Borgerlig kulturpolitik: tillbaka till forntiden

Queensland Art Gallery, Brisbane, ritat av Robin Gibson 1982

Vi hade anat det länge, men... när den nya regeringen beslutade att avskaffa det fria inträdet till statliga muséer blev det helt uppenbart, om det inte varit det förr, att det dolde sig en varg i fårakläderna.

Reformen är, som många har skrivit om, och som berättas utförligare på protestsidan, en formidabel succé:

”Enligt Kulturrådets utvärdering ökade publiktillströmningen vid de statliga museer som slopat inträdesavgiften 2005 med hela 2.9 miljoner besök motsvarande 159 procent jämfört med året innan. [...] Museipersonalen kan också vittna om en breddad publik och många förstagångsbesökare.”

Detta till den för statskassan minimala kostnaden av knappt 100 miljoner kronor. Få kulturreformer kan ha varit lika lyckade som just denna.

Succén till trots skall det fria inträdet, av ideologiska skäl, nu avskaffas. Beslutet är inte bara demokratiskt beklagansvärt – en tydlig signal om att kulturen och kulturarvet (vår nationella kanon, eh, Cecilia?) inte tillhör alla – det är också, ur muséernas och statens egen synvinkel, ett rent idiotiskt, självmordsbenäget, självmål.

Verkligheten är krass: skall muséerna i framtiden överhuvudtaget ha någon samhällsrelevans och vara något annat än pampiga, kostsamma prylarkiv, då måste barriärerna, kostnads- och kulturbarriärerna, mot det omgivande samhället rivas.

För: 1900-talets muséer var institutioner. 2000-talets muséer måste, i brist på ett bättre ord, vara nätverksnoder.

En institution karaktäriseras av att den tydligt skiljer ute från inne, innanför dess väggar upprätthålls en särskild ordning som bara kan nås via en inträdesbiljett. Biljetten och den allvarlige vaktmästaren i biljettluckan syftar till att inpräta bilden av institutionen som någonting speciellt. Hit kommer inte vem som helst, minsann. Någonting man besöker ibland, vid särskilda tillfällen, med familjen.

En nätverksnod, å andra sidan, karaktäriseras av att den får sitt värde och sin attraktionskraft ur den trafik den genererar. Trafiken, i det här fallet muséets besökare, ökar nodens attraktion och drar i sin tur till sig ny trafik. För nätverksnoden måste barriärerna vara så låga som möjligt, den skall helst besökas ofta, till vardags, närsomhelst och hursomhelst. Därför blir vi numera påprackade alla dessa gratistidningar på stan. Därför att de behöver oss. De behöver många läsare för att sälja annonser, det är lönsammare att ge bort tidningarna än att försöka sälja dem.

Rasmus Fleischer berör den här förändringen i en rapport från ett seminarium med Bruce Sterling på Moderna Muséet (sic!) i somras:

DeviantART togs som exempel på något som har framtiden för sig, utan att utmärkas av bra konst. Miljontals användare postar sin digitala bildkonst där. Bruce Sterling framhöll hur det i onlinebutiken går att beställa ett exklusiva canvastryck med valfri bild upplagd av en användare – och betala med den egna valutan Deviantcash. Eller köpa ett pussel eller en kopp. Reproduktionen är helt integrerad. Jämför med konstmuséernas avgränsade små butiker med förlagsgodkända färdigpacketeringar. Varför skulle en ung konstnär egentligen söka sig till gallerivärlden?

Flickr, “web 2.0-rörelsens älsklingsbarn”, fick sig däremot en rejäl utskåpning. Fall inte för frestelsen att sugas in i dess fototsunami, varnade Bruce Sterling. Bli inte förförd, men förstå arkitekturen – för aldrig förr i historien har så många bilder samlats i ett enda sammanhang. Här bjöds det på en sarkastisk betraktelse över språket på Flickr.com. You! People! Invite! I själva verket, menade han, säger Flickr “kom och jobba gratis för oss”. Och vi kan vara ganska säkra på att muséer och konsthallar kommer att lockas till frenetiska misslyckade försök att efterlikna fenomenet. Deltagandet kommer att överbetonas: “YOU! YOU! YOU! YOUR MUSEUM! YOUR, NOT OUR! YOU! INTERESTINGNESS!”

Ja, kanske kommer en del försök att öppna sig misslyckas. Det hänger på curatorernas intresse och integritet. Men att inte riva barriärerna är att erbjuda en läggmatch.

Bit för bit lämnar vi den industriella eran och inträder i den kreativa. Det är kanske floskel men det är också ett faktum. Här gäller det att hänga med: ju billigare informationsinhämtning och - i synnerhet – informationsutbyte är, desto snabbare kommer den nya ekonomin att växa.

Och muséerna, vill de vara med och spela en roll i framtiden, då kan de inte sitta inlåsta i institutionernas stela form bakom sällanköpsbiljettens barriärer.

Den nya regeringen backar in i framtiden med medlemskortet till Rotarylogerna i bröstfickan. I mina ögon så verkar de, trots att de kommit ut som vargar, fortfarande ha något fåraktigt över sig.

Andra bloggar om: politik, alliansen, muséer, kulturpolitik, Richard Florida