04 mars 2012

Lögn, förbannad lögn och statistik från Världsbanken

Så är det återigen den där tiden på året då nyliberalismens anhängare bryter ut i en panglosiansk glädjeyra, kastar sina lustiga små hattar i luften och kramar om varandra i en sällan skådad yttring av ysterhet normalt förbehållen ett riktigt präktigt börsrally. Börsen håller sig dock för tillfället lugn. Så vad är månne orsaken till den stora glädjen den här gången?

Jo det visar sig att Världsbanken återigen har levererat sin årliga statistik över utvecklingen för världens allra fattigaste. Med en uppmuntrande och lugnande slutsats: allt är på väg åt rätt håll!

Visserligen lever ungefär 1,3 miljarder människor (var femte nu levande person) i ”extrem fattigdom”, men antalet blir ändå, enligt Världsbanken, färre och färre. ”Alla siffror pekar åt rätt håll” skriver Expressens ledare och konstaterar triumfatoriskt:
”1990 beslöt FN att den extrema fattigdomen skulle halveras på 25 år. I veckan släppte Världsbanken statistik som visar att målet redan var uppnått 2010, fem år i förväg.”
Det låter ju jättebra! Om det vore sant att fattigdomen i världen verkligen höll på att halveras skulle det vara fantastiskt.

Dessvärre är det bara statistiskt trams.

Statistik är ett mäktigt verktyg skräddarsytt för riktigt stora lögner. I synnerhet om produktionen och tolkningen av statistiken kan monopoliseras. När det gäller just globala beräkningar av antalet absolut fattiga i världen har Världsbanken i det närmaste monopol på att sammanställa det index som alla andra, från massmedier, NGO:s och myndighetsorganisationer till självaste FN, lutar sig mot. Världsbankens siffror har med andra ord en stor betydelse för hur situationen för världens fattiga faktiskt värderas och uppskattas.

Bankens metod för att indexera utvecklingen för världens absolut fattiga är närmast banalt simpel. I samband med World Development Report 1990 bestämde sig bankens ekonomer helt enkelt för att fastställa gränsen för absolut fattigdom till den nivå på köpkraft som världens fattigaste länder då använde som sin fattigdomsgräns. Världsbanken hade nämligen upptäckt att flera av de fattigaste länderna tillämpade ungefär samma statistiska gräns och att denna låg kring en inkomst på $1 köpkraftspariteter (PPP) per dag. Det var med andra ord smidigt att anamma det måttet.

Det fanns fler skäl. Där fanns också en önskan om ett mått med en nivå som gjorde det möjligt att slippa räkna med för många fattiga. I en rapport från 2008 konstaterar Världsbanken att en högre internationell fattigdomsgräns visserligen är möjlig, men problemet är att alldeles för många då skulle räknas som fattiga:
“Suppose one judged poverty in developing countries by (say) US standards. Learning that (possibly) 95% or more of the population is poor by such a standard is unlikely to have much relevance, given that US standards of living are not within the foreseeable reach of most people in a typical developing country.”
Alltså, eftersom klyftorna mellan rika och fattiga länder är så stora är det inte ens meningsfullt att mäta fattigdom som om vi allihop var människor i samma värld med rätt till samma livschanser.

Världsbankens gräns för absolut fattigdom bygger inte på några bedömningar om vilken inkomstnivå som behövs för att uppfylla grundläggande mänskliga behov och den tar inte heller någon hänsyn till att kostnaderna för basala behov kan variera stort från plats till plats och från år till år, i takt med lokala och globala svängningar och skillnader i priset på mat, vatten och energi.

Bristerna i måttet föranledde 2005 ekonomen Sanjay G. Reddy och filosofen Thomas W. Pogg att skriva en uppmärksammad rapport som konkluderade att Världsbankens närmast tycktes vara ute efter för att slippa räkna de fattiga på ett rättvisande sätt.

