Bortom Världsbankens Lützendimma

I kommentarerna till den förra postningen har det hänvisats till Världsbankens statistik och prognoser. Om fattigdomen ökar eller minskar och vad det isåfall beror på kan man föra en lång diskussion om, men för att undvika att föra diskussionen på dålig grund vill jag använda den här posten till att diskutera problemen med Världsbankens siffror.

Det kan tyckas vara en kvasidiskussion, men den är viktig att föra, tror jag. Statistik ligger till grund för beslut och prioriteringar. Lutar vi oss mot felaktig statistik, alltför optimistisk eller alltför pesimistisk, riskerar vi att fatta fel beslut. Står fartvisaren på 70 när vi bara kör i 50 så kommer vi anlända försent till matchen. Om vi lever i föreställningen att fattigdomen minskar, då är den troliga effekten att ansträngningarna för att göra någonting ytterligare åt situationen blir mindre än om statistiken istället visar på växande fattigdomsklyftor. Vad statistiken säger om verkligheten är därför viktigt.

För att förstå problemet med Världsbankens siffror rekomenderar jag läsning av rapporten How not to count the poor av Sanjay G. Reddy, and Thomas W. Pogge, båda forskare vid Columbia University. Reddy och Pogges tre huvudpunkter är, enkelt sammanfattade:

1. Världsbanken använder en godtycklig fattigdomsgräns som saknar förankring i människors verkliga behov.

2. Världsbanken tillämpar en omräkning mellan olika länders av köpkraft som varken är tydligt definierad eller lämplig för att mäta fattigdom eller jämförbar över tiden.

3. Världsbanken extrapolerar utifrån begränsade data och skapar därigenom en illusion av precision där beräkningarna i själva verket bygger på en mängd antaganden.

Jag ska i korthet utveckla de tre punkterna nedan.

1. En godtycklig fattigdomsgräns utan förankring i människors verkliga behov.

Den rimligaste metoden för att mäta fattigdom är att definiera fattigdomsgränsen utifrån kostnaden för att tillgodose vissa elementära mänskliga behov, som att äta sig mätt och dricka sig otörstig, ha tak över huvudet och få tillgång till grundläggande hälsovård. I Sverige är socialbidragsnormen ett sådant vägt belopp bestående av utgifter som antas vara nödvändiga för en minimal levnadsstandard. Många stater tillämpar likartade metoder när de räknar fram en nationell fattigdomsgräns.

I skarp kontrast till det tillämpar världsbanken en godtyckligt fastlagd monetär fattigdomsgräns som inte har någon koppling till kostnaden för att tillgodose grundläggande livsbehov. Reddy och Pogge exemplifierar från USA, där US Department of
Agriculture räknat ut att en normal amerikansk familj behöver som minumum 3.05 dollar per dag (i 1993 års penningvärden) för att få i sig ett grundläggande kaloribehov. Reddy och Pogge skriver:

“The $1/day IPLs [International Poverty Line] would seem to be rather insufficient for meeting the nutritional requirements of human beings (let alone their other basic requirements). This implies that an IPL set so as to be adequate for human beings to achieve a set of elementary capabilities would have to be substantially higher.”

Godtyckligheten i Världsbankens fattigdomsmått kan också åskådliggöras genom att jämföra det mot de nationellt definierade fattigdomsgränserna. I Chile, exempelvis, levde mindre än 2% av befolkningen under Världsbankens fattigdomsgräns på 1 dollar / dag, medan 17% av befolkningen levde under den nationellt definierade fattigdomsgränsen. Världsbankens statistik missade alltså 850% av Chiles fattiga! Situationen är densamma i land efter land, några exempel sammanställda i tabell nedan (tabellkälla Human Development Report 2005 sid 227-229).


I tabellen ovan syns också några andra av de mått som FN använder för att mäta utveckling, såsom läskunnighet, förväntad möjlighet att leva längre än 40 år, befolkningsandel utan ordentlig tillgång till vatten och andel undernärda barn... En mer komplex bild av underutvecklingen får man om man väger samman flera mått, såsom sker i FN:s Human Development Index (HDI). Även med det måttet finns dock stora problem. Osäkerheten är så stor, skriver FN att,

“the year-to-year changes in the HDI values and rankings across editions of the Human Development Report often reflect revisions to data—both specific to a country and relative to other countries—rather than real changes in a country.”

