04 mars 2012

Lögn, förbannad lögn och statistik från Världsbanken

Så är det återigen den där tiden på året då nyliberalismens anhängare bryter ut i en panglosiansk glädjeyra, kastar sina lustiga små hattar i luften och kramar om varandra i en sällan skådad yttring av ysterhet normalt förbehållen ett riktigt präktigt börsrally. Börsen håller sig dock för tillfället lugn. Så vad är månne orsaken till den stora glädjen den här gången?

Jo det visar sig att Världsbanken återigen har levererat sin årliga statistik över utvecklingen för världens allra fattigaste. Med en uppmuntrande och lugnande slutsats: allt är på väg åt rätt håll!

Visserligen lever ungefär 1,3 miljarder människor (var femte nu levande person) i ”extrem fattigdom”, men antalet blir ändå, enligt Världsbanken, färre och färre. ”Alla siffror pekar åt rätt håll” skriver Expressens ledare och konstaterar triumfatoriskt:
”1990 beslöt FN att den extrema fattigdomen skulle halveras på 25 år. I veckan släppte Världsbanken statistik som visar att målet redan var uppnått 2010, fem år i förväg.”
Det låter ju jättebra! Om det vore sant att fattigdomen i världen verkligen höll på att halveras skulle det vara fantastiskt.

Dessvärre är det bara statistiskt trams.

Statistik är ett mäktigt verktyg skräddarsytt för riktigt stora lögner. I synnerhet om produktionen och tolkningen av statistiken kan monopoliseras. När det gäller just globala beräkningar av antalet absolut fattiga i världen har Världsbanken i det närmaste monopol på att sammanställa det index som alla andra, från massmedier, NGO:s och myndighetsorganisationer till självaste FN, lutar sig mot. Världsbankens siffror har med andra ord en stor betydelse för hur situationen för världens fattiga faktiskt värderas och uppskattas.

Bankens metod för att indexera utvecklingen för världens absolut fattiga är närmast banalt simpel. I samband med World Development Report 1990 bestämde sig bankens ekonomer helt enkelt för att fastställa gränsen för absolut fattigdom till den nivå på köpkraft som världens fattigaste länder då använde som sin fattigdomsgräns. Världsbanken hade nämligen upptäckt att flera av de fattigaste länderna tillämpade ungefär samma statistiska gräns och att denna låg kring en inkomst på $1 köpkraftspariteter (PPP) per dag. Det var med andra ord smidigt att anamma det måttet.

Det fanns fler skäl. Där fanns också en önskan om ett mått med en nivå som gjorde det möjligt att slippa räkna med för många fattiga. I en rapport från 2008 konstaterar Världsbanken att en högre internationell fattigdomsgräns visserligen är möjlig, men problemet är att alldeles för många då skulle räknas som fattiga:
“Suppose one judged poverty in developing countries by (say) US standards. Learning that (possibly) 95% or more of the population is poor by such a standard is unlikely to have much relevance, given that US standards of living are not within the foreseeable reach of most people in a typical developing country.”
Alltså, eftersom klyftorna mellan rika och fattiga länder är så stora är det inte ens meningsfullt att mäta fattigdom som om vi allihop var människor i samma värld med rätt till samma livschanser.

Världsbankens gräns för absolut fattigdom bygger inte på några bedömningar om vilken inkomstnivå som behövs för att uppfylla grundläggande mänskliga behov och den tar inte heller någon hänsyn till att kostnaderna för basala behov kan variera stort från plats till plats och från år till år, i takt med lokala och globala svängningar och skillnader i priset på mat, vatten och energi.

Bristerna i måttet föranledde 2005 ekonomen Sanjay G. Reddy och filosofen Thomas W. Pogg att skriva en uppmärksammad rapport som konkluderade att Världsbankens närmast tycktes vara ute efter för att slippa räkna de fattiga på ett rättvisande sätt.

Jag skrev ganska utförligt om deras kritik i samband med Världsbankens rapportsläpp 2007. Jag befann mig just då i Kisumu i Kenya där det verklighetsfrämmande och bristfälliga i statistikens teoretiska gränsdragningar var synligt precis överallt. Det räckte med att ta en bodaboda ut från centrala Kisumu till något av de omgivande slumområdena för att bli varse hur stora skillnader det är i köpkraften hos en dollar, enbart inom en och samma stad: grundläggande basvaror som föda och rent vatten kostade mycket mer för de fattiga i Manyatta än på marknaden inne i stan. Trots de stora effekterna av sådana överallt förekommande granulariteter jämför Världsbanken obekymrat köpkraftspariteter på länder-nivå.

Just 2007 hade världsbankens statistikavdelning i all ödmjukhet börjat klura lite på om 1$ / dag verkligen var den rimliga globala fattigdomsgränsen. Banken gjorde en ny värdering med den uttalade avsikten att förankra måttet något bättre i verkligheten och den 28 augusti 2008 fattades beslutet att justera den internationella gränsen för ”extrem fattigdom” till $1.25 dollar per dag. Beslutet orsakade en global katastrof som, statistiskt sett, kastade ytterligare 430 miljoner människor ut i absolut fattigdom. Hoppla.