Jag skrev ganska utförligt om deras kritik i samband med Världsbankens rapportsläpp 2007. Jag befann mig just då i Kisumu i Kenya där det verklighetsfrämmande och bristfälliga i statistikens teoretiska gränsdragningar var synligt precis överallt. Det räckte med att ta en bodaboda ut från centrala Kisumu till något av de omgivande slumområdena för att bli varse hur stora skillnader det är i köpkraften hos en dollar, enbart inom en och samma stad: grundläggande basvaror som föda och rent vatten kostade mycket mer för de fattiga i Manyatta än på marknaden inne i stan. Trots de stora effekterna av sådana överallt förekommande granulariteter jämför Världsbanken obekymrat köpkraftspariteter på länder-nivå.

Just 2007 hade världsbankens statistikavdelning i all ödmjukhet börjat klura lite på om 1$ / dag verkligen var den rimliga globala fattigdomsgränsen. Banken gjorde en ny värdering med den uttalade avsikten att förankra måttet något bättre i verkligheten och den 28 augusti 2008 fattades beslutet att justera den internationella gränsen för ”extrem fattigdom” till $1.25 dollar per dag. Beslutet orsakade en global katastrof som, statistiskt sett, kastade ytterligare 430 miljoner människor ut i absolut fattigdom. Hoppla.

Justeringen väckte inte i någon större medial uppmärksamhet och världsbanken själva slätade över dess betydelse i en rapport med den fantastiska titeln The Developing World Is Poorer Than We Thought, But No Less Successful in the Fight against Poverty.

Så kan det gå. Världen visade sig alltså visserligen ha ungefär en halv miljard fler absolut fattiga än vad man officiellt hade hävdat tjugofyra timmar tidigare, men eftersom fattigdomsgränsen justerades upp även bakåt i tiden såg tendensen ändå bra ut. Antalet absolut fattiga 1981 blev i och med den justerade gränsen 1,9 miljarder istället för världsbankens tidigare officiella siffra 1,2 miljarder.

Världsbanken kunde alltså klappa sig på bröstet, trots att man räknat så fullständigt fel, och fortsätta att hävda att allt blir bättre och bättre, dag för dag.

Hur det egentligen förhåller sig med den saken är dock bankens egen mätmetod uppenbarligen olämplig för att bedöma. När hela slutresultatet kan justeras med 40% från en dag till en annan till följd av en ändrad skattning, måste måttets användbarhet för att beskriva verkligheten anses vara tämligen begränsat. Vad gör den nya fattigdomsgränsen mindre slupmässig än den gamla? Inte ens världsbanken påstår att gränsen att den nya linjen är mer pålitlig som objektiv gräns för att beskriva extrem fattigdom. Så vilket värde har den egentligen, annat än bidra till att sprida en viss bild?

Man kan tänka på statistik ungefär som ett prisma. Man kan hålla upp prismat mot ljuset och beroende på hur man vrider och vinklar på det kommer ljuset brytas på olika vis och man får fundamentalt olika bilder av verkligheten. Att ge sken av att den bild man får genom en enda brytning av ljuset reflekterar hela verkligheten, är inget annat än djupt lögnaktigt.

Om vi istället för Världsbankens numera föredragna fattigdomsgräns om $1,25 PPP / dag skulle titta på gruppen med inkomster under $2 PPP / dag (motsvarande c:a 5000 kronor om året) visar det sig att antalet extremt fattiga i världen har minskat endast mycket marginellt, från 2,59 miljarder 1981 till 2,47 miljarder 2008.

Den här, större, gruppen rymmer alltså en stor del av dem som klättrat upp över den lägre fattigdomsgränsen. Innebär det att den gruppen har att tagit sig upp från den värsta absoluta fattigdomen och nu, burna av "the rising tide" befinner sig på en resa på väg upp mot högre nivåer av välstånd? Det är den tolkning Världsbanken, Expressens ledarredaktion och andra panglosianer vill att vi ska göra.

