Reinfeldt ljuger om jobben

I gårdagens telefonväkteri i Studio Ett hade statsminister Fredrik Reinfeldt, till skillnad från sin fru, klivit ut från tvättstugan i Sagerska Palatset, för att möta verklighetens folk i etervågornas dunkel. Ett lovvärt initiativ som förtjänar uppmuntran även om programformatet inte gav utrymme för några vassa uppföljningsfrågor och de flesta, på förhand utvalda, inringarna dessvärre slösade bort sin tid på oväsentligheter eller fullkomligt harmlösa frågor. Anders Holmberg och Monica Saarinen var inte särskilt på hugget de heller.

Inringaren Joakim Jakobsson ställde i alla fall en skarp fråga om jobbskatteavdraget. Tanken var ju, konstaterade Joakim Jakobsson, att de stora skattesänkningarna skulle finansieras genom att de skapade fler jobb och därigenom fler som betalar skatt (i praktiken har finansdepartementet beräknat självfinansieringsgraden till 40-50 %). Men istället har arbetslösheten i Sverige gått upp. Så hur finansieras egentligen jobbskatteavdraget?

Statsministern undvek att svara på den direkta frågan om skattesänkningarnas finansiering. Det var nog taktiskt riktigt gjort eftersom finansieringen är ett ganska dystert kapitel för regeringen. För i grund och botten betalas skattesänkningarna genom ett eftersatt underhåll till järnvägen, en nedprioriterad klimatpolik, sänkta tak i a-kassa och sjukförsäkring, slopad avdragsrätt för fackmedlemskap och höjda a-kasseavgifter, avvecklad arbetsmiljöforskning, sänkta bidrag till kulturtidskrifter, offentliga åtstramningar och försämrad hälsa, sänkt bistånd, höjda vårdavgifter, utförsäljningar av statliga bolag, slopade fria inträden till muséer, studieavgifter för utländska studenter, ökad barnfattigdom, utförsäkringar av sjuka och genom att andra för samhället viktiga satsningar inte genomförs, såsom en aktiv bostadspolitik för att avskaffa bostadsbristen, höjda studiemedel, fler händer i vården, höjda lärarlöner. Och så vidare.

Istället för att beröra sådana tråkigheter, som så att säga befinner sig på det glada paketets baksida, framhöll statsministern att jobbskatteavdraget visst har gett fler jobb:

”De som utvärderar regeringens politik har påpekat att det enskilt mest jobbskapande vi har gjort, som har lett till ökad sysselsättning, högre sysselsättning än vad som annars har varit fallet, är jobbskatteavdragen. Just därför att det ger en så tydlig drivkraft till låg- och medelinkomsttagare att öka sin arbetstid.”

Jobbskatteavdragen – ett riktat bidrag till de som har arbete – är alltså, enligt både regeringens egen åsikt och externa bedömare själva grundpelaren i alliansens sysselsättningspolitik. Det är det ”enskilt mest jobbskapande” som regeringen har gjort. Det blir då naturligtvis angeläget att söka evidens för hur framgångsrikt jobbskatteavdraget egentligen har varit för att skapa fler jobb – i verkligheten.

Det märkliga är att det är oerhört tunnsått med sådan evidens. Och idag presenterades en forskarrapport från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) som konstaterar att det är mycket svårt att överhuvudtaget utvärdera om jobbskatteavdragen har haft några effekter på sysselsättningen, ur sammanfattningen:

”Vår sammantagna bedömning utifrån en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget. Den begränsade variationen mellan individer i reformernas omfattning i kombination med komplexa sysselsättningstrender både före och efter reformerna innebär en stor utmaning för vårt och framtida försök att utvärdera jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter.”

Det som gör IFAU:s rapport särskilt intressant är att det är första gången som någon försöker titta på vilka effekter jobbskatteavdraget faktiskt har fått för sysselsättningen. De tidigare forskarutvärderingar av jobbskatteavdraget som regeringen, och nu senast Fredrik Reinfeldt i Studio Ett, har lutat sig mot har allihop varit uppskattningar ex ante, dvs antaganden som utifrån teoretiska utbudsmodeller i förväg uppskattar vilka effekter jobbskatteavdraget teoretiskt borde få på sysselsättningen, om den förenklade nationalekonomiska standardmodellen stämmer. IFAU:s studie är den första utvärdering som, baserat på kvasiexperimentella metoder, analyserar data observerade efter (ex post) att jobbskatteavdraget genomförts.

Om det nu inte ens är möjligt att utvärdera sysselsättningseffekterna av regeringens mest jobbskapande reform, kan man ju fråga sig hur bra den här regeringen egentligen är på den där arbetslinjen man gick till val på.

De teoretiska utvärderingar som Reinfeldt och Borg håller i handen har tidigare funnit att jobbskatteavdraget bör ha en viss effekt på sysselsättningen. Ingen jättestor, men en viss. Lennart Flood kom i en SNS-rapport 2010 fram till att jobbskatteavdraget ”på lång sikt” ökar antalet sysselsatta med 72 000 räknat i termer av heltidssysselsatta. Det innebär en kostnad om cirka 900 000 kronor per jobb för staten. Ett ganska dyrt och trubbigt sätt att få fler i arbete, och man kan ju tycka att de pengarna kunde ha gjort större nytta om de använts mer direkt för att möjliggöra sådant som verkligen behöver göras, t ex fler händer i vård och omsorg, och höjda lärarlöner. Sådant som istället har fått stryka på foten för att finansiera jobbskatteavdragen.

Att regeringen inte satsar på mer verkningsfulla reformer för jobb beror på att man, av ideologiska skäl, helt enkelt, inte har några bättre förslag än jobbskatteavdraget. I ett replikskifte på Nationalekonomiska Föreningen 2010 försvarade Anders Borg jobbskatteavdraget mot anklagelser om dess bristande effekter såhär:

”Magnus Henrekson antyder att det här är en ineffektiv metod därför att den bara ger 75 000 jobb. Problemet är bara det att alla andra tänkbara åtgärder som vi har räknat igenom fram- och baklänges inte ens kommer i närheten av effekter i den storleken. Om vi t ex gör en bedömning av förändringar av arbetsrätten har vi inte något starkt forskningsstöd för positiva varaktiga sysselsättningseffekter. Om vi tittar på förändrade arbetsgivaravgifter, kapitalinkomstskatt eller bolagsskatt har vi inte heller någon särskild stark grund för att förvänta oss stora positiva varaktiga sysselsättningseffekter. När vi räknade på den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna som vi gjorde i budgeten för 2009 räknade vi med en varaktig sysselsättningseffekt på mellan 2 000 och 3 000 personer. Detta är ungefär så mycket man kan hitta stöd för i forskningslitteraturen.”

Finansministerns och regeringens stora problem är att man är ideologiskt förhindrade att titta i en annan riktning. Man kan helt enkelt inte, eftersom man trots allt medialt jamsande är och förblir moderater, tänka sig att öka sysselsättningen genom att öka den offentliga efterfrågan och anställa fler i den offentliga sektorn. Regeringen saknar därför svar på den stora arbetslöshetsproblematiken. Istället ägnar man sig gång på gång åt att dra en statistisk fräckis, som Reinfeldt körde ännu en gång i Studio Ett:

”Det är drygt 200 000 fler som är sysselsatta nu jämfört med när regeringen trädde till 2006 och började genomföra jobbskatteavdragen.”

Sant. Men också i sammanhanget fullkomligt irrelevant, eftersom befolkningen samtidigt har ökat. Det relevanta måttet för att utvärdera om regeringens jobbpolitik lyckas är inte ett absolut tal utan som andel av befolkningen. Ser man till de talen är arbetslösheten högre och sysselsättningsgraden lägre än då alliansregeringen tillträdde 2006.

Diagram från senaste AKU.

Reinfeldts svar till Joakim Jakobsson i Studio Ett var med andra ord inget annat än en klassisk Reinfeldtare. Frågan är hur många gånger alliansen ska få komma undan med att dra den sortens fräckisar medan journalisterna är upptagna med att avsätta oppositionsledare för ett syftningsfel.

Uppdatering 28/01 17:00: Anders Borg tycker fortfarande att jobbskatteavdraget är gôtt och säger till SR Ekot att "den grundläggande utvärderingen måste vara hur verkligheten fungerar". Ett märkligt påstående med tanke på att IFAU-studien var det första försöket att ta reda på just vilka effekter jobbskatteavdraget har haft för sysselsättningen i verkligheten. Borg menar också att de "allra flesta [andra studier] landar i att jobbskatteavdraget har stora effekter". Men han undviker att nämna att det då rör sig om studier ex ante, dvs studier som inte tittat på verkligheten utan uppehållit sig i de ekonomiska teoriernas värld. Lätt att röra ihop teori och verklighet om man är finansminister. Ekots reporter Staffan Sonning ställde inga följdfrågor om detta.

Det nya vänsterpartiet, ett nytt miljöparti

Ana Rubin argumenterar för sextimmarsdag.
Inte förnyelse enligt DN. Foto: Jöran Fagerlund.
Vänsterpartiet har hållit kongress i Uppsala, valt ny partiledare och partistyrelse, reviderat partiprogram och behandlat stadgemotioner och andra motioner. Allt det där som sker när partier samlas och fattar beslut om framtiden. Partikongresser är, när de inte är åtsnörpta spel för galleriet, väldigt vackra varelser. De är platserna dit rörelseblodet återvänder för att pumpas ut i demokratins artärer ännu en gång. Ny bäring, ny kurs. Ny energi.

