25 april 2009

In och förändra – lycka till, verkligen.

Man kan få intrycket då man lyssnar på politiker av olika format och färg, att bland alla ståndpunkter man kan inta till EU så är allt rimligt utom att önska ett svenskt utträde.

Miljöpartiet gjorde i höstas en historisk dubbelsaltomortal och bestämde sig för att, med Zaida Catalans ord, ”säga ja till EU-samarbete helhjärtat”. Per Garthon som tidigare var en av EU-motståndarnas mest välargumenterade företrädare har numera övergått till att istället för utträde förorda att EU ”tar avstånd från USA-kommersialismen” och övergår till franska som officiellt förstaspråk. Mycket progressivt och omvälvande.

Att tidigare EU-motståndare efter 10-15 års medlemskap överger sitt motstånd och inordnar sig under fanorna är ett scenario som upprepat sig i flera EU-länder. Och det är kanske inte så underligt egentligen, för det är en lockande position att vara ”kritiker” istället för tydlig motståndare. Man tror sig därigenom kunna både ha kakan och äta den.

Men det märkliga med de tidigare motståndarnas omsvängning i Sverige är att det sker samtidigt som EU tar stora kliv i riktning mot en allt mer antidemokratisk superstat, med en grundlagsfäst marknadsliberal högerpolitik och en farlig militarisering. Det sker precis samtidigt som vi blivit förnekade rätten att genom folkomröstning godkänna den framtid som planeras åt oss och EU:s utveckling i Lissabonfördraget. Det sker i skuggan av att folken i Frankrike, Holland och Irland blivit grundligt överkörda efter att de dristat sig till att önska en annan kurs för unionen.

Frågan blir därför: om de tidigare EU-motståndarna, numera ”kritikerna”, menar allvar med att innifrån förändra systemet i demokratisk och rödgrön riktning, hur i hela friden tänker ni er då att det ska gå till?

Ge mig en konkret handlingsplan för hur ni skall förmå att fylla upp det strukturella demokratiunderskottet i EU och ersätta de icke-demokratiska institutionerna med demokratiska institutioner. Inte bara en vision om hur det borde se ut och fungera, det kan jag också se framför mig, utan HUR tror ni att ni skulle lyckas göra EU till någonting helt annat än vad det faktiskt är i den här reellt existerande verkligheten?

Bristen på demokrati i EU är inte ett olycksfall i arbetet, det är inte en brist som successivt jobbas bort. Det är en del av projektets själva idé. Det var inte av misstag som den exklusiva initiativrätten till nya lagar placerades i den helt tjänstemannastyrda kommissionen, det var – uttryckligen – för att skydda projektet från demokratins nycker. Det är inte en slump att EG-domstolen är en av världens mäktigaste och mest aktivistiska konstitutionsdomstolar. Det är inte ett LITET problem att Bryssel idag är den mest lobbyisttäta staden näst efter Washington DC, med 15 000 heltidslobbyister som glider in och ut ur institutionernas maskineri så regelmässigt att de beskrivs som ett smörjmedel. Eller att kommissionen hämtar sin omvärldsbild från 1200 expertgrupper med företrädare för särintressen, där majoriteten är hemliga. Det är inte en bagatell att allt färre röstar i valet till EU-parlamentet, vars själva funktionssätt gör att de flesta beslut blir till dåliga kompromisser. Det är, för er som kritiker, inte ett litet hinder att 85% av parlamentarikerna är anhängare av ett mäktigare EU.

Och framförallt: fördragens makt är inte att leka med. Och fördragen är tydliga: Det är inte Ert EU idag. Det är inte folkens Europa.

Demokratin är ett sårbart bygge. På nationalstatens grund har vi fått bara så mycket demokrati som vi lyckats vinna genom politisk kamp. Och ni är beredda att sätta de landvinningarna på spel – vilket ju sker genom den successiva maktöverföringen till överstatlig nivå – för diffusa förhoppningar om att EU en dag skall bli mer demokratiskt?