Men vad som är viktigt att förstå är att en person som har en inkomst på $2 eller $4 om dagen i själva verket kan vara fattigare, mer otrygg och mindre fri än en person som tjänar $1 om dagen. Vad statistiken i sig reflekterar är inte en ekonomisk och social utveckling utan en pågående urbanisering, pådriven av en framtvingad flykt från landsbygden till svällande städers slumområden. Den som, tvingad av en obönhörlig globalisering, bryter upp från ett ruralt lokalsamhälle och egen mark, om än enkel och fattig sådan, och flyttar till en osäker tillvaro i staden, går från självhushållning till att vara utlämnad åt marknaden för sin försörjning av basvaror.

Plötsligt kostar både husrum, mat och vatten pengar. Det blir nödvändigt att tjäna mer för att överhuvudtaget överleva från dag till dag.

Det är inte utveckling eller framsteg. Det är bara andra bojor.

Tyvärr håller varken den absoluta eller relativa fattidomen i världen på att försvinna, snarare är den idag påväg in i ett nytt och skräckinjagande stadium. En dryg miljard nyblivna stadsbor klänger sig fast på den yttersta marginalen av världsekonomin, utan egen jord eller förgreningar till jorden att falla tillbaka på för sin basförsörjning. Detta är en grupp utlämnad åt världshistoriens största marknadsexperiment, vars livsmedelstrygghet idag är akut hotad. En grupp vars relativa köpkraft kan minska med 50% när matpriserna stiger med 20%. År 2009 beräknade FAO att ungefär en miljard männniskor var kroniskt hungriga. Det är en ökning från 825 miljoner i mitten på 1990-talet och upp från omkring 860 miljoner i början av 00-talet. Efter finanskraschen, då 2007-års rekordpriser på basgrödor för en tid föll tillbaka har matpriserna åter nått nya rekordnivåer och siffran på kroniskt hungrande kan öka mycket fort om priset fortsätter att stiga.

Diagram från Richard Heinberg

Visst finns det saker som rör sig åt rätt håll i världen också. Analfabetismen minskar, barnadödligheten sjunker, kommunikationssystem förbättras, sjukdomar och epidemier nedkämpas. Fattas bara annat högst uppe vid den högteknologiska epokens vågkam, mitt i den billiga energins tidsålder.

Detta är positiva trender som framförallt bärs av Kinas enorma satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur och av den latinamerikanska vänsterns aktiva utjämning av inkomster och tillgång till välfärd. Den här positiva utvecklingen sker trots, inte tack vare, de frihandelspolicys som IMF och Världsbanken försöker trycka in i världens alla hörn.

11 kommentarer:

Henrik sa...

Det var det här med lögn och statistik. Du skriver "..visar det sig att antalet extremt fattiga i världen har minskat endast mycket marginellt, från 2,59 miljarder 1981 till 2,47 miljarder 2008".

Vad du inte nämner är att världens befolkning ökat från 4.5 miljarder över 6.8 mijarder invånare. Alltså har andelen av denna grupp minskat från 57% till 36%, knappast en marginell minskning som berört drygt 1/5 av jordens befolkning.

I övrigt har du flera bra poänger, särskilt med att urbaniseringen leder till stora problem, kanske större än fördelarna.

Sedan tycker jag också att den här rapporteringen ska ses i ljuset av antalet spaltmeter som skrivs om svält, naturkatastrofer och annan nöd i olika delar av världen, något som avgjort påverkar hur gemene man uppfattar världen.

Precis som Hans Rosling säger så tror de flesta västerländningar att världen utvecklats betydligt sämre än verkligheten visar, och då syftar jag inte enbart på inkomstnivåer.

Erik Berg sa...

Bättre upp, vi är ännu fler än så! Världens befolkning passerade för några månader sedan 7 miljarder. Och befolkningen ökar fortfarande snabbare än någonsin. Det, i sig, är ett enormt problem. Men om vi helt enkelt låtsas om att det inte existerar så kan vi påstå att vi är påväg åt rätt håll.

Att räkna den extrema fattigdomen som andel av befolkningen är av sekundärt intresse (i synnerhet för de fattiga själva) det är antalet fattiga som måste minska om fattigdomen ska halveras. Det är svårt att tala om en halverad fattigdom om antalet fattiga är lika många. Befolkningsökningen kan inte användas som en ursäkt. Det är ingen naturlag att vi befolkningen ska skena, det beror på ojämlikhet, fattigdom, bristande utbildning, brist på preventivmedel och frånvaro av politisk handling.

