Årets arbetarparti slår till igen

Många har skrivit om förra veckans mest absurda nyhet: moderaternas eftervalskampanj, där ”Sveriges bästa arbetare” skall utses och vinna en lunch med Sven-Otto Littorin. En enkel kille eller tjej ur populasen kommer få chansen att åka till Hufvudstaden och äta riktig mat innanför tullarna. Vicken grej!

Det mesta om ämnet är kanske sagt vid det här laget. Kerstin Berminges illustration är på pricken och Faktum tornerar väl att verkligheten överträffade dikten.

Men ändå, några funderingar. En ständigt pågående och nödvändig diskussion inom arbetarrörelsen (eh, alltså den riktiga arbetarrörelsen) är hur brett arbetarklassen bör definieras. Den marxistiska tolkningen är att arbetarklassen ska förstås i en strikt ekonomiskt betydelse, hit hör alla de som säljer sin arbetskraft, det vill säga lönearbetare av olika slag, med undantag för de som av materiella skäl har sina direkta lojaliteter hos kapitalägarna. Andra, snävare tolkningar, vill göra gällande att lönearbetarna är skiktade i flera nivåer, där den egentliga arbetarklassen stannar vid LO:s gränser, ungefär. En del gör än snävare definitioner än så. Utanför arbetarrörelsen vill man gärna låtsas som att arbetarklassen inte längre existerar som majoritetsklass:

”I våra samhällen utgör den nya medelklassen ca 70% av medborgarna. 20% utgörs av låginkomsttagare och fattiga medan 10% tillhör den rika delen”

Det sade Jacques Delors när han ännu var ordförande i EU-kommissionen.

Moderaternas kampanj är ett intressant, om än lite svårtolkat, inlägg i diskussionen. Men de verkar inte riktigt ha bestämt sig. I Svenska Dagbladet slår Per Schlingmann ett slag för en bredare klassdefinition, där arbetare är alla som ”arbetar och uppbär lön”:

”Vi menar att en arbetare i dag är en som arbetar och uppbär lön, och vill uppmuntra och synliggöra de människorna.”

På moderaternas hemsida, antyds det å andra sidan att arbetarklassen är ett smalt skikt som består några ”hundratusental” personer:

”Runt om i Sverige arbetar och sliter hundratusentals människor varje dag. Nu är det dags att uppmuntra åtminstone en av dem lite extra.”

Ska bli spännande att se var politbyrån i nya arbetarpartiet landar tillslut.

Juryn som skall utse Sveriges bästa arbetare väcker naturligtvis särskilt intresse. Den består av:

Jan Ericson, riksdagsledamot (m) och f.d. fackligt aktiv i SACO.

Per Schlingmann, partisekreterare (m).

Helena Riviére, riksdagsledamot (m), bokförläggare och skribent.

Ninni Markow, organisationskonsult och legitimerad psykolog.

Notera att de har lyckats hitta en facklig företrädare. En före detta visserligen. Från SACO! Så djupt folkligt.

Per Schlingmann är moderaternas ”kommunikationschef”, mannen bakom konceptet ”nya arbetarpartiet” och antagligen den idiot som kläckt den här vansinniga tävlingsidén. I en GP-intervju förra året formulerar Schlingmann den ambition som nu resulterat i tävlingen om folkets hjäte:

”Om vi kan möta väljare i mer otraditionella moderata miljöer vore det väldigt intressant för oss.”

Som kommunikationschef har Per Schlingmann varit uppmärksam på ”detaljer” som formar bilden av det nya ”arbetarpartiet”. I en artikel från Almedalen i somras slår han fast att talarstolar ska vara i plexiglas:

”Fredrik Reinfeldt hade en pulpet i genomskinlig plexi att luta sig mot.
- Det ska vara enkelt. Jag har aldrig förstått varför du ska ha en massa trä mellan dig och din publik. Du vill ju nåt ut, säger Per Schlingmann”

Helena Riviére är ”bokförläggare och skribent” på Den Nya Välfärden. Hon är ingen litterär gigant om man säger så, jobbar mer i Per Ahlmarks anda med återkommande genomsura attacker på bidragstagare och bidragsfuskare. Angående arbetares bristande framtidstro har hon följande att säga i en krönika:

”En annan fråga gällde folks tro på sin förmåga att förbättra för sig. Klättra socialt. Halva skaran av totalt 1 037 intervjuade trodde att de skulle stå kvar på samma nivå om fem år. Var fjärde egenföretagare trodde till och med att det skulle gå utför. Halva Sverige i åldrarna 16 år och äldre tycker sig alltså inte kunna påverka sina liv med egna insatser. Det är rätt deprimerande. Folk är så hårt inskruvade i staten att de inte ens tänker tanken att kunna arbeta sig upp med hederligt arbete. De går som oxar runt ett drivhjul i samma spår år efter år och det finns ingen väg ut.”

Men, lugn Helena Riviére kom in i riksdagen det här valet och förändring är på gång:

”Nu är jag riksdagsledamot för moderaterna och min uppgift är att göra Sverige till ett bättre land att leva i. För alla. Färdriktningen är klar: att strama åt och att UPPMUNTRA.”

Den sista juryledamoten, Ninni Markow jobbar med ”Coaching”, ”individuellt utformade karriär- eller utvecklingsprogram”. Hon är också väldigt duktig på ”emotionell kompetens”, och det kommer nog bli hennes roll i juryarbetet att vetenskapligt fastställa vem som är Sveriges bästa arbetare:

”Emotionell kompetens går att mäta - måtten är dynamiska vilket innebär att de förändras över tid och går att utveckla. Man kan dela in resultaten i 5 EQ-områden - och 15 olika förmågor.”

Avslutningsvis: Det här med lunchen är faktiskt himla smart. Moderaternas strategi inför valet gick ut på att, med deras egen formulering, ”vinna den centrala zonen”, att övertyga inflytelserika tyckare där "makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns".

Sveriges bästa arbetare måste rimligen höra till den centrala zonen inom arbetarkollektivet. Sven-Otto får därför ett utmärkt tillfälle till att - vältalig, som alltid - övertyga denna ledande arbetare om Sanningen. Därmed får de in en fot bland arbetarna och som ringar på vattnet sprider sig, från den ledande arbetaren ut bland massorna, ryktet om arbetarnas nya parti. Och om den utsökta Kaviar och hummer som serveras på Operakällaren. För den som håller käften och överträffar kvoten.

Andra bloggar om: politik, moderaterna, årets arbetare, hybris, littorin