2. Världsbanken tillämpar en omräkning mellan olika länders köpkraft som varken är tydligt definierad eller lämplig för att mäta fattigdom eller jämförbar över tiden.

För vissa varor räcker en dollar i Kenya till mer än vad en dollar gör i USA. För andra varor räcker den till mindre. För att möjliggöra omräkningar mellan olika länders köpkraft till en internationellt jämförbar statistik räknar världsbanken därför om de nationella valutorna till internationella dollar via köpkraftspariteter (fortsättningsvis: PPP - purchasing power parities).

PPP är en vägning av kostnaden för ett antal konsumtionsvaror i jämförda länder. Beroende på vad man önskar jämföra, och för vem, är det i teorin möjligt att plocka fram olika urval av PPP’s. Önskar man jämföra köpkraften för verkställande direktörer i två länder är det ett annat urval av varor som ligger till grund för PPP’n än om man önskar jämföra köpkraften för ungdomar, som har helt andra konsumtionsmönster. När världsbanken räknar om de nationella valutornas köpkraft via PPP använder man sig, skriver Reddy och Pogge av en otydligt definierad och olämplig ”broad-gauge PPP” som är ”inappropriate for use in inter-country poverty comparison and aggregation”:

“Ultimately, these problems arise from a single source: the lack of anchoring of these PPPs in any clear achievement concept and in particular one that is appropriate to the task of poverty assessment.”

De prisjämförelser som ligger till grund för den PPP som Världsbanken använder för att fastställa köpkraft för respektive länder utgår från data som samlas in vid försäljningspunkter i den formella sektorn i urbana områden. Det är emellertid, som Reddy och Pogges påpekar, inte samma priser som de fattigaste betalar för samma varor, eller, för den delen, ens samma varor som de fattiga handlar:

”An important issue is that the poor may face different prices than the non-poor for the goods they consume, for instance because of where they buy (for example in semiperipheral and rural areas with potentially less-competitive retail market structures), because of the quantities in which they buy (typically smaller than for the non-poor, because of cash-in-hand, credit, and storage limitations), or because of who they are (social marginalization, which may permit adverse retail market discrimination against the poor, or monopolistic price discrimination which may segment the retail market according to consumer income). […]The measure of average prices constructed in existing PPPs is quite inappropriate for poverty assessment. They are influenced by information about the prices and quantities of commodities consumed disproportionately (both in relation to their incomes and in relation to the total demand for commodities) by the non-poor, both within the same country and in other countries.”

Ett exempel på detta från Kenya, Kisumu: de senaste åren har vattenpriset i Kisumus slumområden stigit till följd av privatiseringar och försämrad vattenstatus. Det stigande vattenpriset i slummen återspeglar sig inte nämnvärt i Kenyas konsumentprisindex, och utgör bara en utgift på marginalen för medelklassen, men för invånarna i Kisumus slumområden innebär det en påtaglig ökning av levnadskostnaden (se tidigare post). De har alltså i absolut mening blivit fattigare; en dollar räcker till mindre än vad den gjorde innan vattenprishöjningarna. Och, låt mig återigen påminna: vattnet i Kisumus slumområden är dubbelt så dyrt som inne i stan, det syns inte i sammanvägningen av PPP för Kenya.

Sammanfattningsvis konstaterar Reddy och Pogges:

“the present use of “broad-gauge” general consumption PPPs leads to substantially lower national poverty lines and headcounts than would result from using an appropriately narrower PPP concept.”

3. Extrapolering utifrån begränsade data.

År 2000 ändrade Världsbanken metod, urval och basår för statistiken till sin World Development Report. Som helhet innebar det en knapp skillnad av antalet fattiga i världen, varför metoderna antogs vara likvärdiga, men för enskilda länder innebär de två olika mätmetoderna komplett olika resultat för samma år, redovisat av Reddy och Pogge i följande tabell:


Skillnaderna pekar på att statistiken innehåller inbyggda felkällor som i praktiken gör den oanvändbar. Reddy och Pogge skriver:

“The Bank’s revision of its IPL appears to have produced substantial changes in its poverty estimates (for countries, regions, and the world as a whole), suggesting that the Banks underlying methodology is unreliable.”

