07 november 2006

Gråhet är vår arvedel


Idag försvann de sista löven från träden här utanför, nedryckta av blåsten som drar in från havet. Den gick lite för fort, den här hösten. Men gråheten som nu väntar är inget att gömma sig för, den gör oss också till de vi är, den är en del av vår hitoria och en oundviklig del av vår framtid. En dag som denna, med en regering som denna, håller jag i Svante Foersters dikt "I detta land, kamrat" från 1976 som en värmande, manande kampnäve. Dikten i sin helhet (nedan följer bara första strofen) finns publicerad med peronsliga kommentarer hos Enn Kokk.

I detta land, kamrat

Grey is beautiful och
gråhet är vår arvedel: gråhet
är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå.
Det finns rentav ett ord för detta.
Den grå massan.
En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid.

Grey is beautiful och
det finns faktiskt en skönhet i Svenska
Kommunalarbetareförbundet.
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Gråa är också de hus på slätten utanför Murmansk där man i glad sovjet-anda installerade traktens renägare. Bjärt kontrasterade deras pärlbroderade blå-röda-gula dräkter mot betongen. Till slut mattades färgen. Livsslakt i dess förfining!

/Approx sa...

Instämmer, vidriga övergrepp var det, precis som Sveriges behandling av sin urbefolkning.