Nu är fattigdomen i själva verket betydligt större än de 2,6 miljarder som lever på under $2 om dagen. Poängen är att varken den gränsen eller den nivå på $1.25 som Världsbanken bestämt sig för egentligen säger något meningsfullt alls. Ändå förs världsbankens siffror fram som ett bevis på att saker går åt rätt håll. Det man måste titta på är istället andra utvecklingsfaktorer som påverkar livschanser, hälsa, utbildning, makt, frihet, livsmedelstrygghet etc.

Och vad ser man där? Man ser att en del är påväg åt fel håll samtidigt som en del framsteg görs. Återigen: framstegen sker inte tack vare kapitalismen eller den politik som föreskrivs av Världsbanken/IMF. IMF:s Structural Adjustment Programs har tvärtom bidragit till att försena och försvåra utveckling. Det är de länder som trotsar de nyliberala påbuden som gör meningsfulla och mätbara framsteg som minskar fattigdomens effekter. Tanzania utrotade analfabetismen – trots fattidom - redan på 60-talet genom att prioritera en utbyggd primärutbildning också på landsbygden och för de fattigaste. Kuba har, trots sin ekonomiska isolering, för länge sedan adresserat de viktigaste faktorer som påverkar hälsa, barnadödlighet och utbildning.

Naturligtvis ska vi glädjas åt de framsteg som görs i världen och lära av dom. Det är dock inte vad Expressen, eller SvD är ute efter att göra, utan att dra den programenliga slutsatsen att det mesta är on track så som det är.

Det är en fullständigt livsfarlig slutsats, givet att vi inte alls är on track. Givet att den globala livsmedelstryggheten i världen är påväg att falla i småbitar, givet att biodiversiteten i världen har minskat med 30% och i tropiska regioner med 60%, givet att klimatet håller på att skena fullkomligt åt helvete, givet att det absoluta antalet undernärda barn är fler än någonsin, givet att risken att drabbas av allvarliga naturkatastrofer har ökat de senaste decenniet enligt FN, givet att användandet av preventivmedel och skydd inte ökat där det behövs, givet att antalet som arbetar i den informella sektorn och på otrygga anställningar har ökat, givet att resurserna i världen är mer ojämlikt fördelade än någonsin och att vårt ekologiska fotavtryck idag är dubbelt så stort som på 70-talet.

FN:s egen utvärdering pekar mot att de flesta milleniemålen kommer att missas. Men världsbankens meningslösa siffergräns kommer troligen uppnås. Låt oss glädjas åt det och strunta i allt annat.

Ola Inghe sa...

Jag måste ändå ta Världsbanken som statistikproducent i försvar på en punkt: Ändrar man sitt mått, som i detta fall att justera inkomstgränsen i dollar uppåt, så är det fullständigt självklart att man, om så är tekniskt möjligt att göra, räknar om hela tidsserien bakåt så att samma mått används för hela tidsserien. Det finns ingen anledning att se något skumt i just detta.

Erik Berg sa...

Ola: då var jag kanske otydlig i hur jag formulerade mig där. Jag ser inget skumt med att WB reviderar hela serien bakåt när man ändrar gränsen, naturligtvis, annars förloras jämförbarheten.

Dock är det ett uttryck för på hur fullständigt arbiträr själva gränsdragningen är. Under sjutton år har världsbanken använt en viss fattigdomsgräns för att kunna sortera ut grupper som passerar över gränsen ut ur kategorin "extremt fattiga". Detta har troget återraporterats som "fakta" i media och bildat underlag för en politisk debatt.

Ola Inghe sa...

Erik, vad är din källa till att påstå att "befolkningen [i världen] ökar fortfarande snabbare än någonsin"? Ökningstakten i relativa tal (inflexionspunkten) kulminerade kring 1970, och i absoluta tal i slutet av 1990-talet, se t.ex. http://www.geohive.com/earth/his_history3.aspx.