Det här var vänsterpartiets viktigaste kongress på mycket länge. Och den vackraste partikongress jag inte deltagit på. Ett slag i plytet på alla som räknat ut vänsterpartiet som politisk strömning och alla som kraxat om folkrörelsernas död.

I Uppsala möttes ett levande, spännande, demokratiskt, kaxigt vänsterparti. Precis vad som behövs mitt i de stora världskrisernas årtionde.

Programenligt tonar borgerliga ledarsidor ner betydelsen av kongressen. Dagens Nyheter menar i en ledare med titlen Ny ledare, samma politik (insåg ledarredaktionen verkligen inte ironin i den rubriksättningen?) att allt i vänsterpartiet är som förr:

”Lite tyder på att Jonas Sjöstedt, som tidigare har räknats till partiets förnyare, vill använda sitt starka mandat till att modernisera V och göra upp med mer av partiets historia än kommunistbegreppet”

Detta säger naturligtvis mer om DN:s ledarredaktion än om vänsterpartiets kongress. För DN kan förnyelse bara anta en skepnad: som ett steg till höger. Tanken att ett parti kan ”moderniseras” och utvecklas på andra sätt än genom att springa in i marknadskrafternas fålla är bortom den borgerliga ledarskribentens föreställningsförmåga. Eller åtminstone bortom vad de får betalt för att föreställa sig.

Men detta var verkligen en förnyelsekongress. I ordets rätta bemärkelse. Som partimedlem med förhinder att delta på plats följde jag webbsändningarna med gapande mun. Och det var inte enbart för att jag åt samtidigt som jag tittade.

Det var inte heller en förnyelse som leddes av partistyrelsen. Det var inte en taktiskt uträknad berättelse, om "förnyelsen" där partiet ”gjorde upp med sitt förflutna” för att ”födas på nytt”. Det var inte ett spel för galleriet regisserad av partistrateger. Den här förnyelsen leddes av ombuden, av partiets medlemmar, som rullade över avgående partistyrelsen i avgörande frågor; skärpte linjer, vässade profiler och riktade om partiets prioriteringar. Så som det ska fungera i ett levande parti.

How about this for förnyelse: som första och enda parti i svensk politik beslutade vänsterpartiet att säkerställa att våra företrädare alltid har fötterna i samma verklighet som medlemmar och väljare genom ett inkomsttak för alla partiets förtroendevalda och parlamentariker på 27500:- nettoinkomst. Högre en svensk medianinkomst, men långt under etablerade löner- och ersättningsnivåer för riksdagsledamöter och parlamentariker. Det är politik i handling och konsekvens. Sänkta politikerlöner? Vi fixar’t själva om inte de övriga partierna fattar.

De gamla "förnyarna" satt i foajén och spelade schack istället. Foto.

Men framförallt skedde förnyelsen genom den klara upprioriteringen av klimat- och miljöfrågorna. Frågeställningar som rör sig i en dimension DN:s ledarsida saknar sensoriska organ för att överhuvudtaget urskilja.

Det handlade inte bara om att kongressen valde en partiordförande som i hela sitt politiska liv arbetat särskilt engagerat med miljöfrågor. Även i valen till partistyrelse lyfte ombuden in två namn med tydlig miljöprofil, Wiwi-Anne Johansson och Emma Wallrup, i strid med valberedningens förslag. Kongressen skärpte skrivningarna om arbetstidsförkortning – en central miljöfråga – och beslutade att partiet ska ta fram ett nytt miljöpolitiskt program under kommande kongressperiod. Det senare beslutet hade partistyrelsen yrkat bifall på, trots att det normalt inte brukar förekomma att kongresser fattar beslut om framtida programarbeten, men ovanpå det bifölls, mot partistyrelsens avslagsyrkande, även motion C3 innebärande att vänsterpartiet ska anta ett ”ekologiskt-ekonomiskt program” för en ekonomi inom ramen för ekologiskt hållbara gränser.

Vad det i praktiken betyder är att partiet ska ta sig an frågan om hur social rättvisa, jämlikhet och välfärd kan tryggas utan en ständig ekonomisk tillväxt.

Den här kongressen lade alltså grunden för en ny politik och en nytolkning av vänsterns uppdrag. Inte genom att kasta ut gamla insikter och uppgifter, utan genom att till dem foga en ny tydlig politisk prioritering: miljökrisen. Jonas Sjöstedt sade i sitt avslutningstal:

”Bara den vänster som förmår att fullt ut ta till sig klimatfrågan är relevant i vår tid och kan ge svaren på framtidens utmaningar. Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer.”

Den plats som miljö- och klimatfrågorna nu har givits i vänsterpartiet i och med kongressen 2012 är en kraftig upprioritering. Vi behöver inte hymla med det: vi har inte tagit miljöfrågorna på tillräckligt stort allvar tidigare. Vi har inte velat förstå dom. Vi har inte byggt en grundläggande analys kring dom. Nu är det annorlunda.

Och även om vi som är både vänster och engagerade i klimat- och miljöfrågor alltid har vetat att svaren på miljökrisen i slutändan måste komma från vänster, har det tidigare varit svårt att uppmana andra som kämpar med miljöfrågan att rösta på vänsterpartiet, eftersom partiets praktiska politik och faktiska analys i miljöfrågorna har varit bristfällig. Så inte längre.

Jag tvekar inte längre att säga till alla som tar klimatfrågan på allvar att ge sig in i vänsterpartiets arbete. Där kommer ni inte bara behövas, ni kommer att höra hemma där och spela en stor roll där. För det här är ett parti som fattat vad det handlar om, vad som står på spel, vad som behöver göras.

Kan då de höga ambitionerna backas upp med en reell politik? Och hur ser egentligen vänsterpartiets fantastiska miljö och klimatpolitik ut i verkligheten?

I vissa delar finns den idag, i andra delar kommer den att utarbetas under de kommande åren. Kongressen beslutade alltså att ta fram ett nytt miljöpolitiskt program (och ett ekologiskt-ekonomiskt program, lämpligen bör de två programmen kombineras till ett enda med tydligt fokus på det ekonomiska systemets oupplösliga förening med miljöfrågan). Det innebär att diskussionen nu inleds: hur ska svaret från vänster egentligen se ut?

Jonas Sjöstedt gjorde två viktiga markeringar i sitt avslutningstal:

”Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt.”

Att offentlig konsumtion är mindre resursbelastande än privat är provocerande för liberaler. Men det är en logisk följd av inhägnadernas tragedi: Privatiserade resurser tenderar att användas mindre effektivt och mindre optimalt. Bara genom gemensamma lösningar på delade problem och kollektiva behov kan vi slå en brygga mellan en minskad resursanvändning och bevarad välfärd för alla.

Genom en politik för jämlikhet och utbyggda offentliga nyttigheter kan vänstern ställa upp ett positivt och framåtriktat program för en omställning som möjliggör en utökning av majoritetens frihet på ekologiskt hållbara villkor. Istället för det privata slöseriet: en gemensam lyx. Istället för privatiserade stränder: allmänna bad. Istället för privatbilism: världens bästa, tryggaste och mest bekväma kollektivtrafik.

Ett konkret exempel är frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken. En avgiftsfri kollektivtrafik innebär en ökad rörelsefrihet för den enskilde, samtidigt som det leder till en mer effektiv användning av allmänna nyttigheter och en minskad privatbilism. De övriga partierna förmår inte föreslå sådana lösningar eftersom de innebär omfördelningar från privat till offentlig konsumtion, men vänstern kan göra en grön utveckling av den generella välfärden till svaret på den svåra frågan: hur genomför vi den största resursanvändningsbesparingen i mänsklighetens historia samtidigt som vi gör livet bättre, löser det alltmer svårlagda livspusslet och tillgodoser de behov som kapitalismen idag undertrycker och negligerar?

Den kritik av den ekonomiska tillväxtens religion som Sjöstedt också lyfter i citatet ovan är Vänsterpartiet nu ensamma om i svensk politik, sedan även miljöpartiet ryggar för att säga sanningen om det fullständigt ohållbara med den eviga tillväxten. Vänsterns svar istället för ökad konsumtion är ett ambitiöst - modernt - program för arbetstidsförkortningar.

(Vilket även det här gänget brittiska keynesianska ekonomer tycker vore en god idé, även om de är snäppet mer radikala och förespråkar 20-timmars normalarbetsvecka).

Sex avgörande miljöfrågor som jag hoppas att vänsterpartiet kommer ta tag i framöver, lyfter jag i den rapport jag skrev för vänsterpartiets framtidskommission inför partikongressen. Den går att ladda ner från framtidskommissionens hemsida här (ligger som en del av framtidskommissionens slutrapport) eller med min ursprungliga textformatering innan sättning här. De sex frågorna är, saxat rakt från kapitelrubrikerna:

1. Den galopperande ojämlikheten
2. Den ohållbara kapitalismen
3. Den offentliga nöden i det privata överflödet
4. Övertron på tekniken
5. Vår självbild och vår världsförståelse
6. Att förstå miljökrisen som en världskris

Vad som nu gäller för vänstern är att våga fullfölja den påbörjade analysen hela vägen. Att sätta sig in i miljöfrågan innebär oundvikligen att inse att allt står på spel idag, och att vi rör oss in i en situation med oerhörda risker som kräver en grundläggande förändring av hur vi lever och ordnar våra samhällen:

"De miljökriser och de energi- och ekonomikriser som beskrivs i rapporten kan bara förstås som en sammanhängande helhet. Motsättningarna mellan den dominerande ekonomiska logiken och det omgivande ekosystemets entropigränser har nått en punkt där de blivit olösliga inom ramen för den rådande ordningen. Kapitalismens utvägar är igenbommade och det medför att vi idag befinner oss i upptakten till en Världskris. Alla siffror faller ner mot rött. Någonting måste ge vika." (Ur inledningen)

Mycket analyser från kongressen hos Erik Edwardson, fina foton hos Jöran Fagerlund, Mia Sand, Huddingeperspektiv, Annarkia, Schlaug, Sjöstedt, Effekt.

