22 november 2006

Nytt krismedvetande

Ansvar är ett användbart ord. Det kan användas för att brännmärka små systemkritiska partier som vill sitta i regering, utan att systemkritiken behöver bemötas i sak: ”ni är inte mogna att ta regeringsansvar”. Ansvar kan också användas som försvar för en politik som gynnar en liten elit. Stålbadspolitiken, Göran Perssons bantning av den offentliga sektorn var ett ”ekonomiskt ansvarstagande”.

Jomän, det har fungerat förr. Luthers skugga faller över oss alla. Ingen vill utpekas som oansvarig, vi vill alla visa oss vuxna och mogna att ta ansvar.

Rekord i ansvarstagande slog nog den socialdemokratiske tjänstemannen, tidigare statssekreteraren (82-88), Per Borg (?) igår på DN-debatt, då han argumenterade för att socialdemokraterna borde ta initativet till en blocköverskridande ”reformering” av socialförsäkringssystemen och vårdsektorn i linje med den som tidigare drabbat pensionerna. Det flitigt anförda kodordet var ökat ”medborgaransvar”, vilket, om vi lyfter på nyspråkets silkesridå, är detsamma som egenfinansiering. Ökad ojämlikhet, sänkta ersättningsnivåer i de kollektiva försäkringarna, försämrad välfärd…

Varför är då det nödvändigt med ökat medborgaransvar i socialförsäkringarna? Per Borg ger en bakgrundsbeskrivning:

”Den process som nu pågår för att reformera socialförsäkringarna är ett led i en långsiktig anpassning av svensk välfärdspolitik till en ny ekonomisk och social verklighet. Den anpassningen inleddes i skuggan av 1990-talskrisen. Då gavs politiken en ny inriktning. Ett ökande ansvar började läggas på medborgarna samtidigt som det offentliga engagemanget minskade. Beslutet om nytt pensionssystem innebar att det offentliga ansvaret för medporgarnas pensioner begränsades. Bostadsförsörjningen överlämnades till marknaden. Förmånsnivåerna i de offentliga försäkringssystemen sänktes.”
Låt mig påminnna: Per Borg är socialdemokrat. Socialdemokraterna, arbetarpartiet, bildades och har länge haft folkets stöd för att åstadkomma jämlikhet och omfördelning av resurser. Vägen dit har gått via offentliga transfereringar och generell välfärd. Den utveckling som Per Borg beskriver är just den utveckling som socialdemokraterna under hela sin existens har slagits emot. Men Per Borg är inte den sortens socialdemokrat som bryr sig om sekelgamla värderingar, ideologisk barlast, istället argumenterar han för att ”medborgaransvaret” måste öka:
”Denna omfördelning av ansvar har fortsatt och kommer att fortsätta. [...] Medborgarnas krav på välfärdssektorn ökar snabbare än vad som är möjligt att tillgodose genom offentliga insatser. Den konsumtion vi värderar högst – vård, omsorg och utbildning – består av tjänster som är särskilt kostsamma att producera, och vi har valt att finansiera dem med skatter. Det skapar ett ökande gap mellan krav och möjligheter. Önskar vi mer och bättre tjänster utan att förändra de offentliga systemen måste skatterna höjas.

Men möjligheten till höjda skatter är redan uttömd. Skatteinkomsternas andel av BNP har i stort sett varit oförändrad sedan 1980-talet. Det är skälet till att politiken gavs en inriktning mot ökat medborgarnasvar redan under 1990-talet.”
Vi är, som nation, rikare än någonsin. Ändå argumenterar Per Borg för att vi inte längre har råd med samma välfärd som förr. Men han säger inte att vi ska ha mindre vård, omsorg och utbildning, vad han säger är att de inte längre kan finanseras via skatten utan istället måste finansieras via privat sparande. Därför att ”möjligheten till höjda skatter redan är uttömd”.

Här har uppenbarligen privatiseringsdefaitisternas världsbild trummats in så väl att det räcker med en bisats för att avfärda den generella välfärdens väg som omöjlig. Och det är klart, tror man att skatten inte längre kan höjas så finns det inga alternativ till ökat ”medborgaransvar”.

Men visst sjutton kan skatterna höjas! Att skattens andel av BNP legat stilla sedan 1980-talet beror inte på en naturlag, det beror på att de ledande politikerna har hetat Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ann Wibble, Göran Persson, Björn Rosengren och Per Nuder, personer som alla har trott på och underkastat sig en monetaristisk världsbild.

I takt med att industriproduktiviteten fortsätter att stiga och BNP växer med 2-3% årligen, kan skatternas andel av BNP öka utan att det privata konsumtionsutrymmet krymper.
Ett räkneexempel:

Värdet av en arbetad timme i privat sektor ökar från ett år till nästa från 100 kronor till 105 kronor. Samtidigt höjs skattekvoten från 45% första året till 46%.

Första året betalar vi alltså 45 kronor i skatt och har kvar 55 kronor i plånboken för privat konsumtion.

