Villkorade rum

Foto: Andreas Nilsson
Sociologen Karen Sternheimer återger i en läsvärd artikel en lista med småpåviga uppföranderegler från en typisk amerikansk shoppingmall. Regelverkets syfte är uppenbart: att hålla borta grupper som antas kunna inverka negativt på konsumenternas shoppingdelirium.

Affärsidkarna förbjuder såväl ”opassande klädsel” som politiska aktiviteter inne i anläggningen. Flera punkter fokuserar direkt på tonåringar. Enligt uppföranderegel nummer två får ”minderåriga inte kontinuerligt samlas i grupper större än fyra” och punkt tre kräver att alla besökare ständigt bär en identifikationshandling.

Att det påminner om regelverket i militärdiktaturer är blott ett olyckligt sammanträffande. Vi lever ju i den fria världen.

Trivselregler. Foto: Karen Sternheimer

Karen Sternheimer konstaterar i sin artikel att tonåringar brukar ses som ett potentiellt problem i handelsanläggningar, men att just handelsanläggningar samtidigt många gånger är den enda ”offentliga” plats utanför hemmet där ungdomar kan träffas, i synnerhet under vinterhalvåret.

Under efterkrigstiden har galleriorna och köpcentrumanläggningarna exploderat i antal. I synnerhet i USA, men också här i Sverige. Det rör sig om offentliga rum i bemärkelsen av rum som vi brukar kollektivt, men det är strängt villkorade offentligheter; de inbjuder inte till och lämnar inget utrymme för att formulera kollektiva identiteter eller mobilisera till gemensam handling.

Karen Sternheimer citerar Harvardhistorikern Lizabeth Cohen som i boken A Consumers' Republic: The Politics of Mass Consumption in Postwar America beskriver hur offentliga samlingsplatser successivt privatiserats, vilket lämnat färre platser öppna för protester eller politiska aktiviteter. På den vägen har amerikanerna kommit att betrakta sig själva i högre utsträckning som konsumenter, som objekt för marknadsföring, och allt mindre som medborgare, som politiska subjekt.

Men om nu det fysiska rummets offentlighet under efterkrigstiden blivit alltmer kringskuren av begränsningar kanske sociala nätverksplatser på Internet kan öppna nya offentliga rum? Det för demokratin helt livsviktiga offentliga samtalet har utan tvivel expanderat och (åtminstone i någon utsträckning) dyrkats upp, med de sociala mediernas framväxt. Om köpgallerior försvårar organisering så har sociala plattformar som Facebook istället visat sig vara språngbrädor för organisering och mobilisering. Aldrig har det varit lättare att uppvigla politiskt likasinnade för en gemensam sak än över Facebooks infrastruktur för att bilda grupper, bjuda in tilll arrangemang, sprida kampanjnyheter etc.

Men när det bränner till är Facebook ett lika villkorat rum som handelsanläggningarna. Det fick Carl Johan Rehnbinder, som bland annat är riksdagskandidat för Piratpartiet, uppleva för några dagar sedan. Några bilder med för mycket naken hud ledde till att både Carl Johan och Jennie Rehnbinder fick sina konton raderade – utan förvarning. Med det tappade paret samtidigt hundratals kontakter samtidigt som alla deras inlägg i diskussioner, på andra användares profiler, statusuppdateringar osv försvann ur historiken. Som om de aldrig hade funnits.

Kontraktsmässigt borde det vara ganska rakt. Rehnbinders bröt mot någon paragraf i det finstilta och Facebook har säkert rätten på sin sida, rent civilrättsligt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det desto allvarligare. För om Facebook idag i praktiken har blivit den dominerande infrastrukturen för social nätverkskommunikation och ett centralt verktyg för social och politisk organisering, då är en avstängning i praktiken en inskränkning av möjligheterna att delta i offentligheten.

Man kan, utan att vara vidare djärv, utgå från att vi framöver kommer att sköta allt större del av våra sociala kontakter över nätet. Det är på Facebooks trottoarer vi går när vi ska över och träffa grannen och konspirera mot regeringen. Det borde därför vara en politisk fråga vem som kontrollerar infrastrukturen och därmed äger makten att sätta villkor och skriva regler för tillträde och deltagande.

Idag kontrolleras, övervakas och styrs detta alltmer fundamentala samhällsrum av ett fåtal privata aktörer. Aktörer som dessutom, som i Facebooks fall, har sitt huvudkontor i USA, vilket innebär att regelverket genomsyras av en kristen moralism.

Idag tvingas varje facebookanvändare avsäga sig diverse rättigheter i ett kontrakt som inte är öppet för förhandling. I ett demokratiskt samhälle borde det vara tvärtom; det borde naturligtvis vara Facebook som tvingades underkasta sig politiskt beslutade villkor för att alls ha rätt att ha några trafikanter på sina vägar.

Idag ändrar Facebook återkommande och helt egenmäktigt i sina användarvillkor och sin kodstruktur. Förändringarna som påverkar miljontals människors interaktionsmöjligheter och – i praktiken – är en form av handgripligt lagskrivande – i bemärkelsen styrande spelregler. Det borde naturligtvis vara tvärtom: Facebook får bara ändra användarvillkor och kod efter att användarna godkänt det.

Den som kontrollerar de offentliga rummen och villkorar tillträdet till de kritiska gränssnitten sitter på stor makt. Det är en position som genom historien gång efter gång byggt både inflytande och offantliga rikedomar. Det är en farlig position att släppa den politiska, demokratiska, kontrollen över.

Carl Johan Rehnbinder och Rick Falkvinge funderar över om det inte är dags att idag bygga upp distribuerade sociala nätverksplattformar med samma interaktionsfunktionaliteter som Facebook (och motsvarande), men där deltagande- och tillträdesvillkor inte kan kontrolleras centralt, en form av svärmstruktur för sociala nätverk. Det är en god idé, men min gissning är att situationen med sådana alternativ ändå riskerar att likna läget i den analoga världen: det finns alternativ och öppna allmänningar utanför de privata köpcentrumen, men majoriteten går ändå in där det är mest bekvämt, varmt och säkert, på the Mall. Trots att offentligheten där är villkorad.

Och dit majoriteten går är det mycket svårt att inte tvingas gå då och då för oss alla.

Därför krävs det mer än att bygga alternativa plattformar: vi måste ta den politiska tjuren vid de ömmande intressehornen och göra upp med den makt som privat kontroll av rum som är centrala för vår yttrande- och rörelsefrihet idag medför.

Alternativet till de villkorade offentligheterna kan inte bestå i att vända ryggen till platser som Facebook och Nordstan, utan att ta kontrollen över dom. För, som Lars-Mikael Raattamaa en gång observerat, det måste erkännas att dessa platser också är offentligheter:

”Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är [en exkluderande process]. Att en offentlighet är möjligt här och endast här. Därav följer våra ständigt återkommande braskande rubriker: Stadens torg tas över av Köpcentrum. Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget är just en sådan kvalitativ avgränsning av vad som erkänns som offentlighet. [...] Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.”

Raattamaa pekar på risken att genom att ta en specifik sorts begränsade offentligheter (vanligtvis kodade i den traditionella formen av gator i innerstaden) i försvar, tar vi i själva verket ett steg tillbaka och låter andra platser och kulturella praktiker definieras som icke tillhörande det offentliga rummet. Genom att istället erkänna alla platser där människor vistas som offentligheter kan vi också ställa krav på att de fungerar som sådana bör fungera.

En skissartad idé till hur detta kunde ske är genom att lagstiftningsvägen erkänna och ge ett särskilt skydd åt defacto-allmänningar.