Från dåligt till sämre: Sveriges klimatpåverkan ökar

I veckan presenterade Naturvårdsverket statistiken för de svenska växthusgasutsläppen under 2010. Det blev en rejäl kalldusch för alla som trodde att vi var på väg åt rätt håll. Efter en ovanligt stor nedgång 2009 blev förra årets ökning av de inhemska utsläppen den största någonsin: upp 11 % jämfört med föregående år.

Jeeeez. För att uttrycka det milt.

När utsläppen i Sverige föll 2008 och 2009 var det som en direkt följd av den globala ekonomiska krisen. Krisen innebar att den totala aktiviteten i ekonomin minskade, produktion och konsumtion föll tillbaka och det gynnade för stunden miljön, samtidigt som hundratusentals svenskar förlorade sina jobb. Regeringen passade den gången på att ta åt sig äran för de minskade utsläppen och ge sken av att de var ett resultat av en framgångsrik miljöpolitik. Vår dåvarande miljöminister Andreas Carlgren menade att Sverige var på god väg ”att nå vårt beting i EU och vårt klimatmål på minus 40 procent”. Inte med ett ord berörde Carlgren att minskningen berodde på den ekonomiska krisen. Fastän han naturligtvis visste att det var den främsta orsaken.

När 2008 och 2009 års samlade minskningar nu äts upp i en enda stor tugga av en explosiv euforisk klimatgastillväxt, är Lena Eks reaktion att skylla detta på den ekonomiska återhämtningen. Vilket på det hela taget är både sant och riktigt. Men samtidigt lite lustigt: när det går oväntat bra är det regeringens förtjänst, när det går fruktansvärt dåligt igen beror det på externa faktorer. Jojo.

Så vilka slutsatser kan man dra av årets katastrofsiffror? En slutsats kunde vara att det uppenbarligen finns en problematisk korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp, att vi uppenbarligen befinner oss en bra bit från den koldioxidneutrala tillväxt reformpolitiken drömmer om och försöker förmedla bilden av. Den sortens problematiseringar vill inte miljöministern ge sig in på, av uppenbara skäl (skulle ju ställa både finansdepartementet och tillväxtkapitalismen i största allmänhet i lite dålig dager).

Istället blir det operation överslätning: ”Sett över tid är trenden tydlig på så sätt att Sverige mellan 1990 och 2010 minskat sina utsläpp med 9 procent”, säger Lena Ek.

9 % på 20 år. Det gör 0,45 % per år. Inte direkt en minskningstakt som imponerar, givet vad vi behöver åstadkomma och givet att det är den ackumulerade mängden koldioxid i atmosfären som påverkar klimatet, inte hur mycket vi släpper ut just år 2020. Det innebär att ju längre vi väntar med kraftfulla minksningar desto större och mer drastiska måste de bli när de väl genomförs.

Nu har till och med den svaga minskningen av de inhemska utsläppen brutits i och med årets siffror. Under den period som den nuvarande högerregeringen kan åläggas ansvar för (2007-2010) har Sveriges inhemska utsläpp av växthusgaser istället ökat med ungefär 0,6 miljoner koldioxidekvivalenter.

Den minskning Lena Ek tar credit för har alltså i sin helhet skett under perioden fram till maktskiftet. Innan den nuvarande regeringen avskaffade Klimatinvesteringsprogrammen och valde att prioritera utbyggnad av vägnät framför upprustning av järnvägen.

Men allt detta är bara dribbel med siffror ombord på en oljetanker påväg i fel riktning. För den utsläppsminksning vi egentligen skulle behöva genomföra befinner sig i en helt annan storleksordning än de som ännu diskuteras i dessa sammanhang. Det handlar om minskningar på 5%-10% per år. Och den stora och politiskt svåra frågan är: finns det något annat sätt att åstadkomma sådana minskningar än genom ekonomisk kollaps?

Istället för att ta den diskussionen, avgörande för vår framtid, föredrar ansvariga politiker att mumla och fippla med fakta och låtsas som att allt är i huvudsak on track. Jag kan inte tänka mig något farligare eller mer oansvarigt sätt att hantera en framrullande katastrof än att makthavarna sprider bilden av att vi rör oss i rätt riktning, när det är precis tvärtom.

David Harvey

David Harvey är briljant på Occupy London den 12 november i år. Transkript här. En världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet. Hur, var, kan vi hejda den här vansinniga farkosten, byta färdmedel och kurs? Genom att använda staden som en politisk terräng, genom att politisera rummet, genom att bita sig fast i ackumulationens hjärtkammare.

"You assemble in places like this. And you stay in places like this. You don’t say, We’re going to have a demonstration and then go home. No. You stay. You stay.

Nu börjar kraftmätningen, uthållighetskampen. Överlever Occupyrörelsen vintern kommer våren i väst bli mycket intressant. Såväl David Harvey ovan som Mike Davis lyfter fram den handgripliga omvandlingen av offentliga rum till politiserade allmänningar som fundamentala kampstrategier. Davis nämner särskilt, som en av punkterna i sin fempunktsplan:

Continue to democratize and productively occupy public space (i.e. reclaim the Commons). The veteran Bronx activist-historian Mark Naison has proposed a bold plan for converting the derelict and abandoned spaces of New York into survival resources (gardens, campsites, playgrounds) for the unsheltered and unemployed. The Occupy protestors across the country now know what it’s like to be homeless and banned from sleeping in parks or under a tent. All the more reason to break the locks and scale the fences that separate unused space from urgent human needs.

Världen tar vi tillbaka från maskinkapitalismen gata för gata. Privatiseringarnas inhägnader kan omvandlas till offentliga nyttigheter och demokratiska gläntor en efter en. Varje plats kan bli ett Thahirtorg.

Uppdatering: You can't evict an idea whose time has come.

Valfriheten som ursäkt

Men vad ääär nu detta? Det skulle ju bli så bra för alla med valfriheten! Hur kommer det sig att vi istället får denna en följetong av rapporter om växande klyftor, försämrad service, stigande priser och vanvård?

De senaste dagarna har givit några exempel på vad vinsintressen i omsorgssektorn leder till. Och visst är driftsformen en grundläggande komponent som måste diskuteras.

Men det är också nödvändigt att vi vågar diskutera problemen med kundvalet som sådant. Vad som händer då konsumentens valfrihet blir modell för relationen mellan utförare och brukare istället för medlemmens medbestämmande.

För nu börjar vi se vad valfriheten faktiskt innebär.
Istället för ge mer frihet till brukarna så har valfriheten blivit en tvångströja för oss konsumenter, men en frihet för företagen.

Vi brukare (eller ”kunder” som den påbjudna benämningen är) tvingas bli grävande journalister och ta reda på allt om utförarna, vi tvingas hålla oss redo att byta om vi blir missnöjda (var går gränsen mellan bra och dålig kvalitet? kan jag ställa mig i kö till nästa utförare redan nu?) och vi tvingas vada genom och genomskåda reklamfloskler i mängder. Väljer vi fel utförare har vi enbart oss själva att skylla.

För företagen är det tvärtom. Snarare än att fungera som ett incitament att ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande (det som propagandan påstod skulle inträffa) har kundvalet mer och mer kommit att bli en perfekt ursäkt för företagen. Den används som ett argument för att slippa ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande.

Det senaste exemplet är Caremas instituionaliserade vanvård av äldre. Kritiken mot företaget bemöts med ett konstaterande som liknar en axelryckning: ”Om de inte är nöjda så kan de alltid lägga in sig någon annanstans.” Vilket möjligen är riktigt i teorin, men i praktiken naturligtvis närmast omöjligt. En 93-åring flyttar bara en gång.

För företaget öppnar enbart själva existensen av kundvalfriheten en dörr till en moralisk undanflykt: kunderna har själva valt oss. Sålunda tvingar vi inte på någon vår vanvård.

På det viset kan företagen vända sig från inte bara det moraliska ansvaret utan också slippa ifrån ansvaret för krångliga eller besvärliga kunder. Den enklaste strategin för ett företag med en ”besvärlig” kund, en kund som kanske bråkar om sina rättigheter, som kanske kostar mer i drift än vad den genererar i intäkter eller kanske uppmanar andra kunder att organisera sig och ställa krav på utförandet, är att helt enkelt driva bort kunden. Om du inte är nöjd får du söka dig någon annanstans, du har en valfrihet, så använd den då!

Så kunde trots allt inte den gamla offentliga verksamheten, som hade sina brister, göra. De kunde inte be en bråkstake försvinna, de var tvungna att stå ut också med de besvärliga brukarna, som kände till sina rättigheter.

Och det är bra för alla oss andra. För de besvärliga brukarna fyller en viktig funktion för brukarkollektivet. Också den som inte själv skulle höja sin röst och kräva sin rätt har en väldig nytta av att de besvärliga kunderna stannar kvar och tar fighter som tvingar fram förbättringar..

