Jag skrev en kolumn i veckans Flamman om de ekonomiska partnerskapsavtal som EU just nu förhandlar om bilateralt med en rad utvecklingsländer i Afrika, Latinamerika och Asien. Det är en fråga jag har försökt lyfta så ofta det funnits utrymme i debatter under valrörelsen, men det är svårt att få igång en diskussion om något som nästan ingen känner till – än svårare då att tala om dess innehåll. Några solidaritetsrörelser försöker tappert väcka uppmärksamheten, men i riksdagen och i media diskuteras det mycket lite. I de länder som tvingas på avtalen finns däremot en stor diskussion och en stor opinion emot, som SVT rentav belyste en del av i veckans Korrespondenterna. Partnerländerna berörs direkt och på marken, med effekter som kan innebära skillnaden mellan överlevnad och död, utveckling av landsbygden eller tillväxt av slummen.
Korrespondenterna besökte Ghana där lokala tomatodlare slås ut av frihandelsvillkor som ger Europeiska tomatproducenter möjligheten att dumpa subventionerade tomatprodukter på världsmarknaden. Det är bara en av miljontals nedslagsbilder som illustrerar vad helt oreglerad – och därmed orättvis – frihandel innebär i praktiken.
Handelsavtal kan i grunden vara någonting positivt. Kommer två stater överens om att underlätta handel sinsemellan kan det bidra till utveckling för båda parter. Men det förutsätter att avtalen tar hänsyn till skillnader i ekonomisk styrka och industriell mognad.
Så är inte de handelsavtal EU söker genomdriva utformade. De utgår istället helt från det Europeiska näringslivets intressen. Francisco Contreras, vänsterpartist och ordförande för Latinamerikagrupperna beskriver det såhär:
”Ordet frihandel ger felaktigt en illusion om att det skulle handla om rättvisa spelregler. Men EU subventionerar jordbruk och indirekt även industri med enorma belopp. Europeiska företag har en väl fungerande infrastruktur att falla tillbaka på, och ett par sekel av industrialisering bakom sig till skillnad från många utvecklingsländer. Det historiska försprånget och skillnaderna i förutsättningar går inte att bestrida. Det kan liknas vid ett parti schack där den ena spelaren ännu saknar drottning, löpare, springare och torn”I valrörelsen jamsar nu politiker från alliansparterna om EU som ”den goda stormakten”. Till exempel vill centerpartisten Abir Al-Sahlani att EU ska visa ”vad mjuk makt kan åstadkomma” genom att ”tala för global frihandel, där utvecklingsländerna får möjlighet att bygga upp sin ekonomin genom att exportera de produkter där de verkligen är konkurrenskraftiga.”
Det låter bra, vore bra om det var så unionen agerade. Men i verkligheten har det aldrig existerat någonting sådant som en ”god” stormakt. En stormakt kan vara mer eller mindre hårdför i att genomdriva sina intressen, men den har ickedesto mindre egenintressen som den bevakar, som alla stater, från en position där den tornar sig högt över sina motparter och sin omgivning. De ekonomiska partnerskapsavtalen är ett typiskt exempel på hur god den goda stormakten verkligen är när det kommer till kritan.
Bakgrunden till EPA:sen är en oro bland Europeiska storföretag för att tappa mark i världshandeln gentemot amerikanska konkurrenter, då USA, sedan WTO-förhandlingarna brutit samman, gått vidare med bilaterala frihandelsavtal.
Genom den europeiska arbetsgivarorganisationen BusinessEurope drev storföretagen kommissionen framför sig i utarbetandet av strategidokumentet ”Global Europe”, som är ett tillägg till Lissabonstrategin.
BusinessEuropes önskemål var att partnerskapsavtalen skulle utformas som strikta handelsavtal, utan att bland in några andra hänsynstaganden, t ex biståndslöften som varit en del av unionens tidigare handelsöverenskommelser. ”That will ensure the EU approaches commercial negotiations with as strong a hand as possible” ansåg BusinessEurope. En ambition som Kommissionen fullt ut har tillmötesgått.