Tillåt mig att anse att ni är lite flummiga.

Om nu ett hus har byggts på fel grund, är det alls värt att satsa på det? Eller om det rentav är byggt på fel plats, det kan man ju inte göra så mycket åt överhuvudtaget. Det viktiga är läget, läget, läget som mäklare brukar säga. Om ni uppriktigt granskar läget för Europeiska Unionen vad har ni att säga om möjligheterna att göra någonting bra av det?

Min slutsats av läget är klar: vi har mycket större möjligheter att bo bra om vi lämnar den här kåken och startar på ny kula, på rätt plats, på rätt grund. Ni kan försöka flytta obetydliga mellanväggar i er överdimensionerade kyliga betongbunker byggd med föråldrad teknik i förhoppning om att det ska bli någonting annat än vad det är, jag föredrar att istället gå ihop med några vänner och bygga ett lagom stort passivhus med öppen planlösning och massor av utsikt. Ett generöst hus med många gästsängar där folk kan komma och gå som dom vill istället för att vänta vid en säkerhetskontroll i porten. Ett hus som inte försöker skugga ut grannarna utan tvärtom inordnar sig i omgivningens skala, med fullt av upptrampade stigar ut i omgivningen.

Jag har rentav kollat upp en bra plats där huset skulle kunna ligga. Vid en sjö som kallas Östersjön, i ett landskap som heter Världen.

Bäst av allt? Det är inte Sarkozy, Barosso och Berlusconi som ger bygglov. Det gör vi själva.

Läs även på andra håll om , , , ,

Bilden i toppen är gjord av de den fantastiske Tuomas Korpi

4 kommentarer:

Anders sa...

Nåväl, man kan hålla med om beskrivningen i ditt inlägg till en stor del. Problemet är dock att chansen att vi lämnar EU inom den närmaste framtiden får ses som ytterst minimal. Alltså måste vi ha en strategi för vad vi gör nu, och det är där jag kan bli mycket less på att vi i vänstern fortfarande verkar tro att man kan få väljare på gamla "Nej till EU!" slogans. Huruvida mp eller v "säger ja" eller inte kan ju kvitta när det inte har någon inverkan på verkligheten. Vad vi gör i parlamentet kan däremot ha stor inverkan, speciellt i vissa frågor. Jag tycker det verkar som om Eva-Britt Svensson gör ett mycket bra jobb i telekompaket/ACTA osv-frågan och det vore också något att vinna sympatier hos väljarna för. Men partiets EU-material är (om än väldigt snyggt) mest om hur dåligt EU är, vilket ju är sant, och inte särskilt mycket om vad det de facto gör för skillnad med en vänsterpartist där. Visa på lite framgångar, ta inspiration av Erik Josefssons aktivism osv.

Erik Berg sa...

Anders:

Jag tror du har fel om opinionen. Det finns en rätt betydande men ofta osynliggjord opinion som på goda grunder är EU-motståndare eller starka EU-skeptiker i Sverige. Den opinionen gav Junilistan platser i parlamentet på blotta antydan om att de var motståndare (vilket de ju inte var, visade det sig). I många andra EU-länder företräds den här opinion av högerpartier, det är dåligt. Att Sverige istället har en vänster som är tydliga EU-motståndare är bra, det avväpnar den nationalistiska högern. Därför menar jag att vänstern måste vara SUPERTYDLIGA med att vi fortfarande vill lämna EU. Det är det huvudbudskap som måste gå fram. Annars skickar vi kapitulationssignaler, att vi har anpassat oss och gett upp och inte är ordentligt att lita på för den som är mot projektet.