När det blir mycket lättare för personer som värnar om sina rättigheter och sina intressen att fly än att stanna kvar och fäktas, då blir det också färre som fäktas. Då försvinner en viktig drivmotor för kvalitetsutveckling.

På ickemarknader som omsorgsmarknaden, med en oelastisk efterfrågan, där behoven konstant är större än utbudet, är strategin med en undermålig service närmast helt riskfri. Förlorar du en kund står hundra i kö. Det samma är fallet med exempelvis banktjänster där de stora bankerna tävlar i att behandla sina kunder som skräp. Ett drygt bankbemötande är ingen skandal, det är en regel.

Kundvalfriheten innebär att brukarna får mindre rättigheter.
Kundvalfriheten innebär att företagen har mindre skyldigheter.

Genom kundvalet ändras relationen mellan brukare och utförare. Och när valfriheten går in och lovar stort och flott om allt den ska ge, smiter samtidigt den reella makten över verksamheten ut bakvägen. Valfriheten leder därför inte till en bättre service eller bättre kvalitet – utan till raka motsatsen.

Alternativet till detta tillstånd av fullständig ansvarslöshet och kvalitetsförfall är en omsorg och service där brukarna istället för ”konsumentens valfrihet” ges medlemmens inflytande och delaktighet. Där barriärerna runt verksamheten – de som privatiseringarna rest allt högre för att ”skydda företagets intressen” – ersätts med transparens och tillgänglighet – med demokrati.

Det vore välfärd 2.0.

Tid för byggemenskaper

Nyligen presenterades siffrorna för de globala koldioxidutsläppen under 2010. Efter den ekonomiska krisen 2008 var ökningen under 2010 rekordstor, c:a 6 %, och överstiger därmed IPCC:s värstascenario från 2007. När det går bra för ekonomin, när produktionen och konsumtionen ökar, blir situationen för klimatet än värre. De senaste siffrorna ger en genomsnittlig temperaturökning på 2,4 - 6,4 grader de kommande hundra åren.

Om utvecklingen ska hävas står mänskligheten inför sin största utmaning någonsin. Ska vi uppnå ett globalt rättvist miljöutrymme och samtidigt undvika en katastrofal klimatförändring måste vi drastiskt – med c:a 85 % – minska energi- och resursanvändningen i länder som Sverige.

I praktiken betyder det att vi på alla samhällets områden måste dra om resurskretsloppen i helt nya banor och att vi kollektivt måste ändra våra mest invanda konsumtionsbeteenden.

Boendet har en stor roll att spela i den omställningen. Våra bostadsmiljöer kan antingen ge oss förutsättningarna för att leva resurseffektivt och hållbart, eller försvåra för oss att göra det. I bostadens livsrum etableras vanor och beteenden. Genom bostadsmiljöns utformning bekräftas eller ifrågasätts synsätt och värderingar.

Men trots bostädernas stora betydelse för omställningen sker idag mycket lite innovationsarbete på bostadsbyggandets område. De nya flerbostadshus som byggs liknar i allt väsentligt de gamla. Fokus i lägenheternas utformning ligger på försäljningsaspekter. Ytskikt som ska ge "en känsla av lyx", överdimensionerade köksuppställningar ämnade att framkalla föreställningar om ett hemliv som få har tid att leva upp till i verkligheten och planlösningar som bekräftar sekelgamla föreställningar om hur en familj ska se ut. Stilmässigt är de nya flerbostadshusen en osäker eklektisk nyfunktionalism som undviker alla ideologiska ställningstaganden som kunde provocera någon. En arkitektur till stor del driven av materialleverantörerna och lägenhetsmäklarna.

Hur kommer det sig att bostadsbyggandet fastnat i en så meningslös upprepning av gårdagens lösningar i en tid då sektorn borde ta täten mot framtiden?

En förklaring ligger i hur den svenska byggbranschen och beställarsidan är strukturerad. Vår byggsektor präglas i extrem utsträckning av några stora koncerner. I en alldeles egen division spelar PEAB, NCC och Skanska med en omsättning på c:a 30 miljarder vardera. Dessa byggkoncerner är i hög utsträckning vertikalt integrerade, innebärande att de är både materialleverantörer, byggentreprenörer och byggherrar, samlade i en familj. Byggkoncernerna upprätthåller sina avkastningsnivåer genom att använda sina egna byggsystem och genom att bygga direkt för försäljning. Detta, konstaterar Statskontoret i rapporten Sega gubbar? (2009:6), innebär att man ”av naturliga skäl inte [har] samma incitament att pressa kostnader och styra mot kvalitet på lång sikt” som om man byggde för egen långsiktig förvaltning.

Kokar man ner det hela så är grundproblemet att det är fruktansvärt ont om kvalitetsdrivande beställare.

Bostadsrättsföreningarna köper färdiga produkter, uttänkta och ner till minsta kvadratdecimeter och installationskomponent färdigspecade och genomräknade av byggföretagen. Allmännyttan, som en gång var just en kvalitetsdrivande byggherre, bygger idag många gånger så lite att man inte klarar av att upprätthålla en ordentlig beställarkompetens. Statskontoret pekar även på att eftersom allmännyttan omfattas av lagen om offentlig upphandling (LOU) så är det ”lättare att motivera val utifrån pris än kvalitet vilket ytterligare minskar byggherrens möjlighet att bidra till omvandlingstryck inom branschen.” Därtill kommer att det inte längre finns någon klar vision om vad Allmännyttan ska göra, hur boendet ska utvecklas.

Vi lever inte längre i de stora berättelsernas tid. Ska det svenska bostadsbyggandet utvecklas, svara mot tidens behov och öppnas för innovation och kreativitet istället för konformism och rädsla, då måste istället nya sorters beställare komma in i bilden.

För ytterst har det aldrig varit vare sig byggarna eller arkitekterna som frambringat innovationer i bostadsbyggandet, sådan utveckling har alltid varit beroende av framsynta, modiga och idéburna beställare.

Tittar vi utanför Sveriges gränser finns det mycket att lära om hur en sådan förändring skulle kunna åstadkommas. På senare år har Tyskland vuxit fram som en stor inspirationskälla för många. Inte minst fenomenet med byggemenskaper, baugemeinschaft, som utvecklats och spritt sig under de senaste tjugo åren.

Byggemenskapen Genova, Vauban.
Genom byggemenskaperna framträder en ny typ av beställare: ett demokratiskt kollektiv av individer och familjer, med en gemensam vision för sitt boende. Tillsammans, ibland med aktivt stöd av ett projektutvecklingskontor eller ett stadsbyggnadskontor, formar byggemenskaperna sitt flerbostadshus. Ritar, planerar, prioriterar, upphandlar, flyttar in och förvaltar. Det är en beställarkonstellation som visat sig ha en förmåga och vilja att driva fram kvalitet och innovationer som de traditionella byggherrarna i branschen saknar.

Erfarenheterna från Tyskland visar att byggemenskaperna kan resultera i bostäder som är upp till 20% billigare än motsvarande traditionella projekt. Detta i hus med personliga uttryck, grön spetsteknik och innovativa lösningar. Skillnaden mot det traditionella byggandet ligger naturligtvis i att byggemenskaperna är idédrivna. De formas av människor som i första hand har en idé om hur de vill leva och bo, istället för marknadsavdelningar som triangulerar bostadsutformningen mot antaganden om olika kundgruppers lägsta gemensamma nämnare och mot sådant som kan ge påslag på priset.

Varje byggemenskap är ett unikt projekt som får sin karaktär av deltagarnas vilja och intresse. En byggemenskap är mer än ett husbygge, det är en kunskapsresa för alla inblandade. Detta resulterar i byggnader med mycket olika fokus: olika fördelningar mellan privata och gemensamma ytor, olika typer av lösningar för att nå ökad hållbarhet, olika exteriöra uttryck.

Deltagarna i byggemenskaperna är själva amatörer i meningen att man ofta ikläder sig rollen som byggherre för första gången. Detta till trots har byggemenskaperna idag professionaliserats i sin beställarfunktion. Med tiden har mycket erfarenhet byggts upp och idag finns i Tyskland många arkitekt- och projektledningskontor som är inriktade på att professionellt och kunnigt lotsa byggemenskaper genom hela byggprocessen.

Tillslut har konceptet börjat nå svensk mark. Nyligen ordnade delegationen för Hållbara städer en konferens om byggemenskaper och en riksorganisation är på väg att formeras. Det första projektet i Sverige som genomförts som en uttalad byggemenskap var Urbana Villor i Västra hamnen i Malmö, ritat och projektlett av arkitekterna Pontus Åqvist och Cord Siegel. Huset belönades med Sveriges Arkitekters Kasper Salinpris 2009.

Namnet Urbana Villor kan låta märkligt, men är i sammanhanget välfunnet. För idén i just den här byggemenskapen är att förena villaboendets kvalitéer med flerbostadshusets täthet och gemenskap. På en yta av 500 kvadratmeter ryms motsvarande 7 villor på 140 kvm vardera, med egna uteplatser och en del gemensamma ytor.

Byggemenskaper kan uppföras som kooperativ, äganderätter, bostadsrätter eller hyresrätter. De kan ha tre deltagare eller fyrtio. De finns i alla skalor och sorter och bidrar till en ökad mångfald i boendet och därigenom också en större variation i den urbana miljön.

