15 februari 2007

Det skrivna ordets relativa tillgänglighet

I en gammal toalett som stått avstängd sedan kommunens vattenförsörjning upphörde att fungera för tio år sedan, sitter Lucy Onyango när hon inte undervisar. Hon sitter i ett av toalettbåsen, med en liten skrivbänk framför sig där ett register ligger uppslaget, där finns nogrannt uppskrivet alla de böcker, titlar och antal av varje titel, som Nigosi Primary School har i sitt bibliotek. Själva biblioteket är ett gistet träskåp, inklämt i den smala passagen mitt emot toalettbåset.

- Vi har 209 böcker på engelska och 108 på kiswahili, totalt är det ett femtiotal titlar sumerar Lucy medan hon låter fingret löpa längs raderna. Samtliga böcker skänktes till skolan för två år sedan från Kenya National Library i Kisumu. Det var då Lucy fick flytta in i toaletten och öppna biblioteksverksamhet. Innan dess fanns ingenting alls.

Nigosi Primary School är en av Kenyas största primärskolor, belägen i kransen av slumområden utanför Kisumu. Skolan har 2300 elever med upptagning från norra Manyatta och Obunga. 25 lärare ansvarar för klasser med upp till hundra elever per klass.
- Nej, de kan inte låna hem några böcker, säger Lucy. Få av dem har belysning hemma, så de kan ändå inte läsa på kvällen. Vad de kan göra är att komma hit, när jag är här och låna böcker under dagen.
Hon visar i registret, där finns varje lån noterat sedan den ursprungliga donationen för två år sedan. En gång i veckan har klasserna library lesson, då går två representanter från klassen till toaletten och hämtar boktravar till sina klasskamrater. Under en halvtimmes läsning hinner de just börja läsa, innan det är dags att återlämna böckerna igen. Men de flesta har ändå redan läst alla Lucys böcker, det blir mycket upprepning.
- Det finns elever som kommer hit ofta, framförallt tjejer, berättar Lucy. Dem jag känner igen kan jag låna ut böcker till, som de kan behålla i några dagar. Det har ett sådant behov av att läsa.
Jag bläddrar i några av de böcker som Lucy tagit fram ur skåpet. De är mellan 20-40 sidor tjocka och slitna så att en del sidor håller på att falla ur. Jag frågar om det inte kan komma fler donationer från Kenya National Library, som har en filial i centrala Kisumu. Lucy skakar på huvudet och skrattar:
- Nej, vi har frågat dem. De säger att vi skall få våra elever att registrera sig hos dem istället. Men hur skulle våra elever kunna låna där? De har inte råd att åka in till stan och det är farligt för dem att gå dit själva.
En gång om året, under National Library Book Week, tar Lucy och de andra lärarna med sig sina elever på en långpromenad från slummen in till nationalbibliotekets byggnad i centrala stan. De går i nittio minuter för att komma dit och sedan i nittio minuter för att komma hem.

- Skolorna som ligger inne i stan, runt nationalbiblioteket, de har det bra. De kan gå dit ofta med sina elever och jag vet att många av eleverna går till biblioteket efter skoldagen för att läsa där, berättar Lucy.
- Vi har inte råd att köpa nya böcker, fick vi bara det kunde vi göra om den här toaletten till ett ordentligt bibliotek. Men sedan skolavgiften för primärskolan slopades för tre år sedan har vi fått ännu mindre pengar, och klasserna har blivit mycket större.
Sådana är förutsättningarna, i realiteten, när Kenyas regering storsatsar på grundskoleutbildningen. Efter slagorden och högtidstalen saknas ändå de nödvändiga resurserna i skolorna för att komma bortom repetionsinlärning av ramsor. Den läslust som väcks hos de flesta barn när de väl fått nyckeln till det skrivna ordet, slocknar med tiden i brist på näring. Så förblir den verkliga läskunnigheten, att läsa och förstå en text, reserverad för ett fåtal och alla utbildningssatsningar - de som är nödvändiga för utveckling, stupar redan på startlinjen. En annan av skolans lärare, Noel, som sitter i toalettbåset bredvid och rättar läxböcker, sammanfattar:
- Vi saknar bibliotek och vi saknar böcker, så enkelt är det. Om elever kunde få möjlighet att läsa på egen hand skulle de utveckla sina kommunikationsförmågor mycket snabbare och därigenom lära sig ännu bättre. De flesta föräldrar läser inte själva och uppmuntrar inte sina barn att läsa på egen hand. Det är skolan som måste göra, men vi kan inte göra mer än vi får resurser till.
Intervjun ingår i mitt pågående designprojekt i Kisumu, en fallstudie för att ta fram ett förslag till en småskalig biblioteksbyggnad i slumbebyggelse. Research och design genomförs inom ramen för kursen Universal City.

Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Låter som ett jättebra och viktigt projekt du har påbörjat!
Här i Sverige lever ju många av oss i ett överflöd av böcker. Det har blivit standardpresenten nr 1 när man går bort, och värdet devalveras. Vi rensar och ger till Myrorna...

kristdemokrat sa...

Känns verkligen i hjärteroten när man hör sådana här berättelser, när man inser att den här skolan har färre böcker än jag själv har. Skulle du inte kunna sätta upp typ ett PG-konto där läsare av bloggen skulle kunna sätta in en liten slant för att bidra till nya böcker till skolans bibliotek. Du kan nog få en del bloggare att lägga ett inlägg med information om det om du skriver ett inlägg där du ber de bloggare som så önskar att informera. Jag vet att jag skulle skänka en slant...