15 februari 2011

Ägoismens patetik

Det privat ägandet är både den ideologiska och strategiska nyckeln till den borgerliga politiken och sällan har det uttryckts mer innerligt än av Reinfeldt själv, då han i DN igår kommenterade det faktum att Stockholm under borgerligt styre, i samma takt som allmännyttan i innerstaden ombildats till bostadsrätter, har blivit kraftigt mer ekonomiskt och socioekonomiskt segregerat. Statsministerns korta svar på detta allvarliga samhällsproblem är att helt enkelt inte se det som ett problem, eftersom:
”Det har funnits en efterfrågan från fler att äga sin bostad och den har varit rätt att bejaka”
Samtidigt som denna ”efterfrågan” på att ”äga sin bostad” (eller om man vill uttrycka det lite mindre insmickrande: chansen att göra en arbetsfrivinst på 1-3 miljoner på en bostad från den avvecklade allmännyttan) enligt statministern alltså har varit ”rätt att bejaka”, så vore det fel av politiken att bejaka den stora efterfrågan som finns på fler hyresrätter i innerstaden, eftersom hyresrätten enligt Reinfeldt per definition inte kan fungera i centrala Stockholm:
”Alla som varit i närheten av Stockholms innerstad vet att hyresrätten som idé inte funkar där. Hyresrätten ska man lämna över till nästa hyresgäst, men i realiteten har det blivit en svart marknad.”
Lustigt kan man tycka, hur politiker väljer sina argument ibland. När det handlade om avdraget för hushållsnära tjänster så löd argumentationen att den stora svarta marknaden med dylika tjänster bara kunde försvinna om området skattesubventionerades, men när det kommer till hyresrätten kan eventuell svarthandel bara försvinna genom att hyresrätten som sådan utplånas.

Omfattningen på handel med hyresrättskontrakt kan diskuteras, min bild är att de flesta hyresvärdar är mycket måna om att bekämpa den, men det ska inte förnekas att den finns. Dess existens är ett uttryck för två ting.

Dels att det finns en efterfrågan på hyresrätter i goda kommunikationslägen som kraftigt överstiger utbudet, vilket i sin tur är ett resultat både av att många hyresrätter under de senaste åren har försvunnit från marknaden genom ombildningar, och av en fullkomligt otillräcklig nyproduktion. En aktiv bostadspolitik med ett ökat bostadsbyggande kunde råda bot på det.

Dels att det finns faktorer som hämmar cirkulationen på förstahandskontrakt, faktorer som får folk att behålla sina kontrakt efter avflyttning och t ex ta risken med olovlig andrahandsuthyrning. Mycket tyder på att detta beror på att det idag har etablerats en utbredd förväntan på fortsatta ombildningar av Stockholms hyresrätter till bostadsrätter. Alla vet att numera kan ett hyresrättskontrakt endera dagen plötsligt kan vara värt en eller två miljoner. Vips. Till skänks från samhället, poststämplat alliansen. Klart man håller i sitt kontrakt då. Det står ju ”allianslotteriet” skrivet i stora bokstäver över det. Lotteriet där alla som deltar vinner och alla som inte deltar är med och betalar.

Reinfeldts påstående att hyresrätten till sin natur inte skulle kunna fungera i Stockholms innerstad är alltså, i sig, fullkomligt nonsens.

Så, vad är det då egentligen som får moderatledaren att reagera med sådan uppenbar avsmak mot tanken på fler hyresrätter i innerstan?

Jag tror att det handlar om två saker.

Det första är en simpel politisk ekvation, materiell aritmetik. Alla stockholmspolitiker har gjort den. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter är ett av de främsta taktiska stödjebenen i permanentandet av en borgerligt sinnad befolkning i Stockholms stad. Både alliansen och oppositionen vet att den som har stora banklån och/eller sitter på en privategendom större än genomsnittet, får andra materiella och ekonomiska intressen - och tenderar att rösta mer konservativt och borgerligt. Alliansen har genom utförsäljningen av den gemensamt ägda allmännyttan och (en i högsta grad planerad) bostadsbrist, medvetet och aktivt omprogrammerat det ekonomiska egenintresset hos de röstberättigade i Stockholms stad. De socioekonomiska kartorna har ritats om. Antingen har befolkningen helt enkelt bytts ut, som på söder, eller så har den fått sina egenintressen grundligt förskjutna genom att över en natt lyftas upp till bostadsmiljonärernas skara.

