Lobba in i öppet mål

Som en yster gymnasieklass påväg mot studenten presenterades de nitton EU-parlamentarikerna i gårdagens DN. De tycks genomgående ha haft väldigt roligt, och det är ju bra. Makt anser de sig också ha, ty de har ”gjort avtryck” i frågor som ”att skilja på transport och produktion av el och gas” (Hökmark) och har uppnått segrar som ”en förändring av Kinderägg” - ”en populär leksak med en plasthylsa som barn kan sätta i halsen.” (Anna Hedh)

Som medborgare och väljare rörs jag naturligtvis av denna uppvisning av politisk styrka. Det känns att demokratin gör skillnad! Eller, well.

Men framförallt blev jag uppriktigt oroad av artikeln, för på mer än ett sätt påminde vissa parlamentariker om nyblivna studenter. Naiviteten osade kring de borgerliga parlamentarikernas det-löser-sig-inställning till lobbygruppernas inflytande över politiken i Bryssel. Gunnar Hökmark anser inte det finns skäl för någon att oroa sig: ”Lobbygrupperna ska man se som en tillgång. Om man ser dem som ett problem är det mycket enkelt: då låter man bli att träffa dem.” Även Christofer Fjellner tycker det är orättvist att tala om lobbygruppernas inflytande: ”I Sverige har vi haft lobbying under långt tid, bara att där kallas det för intresseorganisationer.”

Det låter lugnande. De moderata parlamentarikerna håller formligen på att koka över av integritet. I samma artikel menar dock Carl Schlyter att ”lobbyisterna är EU:s absolut största problem”:

”De är huvudskälet till att jag är så kritisk till EU. Stora företag har väldigt lätt att påverka på EU-nivå. Det är oerhört lätt att omvandla ekonomisk makt till politisk makt.”

Vem har egentligen rätt?

Kanske kan insikten och bristen på insikt i det demokratiska problemet med lobbyisternas stora inflytande åtminstone i någon mån vara kopplat till vilka intressen parlamentarikerna själva företräder? Omkring 80% av lobbyisterna representerar privata näringslivsintressen enligt Alter EU – att de bedöms som ett mindre problem av Fjellner och Hökmark, som i grunden delar deras värderingar, är alltså kanske inte så underligt.

Mer upprörda skulle de nog vara om 80% av lobbyisterna som klampade runt i deras kontorskorridorer och självsäkert slog sig ner i deras fåtöljer kom från fackföreningsrörelsen.

Vi behöver inte göra oss dummare än vi är. Det är rätt grundläggande att det inte är välgörenhet som driver industri- och näringslivsintressen att investera stora summor i lobbykontor och övertalningskampanjer i Bryssel. De har gjort en krass uträkning och funnit att de tjänar på det, nyttan av ansträngningen motsvarar helt enkelt med råge kostnaden.

Inflytelserika European Round Table of Industrialists, som DN:s nyårskrönikör Pehr G Gyllenhammar tog initiativ till, lobbade genom sin avknoppning Association for the Monetary Union of Europe framgångsrikt för valutaunionen EMU, en seger som bara den är värd insatsen flera hundra gånger om för storkapitalet.

Kring REACH, EU:s kemikalieförordning, bedrevs den kanske mest intensiva lobbykampanjen i EU:s historia, resultatet blev att förordningen urvattnades till oigenkännlighet och i praktiken har tvingat Sverige och andra länder som hade hårdare krav att mildra sina kravnivåer för kemikalieanvändningen.

Lobbyismen ger utdelning, därför är den attraktiv.
Frågan är vad den kostar för oss andra.

Vi som värdesätter en öppen politisk debatt och ett beslutsfattande som inte förvrängs av särintressen, hur mycket bör vi egentligen oroa oss för lobbyisternas inflytande i Bryssel? Kan vi se det som ännu ett av de där ”demokratiska underskotten” som kommer fixa sig om vi bara ger oss än djupare in i unionen och håller tummarna / ”förändrar inifrån”?

I USA – som varit en uppsvälld superstat mycket längre än EU – har idag detta särintressenas kidnappning av politiken succesivt kommit att bli en allt större fråga, då alltfler progressiva har blivit medvetna om att så länge som politiken är fången i det nät som ekonomiskt inflytande spunnit runt Washington, kommer substantiella förändringar vara mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att uppnå. Jurudikprofessorn och demokratiaktivisten Lawrence Lessig som efter ett liv av kamp för friheten på Internet nu har bytt kurs för att bekämpa korruptionen i politiken skriver:

“Al Gore observed that this was really just part of a much bigger problem. That the real problem here was (what I will call a "corruption" of) the political process. That our government can't understand basic facts when strong interests have an interest in its misunderstanding.”