Tanken är denna: Då en IRL eller URL-plats genom människors användande i praktiken övergår från att vara privat till att fungera som en allmänning eller fylla ett centralt samhällsbehov, då träder särskilda bestämmelser in som garanterar fritt tillträde och yttrandefrihet, som fordrar en demokratisk styrning av platsen och som också, i vissa fall, skulle kunna innebära att skattemedel kan skjutas till för att säkra platsens fortbestånd och utveckling. Vemsomhelst kan närsomheslt åberopa och få prövat om en plats är en allmänning och frågan ställs mot ett antal villkor på en checklista. Härmed upphävs inte den privata äganderätten, men dess konsekvenser modifieras, på samma vis som markägande alltid modifieras av markanvändnings- och planbestämmelser i syfte att tillgodose det allmännas bästa.

Kanske kunde små maktpyramider här och var på så vis vändas uppochner och de platser där vi vistas som mest övergå från att vara miniatyrdiktaturer till att bli verkligt öppna och demokratiska rum. På kuppen skulle såväl köpcentrum som ansiktsböcker bli både bättre och mer attraktiva.

demokrati, internet, facebook, nordstan, offentliga rum

Förtätning i praktiken

I dagens DN (inte på nätet) finns en artikel om koloniområdet Klockelund och det närliggande sportstugeområdet vid Larsboda strand i Farsta i Stockholm, som båda snart skall läggas under utvecklingens yxa. Enligt det planprogram som just varit ute på samråd vill Stockholms stadsbyggnadskontor riva befintliga sportstugor (som står på ettåriga arrendekontrakt) och omvandla den unika strandnära ekskogen till en ”tät och kvarterslik struktur” med ”förutsättningar för publik verksamhet i form av caféer, butiker, samlingslokaler, kulturinrättningar” och ”intressanta och spännande bostäder som drar nytta av de exklusiva fördelar som är utmärkande för området, tex sjönära boende.”

Sportstugeområdet och kolonilotterna vid Drevviken växte fram som ett av flera liknande områden på cykelavstånd från större svenska städer efter att lagen om allmän två veckors semester infördes 1938. Under sina 80 år har området förblivit lågexploaterat, med ett åttiotal enkla hus, inte större än friggebodar och utan några staket mellan lotterna. Ett billigt fritidsboende i balans med naturen. Idag liksom igår en möjlighet för fler än medelklassen att få tillgång till kvalitativ rekreation, utan att behöva resa långt.

De här områdena representerar ett av 1900-talets stora civilsatoriska framsteg och de bär samtidigt vittnesbörd om hur helg- och semesteravkoppling kan organiseras på ett långsiktigt hållbart vis. Men Stockholms Stadsbyggnadskonor anser att arbetarna ska åka på charter till medelhavet istället, ett efter ett har småstuge- och koloniområden drivits ut från stan och ersatts med stadsförtätningar. Ibland ges koloniodlarna, som i det här planprogrammet, patetiska erbjudanden om att få en ny placering i en bullrig motorvägsklyka.

Provocerande underexploaterat. Skogklätt berg där de enkla små husen knappt är urskiljbara.

Planprogrammet för Larsboda – Drevviken kan läsas som ett illustrativt exempel på den skepnad som förtätningspolitiken antar i sin praktiska tillämpning. Under skydd av argumentationen att en tätare stad ska vara mer hållbar utplånar stadsbyggarna efterhand alla de inslag i staden som tillfredsställer andra behov än shopping/fika /boende nära shopping och fika. Staden blir härigenom inte mer blandad utan enbart mer enfaldig.

Karta ur planprogrammet

Inte bara billiga och hållbara fritidsområden vräks åt sidan när den täta staden ska fram, stora naturvärden offras också. Av Miljöförvaltningens miljökonsekvensanalys framgår att 50 -55 % av den föreslagna bebyggelsen ligger inom den ekologiska spridningszon som binder samman Tyrestakilen med Hanvedenkilen. Här finns unika ekskogsbestånd med ett antal oersättliga jätteekar och ett ynglings- och spridningsområde för hotade grodarter. Miljöförvaltningen skriver i sin rapport:

”Hela sportstugeområdet hyser ett större bestånd av ek och tall av relativ ung ålder, även om det finns enstaka träd som är äldre. Hassel med förekomst av hasselticka påträffas också inom området. Ekarna inom sportstugeområdet fungerar som spridningsmiljö för eklevande arter och har betydelse för att säkra återväxten av ek långsiktigt inom spridningszonen. En stor del av ekbeståndet påverkas, genom att träd behöver tas bort p g a bebyggelse och vägutbyggnad. Detta minskar spridningszonens yta och kvalitet, som i sin tur försämrar livsförutsättningarna för de eklevande arterna långsiktigt.”

Samtidigt som städerna i miljöns namn utplånar centrumnära gröna och billiga rekreationsmöjligheter och naturmarker, så försöker den växande globala rörelsen av Transition Towns rusta för livet efter peak oil. En sådan omställning/anpassning innebär bland annat att vi istället för att avveckla borde stärka möjligheterna till självförsörjning och minska fjärrberoendet även för den som bor i staden, t ex genom att, tvärtemot rådande inriktning, anlägga fler stadsnära koloniområden.

Foto: Hökarängens friluftsförening

Läs också: Lars Epstein i DN. Upprop mot rivning, Sara Sebelius, ordförande i Hökarängens friluftsförening, i Aftonbladet.

Tidigare artiklar om de hotade mellanrummen och stadsförtätningssträvan: Allmänfarlig ödeläggelse av mellanrummen, Barnstad. Sture Ring har skrivit en utmärkt liten bok om ett liknande hotat arbetarstugeområde på Näslandet söder om Stockholm. Jag recenserade boken i Flamman i höstas. Finns inte på nätet, men boken finns här.

Att definiera mitten

Marika Lindgren Åsbrink har gjort en fri översättning av Sigmar Gabriels kongresstal vid SPD-kongressen i november förra året, då han valdes till ny partiordförande för Tyska socialdemokraterna. Det är ett intressant och starkt tal som ger en indikation om hur ett brutet arbetarparti, nertvingat i sin bakersta reträttposition åter måste börja resonera kring politisk strategi och prövande men inte utan riktmärken rannsaka sin ideologi för att återfå politisk relevans.

Sigmar Gabriel lyfter bland annat hur den tredje vägens socialdemokrati gått vilse i strävan att vinna den ”politiska mitten” och intalat sig att ett sådant erövrande av majoritetspositionen förutsätter att socialdemokratin ger upp sina idéer. Men mitten, säger Sigmar Gabriel, är inget annat än de dominerande idéernas gravitationscentrum, mitten omdefinieras ständig. Att "vinna mitten" förutsätter därför framförallt att vi känner och är tydliga med våra idéer:

”Den politiska mitten definieras inte av inkomst- eller yrkesgrupper och inte heller av en gång för alla fastställda politiska åsikter. Willy Brandts politiska mitt var något helt annat. Den var ingen fast plats utan utgjordes av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället. [...]

SPD:s frågor och svar var emancipatoriska och upplysta och därmed även vänster. Vi fick med oss folket till dessa positioner. Vi övertygade dem och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. SPD hade erövrat den, och det måste vi göra igen.

Konceptet ”den politiska mitten” har dock tolkats på ett helt annat sett de senaste åren. Vi har låtit oss intalas – och med oss många andra europeiska socialdemokrater – att den politiska mitten är något en gång för alla fastställt, något man måste anpassa sig efter om man vill vinna val, istället för att formulera egna svar. Detta är, tror jag, den egentliga orsaken till vår valförlust. Istället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.”

Citaten är hämtade från Marikas översättning. Sigmar Gabriel fortsätter talet med att peka ut utmaningarna för den tyska socialdemokratin, konkreta och fokuserade på ekonomiska och demokratiska realia. Två av punkterna:

”Vilka är då de viktiga inriktningsfrågorna för mig? För det första: Vem bestämmer reglerna för ekonomin och politiken? Krisen i ekonomin har visat oss att marknadsfundamentalismen utgör ett hot mot både jobben, ekonomin och själva demokratin. [...]

