24 februari 2007

Ingen utveckling utan högre löner

På visst avstånd, med Kenya som bakgrundsteckning, har jag läst LO:s rapport Vem vinner på lägre löner? som griper in allianspartiernas och näringslivets retorik från i höstas. Alldeles för sent utgiven kan man tycka, när valet är förlorat och den nya regeringen redan påbörjat arbetet med att pressa ned lägstalönerna och introducera en ny låglönemarknad i Sverige. Men ändå.

Av alla punkter på regeringens attgöra-lista är tillskapandet av subventionerande pigarbeten och nedpressade lägstalöner den värsta, med långtgående destruktiva konsekvenser för landet och löntagarna.

Den solidariska lönepolitiken med höga avtalade lägstalöner som legat över per capita-produktiviteten i de minst effektiva sektorerna, har varit en av Sveriges stora styrkor i moderniseringsprocessen. De företag och sektorer som inte klarat av att rationalisera sig för att betala de avtalade lägstalönerna, har slagits ut. Det har skapat ett omvandlingstryck som samtidigt frigjort arbetskraft till mer produktiva/kunskapsintensiva verksamheter. I kombination med en aktiv arbetsmarknadspolitik har det garanterat en kontinuerlig omvandling och utveckling av svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad. Ur LO-rapporten:
”Den sannolika effekten av att sänka minimilönerna är att arbetsgivarnas drivkrafter att rationalisera produktionen försvagas. Det leder också till att behovet att ytterligare öka arbetskraftens värdeskapande förmåga minskar. [...] Lönenivån påverkar kombinationen av arbete och kapital som används i produktionen. Om arbetskraften görs billigare ändras relationen mellan arbete och kapital så att mindre arbetsbesparande kapital används i produktionen. Detta sänker den genomsnittliga produktiviteten på arbetsplatsen.”
Här i Kenya är arbetskraften så billig att det inte finns något utvecklingstryck överhuvudtaget. Här arbetar över hälften av befolkningen i den informella sektorn. Här finns inga minimilöner, inga lagstadgade semesterdagar, inga starka fackföreningar. Ingenting utom den rena marknaden där arbetsköparna sätter priset. Den stora informella sektorn innebär att lönerna i den formella sektorn i sin tur pressas nedåt. Precis samma effekt kommer introduktionen av en låglönemarknad få för lönebilden i bredare grupper av den svenska arbetarklassen. Låga lägstalöner drabbar inte bara de fattigaste. Om detta skriver LO:
”Nivån på ingångslönerna påverkar många i den nedre delen av lönefördelningen. Vi menar att sänkta lägstlöner smittar av sig på vissa grupper med högre men fortfarande låga löner.”
Därför är det också för löntagargruppen som helhet bättre med något fler arbetslösa, som får ordentliga försäkringsersättningar under sin arbetslöshet, än med en stor grupp låglönearbetande. De förra är en konjukturell, tillfällig, utgift som vi bär gemensamt, de senare verkar permanent nedpressande för hela löntagarkollektivets löneanspråk.

Den som reser till Kenya eller någonanstans där klyftorna är stora, förstår varför överklassen och den övre medelklassen drömmer om sänkta lägstalöner. Här är arbetskraften så billig, trasproletariatet så fattigt, att den övre medelklassen, utan att vara överdrivet rik, har råd att hålla sig med hemhjälp, chaufförer, trädgårdsmästare, privata vakter. Livet är bekvämt för den som har pengar i ett låglöneland. Jag skulle kunna betala en kille till att bära min anteckningsbok och en annan kille till att vässa min penna under hela min vistelse här, och det hade ändå rymts inom min resebudget.

Låga lägstalöner ligger i överklassens intresse (Under den tid då Kenya var en brittisk kronkoloni och överklassen inom en rasistisk matris sammanföll med britterna, gick man ett steg till och lagstiftade om tillåtna högstalöner för den svarta befolkningen), men inte i samhällets. Stora löneskillnader är ett effektivt hinder för all utveckling. Det hindrar de fattiga både från att spara och att konsumera mer, det pressar ner löntagarkollektivet som helhet, och det gör arbetskraft så billigt att det saknar incitament för att göra produktionen mer kunskapsintensiv.

Därför är det först när Kenyas fattiga får mer pengar att börja röra sig med, när den informella sektorn blir formell, när löntagarfacken blir starkare och lägstalönerna stiger, som Kenya kommer kunna utvecklas på riktigt.

I Sverige idag drömmer regeringen om att ta ett monumentalt steg bakåt. Så går det när särintresset erövrar makten.

4 kommentarer:

Erik S. sa...

Rekommenderar boken "The Mystery of Capital" för mer om bakgrunden till fattigdom i länder som Kenya. Första kapitlet finns här:
http://www.nytimes.com/books/first/d/desoto-capital.html?_r=1&oref=slogin

Ida sa...

Nä, jag håller inte med, men det blir fan bara kajko när jag ska försöka skriva nåt. Som oftast, därför får du inga kommentarer! Jag följer dock fortfarande bloggandet! Mvh Ida

Ida sa...

Okej, vad jag försöker säga; Jag är för förslaget med vadenuär på hushållsnära tjänster, jag tror inte att det blir nån katastrof i Sverige iaf, det finns ju fortfarande massa lagar som skyddar oss här. Och bättre att få in alla de snickare och städerskor som idag jobbar svart (och ofta befinner sig illegalt i sverige) i systemet så att de får del av sina rättigheter. U may call me naïve men jag är övertygad om att folk är beredda att betala själig ersättning för bra städning. Åtminstone är det min affärsidé...

Ida sa...

Fast okej, jag ska erkänna att personliga erfarenheter talar emot det. Visst, jag funderar på att starta privat hemtjänst/städhjälp varje dag jag jobbar som vårdbiträde på loven, och jag tror verkligen att KONKURRENS på hemtjänstmarknaden skulle göra livet bättre både för vårdtagarna och för oss som jobbar, men nej, jag skulle nog inte våga ta steget själv. Jag satsar ju istället på att utbilda mig till arkitekt så att jag kan ta ut ett åtminstone 4 gånger högre konsultarvode än vad jag kan ta som städerska. Och dessutom slippa jobba som städerska....