Det finns dessvärre inte något skäl att tro att läget är bättre i EU. Tyvärr snarare tvärtom. Räknat i antal lobbyister kommer Bryssel på en snar andraplats efter Washington DC, men sett till de regler som omgärdar deras arbete så opererar Europeiska lobbyister betydligt mer ostört och oreglerat.

Medan lobbyister i Washington bland mycket annat måste registrera sig och redovisa sin verksamhet var tredje månad, finns inga sådana krav på lobbyister i Bryssel. Ett frivilligt register finns men de flesta lobbyorganisationerna rapporterar ingenting alls dit. Corporate Europe Observatory kommenterar i en rapport som vi ska återkomma till längre fram:

“On top of this, the rules have such large loopholes that you could drive a truck through them. According to the register, the European Banking Federation (EBF), one of the main lobby organisations for the banking sector, spends “more than 1 million euro” a year on lobbying. Whether the real figure is 50 or 10 million or just 1.1 million is not revealed, nor what the money is used for.”

”Om man kan sakfrågorna så är lobbyismen bra” säger Anders Wijkman i gårdagens DN och sätter därmed fingret på åtminstone en del av problemet. För det är endast undantagsvis som en parlamentariker är så kunnig och påläst som Wijkman är i klimatfrågan. Parlamentariker är människor, de är stressade, vill göra ett bra jobb, visa framfötterna, hinna med mycket, rösta rätt. Och lobbyisterna erbjuder så gärna sina tjänster, utbildar, ger tips och råd. Enbart i EU-parlamentet – som är den lilla delen av beslutsmaskinen i Bryssel - finns över 3000 lobbyister registrerade för 754 parlamentariker. Det finns rentav fall där företag finansierar personal för enskilda parlamentariker.

Att journalister baserar nyhetsartiklar mer eller mindre direkt på pressmeddelanden och rapporter är som bekant inte särskilt ovanligt. De har deadlines att passa, en text att leverera. Politikerna befinner sig i en liknande situation, av det skälet sätts dagordningen av den som matar journalister (och politiker) med frågeställningarna. Och den som serverar (ett nogrant urval av) fakta är den som äger svaren.

Den politiska processen i en demokrati kan kidnappas och perverteras på många olika vis. För den som vill kidnappa processen är avstånd mellan makten och det ansvarsutkrävande folket en första grundläggande faktor som förbättrar möjligheterna att lyckas. Där bjuder EU synnerligen goda förutsättningar.

Den första insikt man måste nå idag är att processen på EU-nivå i centrala frågor är just kidnappad – institutionellt kidnappad - kan man inte urskilja det så lär man inte heller vara mottaglig för att se hur det går till, Lawrence Lessig igen:

"This is a thought I've often had in the debates I've been a part of, especially with respect to IP. Think, for example, about term extension. From a public policy perspective, the question of extending existing copyright terms is, as Milton Friedman put it, a "no brainer." As the Gowers Commission concluded in Britain, a government should never extend an existing copyright term. No public regarding justification could justify the extraordinary deadweight loss that such extensions impose.

Yet governments continue to push ahead with this idiot idea -- both Britain and Japan for example are considering extending existing terms. Why?

The answer is a kind of corruption of the political process. Or better, a "corruption" of the political process. I don't mean corruption in the simple sense of bribery. I mean "corruption" in the sense that the system is so queered by the influence of money that it can't even get an issue as simple and clear as term extension right.”

Exemplen på hur särintressena äger de politiska processerna på EU-nivå är otaliga, för att inte säga oändliga. Men för att börja i den fråga som Lawrence Lessig berör ovan: upphovsrättslängden. Här fattade parlamentet nyligen beslutet att förlänga de ”närstående rättigheterna” som skivbolagen har från 50 till 70 år. De två stora grupperna i EU-parlamentet, de konservativa och socialdemokraterna röstade lika, efter en intensiv lobbykampanj från skivbolagen. Lobbying gör skillnad.

Ett annat exempel är den just nu aktuella Telekompaketstriden. Medan aktivister mobiliserar sig i elfte timmen och massmedias bevakning vaknar till liv när det är ungefär tio minuter kvar, så kan industriintressen organisera sig mer långsiktigt och under en längre tid utöva bearbetning, nednötning, smörjning och övertalning på lagstiftarna, på plats, i Bryssel.