Jag är för min del mycket skeptisk mot det nymornade intresset för befolkningsfrågan inom den nymornat miljöintresserade vänstern. Att ge befolkningsfrågan en framskjuten plats har historiskt varit förknippat med en högerlinje inom miljörörelsen, som velat rikta den politiska strålkastaren mot utvecklingsländerna i stället för mot I-länderna. Den inriktningen kan de gott få fortsätta att behålla för sig själva. Jag rekommenderar i sammanhanget en läsning av den nyutkomna boken "Too many people?" av Ian Angus och Simon Butler.

Erik Berg sa...

Ola: tack för boktipset, jag ska kolla upp den. Du har helt rätt i att den absoluta befolkningsökningen var som störst i slutet på 90-talet. Den senaste miljarden människor behövde några månader mer på sig för att adderas än den föregående. Vad jag tar fasta på är att trenden med en sakta minskande tillväxt under 90-talet bröts under 00-talet. Det är svårt att utläsa någon tydlig tendens till minskad tillväxt under de senaste 10 åren. Se exempelvis: http://www.census.gov/population/international/data/idb/worldpopchggraph.php

Jag är orolig över befolkningsökningen helt enkelt eftersom världens resurser inte räcker till. Hade vi inte haft överhängande energi-, miljö- och resurskriser hade det inte varit ett problem. Befolkningsökningen är en global angelägenhet och en global utmaning. Ju fler vi blir desto mer expanderar vi ut i alla kvarvarande marginaler där trycket mot känsliga biotoper och skogar blir allt hårdare. Jordbruk trycks ut i olämpliga områden vilket ökar jordförstörelsen. Livsmedelstryggheten hotas etc etc. Jag är av uppfattningen att alla människor som lever har rätt till en likvärdig levnadsstandard, ju fler vi blir desto lägre blir den möjliga resursnivån per person.

Om det varit förknippat med en högerlinje att ta befolkningsökningen på allvar (låter troligt) så är det i sig ett problem och naturligtvis blir då de politiska slutsatserna också paternalistiska åtgärder och skuldbeläggande av fattiga länder. Det gör det än mer angeläget att vänstern har en politik baserad på internationell solidaritet som inkluderar frågan om befolkningstillväxten.

Ola Inghe sa...

Erik, jag ser ingen väsentlig skillnad mellan den datserie du presenterar och min källa. Det är tolkningen som skiljer. Du hakar upp dig på ett temporärt hack i kurvan av vilka man man ser flera tidigare i grafen (förmodligen represnterande globala babyboomar av olika varaktighet). Analogt resonerar klimatskeptiker när de tar tillfälliga stabiliseringar eller sänkningar av den globala medeltemperaturen som intäkt för att ifrågasätta IPCC:s klimatprojektioner. Mig veterligt pekarr inget på att paradigmet om den demografiska transitionen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Demografisk_transition) är i grunden felaktigt.

Henrik sa...

Erik: du verkar ha en närmast dysotopisk syn på planeten och mänskligheten. Människor är inte bara poster på kreditkontot utan har en hjärna och kreativitet som tillför något. Det är så Malthus har fått fel gång efter gång. Det innebär dock inte att dagens situation är utan problem, eller att vissa regioner skulle må bra av en lägre befolkningstillväxt. Det är det generella synsättet att människor är en belastning som är problematiskt.

Vidare om det är antalet fattiga som är det relevanta så borde ju 1500-talets jordklot om totalt ungefär 500 miljoner människor, varav kanske 450 milj fattiga, vara ett bättre jordklot? Jag tror att du håller med i det absurda i det, och just därför är både andelar och absoluta tal relevanta att titta på.

Precis som du skriver har inte inkomstmåttet ett egenvärde, det är ett sätt att mäta monetära reursers som kan använda klokt eller mindre klokt. Och tittar vi på indikatorer (ink milleniemålen) som barnadödlighet, medellivslängd, personer dödade i konflikter, läskunnighet m.m. så går i princip åt rätt håll, om än skandalöst långsamt, även om inte Milleniemålen uppnås.