Den andra frågan är: Välstånd och möjligheter för många eller bara för några få? Finanskrisen sätter återigen denna gamla fråga på dagordningen. Vem betalar vad? Det handlar fortfarande om fördelning: Vems axlar bär för mycket? Eller tydligare: Vilken inkomst- och rikedomsfördelning är nödvändig för att möta krisen och nå en funktionsduglig ekonomi?”

Resten av utmaningarna och talet på Marika Lindgren Åsbrinks läsvärda blogg!

Det bräckliga II

Venezuelan rescuers load medical equipment onto a plane heading to Port-au-Prince, Haiti, on January 13, 2010 at the Simon Bolivar international airport in Caracas, following a huge quake which rocked the impoverished Caribbean nation, toppling buildings and leaving hundreds of people missing and feared dead. [The Big Picture]

Vi är inte bara som individer, var och en av oss, ständigt utsatta för risken av att vi närsomhelst kan falla och behöva bli uppfångade av vår omgivning för att inte krossas, detsamma gäller också våra samhällen.

Det krävs inte mycket mer än att den tunna jordskorpa som vi bygger våra städer och byar på ruckar lite på sig i sin ständigt kantskavande resa över magmamanteln, så faller vi, allihop. Rörelsen i jordskorpan reser en våg som dränker ett paradis eller skakar en huvudstad till aska och ruiner. Det är svårt att tänka sig någonting mer fruktansvärt än den urskiljningslösa förstörelse en stor jordbävning åstadkommer. Hur orkar man alls starta om när bokstavligen allt som generationer byggt upp mejats till marken? Och vem ska man rösta bort för det som inträffat? Hur förbannad man än är över de tusentals dödade så finns det ingen att vara förbannad på, naturen saknar vilja. Marken är stum.

Därför är det inte så märkligt att en del av ilskan ofta tas ut mot politiskt klanteri efter katastrofen. Och det är i grunden rätt och riktigt, för katastrofer kan man alltid förbereda sig på, även om man inte vet när de inträffar. De politiker som avrustar katastrofberedskapen för att sänka skatten åt förmögna väljarbaser eller satsa på annat trams, de förtjänar att gå när priset för nonchalansen uppdagas.

På Haiti har, liksom i tidigare naturkatastrofer under 2000-talet, mångdubbelt fler dött än vid terroristattackerna mot WTC. Ändå satsar myndigheterna i USA och i länder helt förskonade från terroristhot, mycket mer på sin militära förmåga än på sin civila katastrofhanteringsförmåga.

Haitis möjligheter att själva hålla hög beredskap för en jordbävning med epicentrum mitt i centrala Port-au-Prince är naturligtvis mycket begränsade. Ett av världens fattigaste länder klarar inte det själva. Och så är det ofta, även med rikare samhällen. Man behöver hjälp utifrån när strukturerna fallit ihop. Då är alla svaga.

Men efter naturkatastrofen följer vanligtvis nästa katastrof: hjälpen som inte når fram dit den ska. Hjälpen som är mer intresserad av att se sig själv på nyheterna än av att verkligen ge bästa resultat. Hjälpen som krockar på infarten och blir sittande i varandras bakhasor i köer på väg till olycksplatsen.

Här betalas priset för den globala ignoransen inför de återkommande katastroferna. Bristen på koordinering, bristen på planering och förutseende.

Räddningsoperationerna på Haiti är en logistiskt mardröm skriver SvD. Ja, en jordbävning tenderar ju att ödelägga infrastrukturen, knappast förvånande? Hade världen lärt sig någonting av tsunamin, Katrina, cyklonen i Burma och jordbävningen i Kina 2008 och alla historiens tidigare naturkatastrofer, så borde en standbyorganisation under FN-flagg alltid stå redo med en flotta av luftskepp och fartyg som kunde avsegla inom 24 timmar. De kunde ta sig fram i väglöst land, färdigkoordinerade.

Istället håller vi oss med Nordic Battlegroup och annat fjanteri. Grundlurade jeppar med gevär som sitter redo att rycka ut och skjuta någon när som helst då ledarna fått syn på spillning från ondskans axelmakter. En beredskap till ingen nytta, eftersom den byggts upp för att möta fel problem, ett inbillat hot.

Tiotalet

"Det är möjligt att vi i framtiden kommer att se 00-talet som en utdragen uppmarsch mot en mycket mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp. Men det är också möjligt att 10-talet blir ett årtionde då alternativen började spira ur den jord som nyliberalismen bränt."

Ali Esbati betraktar utsikterna mot 10-talet och framförallt erfarenheterna från 00-talet i en klarsynt analys på SVT Debatt. Jag tror det är en helt riktig sammanfattning av alternativen framöver, det är verkligen antingen eller som gäller nu. Det 10-tal som börjar om några timmar är ett decennium då ovanligt mycket står på spel. Det är åtminstone min spontana känsla inför de förändringar och konflikter vi befinner oss i upptakten till.

Tio korta skiftesspaningar mot decenniet som kommer:

1. Det globala nyliberala projektet är på väg in i en ny fas. Det intellektuella bränslet har förbrukats och finanskraschen förskingrade stora delar av förtroendekapitalet, men de institutionella övertagandena och ekonomiska "frihetsreformerna" sitter ännu i orubbat bo, ovan och bortom kinkiga folkopinioner på nationalstatsnivå. "Marknadsfundamentalismen är fortfarande operativsystem" konstaterar Ali, men det här operativsystemet lutar sig, liksom Windows Vista, inte längre mot några illusioner om att det är den bästa varianten utan blott mot den uppnådda inlåsningseffekten: det finns inget alternativ, motstånd är lönlöst. I praktiken kommer nyliberalismen ideologiskt såväl som praktiskt närma sig den repressiva och konservativa extremhögern. Demokrati, jämlikhet och människovärde kommer under direkt hot. Friheter som yttrandefrihet och organisationsfrihet relativiseras och urholkas alltmer.

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

3. Kring en av superförmågorna pågår redan idag ett avgörande slag: Internet har potential både som ett verktyg för perfekt kontroll, övervakning och indoktrinering och för frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Vilken roll nätet slutgiltigt kommer spela i det mänskliga dramat lär inte avgöras ännu på länge, men 10-talet blir det kritiska decenniet då teknologin sätter sig i en eller annan dominerande konfiguration.

4. Peak Oil passeras och därmed kommer bränslepriset bara fortsätta uppåt, kostnader drivs uppåt hastigt i alla delar av ekonomin. Extrema konsekvenser för de fattigaste länderna, samtidigt som krig om skrumpnande resursbaser hotar. Den postkoloniala exploateringen idag ombesörjd via globaliseringen kommer kompletteras med militärmakt när så behövs. Överklasserna kommer in i det längsta försvara sin rätt till ett fortsatt överutnyttjande av gemensamma resurser.

5. Planeten som sådan rör sig mot en klimatmässig tipping point som, vid sidan av att kasta hela ekosystem över ända och tänja biosfärens självläkande kapacitet till det yttersta, kommer få dramatiska återverkningar på den globala politiska dynamiken. Gränser kommer utmanas av klimatflyktingar och svaret från de som har intressen att skydda kommer vara en hårdare "inre och yttre" gränskontroll - övervakning.

6. Den amerikanska drömmen och vidhängande imperium står vid ett vägskäl. Stigande oljepriser och reaganismens sammanbrott kan mötas genom förnekelse och krigföring för att bevara en ohållbar livsstil eller genom en omfattande omställning och smärtsam anpassning till realiteterna. I vägvalet beseglas den västra hemisfärens öde.

7. Man kan rabbla andra riskabla internationella spännings- och förhoppningszoner länge: utvecklingen i Iran och Israel, Israels aggressiva ockupationspolitik, EMU:s möjliga sammanbrott, spänningen mellan EU och Ryssland som skärps i takt med att EU fortsätter att försöka expandera sin intressesfär österut. Med mera. De storskaliga väpnade konflikternas tid är inte förbi.

8. Kina stiger under 10-talet upp som dominerande världsmakt, seglar om USA i ekonomisk styrka och politisk influens (över stora delar av Asien och Afrika). Risken är överhängande att det är ett Kina som är organiserat i form av en kapitalistisk planekonomi och enpartistat, en modell som både kommer ursäktas och beundras och om möjligt kopieras av eliter i väst.

9. I Europa brunifieras politiken ytterligare, den islamofobiska agendan stärks i takt med att klassperspektivet försvagas och arbetarrörelsen fortsätter att demobilisera sin organisering, propaganda- och tankeverksamhet. Nyfascistiska och postfascistiska partier får regeringsinflytande i alltfler länder och etablerade liberala partier anammar den högerextrema politiken fullt ut. Fascismens råttor växer sig feta i liberalismens ruttna krypgrund.

10. I Sverige är risken överhängande att alliansen vinner valet och, stärkta och brunstiga, fördjupar ansträngningarna att slå in permanenta kilar mellan svenskarna och välfärdssystemen, fortsätta att undergräva förtroendet för den generella välfärden, omvandla skolan till en renodlad sorteringsmaskin och fullföljer generalangreppet mot den fackliga organiseringen.

Detta är bara några av de stora frågor och hot som 10-talet utlovar. Där finns också stora möjligheter och det väntar utan tvivel fantastiska upptäckter och framsteg i det decennium vi står inför, liksom 00-talet bland allt ont även rymde mycket som var positivt och utvecklande. Rentav en del som var politiskt progressivt.

Men huruvida de potentialer som ligger i decenniets krök kan förverkligas eller ej, om decenniet med Alis ord ska bli en "mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp" eller det "årtionde då alternativen började spira", det är en fråga som avgörs genom politisk kamp och organisering.

Det hänger, fortfarande, på vänstern. Ska den svika ännu en gång?

00-talet blev ett mörkt decennium för vänstern och arbetarklassens partier, som mer eller mindre permanent körde fast i två olika men lika hopplösa hjulspår: protest och anpassning.

Protesterna och moståndet var nödvändiga som nödvärn när vi pressats upp mot väggen och måste slåss för vår överlevnad. Vi protesterade i försök att bromsa tillbakarullningar av sociala rättigheter, privatiseringar, urholkad välfärd, anslutningar till valutaunioner, imperialistiska krig, osv. Men protesterna pekade inte framåt, de ledde inte vidare, Motstånd är inte offensivt, det förändrar inte.

Anpassningspolitiken, den tredje vägens socialdemokrati och de ständiga stegen tillbaka in i en utopibefriad tryckkammare i den politiska "mitten" pekar än mindre lite framåt än protesterna. Anpassningspolitiken representerar en annan reträttstrategi under globaliseringens sänkta tak. Den har varit direkt förödande för arbetarrörelsens självförtroende och mobiliseringsförmåga: de första som säger att världen inte går att förändra är idag precis de som måste förändra den.

Vänstern i Europa har antingen försvarat sig förtvivlat eller vänt på klacken och flytt. Ibland rakt in till fiendens rekrytstationer. Men på få platser kan man påstå att vi under 00-talet har rört oss framåt i någon nämnvärd omfattning.

Undantag Latinamerika. Latinamerika präglas av att vänstern där har haft allt det som vänstern i övriga världen har saknat: en anfallsplan, en strategi, uthållighet och en glödande medvetenhet om att man slåss för en rättvis sak, att de enda två alternativ som finns är att vinna eller gå under.

Vi måste inse det: nu gäller det, verkligen, allt. Allt står på spel. Förlorar vi ett decennium till har vi inte bara tappat positioner, utan då befinner vi oss, givet de trender som skissades ovan, i en situation där själva den politiska demokratin är hotad. där idén om jämlikhet sedan länge är förklarad hopplöst irrelevant bortom återuppväckelse och själva planeten på väg över en kritisk punkt alltmedan kontrollen skärps, gränserna sluts, propagandan tilltar och en teknologiskt superdopad överklass permanentar sitt övertag.

Vänstern och arbetarrörelsen i Europa och i Sverige har därför bara ett alternativ idag om vi ska räknas och överhuvudtaget ha en roll att spela framöver. Det är att ersätta både anpassningens och protestens politik med ett nytt framåtsyftande politiskt projekt.

Reträttvägen har nu prövats till sin ände och misslyckats. Katrine Kielos konstaterade häromdagen i en ledare i Aftonbladet att "europeisk socialdemokrati idag står ­inför ett förnyelseprojekt som måste bli minst lika radikalt som en gång den tredje ­vägen". Antingen det eller sotdöden.

Ett avgörande problem idag är att vänstern (inbegripande socialdemokratin) inför det kommande decenniets stora strider och utmaningar står utan strategi och plan. Utan ens en klar bild av sin egen förmåga och sin egen organisation. Utan mål.

De rödgröna partierna behöver samla sig, analysera läget och de stora striderna och, framförallt, återerövra förmågan att tänka utopiskt. Ur det behöver vi formulera ett långsiktigt projekt i en uppdaterad grafisk och retorisk form som stämmer med tidens behov, som tar sig an och beskriver de globala och nationella utmaningarna med värderingar förankrade i en progressiv tradition, som är engagerande, uppfordrande, uppviglande. Som tydliggör verkliga motsättningar mellan klassintressen istället för falska motsättningar.

Som visar att en annan värld är möjlig.

Vi har varit här förr. Minns Seattle 1999 och de stora demonstrationsåren, de sociala massforumen och rörelserna som samlade sig till en global kraft mot den orättvisa globaliseringen. Ett tag såg det ut som om 00-talet skulle bli vänsterns decennium, en vändpunkt verkade vara påväg efter 90-talets högervåg.

Idag försvinner allt som var i rörelse då in i skuggan under ett terrorkrig mot terrorismen som mosade mycket i sin väg men som framförallt mosade drömmen om att en annan värld är möjlig.

Den imperialistiska våldsmakten kastade rörelserna tillbaka till nollpunkten och 00-talet blev högerns och reaktionens decennium, nyliberalismens skördetid.

Ändå kan vänstern vinna 10-talet.

Rörelserna är inte döda men måste återupptäcka sig själva igen som global kraft. Klimatfrågan är en fråga där det kan ske, där vi förenas inte bara kring motstånd och reträttprojekt utan, ännu en gång, kring idén om en annan värld och stridsropet att en annan värld är möjlig - och nödvändig.

Men klimatfrågan är trots allt inte tillräcklig och den får inte bli en ny återvändsgränd, en angelägenhet för de närmast sörjande organiserade, som globaliseringsmotståndet tyvärr blev i vår del av världen. Lika mycket måste vänstern därför återupptäcka sin roll på det nationella planet, genom att lyfta en politik som innebär en verklig skillnad i vardagen, som berör frihet, jämlikhet och makt, inte anmärkningar i marginalen.

Jag önskar mig en vänster som vågar tro på sig själv och sina idéer och inte ser sig själv som förlorare på förhand.
Får vi inte det går det åt skogen nästa decennium.
Typ, för gott.

Vägen vidare från Köpenhamn: Pachamama

”Det finns länder som hoppas att ingen överenskommelse kommer ut härifrån av det enkla skälet att de inte vill ha någon lag, de vill inte ha någon standard, eftersom frånvaron av sådana normer ger dem friheten att fortsätta med sin förgörande exploatering.”