En större andel hyresrätter skulle kullkasta den strategin, det vore inte så taktiskt. De borgerliga partierna kommer därför aldrig medverka till att öka andelen hyresrätter i kommunen. Det gör de inte i någon kommun. Har hittills aldrig skett.

Det här är ett gammalt dilemma och jag avundas inte socialdemokraterna och vänsterpartiet i Stockholms stad utmaningen att försöka vinna tillbaka stadshuset. Det kan hända att det visar sig att det helt enkelt inte är möjligt med rådande socioekonomiska sammansättning i staden, lika lite som vi någonsin kan vinna Danderyd eller Lidingö. Det kan behövas en eller två vänsterregeringar som ställer mycket tydliga och konsekventa krav på den kommunala bostadsförsörjningen innan Stockholm åter kan bli en contested ground.

Hursomhelst. Det är det ena. Ren taktik. Vilket Reinfeldt eller andra allianspolitiker naturligtvis aldrig skulle erkänna högt eller på svenska.

Reinfeldts andra stora problem med tanken på en ökad andel hyresrätter i innerstan är egentligen mycket mer intressant, för här öppnar sig ett litet titthål in i statministerns hjärna, och hur världen verkar se ut där inne. Reinfeldt svarar, när journalisten Lasse Granestand undrar om det inte ska finnas några hyresrätter alls kvar i innerstaden:
”Hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital.”
I statsministerns värld kan hyresrätten alltså ”absolut ha ett värde" för den som av ekonomiska skäl inte kan köpa sin egen lägenhet. Då, men bara då.

Detta är inget annat än social housing, särskilda bostäder, i särskilda områden, för de fattiga. Hyresrätten, tycker Reinfedlt, är en upplåtelseform som är till för folk i ”Skärholmen och på Järvafältet”, för att tillämpa chiefens egen mycket statsmannamässiga red lining av mandatperiodens utsedda utanförskapsområden.

Social Housing, hus för de fattiga, är bostadspolitikens motsvarighet till välfärdspolitikens riktade fattigstöd. Motsatsen om man så vill, till en generell välfärdspolitik.

Social Housing är vanligt i många anglosaxiska länder som inte har en utvecklad allmännytta. I Sverige har vi inte social housing, vi valde istället, politiskt och medvetet, att bygga ut en allmännytta som håller hög klass och är till för oss alla, inte bara som en nödlösning ”för dem som inte har ett insatskapital”. Vi som vuxit upp eller tillbringat en lång del av våra liv i hyresrätter hos kommunala bostadsbolag - min färd går via Vätterhem, Karlskronahem, MKB och Poseidon - ser den klara poängen med hyresrätten i den generella välfärdens form. Det är en fantastisk idé, vars bästa tid dessutom ännu inte har infallit.

För egen del kan jag konstatera att hyresrätten aldrig har varit mitt andrahandsval, det är den upplåtelseform jag föredrar, även om jag teoretiskt skulle kunna köpa en lägenhet. Jag är glad att slippa bli livegen hos banken och fjättrad vid ränteutvecklingens koppel, eller korrumperad av vinster som min lägenhet ska jobba ihop åt mig genom att rida på prisökningar som essentiellt sett baseras på andra människors nöd.

Hyresrätten är ett bekymmersfritt boende. Kompetent förvaltat av duktiga och ambitiösa bostadsbolag, med hög standard, flexibelt att flytta från och flexibelt att flytta till. Och med en förutsägbar utveckling av boendekostnaden, tack vare att alla hyresgäster förhandlar om hyran gemensamt.

Det här perspektivet är statsministern helt främmande.

Jag tror det är så enkelt: för en fullblodsmoderat – och boy, är Reinfeldt en blå fullblodare – är idén att ickeägande kan vara att föredra framför ägande totalt befängd. Jag kunde lika gärna ha bett om en tallrik gul snö till frukost.

Tanken på växande privategendomar fyller fullblodsmoderaten med en varm go känsla, medan gemensamt ägande för moderaten är någonting vämjeligt, grått och meningslöst. Tanken att människor kan leva ett helt liv utan att nervöst sträva efter att samla på sig tillhörigheter, kapital, fastigheter, fyller fullblodsmoderaten med fasa. Det borde inte vara möjligt. Därför verkar Reinfeldt så snudd på äcklad i intervjun: hyresrätter smutsar ner moderaternas vackra innerstadstavla. Förstår verkligen inte journalisten detta? Vi kan inte ha folk utan ambitioner, folk som går runt och inte äger i innerstan!

