En så kallad kritiker

Wim Duisenberg med Europas barn

Först ett bloggtips: Europaparlamentet talar, återkommer med kommentar om den sist i postningen.

I helgen hörde jag den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Anna Hedh tala om hur det är att sitta som EU-kritiker i EU-parlamentet. Anna Hedh är säkert en hedervärd person, hon sade sig stå till vänster inom socialdemokratin och hon blev uppkryssad i EU-parlamentsvalet från sista plats på (s)-listan till tredje. Därför att hon var listans enda EU-kritiker. Notera: kritiker, inte motståndare.

I sitt anförande gjorde Anna Hedh tydligt att hon var upprörd över EU:s flathet i Israel/Palestinakonflikten, att hon var motståndare till TV-direktivet som kommer öppna upp för reklam till barn i Sverige, att hon ville se ett starkare konsumentskydd och att hon arbetade för sänkta införselkvoter på alkohol.

Bra saker. Men ändå beklämmande. De så kallade EU-kritikerna är möjligen farligare för friheten och demokratin än vad EU-forikerna själva är. Anna Hedh berättade om hur hon, tillsammans med andra kritiker, uppnått små segrar i EU-parlamentet, en del dåliga skrivningar har strukits ur dokument och en del viktiga paragrafer har tillkommit. De har åstadkommit förbättringar och fått till ”acceptabla kompromisser”. Ibland har de gett kommissionen på nöten och återremmiterat direktiv.

Jättebra. Inte.

EU-kritiker måste vara de mest lurade av alla i det där parlamentet. Tror att de bromsar och styr åt annat håll något, samtidigt som de spelar efter spelregler som skrivits av EU-anhängarna och enadst reagerar på en agenda som författats av eurokraterna i kommissionen. Det avgörande i politisk kamp är inte om man uppnår förskjutningar i ett liggande förslag, det avgörande är vem som lägger förslagen och från vilken utgångspunkt det sker. Och det gör EU-kommissionen, med ensamrätt och med utgångspunkt från sitt uppdrag att ständigt stärka EU-bygget.

EU-parlamentet är ett skenskådespel, en demokratisk fars med uppgiften att skänka legitimitet till systemet. Där har ”kritikerna” en särskild instrumentell funktion, de får slåss för små marginalförskjutningar i direktiv och vinna små pyrrhussegrar, som framstår som stora segrar för dem själva efter att de vankat i veckor mellan kommittémöten och textförhandlingar. Sen kommer de hem och berättar att ”EU är rätt dåligt, men det går att förändra för den som jobbar tillräckligt hårt” och vi får bilden av att ja, förändring är möjlig! - när det bara är ytrörelser vi ser, skillnader i tempo men aldrig, aldrig i riktning.

Bloggtipset: jag hittade via Tom Carlsson till den mycket läsvärda bloggen Europaparlamentet talar. Vem som är avsändare svävar jag i okunskap om, men det är en skarpt skriven medborgarjournalistisk gärning. Skribenten gör det som ingen annan svensk media gör: tar europaparlamentet på allvar, skriver om det som sägs i dess kammare och finner att, när man skrapar bort det europanationalistiska lullullet så blir det inte så mycket kvar. Tyvärr verkar bloggen avsomnad, men det finns mycket bra i arkivet.

Andra bloggar om: politik, EU