Hugo Chavez talade (Youtube) i Köpenhamn i onsdags och konstaterade redan innan haveriet var ett faktum vartåt det barkade. Så här i efterhand, när den röriga krigsröken lagt sig, är det lättare att också på håll urskilja att hela toppmötet från början till slut var en grym fars som var förutbestämd att sluta i fiasko. Inte bara USA, utan hela den rika världen, inklusive EU och andra stormakter som Ryssland och Kina, var inställda på att få ett tandlöst avtal hellre än ett kraftfullt. Bara genom att G77-länderna satte hårt mot hårt tvingades de lama ambitionerna ut från sina fikonlöv av låtsaslösningar och ickeförpliktigande fraser. Den totala frånvaron av vilja blev synlig för alla i form av en regelrätt katastrof.

Att frånvaron av seriösa ambitioner blev synliggjord är väl det positiva man får försöka ta med sig. För det gick, verkligen, väldigt mycket åt helvete i Köpenhamn.

Vad beror det på?

Hugo Chavez körde en träffsäker oneliner i sitt tal: Om klimatet varit en bank då hade de rika länderna inte tvekat en sekund att göra vad som behövs för att rädda den.

Det är nog helt sant.

Men liknelsen sätter också fingret på var precis det är som de ledande politikerna går vilse på vägen till klimatfrågan. För en bank är just exakt vad naturen är, om än inte en kapitalistisk sådan.

Den planet vi ärvde var en välskött och välmående bank med ett kassavalv – litosfären – som livet ägnat årmiljarder åt att fylla med koncentrerad energi. Det är lagrade tillgångar som vi ägnat det senaste seklet åt att skotta ut och elda upp och sprida ut i atmosfären på ett lika farligt sätt som då överflöd av betalningsmedel inflaterar en ekonomi.

Makthavarnas oförmåga att urskilja den sanna karaktären av vad vi som samhälle ägnar oss åt – att i accelererande takt, likt spelnarkomaner som tappat allt förnuft, länsa bankkontot – det är den grundläggande tankeblockad som gör alla internationella klimatförhandlingar till uppvisningar i surrealism.

I Köpenhamn stod precis samma politiker som i sin finanspolitik, i linje med neoklassiska ekonomiska doktriner strävar efter att hålla en balanserad statsbudget, och slogs med näbbar och klor för att få fortsätta att köra den större budgeten – den ekologiska – med enorma underskott.

Föreställningen om att det är nödvändigt (fastän visserligen beklagansvärt) att fortsätta att driva naturen med underskott, snarare än att så fort som möjligt sluta kretsloppen – dvs sätta in medel på banken i samma takt som vi gör uttag – för att upprätthålla välfärd och utveckling bygger på en kulturellt rotad missuppfattning om människans relation till naturen. Ett felslut som formulerades kärnfullt av Francis Bacon på 1600-talet då han sade: "Naturen måste besegras och undertryckas, vi måste rentav rubba hennes grundvalar."

Den här föreställningen sitter mycket djupt i oss. Framförallt och huvudsakligen i den kristna delen av världen. Och den leder oss gång efter gång till att tro att utveckling byggs genom exploatering snarare än hållbar förvaltning av naturresurser. Under industrialismens och kolonialismens glansdagar, när bara en liten minoritet ännu hade förstått att de industrialiserade länderna i själva verket byggde upp sin rikedom genom uttag från ett begränsat bankkonto, då kunde det verkligen se ut som om att samhället måste byggas genom att exploatera naturen.

Idag borde vi veta bättre.

Men ja, trots att vi vet bättre, rent vetenskapligt, så förtränger vi konsekvenserna av vetskapen och låter föreställningen om att vi trots allt måste exploatera naturen fortsätta att leda oss. Den för oss vidare till den missuppfattning som satte krokben för klimatförhandlingarna i Köpenhamn och som ligger bakom att vi alls har något så absurt som förhandlingar om vem som längst ska slippa sluta kretsloppen: föreställningen att det är en uppoffring, en kostnad att så snart som möjligt ställa om till ett hållbart samhälle som inte släpper ut mer koldioxid än det binder.

Den missuppfattningen verkar korrekt bara om vi fortsätter att betrakta en del av ekonomin – den som traditionellt omfattas av de nationalekonomiska modellerna, konstruerade av Francis Bacons barnbarn – och intalar oss själva att det vi urskiljer i den lilla delen är det relevanta.

Här uppe sitter nationalekonomerna och fattar ingenting.

Den världsförståelse nationalekonomin tillhandahåller kan liknas vid den överblick en teaterbesökare som fått ogynnsam restplats längst till vänster på balkongen har över scenen. Han ser bara den högra delen och vet inte vad som händer på den vänstra scenhalvan, men för att inte känna sig besviken över sin teaterafton intalar han sig själv att han inte missar något väsentligt.

Trots att det var på den vänstra scenhalvan man fick veta vem som var mördaren och trots att det var där hela den intressanta kärleksakten mellan herren med det långa bockskägget och hans bror utspelade sig.

Vår förståelse av ekonomin är alltsedan Bacons dagar, kraftigt beskuren. Då Aristoteles talade om oikonomia syftade han på hushållning med begränsade resurser och gjorde samtidigt en distinktion mot begreppet krematik, som var manipulation av resurser för att uppnå kortsiktig vinning. Idag har krematiken invaderat hela ekonomin och vi är som kultur snudd på oförmögna att se vad ekonomi är bortom den.

En stor mental vägblockad står i vägen för att rädda klimatet i tid. Den ledde de dominerande nationerna till att sabotera förhandlingarna med ”oansvariga positioner, ständiga steg tillbaka, undantag, och en elitistisk hantering av ett problem som är vårt gemensamma”, för att tala med Chavez, som i sitt tal vidare citerade befrielseteologen Leonardo Boff om vad klimatkrisen ytterst beror på:

”Vad är orsaken? Ah, orsaken är drömmen om att nå lycka genom materiell ackumulation och en evig tillväxt. Med hjälp av ’vetenskap och teknik’ tror man sig kunna exploatera jorden bortom alla gränser.”

Det mest intressanta inlägget under Köpenhamnstoppmötet kom från Bolivias president Evo Morales som krävde att utsläppsgränserna bör sänkas så lågt att temperaturökningen inte överstiger en grad. Det var en nödvändig markering av den egentligen rimliga ambitionsnivån, som naturligtvis inte plockades upp av stormakterna.

Morales pekade också mot kapitalismen och lyfte i likhet med Chavez fram att det behövs en socialistisk världsordning. Här tycker jag dock att han går väl långt i att reducera betydelsen av sitt eget kultur- och idéarv i strävan att vara en duktig Bolivarian. Socialistisk ägande och planering är viktiga verktyg för att åstadkomma den hållbara värld som marknaden och det privata vinstintresset inte kan skapa, men socialismen i sig är inte tillräcklig. Aymaraindianernas förståelse för "moder jord" är - faktiskt - minst lika viktigt.

Länder som Bolivia och Ecuador har idag, burna av ursprungsfolkens och småböndernas sociala rörelser, tagit täten mot att återupprätta en sådan förindustriell och utomkristen, indiansk, förståelse för behovet av att sluta kretsloppen.

I Ecuadors nya konstitution utgör sedan förra året skötseln av och respekten för moder jord – Pachamama – portalparagrafen.

Där finns hoppet för framtiden, hoppet finns i Latinamerika.