För kommunerna och för kommunernas stadsbyggnadskontor är en stor fördel med byggemenskaper att man kan börja planera, hitta lösningar och jobba tillsammans med de framtida boende, som liksom kommunen har ett långsiktigt intresse av bostadsmiljöns utformning. Detta istället för att, som idag, i stort sett enbart kommunicera med den aktör i byggprocessen som har det mest kortsiktiga intresset av alla inblandade (översta varianten i illustrationen nedan, nedersta processen är en byggemenskap):

Det ligger i sakens natur att många byggemenskaper samtidigt är mer eller mindre kollektiva. Dels föder projektformen som sådan en kollektiv anda, dels är delning av resurser såsom kök, förråd, vinterträdgård, odlingsmark, tvättrum, verkstad, umgängesrum, gästrum, gym & bastu med mera ett effektivt sätt att minska boendekostnaderna och krympa bort överytor.

Spräng de svarta lådorna

I veckan öppnade Archileaks.se - en site som ska hjälpa arkitekter att dela filer och kunskaper med varandra. Det goda initiativet kommer från OkiDoki, som lagt ner mycket tid på att utveckla idén. Förhoppningen är nu att andra ska ta vid och bära projektet vidare... kanske är det en liten revolution på gång? Det vore välbehövligt. Jag skrev en text till Archileaks om nödvändigheten av en förändrad arkitektroll. Den version som publicerades är kortad, jag lägger därför här upp den i sin långa form.

Om man får tro George Bernard Shaw så är alla yrken sammansvärjningar mot lekmännen. En av skråväsendets historiska uppgifter har varit att gå vakt runt yrkeshemligheterna och på så sätt upprätthålla efterfrågan för yrkets utövare och – samtidigt – avståndet till utmanarna bland amatörerna. Detta genom att hålla amatörerna utanför, genom att upprätta en kunskapsgradient mellan skråets insida och utsida.

Denna ”överlevnadsstrategi” har varit central också för arkitekterna, en yrkeskår som genom hela 1900-talets massdemokratiska projekt har burit med sig skråets självbild: Vi, de utvalda, som i rakt nedstigande led från de stora mästarna förvaltar den hemliga kunskapen om rummets formala organisering. Även om det släktskapet endast undantagsvis är synligt i det vi faktiskt arbetar med och åstadkommer.

I arkitekternas fall är det kanske även så att arkitektskrået har fungerat som en sammansvärjning mot arkitekturen.

Arkitektur är nämligen lika lite som idrott något som kan överlåtas åt de professionella utövarna. Alla människor behöver arkitektur, på samma vis som alla människor behöver motion. Att skapa och att uppskatta arkitektur, att i en medveten och reflexiv process vara delaktig i en värld av mänskliga ting, hör till våra mest grundläggande behov. Från legotornen och sandslotten till Sim City och Minecraft – våra barnlekar och våra fritidssysslor vittnar om att många människor har en arkitekt i sig.

Den överväldigande mängden av den byggnadsmassa som tynger planeten har ritats och byggts av ”amatörer”. Av icke-arkitekter. Det är kategorier som byggmästare, snickare, ingenjörer, bönder, egnahemsbyggare och hemlösa, som i sitt formgivningsarbete lutat sig mot historiska och lokala traditioner, mönsterritningar, platsens tillgängliga material och diskussioner med grannen.

Så har det kommit att existera två arkitekturer.

En som ritats och utförts av ickearkitekterna. Vi kan unna oss att vara lite populistiska och kalla den för ett ”folkets byggande”. För det har handlat om just byggande. Ickearkitekternas verk har i sin egen tid sällan tillerkänts rätten att räknas som arkitektur.

Och så den arkitektur som Arkitekterna har stått för. En smal del av den totala mängden, men desto mer avbildad och kanoniserad. Alltsomoftast beställd av och representerande den ekonomiska, politiska eller religiösa makten.

De två arkitekturerna har båda handlat om att gestalta och uppföra funktionella byggnader, men i övrigt har de representerat två olika förhållningssätt.

Folkets byggande har successivt förfinat de former som varit möjliga att åstadkomma genom småskaliga arbetsinsatser och med lokala byggnadsmaterial. Detta byggande har, för att använda Habermas terminologi, stått med båda fötterna i livsvärldens moralsystem och nödvändigheter.

Samtidigt har Arkitekturen (med stort A) i allt högre grad varit en del av systemvärlden. Alltså den livssfär där ekonomiska och byråkratiska system, snarare än livsvärldens moral och direkta kommunikation mellan människor, styr över val, prioriteringar och utvecklingsvägar.

Arkitekturen har under 1900-talet kommit att brukas som ett av statsbyråkratins och marknadens främsta verktyg för att ”rationalisera” människors vardag efter systemvärldens krav. De storskaliga byggprojekten inom ramen för 1900-talets folkhemsbygge kan i linje med detta ses som ett viktigt steg i systemvärldens kolonisering av livsvärlden. Bostaden och bostadsområdet blev under denna epok ett fält för de horder av experter som under 1900-talet trädde in i det tidigare skråväsendets positioner. Arkitekterna blev en av de expertgrupper som ansvarade för att inordna bostaden och staden i det moderna projektets rationaliseringssträvan.

Så trängde systemvärldens Arkitektur under 1900-talet steg för steg undan livsvärldens arkitektur, som förpassades till ett smalt stråk i utkanten av det stora samhällsbygget. Förändringen är synlig också i hur arkitekterna som yrkesgrupp expanderade i antal under 1900-talet. Byggandet professionaliserades.

Vilka är då idag de stora skillnaderna mellan systemvärldens och livsvärldens arkitektursyner, mellan de professionella Arkitekterna och amatörerna? Och hur påverkar det arkitekturen?

En grundläggande skillnad (som Catharina Sternudd ger exempel på i avhandlingen ”Bilder av småstaden”) ligger i hur vi talar om – och hur vi tänker kring – arkitektur.

”Vanligt folk” pratar om arkitektur med ord som utgår från den egna erfarenheten: man talar om det man ser och om hur man upplever det. Vad som är mysigt och vad som är trivsamt. Det är konkret och rakt på sak, utgår från människan som måttstock. Den estetiska upplevelsen är omedelbar och direkt.

Arkitekterna lär sig att istället tala om arkitektur på ett vis som närmast kan beskrivas som att inte tala om arkitektur. Detta är i linje med systemvärldens normer: yrkeskategorier som uppträder som systemets rationella experter övergår i sin expertroll till ett ”icke-kommunikativt instrumentellt förnuft”. Uttryckt genom en språklig metamorfos, som kan resultera i ett språk som i sin intighet gränsar till stumhet.

Thomas Hellquist myntade i en artikel i Arkitektur 2008 uttrycket formal autism som en benämning på ett tillstånd då arkitekterna ”håller fast vid en estetik och hävdar kvalitéer som gemene man inte längre ser eller förstår”. Det autistiska tillståndet präglas av ”inåtvändhet, svårighet att kommunicera, nedsatt språkförståelse, motstånd mot förändring och nya kunskaper och ett envetet sysslande med någon tankefigur eller rutin.”

Det är en bra beskrivning av arkitektkontorens slutna svarta lådor. Och av hela kårens oförmåga att rita och kommunicera prestigelöst, öppet och bullshitbefriat.

Den strimma av "folkets byggande" som finns kvar, understryker ytterligare arkitekternas autism. För amatörerna, som för sin del inte är fångade i en icke-kommunikativ pose, utbyter idéer och kunskaper precis så fritt och brett som tidens teknik tillåter. Ett exempel på detta är den stora mängden av mycket aktiva nätforum där husbyggare lägger ut tidiga ritningar, utvecklar och diskuterar olika lösningar och utformningsidéer, debatterar allt från tekniska och konstruktionsmässiga frågor till ren formgivning. Enbart det största svenska husforumet, byggahus.se har i skrivande stund omkring 1,4 miljoner inlägg.

Diskussion i golvforumet på Byggahus.se
För oss som till vardags arbetar med att rita hus finns det inga motsvarande kanaler för att opretentiöst och öppet pröva idéer, utbyta tips och erfarenheter, hjälpa andra arkitekter och samtidigt själv få hjälp att utveckla det egna tänkandet. På Arkitekturs blogg finns det närmaste vi kommer: ett kommentarsfält befolkat av en handfull kommentarsfältherrar som ordnat en olympiad i egocentrisk bitterhet.

Det moderna projektet ackompanjerades alltså av framväxten av nya expert- och yrkesgrupper som både byggde upp och mutade in ”sina” kunskapsfält. Att upprätthålla kontroll över ett kunskapsterritorium förutsatte att kliva in i en ickekommunikativ hållning: att i kraft av sin expertis ge besked, snarare än att föra diskussioner.

Arkitekterna hade mycket att vinna på att framstå som svarta lådor. På så vis kunde åtminstone en bit av föreställningen om arkitektens ointagliga formgivningsbegåvning bevaras, trots att yrkeskåren numerärt expanderade och breddades och samtidigt trängdes undan i en smalare del av den alltmer professionaliserade byggprocessen.

Men tiderna förändras. Och på område efter område har amatörerna slagit tillbaka. Många är nu de yrkeskategorier som i mötet med de nya orädda och superutrustade amatörerna har tvingats förändra sitt eget sätt att arbeta och kommunicera för att ha en chans att hänga med.

Med de nya verktyg som uppstått och de som snart kommer att se dagens ljus blir arkitektens gamla yrkeshemligheter allt mindre relevanta. Att göra ”professionella” visualiseringar av förslag är redan idag något som amatörer ofta gör bättre än arkitekterna själva. Att ta fram byggritningar kan automatiseras ur en 3d-modell. Vi går samma utveckling till mötes som journalistiken, då vem som helst med lättillgängliga publiceringsverktyg på internet kan starta sin egen tidning och nå masspridning.