Privategendomens främjande i alla lägen, det är punkten där en verklig moderat aldrig tvekat att lämna politisk taktik bakom sig för sin övertygelses skull. För synen på det privata ägandet handlar just om en innerlig övertygelse, det som (vid sidan av MUF:s spritfester) fick moderaterna att ge sig in i politiken från första början. Privategendomen som ideologi, som plikt och skyldighet. Som religion.

Det hela är lite sjukt, men samtidigt gulligt. Fast på ett perverst vis. Som när regeringen uppvaktade kronprinsessan med en platt-TV, det hade de fyra partiledarna kommit fram till var en symboliskt lämplig present till en person som redan har allt. En stoooor platt-TV. Jätteplatt. Senaste plattheten. Och jättedyr. DEN ska Vickan få. För att visa att vi bryr oss. Gulligt.

Ett av problemen med den här böjelsen är att alliansen inte är ensamma om den. Tvärtom. Kapitalismen har gjort privategendomens religion – ägoismen – till en global sjuka. Och det är ett trossystem som är både korkat, vidskepligt och till råga på allt håller på att ta livet av hela planeten. I globala skala innebär ägoismen ett privat överflöd och privat resursslöseri parallellt med offentlig fattigdom och ständigt otillräckliga medel till det som verkligen behöver göras.

Ägoismen är fem personer som var och en sitter på varsin ingrediens till en tårta. De blänger misstänksamt på varandra och alla vaktar på sin ingrediens. Ingen tårta blir någonsin gjord, för det skulle förutsätta att alla först släppte ifrån sig sina ingredienser till det gemensamma tårtprojektet. Den tanken fyller ägoisterna med skräck. Sakta surnar grädden och ruttnar äggen under dem, medan de turas om att gnälla på den offentliganställde bagaren: du kan ju ingenting, kan inte ens göra en tårta, va? Vi avvecklar dig, din sopa.

Ägoismen är villaägarens swimmingpool som står oanvänd under 98 % av tiden. 1 % av tiden plaskar poolägaren några crawltag från kant till kant, 0,5% av tiden är den full av löv och 0,5 % av tiden rengörs den av den RUT-finansierade poolskötaren. En offentlig bassäng, å andra sidan, byggd med många villaägares, och andras, gemensamma skattepengar, kan med de sammanlagda gemensamma medlen göras stor nog för att man ska kunna motionssimma meningsfullt i den. Och beläggningsgraden understiger aldrig 60 %. Det är resurseffektivt.

Det hela är, milt uttryckt, inte särskilt komplicerat. Trots det är den rådande politiken inriktad på att ge villaägaren diverse avdrag (borgerligt ord för bidrag när bidraget går till borgare) så att han kan anlägga sig en privat swimmingpool, vilket bekostas genom att lägga ner den gemensamma offentliga bassängen. Det är ju en jättedum politik. Slösaktig. Ekologiskt ohållbar.

Lika korkad som ägoismen är, lika smart är det med gemensamt ägande och allmänna nyttigheter för den stora majoriteten av oss. Även för dem som idag svärmats till att se sig själva som ”medelklass”.

Ta allemansrätten. Ingen i Sverige behöver äga en strandtomt för att en het sommardag kunna simma ut ensam i en svalkande skogsjö. Idag garanterar allemansrätten och strandskyddet den friheten och möjligheten åt var och en av oss. Utan att vi behöver äga något. Vi behöver inte ta ett miljonlån på banken för att kunna köpa en ostörd bit strand för vilken vi får ensamrätten utskriven på ett papper, och genom vilken vi samtidigt, för att själva komma fram till stranden, begränsar alla andras tillträde.

Hade vi inte haft en allemansrätt skulle det istället ha funnits en enastående efterfrågan på strandtomter i Sverige. Drömmer du också om att bada i en riktig sjö? Nu har du chansen att köpa en EGEN bit strand! Mäklarna hade fått mängder av extra jobb. En ny marknad. Tillväxt! Och Reinfeldt hade kunnat avskaffa strandskyddet med hänvisning till att ”det har funnits en efterfrågan från fler att äga en bit strand och den har varit rätt att bejaka.” Statistiken hade därefter talat sitt tydliga språk: under den senaste mandatperioden har mängder av svenskar kunnat förverkliga drömmen om en egen bit strand. Sverige har blivit ett folk av strandägare. Tack alliansen, ni gör oss rika! Eller? Är det något vi har missat?