Jan Wiklund sa...

Holländska Milieudefensie, dvs deras Jordens Vänner, räknade redan i början av 90-talet ut hur mycket resurser som fanns på jorden. Och kom till resultatet att det inte var det vi borde oroa oss för. Det var att den rika världen utnyttjade dem så inihelvete slarvigt.

Ännu tidigare räknade miljöförbundets Björn Eriksson ut att Norden skulle kunna föda 100 miljoner på vår nuvarande levnadsstandard utan att använda några ändliga resurser alls, förutsatt att vi delade på prylarna (och utnyttjade smartare teknik, förstås).

Så problemet är inte i ens i andra hand folkmängden. Det är det hejdlösa slöseriet och den idiotiska organiseringen.

Björns skrift finns på http://www.alternativstad.nu/Dokument/bjorn.pdf
Milieudefensies verkar inte finnas, men deras begrepp Rättvist miljöutrymme - dvs vad det finns resurser till - förklaras på http://www.logronekonomi.se/2tillvaxtmiljo/rattvistmiljoutrymme.htm. Lite utförligare beskrivs det på http://www.mjv.se/filer/rattvistmiljoutrymme.pdf

andreasmeijer sa...

Mätningen med extrem fattigdom är ett slag i ansiktet på världens befolkning överlag. Väst/nord har sugit ut öst/syd i ca 500 år och har sedan mage att påstå att de hjälper till att bygga upp en "global" värld med lika rättigheter. Ingen i världen tycker att det är nog med varken 1, 2 eller 4 dollar per dag och person, vi har nog med naturliga och ekonomiska resurser på jorden för att vara bättre än så.

Ola Inghe: Omräkningen borde inte göras rakt av bakåt eftersom man då måste ta med inflationen, 1.25 dollar var mer värt i början i 80-talet än vad det var i slutet på 90-talet och idag. Det måste tas med i beräkningen, om det nu är lika värdering som är syftet. Vidare ser jag heller inget som tyder på att den demografiska transitionen inte skulle kunna vara rimlig. Däremot ligger fattiga länder så långt ifrån steg 3-4 (5?) för att kunna vara rimliga som jämförande för en framtida befolkningsstabilitet. I Sverige är det ju ett problem eftersom vi stagnerar och den lösningen som kommer att komma är väl att fattigare länder blir avfolkade genom migration till rikare länder (det fattas folk i väst/nord och är "för många" i öst/syd). Frågan är väl om vi är villiga att betala för vad det skulle kosta om vi skrev av gamla IMF-skulder (som redan är återbetalda flera gånger om men räntor och bestämmelser har gjort att det i stor sett inte går att betala av skulderna) och släppte in ALLA länder på LIKA villkor i den globala handeln (om det nu är frihandel och liberalpolitik som avses som Messias för att bekämpa fattigdomen).

Jan Wiklund: Exakt! Kan vi minska slöseriet på resurser så är det inga problem för länder utan samma tillgång till dessa att kunna ta del av högre standard, utan att vi behöver minska vår standard särskilt mycket.

Erik: Betänker man den demografiska transitionen, med stöd av den befolkningsdata som är rimlig för olika regioner så finns det ett stort samband mellan välfärd och befolkning - ju bättre ställt desto mindre befolkningsökning. Sen är det bara en modell. Däremot är jag övertygad om att vi kan använda våra resurser på ett sätt som gör att vi kan få en mer rättvist fördelad standard, som liknar den i väst/nord mer än den i öst/syd. Det är ju inte HUR många människor som finns som är problemet utan HUR MYCKET varje människa tär på de begränsade resurserna. Med energialternativ och förnybar energi (såsom solenergi) så kan vi slippa orsaka mer skada på planeten och minska/reparera en del av de skador som vi har orsakat biodiversiteten och fördela resurserna mer jämnt.

Mycket mer finns att säga... =)

politifon sa...

Mycket välskrivet. Tackar!