Det är därför inte längre våra yrkeshemligheter som kommer att definiera vår yrkeskår, utan vår förmåga att röra oss i ljuset, vår förmåga att övertyga genom vår kunskap. För sanningen är att även om alla kan rita hus så krävs det en duktig arkitekt med ett tränat öga, ett associativt sinne och med lång erfarenhet av att lösa liknande problem, för att formulera ett svar på ett byggnadsprogram som är på samma gång funktionellt, ekonomiskt, rationellt och estetiskt övertygande.

I den nya tiden har vi allt att vinna på att spränga de svarta lådorna i branschen, släppa alla yrkeshemligheter fria och lära oss att istället övertyga och överleva genom vår kunskap. Det kommer göra att arkitekturen blir bättre, mer relevant och agil. Inte så autistisk.

Om det nu känns ovant att ta intryck av arkitekturens amatörer så kan inspiration lika gärna hämtas från en annan yrkesgrupp av experter som vuxit fram i den nya tiden: programmerare. För programmerarna har det dagliga erfarenhetsutbytet utanför kontorets siloanläggning blivit ett grundläggande arbetsverktyg. Delandet av kod, kopierandet av kod, frågor och svar kring problem med kod... programmerare är ett generöst släkte som både delar med sig av sina tillkortakommanden och hjälper sina konkurrenter att komma vidare. Det för tillfället största, helt öppna, programmerarforumet Stack Overflow har över 14 miljoner inlägg och fungerar som en enorm resursbank som gör hela branschen mer framgångsrik och produktiv. Här görs ingen åtskillnad mellan amatörer och proffs, hög eller låg, kunskapsbanken står lika öppen för alla och byggs upp av alla. Det är kunskapen som räknas, men även: att ställa välformulerade och begåvade frågor. På Github.com, med över 1 miljon programmerare som medlemmar, samlas i dagsläget cirka 3 miljoner öppna kodprojekt.

Det är ingen självklarhet att programmerarna blivit såhär pigga på att dela med sig. Länge trodde även programvaruföretagen att hemlighetsmakande och tjuvhållande på kod var nyckeln till framgång. Men allt det förändrades när den öppna källkodsrörelsen dök upp med den inställning som Eric S Raymond döpte till ”Linus lag” efter Linus Torvalds, organisatören bakom Linux: ”given enough eyeballs, all bugs are shallow.”

Ju fler som tittar på en bit kod, desto fler buggar kommer grävas fram och lösas. Därför är det så effektivt att tidigt dela med sig av sin kod: det gör att den blir bättre.

Den krassa erfarenheten av mötet med Linux arméer av betatestare och tusentals kodutvecklare har lärt programvarubranschen att det svarta lådorna inte har en chans i en tävling mot de ”öppna bazarerna”.

Vi arkitekter har en tyngre historisk identitet att göra upp med, men snart kommer vi upptäcka att vår bransch har många likheter med programmerarnas värld och att också vi har allt att vinna på att öppna upp, dela med oss och kommunicera mer. Inte bara kan vi då få en arkitektur som utvecklas snabbare, där fler buggar upptäcks i tid, där fler möjligheter blottläggs i ett tidigt skede – vi kan även få självförtroendet och förmågan att ta en större plats och ledande roll i byggprocessen.

Det behövs en liten revolution. Archileaks är ett steg på den vägen genom att uppmuntra kontor att dela den information som behövs för att driva ett arkitektföretag. Nästa steg är att våga visa upp en plan innan den är ”färdig”. Kollaborera för att göra resultaten bättre. Sluta rädas plagiat och kopiering. Lära sig säga till konkurrenten: jag vet inte här, men jag tror att du kan ha ett smart förslag?

En resursfråga

I sista stund upphävde Europadomstolen igår tillfälligt utvisningsbeslutet för 91-åriga Ganna Chyzhesk som hjärtsjuk, dement skulle utvisas ensam till Ukraina.

Fredrik Reinfeldt, som även är mycket omtyckt av två barn och som, utan en tanke på att det kan se bra ut i pressen, har engagerat sig i att återbörda en försvunnen nalle, erkänner för Aftonbladets reporter att det är ”svårt att inte i hjärtat känna med henne och med hennes anhöriga”.

Men även om det ”känns i hjärtat” på vår store rorsman så är det viktigt att inte lyssna för mycket åt det hållet, utan att tvärtom behålla förmågan att betrakta frågan strikt objektivt.

Detta är Fredrik Reinfeldts paradgren. Att inte se de tusentals enskilda fallen, utan helheten. Om nu Ganna Chyzhesk ska få stanna i Sverige så är det viktigt att inse, menar statsministern, att ”då får annat stå tillbaka”. För det är, trots allt, "en resursfråga”:

”Om vi ska låta människor som lever under fattigare förhållanden och har anhöriga i Sverige komma hit, då tycker jag vi ska vara medvetna om att det kommer att ställa ökade anspråk på offentliga resurser. Då får annat stå tillbaka, då blir det mindre till skolan och mindre till sjukvården. ”

Det fanns tidigare en möjlighet - ”sista länken” - för äldre personer som saknar anhöriga i sina hemländer att söka uppehållstillstånd i Sverige, förutsatt att de har anhöriga här. Den möjligheten försvann 1997 när lagen ändrades. Och det är därför Ganna Chyzhesk ska utvisas, trots att hon inte har någon som kan ta hand om henne i Ukraina, trots att hennes yngre släktingar lever här. Hon är helt enkelt för sjuk och för gammal för att få vara kvar i ett av världens rikaste länder, hon är en ekonomisk belastning. Migrationsminister Tobias Billström avvisar bestämt alla tankar på att åter öppna för möjligheten att tillåta anhöriginvandring för sjuka och äldre, med just denna argumentation:

”Nej det är uteslutet. Skälen för varför vi ändrade lagen 1997 var starka. De som är äldre kan inte delta på arbetsmarknaden och de kommer dra på den medicinska vården och andra kostnader. Man måste våga prata om ekonomin”

Migrationsministern säger detta utan darr på stämman, utan att rodna eller ursäkta sig.

Jag har svårt att hitta några andra ord för den här inställningen än ondska.

Vi har alltså en regering som efter att ha sänkt inkomstskatterna med över 80 miljarder hävdar att vi inte har resurser för att göra det som är moraliskt anständigt.

En regering som hävdar att även om det ”känns i hjärtat” så är det nödvändigt att stänga gränserna för hjärtsjuka dementa som vill bo de sista åren med sina anhöriga i Sverige, för vad vore alternativet? Tar vi emot människor som ”inte kan delta på arbetsmarknaden” då kan vi behöva avskaffa det femtioåttonde jobbskatteavdraget!

Fast, nej, det där sista är inte vad regeringen säger. Det skulle låta så omänskligt.

Reinfeldt pratar överhuvudtaget inte om jobbskatteavdragen i det här sammanhanget. Istället målar han upp en annan motsättning där Ganna Chyzhesk hotar skolan och sjukvården genom att ”ställa ökade anspråk på offentliga resurser.” Det är ett klassiskt sverigedemokratiskt resonemang som statsministern nu har gjort till sitt.

Den moraliskt anständiga hållningen inför Ganna Chyzhesks situation hade varit att konstatera att lagen uppenbarligen skadar människor och att vi därför har ett ansvar som medmänniskor att se till att den skyndsamt ändras.

Och det är inför jobbskatteavdragen, inte inför anhöriginvandring av ensamma äldre, som frågan borde ställas, vid varje enskild budget som riksdagen antar: har vi verkligen råd med det här? Har vi råd med att fortsätta ge medelklassen de här presenterna?

Givet att vi faktiskt har en akut miljö- och klimatkris, att alla inte får den sjukvård och omsorg de behöver, att fattigdomen och klyftorna växer, att barnadödligheten inte är utrotad, att barn och ungdomar berövas chanserna till en meningsfull fritid, att vi har tusentals hemlösa på våra gator, att vi utvisar dementa och hjärtsjuka till en säker död... givet alla de nödvändiga och akuta utgifter och reformer som måste stå tillbaka för att upprätthålla skattegåvorna till de som redan har mer än de behöver. Är det inte helt enkelt en väldigt oansvarig politik?

För att inte säga komplett och fullständigt hjärtlös.

Läs mer: Stefan Lindborg, Annarkia

Fuskdrevet

Bilden ovan föreställer det hyreshus i Stockholms ytterstad, där Juholt har sin lyxbostad tillsammans med sin stormrika sambo. En riktigt vräkigt kåk, som synes. Hur kan han!? Skattebetalarna rasar!

I detta nu faller mediedrevet mot socialdemokraternas partiledare i småbitar. Av anklagelserna om medvetet bidragsfuskande finns egentligen inte mycket kvar sedan det klarlagts att riksdagen inte har några tydliga bestämmelser om vilken ersättning ledamöter får ta ut när de delar lägenhet med en sambo, att olika ledamöter gjort på olika vis (en del har ansökt om full ersättning, andra om halv) och att Juholt i sin ansökan om hyresersättning har lämnat klar och tydlig information om att även hans sambo är skriven i lägenheten.

Eftersom riktiga uppgifter har lämnats i god tro är det enligt varje rimlig myndighetsordning förvaltningens uppgift att pröva om full ersättning ska utgå. Om för mycket ersättning skulle utbetalas efter att riktiga uppgifter har lämnats är det förvaltningen som har begått ett misstag.