Ah, vi har blivit ägda.

Andra: Storstad, Daniel Swedin, Johannes Åsberg,

20 kommentarer:

Perry sa...

Ägoisterna är de där som stoppade upp i sin utveckling när de nådde femårsstadiets "bestämma själv".
Stort tack för träffsäker post, men rätta rubriken !

Trond Sjöström sa...

Word up!!!

Martin Ängeby sa...

Bra predikan för kören!

Om det är någon grädde som surnar på grund av egoism så är det när folk sitter och tjuvhåller på hyreskontrakt som ger boende under marknadspris. Ska du försvara hyresrätter i stan till underpris bör du också förklara hur svarthandeln ska stävjas.

Sen kan du väl kommentera bostadsrätten som pricip, HSB var ju en del av arbetarrörelsen och bostadrätten är en kollektiv ägandeform. Borde väl hyllas?

Anonym sa...

Martin Ängeby, om du försöker göra någon poäng kring vänstern/HSB/kooperationens tidigare vägval så föreslår jag att du även ställer frågan om varför högern hatade bostadsrättstanken back in the days, och varför man omfamnar den idag.

Annars blir din fråga helt irrelevant.

Men det är väl som man kan vänta av någon som uppenbarligen inte kan ta till sig mer än 1,5% av innehållet i en bra bloggpost.
/Trött på borgare som inte ens försöker komma upp i genomsnittlig intelligensnivå i sina kommentarer

Anonym sa...

Kanske det dummaste jag läst.

Anonym sa...

Vad, det du själv just skrev?

g0x sa...

Fantastiskt bra skrivet om "Privategendomens främjande i alla lägen". Bostadsrättsinnehavet i Stockholm är sannerligen ett satans bländverk...

Jan Wiklund sa...

Martin: Det går fortfarande att tjäna pengar på att äga hyresfastigheter i innerstan, alltså håller hyrorna inget underpris. Det är bara det att utbudet av centralt belägna bostäder/lokaler med konstlade medel har hållits nere i åttio års tid. Därför råder en monopolsituation med därav följande höga marknadspriser.

Som Erik korrekt påpekade efterfrågar folk att bo (eller hålla på med olika aktiviteter) i lägen med goda kommunikationer. Eller kanske man ska säga "nära". Att folk helst ville bo i centrum visste redan den som skrev stadsplanen för Gubbängen 1942. Om utbudet hade följt efterfrågan hade man alltså byggt nära centrum, tätt. Det gjorde man inte.

Hur detta ska rättas till nu är svårt att säga.

- Det skulle behövas en revidering av stadsplanerna så att det blir möjligt med kraftiga förtätningar i de bra kommunikationslägena.
- Det skulle behövas kommunala bostadsbolag med uppdrag att bygga mycket till självkostnadspris precis som för hundra år sen.
- Det skulle behövas revideringar av de idiotiska principer som säger att exploatörer måste betala mycket för att bygga centralt med litet för att bygga perifert.
- Det skulle behövas att kommun och stat slutade subventionera utglesning genom att bygga maffiga motorleder och annan infrastruktur.

Då kanske man på sikt skulle kunna våga införa marknadshyror utan att effekten blev som när man höjer matpriset under hungersnöd. Men det får vi se då.

Anonym sa...

Väl rutet!

Libertas sa...

Enkelt, roligt och skarpt. Tack för ett läsvärt inlägg. Vi länkar till det och hoppas kunna bidra med några fler läsare.

Mvh
Libertas

Niklas sa...

Mycket välformulerat. Tack!

Perry sa...

Reinfeldts problem är att man gett sitt röstboskap en illusorisk känsla av ägande, dvs baserat på skuldsättning. Vad ska man då säga när bobubblan spricker och folk får käna sitt skuldslaveri in på huden ?
"Tyvärr, alla är ansvariga för sina egna investeringsbeslut." "Och vi måste rädda de systemviktiga bankerna", säger Borg
"Fast vi känner starkt för de drabbade"

Anonym sa...