Sålunda kan Världsbanken med bara två års mellanrum, ge två fundamentalt motsatta besked om antalet fattiga i världen. 1999 hävdade man i WDR:

“the absolute number of those living on $1 per day or less continues to increase. The worldwide total rose from 1.2 billion in 1987 to 1.5 billion today. [1999]”

Två år senare, 2001 sade James D Wolfensohn, lutad mot då aktuell statistik, framräknad enligt nya metoden:

“since 1980 the total number of people living in poverty worldwide has fallen by an estimated 200 million – even as the world’s population grew by 1.6 billion.”

Vilken tilltro kan man egentligen fästa till en statistikkälla som kan producera så olika resultat från samma verklighet?

En ytterligare felkälla i Världsbankens statistik är ofullständiga data som ligger till grund för långtgående extrapoleringar. I sina rapporter gör världsbanken en framskrivning av olika inkomstgruppers uppskattade inkomster genom att applicera landets ökning i BNP per capita på inkomstfördelningskurvan. För många länder, framförallt i tredje världen, saknas emellertid uppdaterad statistik för fördelningen av inkomsterna. Världsbanken gör då antagandet att Lorenzkurvan – inkomstfördelningen – är konstant så länge som nya data saknas. Det antagandet är tillräckligt för att i sig självt förvränga hela undersökningsresultatet, Reddy och Pogge skriver:

“The method adopted by the Bank to deal with the fact that household survey data are available only on an occasional basis builds in a tendency for poverty to appear to fall [when national incomes are rising] […] It is readily observed that for a number of the countries involved, the latest survey date was in the early 1990s, or even in the late 1980s. It is quite possible, then, that the small global poverty reduction the Bank had calculated was due to an empirical assumption built into its measurement approach.”

Låt mig avslutningsvis påpeka att det inte är fel att hålla i minnet att Världsbanken har ett egenintresse av att presentera positiv statistik och positiva prognoser. Banken är förstås mån om att ställa sin egen hårt kritiserade verksamhet och sina rekomendationer i så god dager som möjligt. Rent allmänt i livet kan det vara klokt att ha som en regel att när rådgivarna utvärderar sig själva brukar det sällan bli helt objektivt. Personligen fäster jag därför större tilltro till FN:s indikatorer på den här punkten. Ett problem är att FN, när det gäller inkomstfattigdom, i huvudsak använder Världsbankens data och att felaktiga grundantaganden i världsbankens beräkningar därför fortplantar sig till FN:s sammanställningar.

Då är FN:s indikatorer över tillgång till hälsovård, utbildning, rent vatten, undernäring och boendeförhållanden bättre metoder för att få syn på fattigdomen än vad Världsbankens statistik är. Vad de säger är inte entydigt, en del indikatorer rör sig åt rätt håll, i en del regioner och åt fel håll i andra regioner. På det hela taget går det alldeles för långsamt. Ett av milleniummålen är en minskning av antalet hungriga i världen från 842 miljoner till hälften fram till 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet att nås år 2215. Enligt milleniummålen skall alla barn få grundskoleundervisning år 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet nås efter år 2100. Och liknar kvalitén på undervisningen bakom statistiken på fler håll den i Kenya, då är det långt kvar tills grundläggande utbildning är synonymt med utvecklande utbildning.

Slummens storlek kan vara ett annat sätt att se vart utvecklingen verkligen bär hän. FN:s beräkningar pekar på att den globala slumbefolkningen kommer öka med nästan en halv miljard från 1015 miljoner 2005 till 1 477 miljoner år 2020.

Är man fattig om man bor i slum? Inte nödvändigtvis, man kan ha en köpkraft som ligger över Världsbankens gränsvärde, man kan ha ett jobb i den formella sektorn och ett bankkonto, men likväl: om man bor i en miljö som karaktäriseras av ”overcrowding, poor or informal housing, inadequate access to safe water and sanitation, and insecurity of tenure” så inte fan lever man i den bästa av världar. Det är inte bara - som utvecklingsmyten vill göra gällande - i Afrika söder om Sahara som slummen växer, enligt FN:s siffror förväntas slummen fortsätta växa i alla världens regioner förutom Afrika norr om Sahara. Se tabell:


Sammanfattningsvis: Fattigdom kan man mätas på många olika sätt, beroende på om man verkligen önskar se den eller helst önskar gömma undan den. I den falska statistikens lützendimma kan hela tredje världen försvinna. Ja är det inte rentav ett av borgerlighetens främsta paradnummer, lika urgammalt som klassamhället självt, att låtsas att samhällsklasserna inte existerar?

Andra bloggar om: Politik, Världsbanken, fattigdom, utveckling