Därtill har den information om ”regelverkets tillämpning” på riksdagens hemsida som flera medier hänvisat till igår och idag, tillkommit först i början på denna veckan. I en cachad version av samma sida från juni står det ingenting överhuvudtaget om att annan ersättning ska gälla då bostaden delas med en annan person. (Röda Berget har lagt upp skärmdumparna här). Riksdagförvaltningen valde alltså att lägga till just den informationen den 10 oktober, efter att drevet om Juholts ”fuskande” dragit igång. Varför kan man ju fundera över.

I Sydsvenskan konstaterar Marianne Bjernbäck, enhetschef på riksdagens ledamotsservice att riksdagen inte har någon grund för att kräva tillbaka pengar från Juholt för någonting (detta oaktat att han ändå valt att betala tillbaka hela den utbetalade hyresersättningen i samma stund som det uppstod oklarheter om hur stor den borde vara).

Den troligaste förklaringen till varför Juholt ansökt om mer i ersättning för sin arbetsbostad i stockholm än vad ”regelverkets tillämpning” avser, är inte lika spännande som drevets fantasier - men om man tänker efter ungefär en halv sekund betydligt troligare.

Det är, som Anne-Marie Lindgren skriver ”högst sannolikt att Juholt, som suttit i riksdagen sedan 1994 och en god del av den tiden haft sin familj i Oskarshamn (dvs. bott ensam i sin riksdagsbetalda Stockholmsbostad), rutinmässigt skickade in den gamla vanliga ansökan om hyresersättning. Utan att slås av tanken att hans nya samborelation betydde att den frågan hamnade i ett annat läge.”

Det är tunt, tunt, tunt i den här stormens öga.

Sedan i fredags förra veckan har inga medier kunnat presentera någonting som pekar på att Juholt begått ett medvetet brott mot ett juridiskt klart regelverk. Men det har inte hindrat dem från att spinna historien vidare kring rykten från ”interna källor” som serverat föda för rubriker där samma spiksoppa kokats allt tunnare, allt äckligare. Så skanderar exempelvis Aftonbladet just i detta nu som toppnyheter, under den ödmjuka vinjetten ”Juholts bostadsfusk”:

- ”Lögnerna som kan fälla Juholt” (artikeln återger rena spekulationer)
- ”Juholt svek partikamraterna” (en spinnoff på temat ”Han är rakt igenom ond!”)
- ”Valberedningen varnades för Juholt” (en spinnoff på temat ”han är komplett gaaaalen!”)

Detta samma dag som Juholt verbalt och politiskt har ÄGT sina motståndare i talarstolen i riksdagens partiledardebatt. Om politiken säger Aftonbladet... knappt ett ord.

Vi har sett mediedrevet gå förr, dess dynamik är vid det här laget välkänd. Den påminner om vad som sker på en skolgård när ett barn har fastnat i mobbarnas sökljus och en illasinnad ryktesspridning drar igång. Snart är det fritt fram att hitta på vilka lögner som helst om offret och alla är beredda att tro på dom utan eftertanke. Man har ju redan hört så mycket annat skit om henne, så varför skulle inte detta också vara sant?

Skillnaden mellan skolgårdens mobbning och mediernas är att journalisterna får bra betalt för sitt värv. Och att det är vuxna människor. Fast om det senare råder visst tvivel.

Efter kvällstidningarnas obefintligt underbyggda rubriker följer kommentariatets ”analyser”. I spaltkilometrar av tyckande och gissande verkställs domen, etableras bilden, faller bilan. Utan eget ansvar.

När sanningen tillslut hinner ikapp och, något försynt justerar krönikörernas felskrivna protokoll, så har den brölande lögnen redan fått ett tillräckligt stort försprång för att socialdemokraterna och Håkan Juholt för lång tid framöver ska vara förhindrade att nå ut med ett politiskt budskap.

Skadan kommer ta lång tid att reparera. Det återstår att se om Håkan Juholt någonsin kommer kunna slå sig igenom den medialt konstruerade bilden. Mona Sahlin gjorde det aldrig. Lars Ohly gjorde det inte heller.

Två frågor är nu akuta att diskutera för arbetarrörelsen.

Den första gäller mediestrategi.

För det här är inget nytt. Det kommer hända igen. Och igen. Drev och politiska narrativ kan bara brytas genom att effektiv moteld anlägges på samma nivå som dreven konstrueras. Det går inte att blockera en borgerlig berättelse genom att skicka pressmeddelanden. Oavsett hur många sanningar de innehåller. Det enda som funkar är att kontrollera egna medier som bryter mobbningsmönstret, som inte spelar med i narrativet, förhåller sig kritiskt och berättar den andra versionen.

Den andra frågan att diskutera, främst för socialdemokraterna, är vilken jävla oordning som ska tolereras i ett parti? Det är uppenbart att socialdemokraterna har svåra interna motsättningar med personer eller grupperingar som inte tvekar att plantera historier i medierna för att fälla sina motståndare för att förändra partiet i den riktning man önskar eller vinna egna positioner.

Aftonbladets huvudfeeder sedan i lördags har varit en ”intern källa” som matat tidningen med anonyma "uppgifter" som inte kan beläggas. I skrivande stund hänvisar både Aftonbladet och Svd till”en tung S-källa” som anonymt insinuerar att Juholt har ett bagage fyllt av lik: ”Jag varnade själv valberedningen för hans slarv, och att allt inte stod rätt till.” Trevligt. VARFÖR känns det viktigt för dig som socialdemokrat att prata om det just nu?

Att hantera ett fientligt mediedrev är svårt i alla lägen. Men det är i princip omöjligt om man samtidigt har kamrater i partiet som inte tvekar att hugga till i ryggen. Det påminner inte så lite om metoderna i SSU när de interna striderna var som störst.

Om det är samma personer som är inblandade den här gången också eller om det bara är djupt okamratliga beteenden som satt sig i väggarna, kan man bara spekulera i.

Och spekulerar hejvilt gör ju pressen så gärna.

Som bloggare har jag däremot ett publicistiskt ansvar att inte slänga ur mig vilka grundlösa anklagelser som helst, så jag nöjer mig med att länka en påminnelse om ett ännu olöst problem som någon kanske borde ta tag i.

UPPDATERING:
Läs också Viktor Tullgren: Storyn om Juholts fusk är en medialögn

Drivbänkar för ett värderingsskifte

Varje grupp av människor är beroende av ett moralsystem för att strukturera relationerna mellan individer och mellan individerna och gruppen. Detta moralsystem kan kodifieras i religiösa teser, i juridiska lagar, i ideologier, eller som dogmer – grundläggande trossatser – internaliserade i vår mentala bild av verkligheten. Genom moralsystemet regleras vad som är accepterade och oacceptabla beteenden. Vad som är rätt och fel.

Våra moraluppfattningar och värderingar utgör en viktig del av det fundament som vår föreställning om oss själva som förnuftiga varelser – i motsats till tokiga – vilar på.

När en människas moraluppfattning kommer i konflikt med omgivningens hamnar hon i en position av självtvivel. Är det jag som är galen eller är det alla andra? Att befinna sig i tvivlet är obehagligt och påfrestande och det leder människorna till att successivt justera sina moraluppfattningar för att sammanfalla med omgivningens.

Vårt moralsystem befinner sig sålunda alltid i rörelse, i många riktningar samtidigt. Det justeras dialektiskt som en konsekvens av förändrade materiella och institutionella omständigheter och i mötet med andra moralsystem.

Det finns en inbyggd tröghet i dessa förändringar som följer av att människor är mer benägna att hålla fast vid sina en gång anammade dogmer än att överpröva dem. I regel vill vi inte behöva justera vår uppfattning om rätt och fel, sant och falskt, och vi föredrar att fortsätta tro och anse detsamma som vi gjorde igår.

Men när omslagen mellan två moraluppfattningar väl inträffar, kan det ske desto mer dramatiskt. En laddning har byggts upp mellan det dominerande moralsystemet och den faktiska verklighetens omständigheter. Laddningen utlöses plötsligt och i det ögonblicket kan man ställa sig mitt i flödet och närmast känna skälvningen i jorden när skiftet sker och massorna av människor sätter sig i ett nytt läge under solen. I det ögonblicket öppnas en tillfällig spricka i våra normalt sett stabila värderingar. Ett ”intellektuellt interregnum” för att tala med Comte, som möjliggör övergången från en dogm till en annan. I skiftet kan poler byta plats med varandra: en dygd, som måttfullhet, kan ersättas med sin direkta motsats, frosseri. Ödmjukhet övergår i narcisism. Moralism ersätts med hedonism. Eller, som revolutionsåret 1968: lydnadens ideal upphör att vara ett ideal och ersätts med ordervägran och kritisk reflektion. Eller flum, som major Björklund skulle kalla det.

Kvar efter den kollektiva moralbävningen står alla de som är oförmögna eller ovilliga att justera sina värderingar. Beroende på perspektiv: de ståndaktiga eller de dogmatiska. De hamnar efterhand alltmer på tvärs mot de nya värderingarna, och finner sig med tiden alltmer övertygade om att världen har blivit galen. Vilket den kanske har. Eller är det bara du som är galen?

Moral är föränderlig, men det innebär inte att den är rakt av utbytbar. Det spelar roll vad vi tror på för vilka vi faktiskt är och hur världen runt om oss ser ut. Som individer kan våra värderingar göra oss mer eller mindre väl rustade för att hantera olika situationer då vår ställning utmanas. Och som samhälle kan vårt moralsystem göra oss mer eller mindre lämpat att framgångsrikt möta en kris, hantera en förändring, anpassa oss till nya omständigheter.