Andra året betalar vi, med den höjda skattesatsen, 48,3 kronor. Men kvar i plånboken har vi ändå 56,7 kronor. Alltså mer pengar än vad vi fick kvar året innan.
Skatterna inte bara kan höjas, de måste höjas om välfärdstjänsterna skall hänga med. Produktiviteten inom den alltmer automatiserade industrin ökar snabbare än inom vård, skola och omsorg som är tjänsteintensiva och omöjliga att effektivisera i samma utsträckning. Vård-skola-omsorg kommer därför fortsätta att bli relativt dyrare att producera. Men: det innebär inte att de blir dyrare, det innebär att de blir relativt dyrare. Därför att något annat blir billigare och billigare. Bit för bit frigörs resurser från industrin för att låta den offentliga och privata tjänstesektorn växa. Precis som en gång skedde från jordbruk till industri när jordbruket effektiviserades.

Per Borg gömmer sig bakom förment ekonomiska resonemang som implicerar en ”nödvändighet” att reformera ”de perversa” sjuk- och socialförsäkringar för att ”undvika en kris”.

Ärligare hade varit att säga som det är: framtidens sjuk- och socialförsäkringar kan, precis som gårdagens, ombesörjas antingen i privat eller offentlig regi. Valet av finansieringslösning är helt och hållet en fråga om värderingar och intressen. I arbetarklassens intresse ligger ett fortsatt stort offentligt engagemang, det är bara så vi kan få tillgång till vård på lika villkor. I överklassens intresse ligger möjligheten att minska det offentliga ansvarstagandet, för att kunna sänka skatterna och istället köpa sig privata särlösningar.

Ur detta val genereras två olika samhällstyper. Antingen ett samhälle där tillväxtens välstånd kommer en liten minoritet till del medan majoriteten får det sämre, eller ett samhälle där tillväxten växlas in i en generell välfärd som kommer alla till del via kollektiva försäkringslösningar.

Samma val stod vi inför i industrialismens barndom. I Sverige valde vi den gången, tack vare den tidens socialdemokrater, jämlikhetens väg och den svenska industrins framgångar blev en del i uppbyggandet av välfärdsstaten. Nu odlas sedan femton år ett nytt krismedvetande för att lägga om kursen och tvinga fram ett nygammalt klassamhälle.

I det krismedvetandet har ljusröda karriärsossar alltid spelat en avgörande roll. Per Borg faller väl in i den traditionen.

Och, med vittring på blod och framgång rusar andra pellejönsar fram för att understryka budskapet och dra de, givet problembeskrivningen, enda möjliga slutsatserna. Så byggs hegemoni för en sjuk politik.

Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Kerstin sa...

Det här är egentligen bara ett steg vidare, sedan den förra borgerliga regeringen, som avskaffade det mesta av den medarbetar- och studentdemokrati man hade vid universiteten, och gav all makt tillbaka till professorerna. Det var varit betydligt mer demokratiskt på universiteten dessförinnan.
Så jag kan inte säga att jag är förvånad, men som Dan Josefsson påpekar i sin artikel i AB häromdagen, det handlar helt enkelt om att montera ner demokratin, på alla nivåer i samhället, nu när den ekonomiska makten är identisk med den politiska och man har majoritet i riksdagen.

Per S sa...

Kan bloggens ägare då möjligen tala om vilka skatter (utöver mat- och kulturmoms samt fastighetsskatt) som skulle kunna höjas utan att ge upphov till mindre arbetade timmar, mindre sparande eller mer skatteflykt och dito fusk?

Annars är påståenden som att skatten visst kan höjas bara tomt prat.

/Approx sa...

Per: Sverige har som bekant betydligt högre skattenivåer än många jämförbara länder, utan att fördenskull uppleva någon skatteflykt i stor skala. Skattemoralen i Sverige är tvärtom hög. Därför att skatteverket är effektivt och därför att skatterna ger någonting tillbaka.

BLIR skatteflykt ett större problem får väl lagstiftningen anpassas så att kryphål täpps till. Det är en teknisk fråga.

"Mindre arbetade timmar" --> En höjd skattekvot är, precis tvärtom, ett incitament för att hålla uppe mängden arbetade timmar. I takt med produktivitetsutvecklingen räcker det med färre arbetstimmar för att åstadkomma samma produktionsresultat som tidigare, istället för att folk växla in hela resultatet i arbetstidsförkortningar eller företagen växlar in det i höjda vinster kan skattehöjningar växla in produktiviteten i utbyggd service i vård- och tjänstesektorn. Det har vi gjort under 1900-talet. Varför skulle det nu, plötsligt, vara omöjligt att fortsätta på den vägen? DET är tomt prat.

"Sparandet" --> Ett alltför högt sparande är inte bra. Pengarna ska röra på sig.

"Fusket" --> Kraftigt höjda straffnivåer för ekonomisk brottslighet vore en bra början. Statuera exempel mot smitare.