Just det perspektiv Evo Morales lyfte upp måste vi ta till oss. Jag tror, som David Jonstad i Effektbloggen, att det vi måste ägna oss åt nu efter Köpenhamn är att åstadkomma ett samhälleligt värderingsskifte. Inte genom att moralisera eller snickra ihop alternativa livsstilar utan genom att driva igenom en ny förståelse kring vad som egentligen är utveckling, genom att omdefiniera samhällets prioriteringar och ersätta gamla problemformuleringar med nya. David Jonstad skriver:

”Stora värderingsskiften tar i regel lång tid att få till. Å andra sidan, någonstans där framme är jag övertygad om att det finns en tipping point. Inte bara i form av snabbsmältande havsisar eller metangasbomber, men en tipping point där samhällets strävan efter mer ersätts av en strävan efter bättre. Less is more. Sverige kan kanske bli pionjären, snabbt följd av resten av i-världen och sedan Kina och övriga världen.”

Precis det borde vara den rödgröna agendan i valet om inte vi också är ohjälpligt instängda i Francis Bacons natursyn. Vi borde kunna ta med oss in i valet att utmana BNP-måttet, mätstickan som lurar oss att vi ser hela scenen när vi bara ser en liten del. Vi borde göra upp med föreställningarna och myterna om att alla måste jobba mer och istället lyfta alternativen: arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet. Vi borde kunna säga att vi vill se ett Sverige som slutit alla sina kretslopp, inräknat den koldioxid som ligger inbäddad i importen, senast 2020.

Ett land som inte längre lever på oansvariga sms-lån från Pachamama. Det borde stå högst på vårt program.

Som David Jonstad skriver: gör vid det kan Sverige kanske bli en viktig pionjär.

Det är den andra slutsatsen man kan ta med sig från Köpenhamn att världen är i skriande behov av pionjärer. De rika ländernas rädsla och ovilja att ta på sig tillräckliga utsläppsminskningar är bland annat sammanhängande med att ingen har gjort det ännu. Ingen har simmat ut i vattnet och visat att det är inte farligt, det är tvärtom skönt, kolla vad skönt det är! Nu står alla på stranden med tårna i brynet och tittar på den mörka vattenytan och känner sig osäkra över om de vågar.

Det rådde en plågsam brist på ledarskap och föregångare i Köpenhamn.

Vid sidan av socialisterna Morales och Chavez höll republikanen och marknadsliberalen Arnold Schwarzenegger ett av toppmötets bästa tal. Han lyfte upp hur Köpenhamns nyckeltal som världens mest hållbara stad (lysande PR för Danmark!) är en inspirationskälla för hans egen delstat Kalifornien, som i skuggan av sin akuta budgetkris gör stora asträngningar att röra sig mot ett koldioxidneutralt samhälle. Kalifornien är som bekant väldigt bilberoende och har en lång väg att gå, men Schwarzeneggers huvudpoäng var att det inte går att vänta på att en dysfunktionell internationell process ska nå en vek konsensus. Kalifornien går vidare, oavsett vad USA gör och det bör andra städer och subnationella entiteter också göra, menade han.

Det är en helt riktig och viktig poäng. När nationalstaterna och de stora politiska unionsblocken låst in sig i vanföreställningar om att de måste undvika att ta på sig åtaganden för att värna nationella intressen, då är undernationella samarbeten och pionjärer den nödvändiga vägen framåt.

Det borde också stå på den rödgröna agendan i varje kommun- och landstingsval 2010, att ställa om till helt koldioxidneutrala städer senast 2020.


Om det gick väldigt dåligt i Köpenhamn så kan man kanske, som Naomi Klein här, ändå hoppas att det går bättre när det nästa år hålls toppmöte i Mexiko, då förhandlingarna hålls i en del av världen som trots allt inte är lika fast i vanföreställningar om att människan måste mosa sönder naturen för att kunna rädda den, som vi tenderar att inbilla oss här i Europa.

Det mest positiva vid Köpenhamnstoppmötet var ändå den lyckade mobiliseringen från miljörörelser, sociala rörelser, vänsterpartier och klimatorganisationer som fanns på gatorna och på den alternativa konferensen.

Till nästa år måste vi stärka den rörelsen. Trycket från gatan måste upp ytterligare. Vägen vidare från Köpenhamn går via rörelsebyggande och Pachamama-tänk istället för hejkon Bacon.

Taggar: miljö, klimat, COP15, Hugo Chavez, Evo Morales, Naomi Klein, kapitalism, pachamama

Mer i graven än bilar

Saab Automobile är bara ett företag, dessutom ägt av en krisdrabbad amerikansk biljätte. Att företag dör är inget att gråta över, det hör till tillvarons gång och marknadsekonomins spelregler. Så låter det från många liberaler (och andra) idag.

Eller, från miljöaktivisterna: massbilismen är ett problem och bilföretag hör till gårdagen, en biltillverkare mindre är en seger för miljökampen.

Båda dessa perspektiv rymmer ett visst mått av sanning. Det tillverkas på tok för mycket bilar i världen och visst ägs dagens Saab Automobiles av ett gäng kapitalister på andra sidan Atlanten.

Ändå går det idag inte att se nedläggningen av Saab och fabriken i Trollhättan som annat än ett stort misslyckande och känna sorg över den organisation, den kunskap och det kulturbygge som nu går i graven.

För Saab är mycket mer än en vinstsyftande biltillverkare. Liksom andra företag som är vuxna ur den lokala myllan i bruksorternas och ingenjörskonstens Sverige, är företaget tätt sammantvinnat med den lokala historien, med människors liv, glädjestunder och sorger. Det är som Sandvik, LKAB, Scania och andra företag i första hand en social organisation inriktat på att genom samarbete och excelerande i specialistkunskap åstadkomma enastående, vackra och nyttiga produkter.

Från ekonomisidornas horisont ser Saab möjligen ut som ett bokslut år efter år fullt av röda siffror. Från Saabförarnas synpunkt är däremot Saab en pålitlig och smidig arbetshäst som oftast gör sitt jobb väl. Och från horisonten hos anställda på Saab i Trollhättan och samhället runtomkring är Saab en industri som år efter år fungerat som drivmotor i hela regionen, tätt ihop med högskolan och med många lokala komponentleverantörer.

Saab tillhörde aldrig GM även om nedläggningsbeslutet tyvärr fattades där. Saabs själ och hjärta fanns i fabriken i Trollhättan. Saab byggdes av sina anställda. Det var deras företag.

Saab är liten biltillverkare globalt sett, men stor i Sverige. Många svenskar kör eller åker i Saab och har en relation till Saabs produkter. Ofta en mycket känsloladdad relation, på det där sättet som vi tenderar att få till den vardagsteknik vi umgås med dagligen.

På så sätt utgör Saabs bilar en del av teknoemotionella komplexet som understödjer automobiliteten. Bilarna representerar många av de positivt laddade bilder vi lärt oss att förknippa med bilismen.

Saab är älskat av många svenskar därför att företaget varit byggt i Sverige och därför att det aldrig har drivits av räknenissar utan av bilentusiaster. Trots sin relativa litenhet är det ett företag som många gånger lett utvecklingen inom biltillverkningen framåt, med innovationer som sidokrockskydd, elektrisk sätesuppvärmning och turboladdning. Ett företag som vuxit och utvecklats inte genom att på lånade pengar köpa upp sina konkurrenter – såsom många företag växer idag – utan genom att bygga enastående bilar.

När GM nu lägger ner Saab är den stora tragedin att nedläggningen inte beror på att den sociala organisationen på fabriken i trollhättan fungerar sämre än förr. Trots en stor mängd felsatsningar har Saab inte tappat precisionen i sitt ingenjörskunnande eller sin innovationsförmåga, fastän Trollhättanfabriken bromsats av GM:s centrala strategier. Fjärrägandet har, som i så många andra fall, varit negativt och en black om foten på företaget. Saabs historiskt strategiska tillgång som liten biltillverkare har varit lättrörligheten, sammanhållningen och de korta beslutsvägarna. Eller som SvD skriver i en fin nekrolog som också är en kulturstudie: "hemsnickrade nödlösningar och avancerad finurlig teknik i en salig blandning".