Det är väl känt att vi idag står inför en kris av gigantiska proportioner. Inte bara som samhälle, utan även som art och som ekosystem. Den här krisen beror på att vi människor under de senaste seklerna har lagt oss till med konsumtionsvanor som bygger på att vi i rask takt förbrukar planetens sparade medel och kastar ut avfallet från festen i biosfären och atmosfären. Klimatförändring, artdöd och ödeläggelse av sårbara ekosystem är några av våra dåliga vanors direkta konsekvenser.

Det diskuteras för fullt vilka materiella förändringar som krävs för att möta krisen och mota katastrofen. Hur vi kan lägga om vår produktion, vår cirkulation, vår konsumtion, våra mest invanda dåliga vanor? Hur, hur?

Trots allt som sägs om allt som måste göras och allt som ännu hurtigare påstås om allt som görs, så fortsätter utvecklingen åt fel håll. I det klimatmedvetna och ”duktiga” Sverige ökar vi vår klimatpåverkan genom import, trots att vi berömmer oss om att minska CO2-utsläppen inom landets gränser. Och världen som helhet accelererar fortfarande mot avgrunden.

Frågan är om vi, givet det dominerande moralsystem, de föreställningar om vad som är rätt och rimligt respektive fel och orimligt, som vuxit fram under senkapitalismen, alls har förmågan att genomföra de nödvändiga förändringarna.

Mycket talar för att vi inte har det. Att marknadsekonomins grundläggande värderingar, och de värderingar vi internaliserat i vår världsbild då vi blivit marknadsvarelser, befinner sig i olöslig konflikt med de åtgärder och omprioriteringar vi måste genomföra om vi ska ställa om till en globalt rättvis hållbarhet.

Marx beskriver i Kapitalet hur penningekonomins framväxt i grunden förändrade inte bara människornas sociala strukturer utan lika mycket de mentala strukturerna. Människornas syn på sig själva och världen.

Enligt Marx förutsätter den moderna penningekonomin för sin funktionalitet en kvasireligiös tro på papperspengar och krediter. Hamnar detta trossystem i gungning, om det uppstår tvivel om pengarnas verkliga värde, då är krisen snart ett faktum. Som Georg Simmel skriver i The Philosophy of money, det är "[b]ara i ett stabilt och välordnat samhälle, som ger ömsesidigt beskydd och framgångsrikt bemästrar en rad inre och yttre hot mot ordningen, som ett så känsligt och lättförstörbart material som papper kan förvandlas till [pengar]" (citerad av David Harvey).

Att upprätthålla tron på - de abstrakta och komplett påhittade - symbolerna för kapital och krediter är därför den mest grundläggande uppgiften för centralbankerna under kapitalismen. När det misslyckas blir det finanskris och depression.

Och så länge det fungerar gör charaden det istället desto svårare för oss att urskilja det konkreta bortom det abstrakta. Skillnaden mellan faktiska resurser och symboliska resurser.

Jag vill mena att vi måste utmana även andra idag dominerande värderingar och föreställningar som är inkompatibla med en globalt rättvis hållbarhet:

1. Uppfattningen att valfrihet och privat äganderätt är grundläggande rättigheter som inte får begränsas. Föreställningen driver fram ett ohållbart resursutnyttjande och ett privat slöseri med begränsade resurser.

2. Uppfattningen att ojämlikhet är något "naturligt" / oundvikligt / önskvärt. Ett synsätt som innebär att krogmomsen kan sänkas samtidigt som fattigdomen består.

3. Uppfattningen att marknadsefterfrågan är en acceptabel metod för fördelning av begränsade resurser. Innebärande att rika och mäktiga kan köpa sig förbi resursknappheter och köer och kan bromsa omställningar till en hållbar resursanvändning.

4. Uppfattningen att politikens uppgift är att överlåta åt individerna att individuellt lösa våra kollektiva problem. Innebärande att demokratin ställer sig på sidlinjen när det behövs planering och en aktiv politik för att möta klimatkrisen.

5. Uppfattningen att det alltid är rätt och riktigt att jobba mer och konsumera mer medan det är fel att begränsa konsumtionsmöjligheter eller minska antalet arbetade timmar. Innebärande att vi gasar mot avgrunden och är oförmögna att bryta oss ur vårt konsumtionsberoende.

Att driva en linje i strid med allmänt vedertagna värderingar och trossystem är lika obekvämt för en politiker eller ett parti som det är för en individ. I regel har det inte heller några utsikter att bli särskilt framgångsrikt.

Därför föredrar partier som vet om att de inte är i takt med väljarnas värderingar i en fråga att ligga lågt och "invänta att tiden blir mogen". Ofta till priset av att partiet istället anpassar sin egen verklighetsbild till de dominerande föreställningarna. Se exempelvis miljöpartiets rörelse från tillväxtkritik till föreställningen om en grön tillväxt.

Hur går det då egentligen till när "tiden blir mogen"? Och vilka möjligheter har politiken att driva på värderingsskiften? Att "göra" tiden mogen.

Vi konstaterade inledningsvis att värderingar förändras i mötet med olika materiella och institutionella omständigheter (bas) och i mötet med andra moralsystem.

Ett exempel på detta är de två fundamentalt olika moralsystem som växer ur de olika konkreta produktionsförhållandena i privat- och offentlig sektor. För att hårddra och idealisera en aning:

Den privata sektorns uppdrag är att öka den privata vinsten. Människorna, kunderna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär internt, det är ett egenintresse.

För den offentliga sektorn är uppdraget att öka människors välbefinnande. Pengarna, de gemensamma resurserna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär externt, det är ett allmänintresse.

Denna skillnad i mål och medel genererar också skillnader i värderingar och moral. I privat sektor är slöseri, stor firmabil och ett flott kontor, ett tecken på framgång. I offentlig sektor är slöseri (”med skattepengar!”) något fult. I privat sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att byta ut. I offentlig sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att ha kvar. Och så vidare.

I en blandekonomi som vår existerar de två produktionsformerna – samhälleligt och privat, till allmän nytta och till egennytta – sida vid sida. Men de influerar / koloniserar ständigt varandra. Summan av dessa influenser (och andra) drar våra kollektiva värderingar i en eller annan riktning.

Under den socialdemokratiska epoken växte den offentliga sektorn och med det växte även det totala inflytandet från dess institutionella värderingar. Långt in i privat sektor kunde moralisk-politiska övertygelser om jämlikhet och ”rättvis fördelning” – på direkt kollisionskurs med marknadskapitalismens ideal – slå rot.

Idag råder det omvända förhållandet. Den offentliga sektorn, den allmänna nyttan, är genom politiska beslut nedrustad och tillbakapressad och tömd på självförtroende. Näringslivet går ideologisk och moralisk bärsärkagång. Frossar i sin egen spegelbild och tapetserar städerna med sin verklighetsbeskrivning och människosyn.

Även stat och kommun leker butik och företag. Knäböjer inför den främsta av tidens dogmer, valfriheten, och övergår till att fördela välfärd efter efterfrågan, inte efter behov. Den offentliga sektorns förvirrade ledarskap tar till sig det privata sättet att mäta effektivitet i termer av intern avkastning och anammar samma inställning till de anställda: som en utbytbar kostnad.

Så förskjuts våra värderingar, ett moralsystem övergår i ett annat. Svensken har blivit egoist.

I Kent Wernes bok Du sköna nya hem om ombildningarna av allmännyttan till bostäder i Stockholm återges ett antal nedslående vittnesmål om hur detta värderingsskifte kan ta sig konkret uttryck på individnivå i ett socialdemokratiskt land:

"Vi är positivt inställda till allmännyttan och tycker i princip inte att det är bra att allt mer övergår i privat ägo. Men det är klart att det kan vara en bra investering att vara med i detta sammanhang. Allting handlar om pengar nuförtiden."

"Många handlar nog som vi, röstar ja för att det var en god investering, trots att vi politiskt är emot utförsäljningen av allmännyttan."

Så växer den borgerliga moralens flexibla gråzon där vad som är rätt och fel alltid är underordnat om det genom att "vara smart" i rätt läge går att tjäna en slant extra. Även om så sker på andras bekostnad.

De borgerliga i Stockholm har varit mycket duktiga på att förändra det institutionella ramverket för att åstadkomma ett nytt materiellt egenintresse som leder vidare till värderingsförändringar. Det har i valen givit en stabil borgerlig majoritet i Stockholm, eftersom befolkningen helt enkelt fått stabilt borgerliga värderingar.

Ska vi ha någon chans att genomföra omställningen till en globalt rättvis hållbarhet behövs, på samma vis, ett grundläggande värderingsskifte. Åt andra hållet.

Nyckeln till det skiftet är att i bred skala upprätta institutionella relationer och materiella omständigheter där andra moralsystem kan växa. Drivbänkar för jämlikhetens moral, på samma vis som bostadsrättsmarknaden och shoppinggalleriorna, kvartalsboksluten och stämpelklockorna är drivbänkar där marknadskapitalismens värderingar sås, odlas och skördas.

Det handlar om platser och sfärer där människornas relationer struktureras efter en annan logik än vårt marknadsvärde, där privat överflöd ersätts av offentlig lyx, där egennytta ger plats åt allmän nytta.

Lär av borgarna. Kasta dom sedan i kompostkorgarna.