Sköna köer

Köer utanför vallokal i Johannesburg, Sydafrika.

Jag blir alltid knäsvag av sådana här bilder. Både därför att de är ett mått på hur långt vi har kommit, men också därför att de visar hur långt vi har kvar. En fungerande demokrati förutsätter både tålamod och vilja. Man måste orka stå i den där kön för att få lägga sin röst, sitt abstrakta bidrag till en långsiktig förändring, en trög process. För att orka det måste man också urskilja att det, någonstans, har en mening, kan ge ett resultat.

Sydafrika har tagit sig långt från Apartheid, men fattigdomen som omger den lilla röstlokalen finns kvar oförändrad. Därför har Sydafrika lika lång bit kvar. Det är vreden över de orättvisorna, klassamhället och nyliberalismen, som fört Jacob Zuma och ANC till storseger.


Sedd genom det obligatoriska filtret av självrättfärdig perceptionsförvrängning som presenteras i de stora svenska medierna blir situationen svår att begripa. De obligatoriska skräckvisionerna målas upp istället för förståelse av de sociala mekanismerna och den politiska dynamik som skeendet genererar.

Det är svårt att säga vare sig det ena eller andra om Zumas person och framtidsambitioner. Det återstår att se - och man bör hålla i minnet att ANC är mer än sin partiordförande. Bloggen organisk intellektuell sätter åtminstone medierapporteringen i viss kontrast:

"När rapporteringen om Sydafrika är så tydligt ideologiskt kan det vara intressant att se hur en personlighet som t.ex. den tidigare Sydafrikanske och tillika fredspristagaren Nelson Mandela förhåller sig till den så kritiserade politiske ledaren Zuma.

Mandela ger nämligen Zuma sitt fulla stöd. Stödet lär inte grunda sig på att även Zuma i likhet med Mandela fick sitta i apartheidregimens fängelser. Utan lär grunda sig på att han bor där samt följer och förstår den Sydafrikanska politiken."

Klart är att ANC:s skärpta socialistiska program är ett viktigt steg bort från den ideologiska och dyra borgfred som kampen mot Apartheid innebar. Under de sexton år som gått sedan befrielsen från Apartheid har klassbaserade politiska konflikter mellan ett socialistiskt och nyliberalt program avhandlats inom partiet snarare än i öppna val, det har varit dåligt för Sydafrika, som under Mbeki följt en nyliberal väg utan att några alternativ givits.

Här är ett annat val, i världens största demokrati med 714 miljoner röstberättigade.

Och snart är det vår tur att rösta till Europaparlamentet. Men på något vis är det svårt att uppbåda engagemang eller glöd för valet till Europaparlamentet. Varför? Kanske av den enkla anledningen att det är ett parlament vi aldrig slagits för, det har aldrig tvingats fram underifrån i kamp för vår överlevnad och värdighet, utan det har hittats på ovanifrån för att legitimera EU-systemets överlevnad och väldighet.

EU-parlamentet är det smink som EU-maskinen måste bära för att inte framstå som fullkomligt illegitim i demokratins tidevarv. Icke desto mindre måste vi gå och rösta, naturligtvis. Vi lämnar inte walk over.