Kommissionen tog fram strategin i broderligt samförstånd med BusinessEurope, en process vars perversa intimitet belyses väl av Corporate Europe Observatory i rapporten Global Europe: an open door policy for business lobbyists at DG trade (som jag tidigare nämnt här), där det också blir tydligt hur inga andra organisationer, fackförbund, miljrörelser, solidaritetsorganisationer etc, fick motsvarande möjligheter till påverkan eller insyn i skeendet. Istället vände sig kommissionen direkt och enbart till näringslivet med begäran om synpunkter ”in particular with respect to ensuring that commercial interests were fully served and the cost to pay in terms of market access of any other objective” som kommissionens förhandlare uttryckte saken.
Resultatet av den intima fraterniseringen långt ovanför demokratisk insyn eller möjlighet till påverkan, har blivit ett rent beställningsjobb. Alla vackra fraser om samarbeten för ömsesidig utveckling och den strävan efter att integrera utvecklingsperspektivet i alla beslutsområden, som bland annat formuleras i Sveriges officiella Politik för Globala Utveckling (PGU), är som bortblåsta när det kom till det hårda och krassa tillgodoseendet av näringslivets ekonomiska intressen.
Vad innebär då avtalen i praktiken för ”andra sidan”? I stark sammanfattning, som jag skriver i kolumnen, söker EU förhindra partnerländerna att skydda framväxande industrier, avreglereringar av tjänstesektorer – offentliga sektorn – föreskrivs och påtvingas, och det mesta av statliga import- och exportrestriktioner och rörelseutrymmet för att svagare länder ska få skydda sig med nya sådana avvecklas. EU framtvingar hårdare upphovsrättsregler, med mera.
Att handels- och exportregleringar är verktyg som vi själva använt för vår utveckling påminner Afrikagrupperna om i en rapport (PDF):
”I diskussioner om hur snabbt liberalisering av marknader ska ske och vad som gynnar utveckling, är det viktigt att komma ihåg hur de regioner som har haft en god utveckling, exempelvis Europa, USA och Östasien, gjorde. Gemensamt för dem är att alla delvis har öppnat sina marknader. Men de har även använt en mix av tullar, kvoter och investeringsincitament för att styra marknaden på ett sätt som lett till ökade intäkter för staten, ökadvinst för inhemska företag och som stimulerat utveckling. Det handlar alltså inte om att förespråka protektionism, att stänga gränser, utan att verka för att fattiga länder har verktygen för att utveckla en handel med omvärlden som leder till utveckling.”En del vill mena att ett starkt EU kan balansera USA. Men Global Europe-strategin genomsyras snarare av en ängslig tävlan med USA om globala marknadsandelar. En utgångspunkt som snarare än ”balans” innebär att EU:s internationella roll blir vad som kan beskrivas som en ekonomisk-handelspolitisk kapprustning, där den gemensamma måltavlan för både USA och EU är fattiga länder i Latinamerika och Afrika.
Flera organisationer, framförallt fackförbund, har varnat för att det här tävlingsperspektivet kan innebära att konsekvenserna av Global Europe kan bli lika brutala på hemmaplan, inom EU:s gränser. Här spelar två nyckelbegrepp en central roll: ”better regulations” och ”regulatory convergence”. I kommissionens och näringslivets tolkning innebär ”better regulations” att alla regleringar som unionen eller medlemsstater vill införa skall stämmas av mot regler på motsvarande område i konkurrerande handelsblock för att inte lägga en ”särskild börda” på Europeiska företag. Det är bättre regleringar. ”Regulatory convergence” innebär att regelverket successivt skall utvecklas för att kovergera i riktning mot det amerikanska. BusinessEurope lyfte särskilt upp ”the overly burdensome REACH legislation” och EU:s klimatpaket som två områden där ”regulatory convergence” med USA var att önska för att stärka Europas konkurrenskraft.
Hemlighetsmakeriet är som redan nämnts det grundläggande problem som gjort att handelsavtalen och underligande strategin blivit så perversa. EU-kommissionen som driver förhandlingarna för EU:s räkning är förtegen och raporterar till parlamentet och rådet bakom stängda dörrar. Det här förhållandet placerar oerhört stor makt i händerna på tjänstemännen, medan de folkvaldas möjligheter att påverka innehållet är mycket små.
Ett förhållande som på inget sätt är otypiskt i den goda supermakten, såsom den ser ut i verkligheten.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-val, Global Europe, EPA, Latinamerikagrupperna, Afrikagrupperna, Latinamerika, Afrika, handel, utveckling
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar