnesdödande utformning på gränsen till det traumatiska, inramade av rader av skåp, inte sällan helt fönsterlösa, med få om ens några växter, knappt några sittplatser, en kall golvbeläggning som markerade att man inte skulle uppehålla sig på platsen. Kall lysrörsbelysning som lika gärna kunde varit monterad i ett fabrikslager.

Från högstadiet minns jag hur lärarna som hade korridorvakten röt åt oss att hoppa ner från skåpen. Varför satt vi däruppe ibland, var det bara för att jävlas? Nej i efterhand har jag insett att helt enkelt inte fanns några andra sittplatser. I centrala skåpsrummet fanns sex bänkar på femhundra elever. Antingen fick man sitta på det smutsiga golvet, hänga mot ett skåp eller sitta uppe på skåpen. Man kunde sitta uppe i ljussalen, men där var akustiken så taskig att man inte hörde vad man själv sa.

En gång i månaden hade klassen städbeting. Då fick vi bland annat gå och tvätta bort klottret från toalettdörrarna. ”Om ni slutar klottra blir det mindre arbete för er när ni ska städa.” sade lärarna till oss.

Varför klottrade vi? Enligt det utvecklingsekologiska synsättet acepterar människor inte dysfunktionella miljöer. Docent Pia Björklid vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm konstaterar att antingen påverkar man miljöerna för att göra dem mer funktionella för sina egna syften, eller så använder man dem inte alls eller förstör dem. Vi hade inga vägar för att förändra miljön och vi hade ingenannanstans att ta vägen. Förstörelse var på något vis den enda utväg som återstod.

Vårt klotter på toalettdörrarna var vårt sätt att reagera på en dysfunktionell miljö. Det var ju egentligen inte så jävla kul att hänga inne på toaletten och rista in ”kuken ballen” i dörren. Det var mer ett resultat av att ingen hade tänkt på att ordna något bättre för oss. Korridoren var hjärndöd, den var ingen mötesplats, bara en plats för konflikter. Den var inte till för att vistas i, bara transporteras genom.

Varför förstod aldrig någon ansvarig detta? Skadegörelse i skolmiljön kan beskrivas som en typ av mentalt självförsvar. En förvirrad, men fullt begriplig reaktion. En ful skolmiljö provocerar fram spritpennornas och moraknivarnas rastlösa ristande. Korridorer som däremot är byggda med tanke på att vistas i, som innehåller växter, ljus, avskilda sittplatser, personliga revir, bilder, böcker och intryck, de är ofta förskonade från vandalisering. Hade vi elever haft makten över skolmiljön, och inte bara en symbolisk makt över budgeten till bandyutrustningen och basketkorgarna, då hade vi kunnat kräva en ombyggnad av korridorerna. Då hade vi fått förklara för rektorn att inte förrän den dagen vi får en värdig miljö att vistas i, kommer förstörelsen upphöra.

Den officiella retoriken till trots, på de flesta håll i slitna och eftersatta svenska skolor är det fortfarande likadant. För en tid sedan tog en högstadieskola i Malmö bort dörrarna till toaletterna för att stävja klottret. Den som ville gå på toaletten fick be sina kompisar hålla vakt utanför. Smart? Nej, men hur absurt det än verkar så är det ingen isolerad händelse. Skolornas reaktion har alltid varit densamma: skadegörelse och bråk i korridorerna möts med indragningar istället för utveckling.

Vi borde förstås ha svarat lärarna som ville ha ner oss från skåpen att det fanns ingenstans att sitta. Det kanske vi gjorde någon gång. För jag minns att vi fick veta att vi borde gå ut i den friska luften istället (svinkallt), gå till uppehållsrummet (knökfullt och stökigt, inte vårt revir) eller biblioteket (där fick man inte prata). Själva gick lärarna in på lärarrummet mellan lektionerna. Jag var bara därinne och tittade en gång, det kändes som att komma in från statarlängan till herrgårdsbyggnaden. De hade kakor, gratis drickamaskin, mjuka soffor och fåtöljer. De hade rentav bord! De hade fönster ut mot gatan och riktiga tavlor – inte klotter - på väggarna. Glansiga magasin låg utlagda på en hylla. Kanske fanns det till och med en matta. De hade allt det som vi saknade där vi gick i vårt mellanrum. Den bortglömda, eftersatta korridoren.