Justeringen väckte inte i någon större medial uppmärksamhet och världsbanken själva slätade över dess betydelse i en rapport med den fantastiska titeln The Developing World Is Poorer Than We Thought, But No Less Successful in the Fight against Poverty.

Så kan det gå. Världen visade sig alltså visserligen ha ungefär en halv miljard fler absolut fattiga än vad man officiellt hade hävdat tjugofyra timmar tidigare, men eftersom fattigdomsgränsen justerades upp även bakåt i tiden såg tendensen ändå bra ut. Antalet absolut fattiga 1981 blev i och med den justerade gränsen 1,9 miljarder istället för världsbankens tidigare officiella siffra 1,2 miljarder.

Världsbanken kunde alltså klappa sig på bröstet, trots att man räknat så fullständigt fel, och fortsätta att hävda att allt blir bättre och bättre, dag för dag.

Hur det egentligen förhåller sig med den saken är dock bankens egen mätmetod uppenbarligen olämplig för att bedöma. När hela slutresultatet kan justeras med 40% från en dag till en annan till följd av en ändrad skattning, måste måttets användbarhet för att beskriva verkligheten anses vara tämligen begränsat. Vad gör den nya fattigdomsgränsen mindre slupmässig än den gamla? Inte ens världsbanken påstår att gränsen att den nya linjen är mer pålitlig som objektiv gräns för att beskriva extrem fattigdom. Så vilket värde har den egentligen, annat än bidra till att sprida en viss bild?

Man kan tänka på statistik ungefär som ett prisma. Man kan hålla upp prismat mot ljuset och beroende på hur man vrider och vinklar på det kommer ljuset brytas på olika vis och man får fundamentalt olika bilder av verkligheten. Att ge sken av att den bild man får genom en enda brytning av ljuset reflekterar hela verkligheten, är inget annat än djupt lögnaktigt.

Om vi istället för Världsbankens numera föredragna fattigdomsgräns om $1,25 PPP / dag skulle titta på gruppen med inkomster under $2 PPP / dag (motsvarande c:a 5000 kronor om året) visar det sig att antalet extremt fattiga i världen har minskat endast mycket marginellt, från 2,59 miljarder 1981 till 2,47 miljarder 2008.

Den här, större, gruppen rymmer alltså en stor del av dem som klättrat upp över den lägre fattigdomsgränsen. Innebär det att den gruppen har att tagit sig upp från den värsta absoluta fattigdomen och nu, burna av "the rising tide" befinner sig på en resa på väg upp mot högre nivåer av välstånd? Det är den tolkning Världsbanken, Expressens ledarredaktion och andra panglosianer vill att vi ska göra.

Men vad som är viktigt att förstå är att en person som har en inkomst på $2 eller $4 om dagen i själva verket kan vara fattigare, mer otrygg och mindre fri än en person som tjänar $1 om dagen. Vad statistiken i sig reflekterar är inte en ekonomisk och social utveckling utan en pågående urbanisering, pådriven av en framtvingad flykt från landsbygden till svällande städers slumområden. Den som, tvingad av en obönhörlig globalisering, bryter upp från ett ruralt lokalsamhälle och egen mark, om än enkel och fattig sådan, och flyttar till en osäker tillvaro i staden, går från självhushållning till att vara utlämnad åt marknaden för sin försörjning av basvaror.

Plötsligt kostar både husrum, mat och vatten pengar. Det blir nödvändigt att tjäna mer för att överhuvudtaget överleva från dag till dag.

Det är inte utveckling eller framsteg. Det är bara andra bojor.

Tyvärr håller varken den absoluta eller relativa fattidomen i världen på att försvinna, snarare är den idag påväg in i ett nytt och skräckinjagande stadium. En dryg miljard nyblivna stadsbor klänger sig fast på den yttersta marginalen av världsekonomin, utan egen jord eller förgreningar till jorden att falla tillbaka på för sin basförsörjning. Detta är en grupp utlämnad åt världshistoriens största marknadsexperiment, vars livsmedelstrygghet idag är akut hotad. En grupp vars relativa köpkraft kan minska med 50% när matpriserna stiger med 20%. År 2009 beräknade FAO att ungefär en miljard männniskor var kroniskt hungriga. Det är en ökning från 825 miljoner i mitten på 1990-talet och upp från omkring 860 miljoner i början av 00-talet. Efter finanskraschen, då 2007-års rekordpriser på basgrödor för en tid föll tillbaka har matpriserna åter nått nya rekordnivåer och siffran på kroniskt hungrande kan öka mycket fort om priset fortsätter att stiga.

Diagram från Richard Heinberg

Visst finns det saker som rör sig åt rätt håll i världen också. Analfabetismen minskar, barnadödligheten sjunker, kommunikationssystem förbättras, sjukdomar och epidemier nedkämpas. Fattas bara annat högst uppe vid den högteknologiska epokens vågkam, mitt i den billiga energins tidsålder.

Detta är positiva trender som framförallt bärs av Kinas enorma satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur och av den latinamerikanska vänsterns aktiva utjämning av inkomster och tillgång till välfärd. Den här positiva utvecklingen sker trots, inte tack vare, de frihandelspolicys som IMF och Världsbanken försöker trycka in i världens alla hörn.