Socialismens värmestugor

Ösmo Folkets Hus, Nynäshamn Samtliga foton: Sara Berg / Länsstyrelsen Stockholms län

"Jag stod i stora Folkets hus hall och stirrade på Meuniers "Arbetaren". Det var kväll och halvskumt. Kring bronsstatyn satt arbetslösa. De var kutryggiga och liknade inte alls Meuniers arbetare. De hade ingen frank blick, inga rytmiska höfter. Modlösa satt de och samtalade dovt om sängplatser och tillfällighetsjobb.

Folkets hus hall var socialismens värmestuga. De hemlösa använde den så länge den var öppen.

Jag kände solidariteten med varje murspricka i byggnaden. Mina tankar kretsade kring en stor dikt som skulle heta "Folkets hus hall". Det var den nästa jag skulle skriva."

(Ivar Lo-Johansson: Stockholmaren, 1954)

Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns museum driver webbplatsen "Industrihistoria i Stockholms län" som samlar bilder, texter och vittnesmål om ett Sverige i en annan tid, innan arbetarrörelsens barn rev ned vedervärdighetens murar och tvingade fram en välfärdsstat. Ivar Lo-Johanssons observationer i Folkets hus hall är skrivna i skiftet då förändringen hade skjutit fart och arbetarna under några årtionden sett sitt självförtroende stärkt genom kollektiv kamp. Man var inte framme, men på väg och framtiden fanns i socialismens öppna värmestugor, samhällsolidaritetens fysiska uttryck.

Stockholm Folkets Hus

Rinkeby Folkets hus

Spånga Folkets hus

Folkets hus byggdes av arbetarna själva. Till skillnad från statens välfärdsinrättningar som med tiden blev alltmer omfattande, tillhörde Folkets Hus arbetarrörelsen och var därmed en direkt symbol för rörelsens styrka och framtidstro. En trygghet att ha, då regeringsmakten kunde förloras, men husen fanns kvar. Deras betydelse för kampen kan knappast överdrivas.

Sara Berg har skrivit om Folkets husrörelsens historia:

"I Stockholms län byggdes de första Folkets husen i Stockholm och Sundbyberg vid förra sekelskiftet. De närmaste följande tjugo åren byggs många hus runt om i länet. Folkets husföreningar bildades men det kunde dröja många år innan tillräckligt med pengar fanns för att sätta igång med byggandet. Genom att orda fester, basarer och danser på olika festplatser insamlades pengar. Festplatsen kunde med åren etableras och bli en riktig Folkets park."

Järna Folkets Hus (1965)

Mängder av bilder och berättelser om folkets hus i Stockholms län finns här.

På andra platser på samma sida berättas, vittnesmål om att kamp lönar sig, hur vardagen i Sverige såg ut för många vid 1900-talets början, utdrag ur Leon Larsson: Samhällets fiende, 1901:

"Ute var det en vacker vårdag, med en strålande blå himmel, där ljumma vindar förde vita ullmoln.

Men inne på fabriken var det mörkt och skumt; dammet stod i tjocka skyat mot taket och genom de igengrodda fönstren silade en blek dager in.

Här hade Magnus förspillt två år av sin tid. Dag för dag hade han arbetat, timme efter timme, och ändå var han lika fattig som då han började. Endast svett och svält, svält och svett. Här var nu ett grått enahanda, en vävnad i mörkt, där sällan livets röda färg lyste och värmde.

Fabriken var en verklig grottekvarn som aldrig släppte någon ifrån sig förr än sista blodsdroppen var utpressad. Arbetet var ett dödsarbete, i vilket alla förr eller senare ströko med i lungsot. Det var knappast någon filhuggare som nått över åldern trettiofem år - efter den tiden var det icke långt till graven. Detta visste de även och togo därför dagen som den kom, levde för stunden, svulto och foro illa till deras timme slog.

Man brukade supa mycket på denna fabrik, måndagar, tisdagar och onsdagar voro de vanliga supdagarna, men resten av veckan ägnades åt ett vanvettigt svettarbete. Arbetarna misshushållade med sig själva, men de begrepo icke bättre. De voro struntar och suddar som slarvade bort sitt liv. Men herre gud, tänkte Magnus förlåtande, vad skulle de annars göra i den allmänna tristessen!"

Utdraget har gjorts av Kjersti Bosdotter, Svenska Metallarbetareförbundet, mer finns här.

Det var sådana förhållanden arbetarrörelsen reagerade på, det var i den verkligheten det blev nödvändigt att bygga folkets hus och skapa sina egna mötesplatser. En historiskt unik och aldrig tidigare skådad byggnadstypologi uppfanns, en historiskt underifrån formad byggnadsrörelse växte fram:

"Det går att dela in Folkets hus i tre generella tidsepoker. Den första från förra sekelskiftet sträckte sig fram till mitten av 1920-talet. Det var en period som präglades av pionjäranda och kämparglöd för alla inblandade i uppförandet av ett Folkets hus. Ett Folkets hus från den här tiden är ofta ett mindre trähus med sal, kök och liten möteslokal, beläget en bit utanför själva samhället. Markägarna ville inte alltid sälja mark för arbetarnas syften.

Den andra stora epoken i Folkets hus historia handlar om den etablering som skedde i mitten av seklet. Oavsett om Folkets husföreningen nu uppförde sitt första eller andra hus så gjordes det ofta med ritningar från etablerade arkitektkontor och med stora satsningar på biografverksamhet. Folkets hus finns till för nöje, bildning, föreningsliv och politisk mötesverksamhet. Husen och lokalerna blev allt mer specialiserade för sina nyttjares behov."

Både arbetarlitteratur och sammanställningar av arbetarhistoria löper idag risken att framstå som lätt dammiga anakronismer. Ja, de kommer verkligen från en annan tid, men det är en tid som inte är så fjärran som man kan tro och en tid som på många sätt befann sig närmare framtiden än vad vi gör idag. När arbetarna byggde egna hus byggde de också verktygen för förändring. Ur de samtal och de beslut som utvecklades i husens samlingslokaler föddes den nya världen och det moderna samhället.

Mölnbo Folkets Hus och Park, Södertälje (1922)

Hallunda Folkets hus (1985-86) Arkitektur-Studio AB Jacek Kwetczer och Kristina Johansson

Märsta Folkets Hus, Sigtuna

Rönninge Folkets Hus, Salem

Läs också: Angelica Svensson om Parkpionjärerna

Andra bloggar om: politik, arkitektur, historia