I elfte timmen kan medborgare ringa till parlamentariker och mana till stöd för CRA-ändringarna, men vi kan aldrig ringa till de kommissionärer som tagit fram det ursprungliga lagtextförslaget, vi kan inte ringa till rådet som äger beslutet tillsammans med parlamentet. Till rådet kan däremot Sarkozy komma med sitt följe och ställa hemliga krav för att tvinga igenom paketet i den form som passar hans franska HADOPI-lag. Till kommissionen kan lobbyisterna ränna – och det gör de också – som ”industriexperter” i expertgrupperna.

Det är på den här nivån – i kommissionen – som den verkliga makten finns. Det är kommissionen, och endast kommissionen, som kan skriva lagförslag i EU. Och att skriva grundtexten till ett dokument innebär att ange riktningen, sätta dagordningen. I den processen är näringslivets och lobbyorganisationernas särintressen inbjudna som ”experter” långt innan rådet eller Europaparlamentet får möjlighet att se eller påverka innehållet. I en rapport om hur finansindustrin påverkat EU:s lagstiftning på det finanspolitiska området belyser Corporate Europe Observatory (CEO) vilka som ingår i kommissionens expertgrupper. I 12 av 14 offentliggjorda expertgrupper för det finanspolitiska området är en stor majoritet av experterna från det privata näringslivet, 7 av grupperna består helt och hållet av representanter från den privata finanssektorn. CEO tar ett exempel:

“Let’s take a relevant example; the expert group on 'securities'. It’s relevant because the current financial crisis began with a collapse in the market for securities based on junk US mortgage loans, known as “subprime loans”.

These loans were traded in the US and internationally as 'securities', and many European banks threw themselves at them with great appetite. This in time caused them, and often their customers, great losses. So it’s worth asking who influenced EU rules on the subject, and who are the Commission’s experts in the field?

The most relevant expert group is called European Securities Markets Experts Group (ESME) and it offers us no surprises. It consists of 21 individuals, who are all either associated with the private financial sector or employed by consultancies working for the financial sector.

In recent years the group has issued “expert advice” to the Commission which is hard to distinguish from the financial industry's political statements.”

Ett annat exempel kommer från kommissionens omfattande lagstiftningspaket för finanssektorn, Financial Services Action Plan, som reviderades 2004. CEO igen:

“The expert group on banking was made up of 22 people from major banks and industry associations, and just one representative from a British consumer organisation.

Not surprisingly, the report contained a number of requests to accelerate liberalisation - and an appeal to the Commission to continue to stay in contact with the private financial sector. It contained no tangible considerations on measures to secure financial stability. It was in many ways a predictable report.”

Rapporten från CEO är väl värd att läsa i sin helhet, tillsammans med andra belysande rapporter, som denna genomgång av de öppna dörrarna mellan BusinessEurope, Svenskt Näringslivs motsvarighet på Europanivå och kommissionen i utarbetandet av handlingsplanen Global Europe.

* * *
Tar man inte lobbyisternas inflytande på allvar, som ett reellt problem, då har man antingen inte fattat hur politik blir till – politik är prat, korridorspring, övertalning, hela den process där lobbyisterna serveras skott på öppet mål – eller så har man glömt bort vem man jobbar för. Det spelar mindre roll att Anders Wijkman anser sig kunna genomskåda särintressena, för särintressena anser sig kunna dupera Anders Wijkmans kollegor, annars vore deras ansträngningar en förlustaffär.

Den politiska demokratin var en livsviktig men bräcklig seger som människor en gång vann genom kamp. Den har aldrig varit perfekt, alltid begränsad och kringskuren av särintressen, men vi har kunnat balansera dom med motkrafter och öppenhet. Den bräckliga segern sätter vi idag på spel när vi överlåter alltmer politisk makt till en apparat som står vidöppen för krafter som aldrig har älskat demokratin, samtidigt som den är svåråtkomlig för den faktor som har givit demokratin dess livskraft – folkets deltagande. Innan en millimeter mer makt får skickas till Bryssel, om det nu alls är önskvärt att någonsin släppa makt dit, måste det garanteras med hängslen, livrem, förstoringsglas och dubbla badmössor att processen inte kan kidnappas så som sker idag.

Till dess bör en sann demokrat förhålla sig djupt skeptisk. Ja, rentav fientlig.

Eva-Britt Svensson kommenterar.

Mer hos andra om EU, telekompaketet, eu-valet, eu-val