Massbilismen är våldsamt destruktiv och måste avvecklas. Den förstör inte bara planeten utan har också på vägen gjort stor skada på våra städer.

På sätt och vis borde man känna lättnad över att en knut i det hårt tvinnade svenska fordonsklustret nu är påväg att lösas upp.

Men det går inte riktigt. Och man kan se det såhär: ska vi avveckla bilsamhället behöver vi vässade industriföretag som kan involveras i uppbyggnaden av det hållbara samhällets infrastrukturer och transportlösningar. Det gröna Sverige behöver mer än någonsin ingenjörsföretag med förankring, kunskap och vilja. I ett förnuftigt samhälle skulle produktionen i Saab, i det ögonblick då biltillverkningen nått vägs ände, räddas över till den gröna sidan. Inte lämnas att skingras för vinden. Nog med laissez faire.

Taggar: Saab, bilism, miljö, trafik, Trollhättan.
Nyheter: DN1, DN2, AB, SvD, SvD2, SvD3, Guardian

SCAFT 1968: Hur det gick snett

Allt var inte bättre förr, men mycket var roligare. Till 60-talets underhållningsmässiga höjdpunkter hör en liten samling fisviktiga riktlinjer författade 1967/68. De spriddes och blev snabbt kända, idag främst ökända.

SCAFT. Redan namnet låter som ett massförstörelsevapen.

Och det visade det sig också vara. Riktlinjerna släpptes och detonerade över samhällsplaneringen med en sprängverkan motsvarande ett hundratal Le Corbusierbomber, de ödelade utemiljöer och stadsrumssamband runt ett helt decenniums utbyggnad av bostäder. Ironiskt nog just det decennium då Sverige byggde fler bostäder än någonsin.

SCAFT är alltså ett (visserligen ofrivilligt) komiskt dokument på många vis. Det är fullt med tvärsäkra och i backspegeln uppenbart korkade påfund, som:

”1:6. Start- och målpunkter för olika slag av trafik bör inom varje trafiknät förläggas så att minsta möjliga antal konfliktmoment uppstår. Sålunda bör husentréer vetta mot gångväg och parkeringsplatser förläggas mellan gata och hus.”

Detta toppat med psykedeliska diagramritningar, med bostadsområden utlagda som kopplingscheman enligt 70-talets allra bästa byråkratestetisk:



Men framförallt är SCAFT ett djupt tragiskt dokument. Inte därför att det bär vittnesmål om inkompetenta planerare och arkitekter, de gjorde nog alla sitt bästa, utan därför att det vittnar om någonting ännu allvarligare, om ett helt samhälle som offrade alla andra värden och mål för att gå bilismens krav och behov tillmötes.

Jag tror det är så man måste förstå SCAFT och dess genomslag. När riktlinjerna arbetades fram var det som ett sätt att efter bästa förmåga försöka hantera ett samhällsproblem som verkligen växte lavinartat.

Bakgrunden beskrivs i själva riktlinjerna: Under lång tid hade biltrafiken i samhället ökat kraftigt och för varje decennium blivit allt våldsamare och snabbare.

Trafiken skördade ständigt fler offer: 1950 utgjorde antalet polisanmälda trafikolyckor 20 400. Femton år senare hade antalet mer än tredubblats till 62 500. Varje dag dog nästan 4 personer i trafiken, 10 skadades svårt och ett 50-tal skadades lindrigt. Fotgängare, cyklister och mopedister var särskilt utsatta för bilarnas högre hastigheter, huvuddelen av olyckorna inträffade i tätorter och den samhällsekonomiska kostnaden beräknades i dåtidens penningvärde till 2 miljarder per år.

Samtidigt pekade framtidsprognoser, också återgivna i SCAFT, mot att de större tätorterna skulle växa kraftigt under den kommande 20-årsperioden. Antalet bilar förväntades öka från 225 per 1000 invånare till 400. Inom storstadsområdena väntades minst en fördubbling. Forskarna sammanfattade läget:

”Det är uppenbart att denna utveckling kommer att ställa stora krav på samhällets resurser såväl i vad avser planeringen som utbyggnaden av stadsregionerna och därmed även utformningen av trafikledssystem.”

Vid den här tiden hade svenskarna börjat upptäcka att det var möjligt i ett modernt välfärdssamhälle att leva riktigt länge. De ställde allt högre krav på säkerhet och trygghet i tillvaron men trafikdöden slog nyckfullt och oväntat. Trafiksäkerheten växte fram från en historisk randfråga, som den är i alla fattigare samhällen, till en central samhällsuppgift.

Anslagen till SCAFT-utredningen kom från Statens Trafiksäkerhetsråd och förordet undertecknades gemensamt av cheferna från statens planverk och statens vägverk. Utredningen var alltså helt fokuserad på hur vägtrafikens faror kunde minimeras och bekymrade sig inte uttryckligen om estetiska eller sociala behov. Det ansågs väl inte heller, i det hastigt teknokratiserade Sverige, vara deras bord. De skötte sitt. Andra skötte det andra hade fått till uppgift att sköta. Naturlich.

Det har påpekats förr att det främsta problemet med SCAFT-riktlinjerna egentligen inte ligger i riktlinjerna som sådana utan i vad som inträffade i nästa fas, när de spreds till kommunernas plan- och trafikavdelningar, till bostadsföretagen och samhällsplanerarna. Miljonprogrammet var redan i full rullning men saknade en etablerad ordning för hur trafikens problem skulle lösas. Så kom plötsligt ett dokument undertecknat av verkschefer och ledande forskare som gav klara besked om hur nya områden kunde och borde planeras för att bli trafiksäkra. Riktlinjerna var väl anpassade för miljonprogrammet och det var relativt enkelt att växla in på det föreslagna spåret.

Att inte använda riktlinjerna blev snart det beslut som måste motiveras mycket väl av den planavdelning som av någon anledning övervägde det. Mot bakgrund av den omdiskuterade och skrämmande trafikdöden som närsomhelst kunde drabba vem som helst och mot bakgrund av de lika skrämmande framtidsscenariona om dubbelt så många bilar, var det närmast ett tecken på ignorans att vända ryggen till det enda svar som gavs på hur en säker trafikmiljö skulle kunna uppnås. Så slog SCAFT igenom totalt.

Och så fick vi bostadsområden utformade med trafiksystemets behov som utgångspunkt, med planskilda korsningar (naturligtvis uppförda i det material som kunde användas till allt: betong), impedimentytor på 10 meter mellan väg och gångväg, ett biltrafiknät uppdelat i en mängd olika subklasser av vägtyper, med matarleder, primär- och sekundärleder etc...

Idag är det slående att en avgörande fråga aldrig ställdes: Skulle man inte istället kunna begränsa bilanvändningen?

Om bilen nu var upphovet till den växande trafikdöden fanns det ju alldeles uppenbart minst tre möjliga sätt att hantera den: trafikseparering (SCAFT), kraftigt sänkta hastighetsgränser eller en avveckling/inskränkning av bilismen.

Alternativ ett genomfördes då alternativ två och tre var omöjliga.

Alternativ två var inte aktuellt. Takten i hela samhället ökade och folk fick allt snabbare bilar som de ville använda. De körde snabbare hur man än gjorde, de hade bråttom till jobbet eller barnens fotbollsträning, de var rättskaffens och man ska inte sätta fälleben för rättskaffens människor, hellre underlätta. Vad skulle man göra, sätta upp någotslags hinder? Det faller sig mer naturligt då att göra det möjligt att åka så fort som tekniken möjliggör OCH att göra det säkert för alla i trafiken genom att använda sig av trafikseparering.