Samtidigt är den andra delen av argumentationen naturligtvis att de bästa parlamentariker man kan skicka till Bryssel om man är skeptisk till apparaten är kritiker och motståndare – Eva-Britt och Hanna, som kommer att granska och kritisera på ett helt annat sätt än EU-vännerna gör. Därför ska man rösta på vänsterpartiet. Att våra parlamentariker är duktiga och gör ett fantastiskt jobb ska vi naturligtvis vara stolta över och lyfta fram och visa på skillnaden mellan att ha dom där och Gunnar Hökmark.

De här parallella argumentationslinjerna är viktiga att driva samtidigt – men i den ordningen.

Men LURA INGEN att de framgångar våra parlamentariker åstadkommer innebär någon förändring i den övergripande kursen. De vinner en del och förlorar det mesta. Telekompaketet är ett utmärkt exempel. Jag vågar inte föreställa mig hur det skulle sett ut utan Eva-Britt och Erik Josefsson därnere, men överlag är ju paketet jättedåligt. Att EU överhuvudtaget ska reglera att Internetleveranserna skall bedrivas avreglerat. Samma problem finns det med tilläggen 138 och 166. Bra tillägg i sak – MEN de bidrar genom sina skrivningar till att flytta regleringen av Internettillgången från enskilda medlemsländer till EU-nivå.
Det vore en viktig seger för Internetfriheten om 166 gick igenom (och därefter även gick igenom i rådet, mer tveksamt). Samtidigt är det ett steg mot mer överstatlighet.

Häri ligger alltså en pedagogisk paradox: Varje gång vi ropar hurra över framgångar i parlamentet stärker vi den falska bilden av att förändring genom parlamentet är möjlig, vilket stärker den falska bilden av en fungerande demokrati på EU-nivå. Förändring av systemet är inte möjlig den vägen - att hejda vissa försämringar är möjligt. Men det är en väldig skillnad.

Nu i valrörelsen försöker alla partier visa på SINA framgångar i parlamentet. Se hur det ytterst tjänar till att stärka den falska bilden av en fungerande demokrati på EU-nivå. Och hur det ytterst bidrar till att slipa ner förmågan att istället tänka sig en annan värld, ett frivilligt samarbete mellan självständiga stater där makten inte lösgjort sig från folket.

Sist - frågan om utträde står inte på dagordningen, det gör inte frågan om kapitalismens avskaffande heller. Men det hindrar ju inte att det är nödvändigt att tala om det. EU-valet är vår enda chans att prata om medlemskapets konsekvenser, sveket med Lissabonfördraget, hotet mot kollektivavtalen osv.

Ber om ursäkt för det långa svaret.

Erik Berg sa...

En sak till:

Min poäng i postningen var egentligen att det är inte vi EU-motståndare som är svaret skyldiga till hur vi skall åstadkomma förändringen, utan de "EU-kritiker" som ställer ut illa underbyggda löften om att åstadkomma förändring inom EU. DE måste visa HUR det ska gå till. För jag kan nämligen inte se några realistiska scenarion överhuvudtaget i den riktningen.

Ett utträde kräver däremot bara en folkomröstning.

Anonym sa...

Du skriver:"Bristen på demokrati i EU är inte ett olycksfall i arbetet, det är inte en brist som successivt jobbas bort. Det är en del av projektets själva idé. Det var inte av misstag som den exklusiva initiativrätten till nya lagar placerades i den helt tjänstemannastyrda kommissionen, det var – uttryckligen – för att skydda projektet från demokratins nycker. Det är inte en slump att EG-domstolen är en av världens mäktigaste och mest aktivistiska konstitutionsdomstolar."

Detta är korrekt beskrivning. Men borde du inte sätta den i dess historiska sammanhang. När Schuman och Monnet inrättade dessa på överstatliga mekanismer på 50-talet så var ju inte att införa tex nyliberalism de hade tankarna.

Och är all bortlyftande av makt i sig odemokratiskt och fel? Jag drar en paralell till de rikstäckande kollektivavtalen i Sverige. De lokala fackföreningarna har ju avsagts sig makt uppåt i organisationen för att de vet att de kan hamna i utpressninssituationer som leder till lägre löner.