Problemet med olika pris för olika lägen är tyvärr oundvikligt. Ponera att alla, precis alla, lägenheter i hela Sverige skulle omvandlas till statligt ägda hyresrätter. Vad skulle ske då? Jo, fler skulle fortfarande vilja bo i Stockholms innerstad än i Åmål eller Upplands-Väsby, till exempel. Betalningsviljan för en lägenhet i Stockholms innerstad skulle vara mycket högre än för en lägenhet någon annan stans i landet. Detta skulle leda till en svart marknad, i vilken de med tillräcklig betalningsförmåga skulle komma över kontrakt i Stockholm innerstad. Så vare sig alla lägenheter är bostadsrätter eller hyresrätter, kommer problemet med ekonomisk-geografisk segregering kvarstå, bara i olika former.

Anders Norén sa...

Bra skrivet, även om jag inte delar din marxistiska syn på privat ägande.

Artjitekten sa...

Bra skrivet. Dock är alliansens bostadspolitik ett öppet mål. Segregeringen är det största problemet i det svenska samhället och att omöjliggöra en ljusnande framtid genom alla dessa ombildningar är idiotiskt. Själv hade jag gärna sett en stegvis utveckling mot mer marknadsmässiga hyror, dock kommer det att dröja innan utbudet av bostäder kan matcha efterfrågan och därmed jämna ut hyresnivåerna mellan innerstad och ytterstad och därmed ge förutsättningar för större social blandning.

Kerstin sa...

Mycket bra skrivet Erik, alltid en fröjd att läsa dina postningar.

Nog verkar politiken vara densamma som G W Bushs, som skulle göra alla till egnahemsägare - och så gick det som det gick.
När vi drabbas av nästa kris, och en sådan drabbar oss garanterat och troligen förr än vi tror, då sitter många som närt förhoppningen att bli miljonärerer på sina lägenheter där med skäggen i brevlådan, de som kommer att tvingas gå ifrån lägenheterna de köpt dyrt och bara ha skulden kvar att betala tillbaka, precis som fallet var i början av 90-talet.

kbh sa...

Du är så bra Erik!

Anonym sa...

Jag är för hyresreglering.
Dvs ibland måste man se till de allmänna fördelarna av att begränsa markandens möjligheter.
Det gäller inverterat exempelvis minimilöner där vi inte tillåter att människor får slita för skit ingenting.

När det gäller priset på varor i allmänhet finns väl dock en allmän acceptans att fri prissättning räder. Exempelvis en villas pris begränsas inte enligt lag (så att även fattiga kan komma åt dem, enligt hyresrättens princip, först till kvarn etc)

Därmed innebär en hyresreglering oundvikligen en utökning av bostadsrätter om inte staten går in och subventionerar hyresrätten.

Dvs få människor eller företag är så ideella att bygger hyresrätter och man istället får dubbelt så bra betalt som för en bostadsrätt (nybyggnation).

Dvs vill man ha fler hyresrätter i Stockholm måste generellt hyrorna upp eller övriga skattebetalare i Sverige/Stockholm måste betala för de som vill ha en hyresrätt där. Exempelvis i praktiken att Botkyrkas skattebetalare får betala för innerstadens hyresgästers hyror.

Ville bara tillägga detta då artikelns fokus inte omfattar detta.

Daniel sa...

Bland det bästa jag läst på länge.

Anonym sa...

En grund till att bostadsknappheten blir så stor och bostadspriserna så höga i innerstan är att så många vill bo där.

Det i sin tur beror på att vi har en regional obalans i Sverige. Koncentrationen av ekonomisk och politisk makt till Stockholm driver på den utvecklingen. Samtidigt utarmas andra delar av landet.

"Bostadsbristen" i Stockholms innerstad kan aldig lösas med förtätning - ingen förtätning i världen räcker.Den enda effekten av en sådan skulle bli kraftigt försämrade boendemiljöer - utan grönkilar, parklungor trädkullar eller mötestorg.

I stället måste trycket mot mark och miljö i Stockholm minskas, genom en aktiv decentralisering av makt, ekonomi - och därmed av boendebehov - i just Stockholm. Detta skulle även vara till fördel för landet i stort.

I stockhlmsregionen skulle utvecklad boendekvatitet i kransområden jämte utvecklade gemensamma kommunikationer (som tål snö, exempelvis)ytterliggare minska trycket.

Ett problem då är att alltför mycket gemensamma resuser - järnvägar, skolor, bibliotek, energisystem, exv. - utsatts för privat plundring och därför fungerar dåligt.

Dagens skändliga privillegiepolitik, bl. a utförsäljningen av allmännyttan, måste ersättas av en mer rättfärdig om människor och land skall utvecklas och må väl.

Högerns klasskrig - och rena dumhet - har ödelagt ofantliga värden.