Alternativ tre var än mindre aktuellt. Att överhuvudtaget föreslå tanken var att begå politiskt självmord. En idé lika vansinnig som att idag föreslå sänkt ekonomisk tillväxt. Folket hade fått smak på bilen, frihetens ankare, och under alla omständigheter kunde det väl knappast anses eftersträvansvärt att slå mot den teknik som var drivmotorn i efterkrigstidens glänsande produktiva kondratievcykel, den mest enastående framgångsperiod Sverige upplevt?

Volvo var landets viktigaste och största företag. Det som var bra för Volvo var bra för Sverige. Bilismens överrock hängde över Sverige, liksom över hela den industrialiserade världen.

Och den hängde också över samhällsplanerarna.

SCAFT var ett massförstörelsevapen i bilismens tjänst. Men för att bokföringen ska bli korrekt bör man nog vara tydlig med att det inte är den funktionalistiska samhällsplaneringen som bär skulden till städer planerade som trafikapparater, även om tidens rationella anda säkert förberedde många planerare för sådana resonemang, utan det var ytterst bilen som styrde och villkorade planeringen.

Det är tragedin i 1900-taltets stora projekt för en öppnare stad, att det blev omvandlat i sin direkta motsats i samma stund som det genomfördes. Genom bilens perverterande inverkan.

Det hade varit nödvändigt, men var omöjligt, att utmana bilens inflytande om en alternativ planering skulle kunnat genomföras på 60/70-talet.

Det är minst lika nödvändigt idag.

Tack till David för pdf:en. Läs också Anders Lundberg: SCAFT – När huvudena inte satt på rätt skaft!

Taggar: stadsplanering, trafik, bilism, infrastruktur

Christian Holm tiger om Honduras

Riksdagsman Christian Holm hattar runt i världen som en Carl Bildt i trädgårdstomteformat. Resorna återges korthugget på bloggen i Bildtiansk vers. Madeleine Albright är en ”häftig dam med skin på näsan”. Veckan efter är det bistert väder i Minsk.

Det framgår att Holm har klippkort på flyget, men det är svårare att via bloggen få några belägg för om han har något alls att tillföra världen och sveriges riksdag i form av politisk eller intellektuell förmåga.

Efter att ha skänkt diktaturen i Honduras legitimitet genom sin närvaro som ”valövervakare” vid valfarsen fjantades det vidare till NATO Transatlantic Forum i Washington för att avlägga rapport. Det är ju bra att våra riksdagsledamöter ser till att hålla sina uppdragsgivare underrättade, men det reser den lilla frågan: är det inte vi som är Holms uppdragsgivare? Vem är det egentligen som skall hållas underrättad?

I ett kort pressmeddelande från Moderaterna i stockholms stad den 4 december meddelades att de två moderata ”valobservatörerna” Christian Holm och Oskar Öholm ”godkänner” valet. Pressmeddelandet förespeglar att de båda herrarna deltog i ”en större delegation av officiella internationella valövervakare” men undviker att nämna att OAS, EU, FN och Carter Center avstod från att skicka valobservatörer och att de internationella representanter som fanns på plats bestod av folk från högerpartier och högerkristna organisationer. På den konservativa amerikanska bloggen Red State finns en rapport från en av diktaturkolportörerna. Under rubriken ”Honduras to Chávez: We win! You lose!” återges namnen på några av dem som ingick i den ”större delegationen”, förutom Christian Holm:

- Armando Valladares, USA, som i juli avgick som ordförande för det internationella rådet i New Yorkbaserade organisationen Human Rights Foundation i protest mot att organisationen fördömt kuppen i Honduras.
- Ray Walser från den högerkonservativa amerikanska Heritage Foundation.
- Edvard Kožušník från Tjeckiens största högerparti, Demokratiska medborgarpartiet, ingår i samma international av konservativa partier (IDU ) som svenska moderaterna.
- Jim Colbert från den Washingtonbaserade neokonservativa lobbygruppen Jewish Institute for National Security Affairs.
- Juán Salafranca, Europaparlamentariker i EPP-Ed, medlem i spanska kristdemokratiska Partido Popular, medlem i IDU. Juán Salafranca roll som valobservatör har varit ifrågasatt förr.
- Victor Boitano, Nicaraguansk pensionerad arméofficer och svuren fiende till Daniel Ortega och Hugo Chávez.

Den ”observatörsgrupp” Christian Holm ingick i bestod av idel vänner till den regim som med militärmakt i juni avsatt den folkvalde och konstitutionellt legitima presidenten Manuel Zelaya och nu försöker tvätta sin byk ren för att sedan fortsätta att prenumerera på makten i ett av världens fattigaste och mest ojämlika länder.

Det säger sig själv att ett godkännande från sådana observatörer äger föga reell giltighet. Men de spelar en central roll i att bygga upp en propagandamässig legitimitet inför det internationella samfundet, det är det som gör Holms deltagande så vidrigt.

I den regionala pressen, bland annat i La Nación (Costa Rica) har Christian Holm som representant från svenska utrikesnämnden uttalat sitt gillande av valprocessen (”Christian Holm, del comité de asuntos exteriores del Parlamento sueco, elogió el proceso y el nivel de calidad logrado en los comicios.”)

Den 30:e november skrev Holm det sista han velat säga i sin blogg om sitt stöd till diktaturen i Honduras. Enligt bloggen har han under valdagen talat ”med ett stort antal väljare” från de ”något mer välbeställda delarna av staden till de allra fattigaste”. ”Gamla som unga” sade då ”i stort sett utan undantag”:

”Det är vi i Honduras som ska bestämma över vårt land inte Hugo Chavez och vi vill inte heller ha en ny Chavez i Honduras.”

Nämensedär. Vad lustigt att det var ord som lika väl skulle kunna komma ur valobservatörens egen mun. Vad skönt att kunna lägga dom i någon annans mun.

Christian Holms inbäddade upplevelse av ett val genomfört ”i enlighet med demokratiska standarder och principer” står i stark kontrast till rapporter från de människorättsorganisationer som också hade folk på plats. Det skulle eventuellt kunna vara upplysande att höra Holm reflektera över vad det kan tänkas innebära för den demokrati han prisar att demonstrationer var förbjudna inför och under valet, att kritiska medier tvingades eller stördes bort ur etern, att arbetsgivare hotade anställda med uppsägning om de inte kunde uppvisa att de röstat, att ett stort antal kandidater drog sig ur valet i protest mot dess illegitimitet, att valet föregicks (och har följts) av politiska mord på fackföreningsaktiva och kuppmotståndare, om de många fängslandena och hoten mot valkritiker, de många vittnesmålen om valfusk, eller det faktum att det fortfarande inte finns ett officiellt valresultat eller en klar bild av hur många som egentligen röstade...

Den 1 december utlovade Christian Holm att ”inom kort” lämna en officiellt ”kommentar” till de läsare som av oklara självdestruktiva skäl utmanar ledan med att besöka hans blogg. Den unge riksdagsmannen slipar uppenbarligen ännu efter sexton dagar ihärdigt på formuleringarna.

Mer Hondurasinfo: Honduras Resists, Honduras en lucha!, Honduras Laboral, Honduras Oye!, Dick Emanuelsson, Quixote Center.

Taggar: Honduras, demokrati, moderaterna

Första steg mot byggbrigad 2010

I slutet på förra veckan togs det första steget mot en byggbrigad 2010. Om allt går i lås kommer föreningen Byggbrigaden genom Malmöavdelningen och i samarbete med Kvarnby folkhögskola arrangera en sommarkurs i brigadbyggande under fem sommarveckor, varav två på plats och tre på distans.

Planeringen har precis påbörjats. Förslag på studiebesök och brigaduppgifter mottages tacksamt på hemsidan, där det också finns lite mer information att spisa.