Nationsbygge

Vi ska gå och rösta den 7 juni. Självklart ska vi göra det, för det ligger makt i parlamentet idag och kritiker och vänsterpartister på plats gör skillnad genom att inifrån belysa, argumentera och bromsa försämringar. Våra parlamentariker är dessutom de mest aktiva och närvarande. Bra så. Viktigt. Rösta.

Men samtidigt som det ligger mycket makt i parlamentet så finns där - naturligtvis - ingen makt att förändra EU som sådant. Ramarna är redan satta, politikens övergripande tangent är redan definierad. Och av den anledningen är det helt ofarligt för Unionen, som nyss gjorde allt den kunde för att förhindra folkomröstningar om konstitutionen och Lissabonfördraget, att folk går och röstar i parlamentsvalet. Ett högt valdeltagande skulle stärka dess legitimitet utan att hota dess förutbestämda riktning.

Just nu produceras det genom partiernas valkampanjer tonvis med reklam för EU. Även om många vill framstå som lite kritiska – man vill ju inte vara en mes som bara säger ja – så reproducerar de föreställningar om att unionens framtid ligger öppen för vår vilja, föreställningar som oftast saknar grund i verkligheten.

Socialdemokraterna vill, när de inte föredrar att istället i debatterna prata inrikespolitik inför valet 2010, ha folkets röster för att försvara den svenska avtalsmodellen i parlamentet. Vore bra om det gick, men det förutsätter en stor och samtidig vänstermajoritet i Europeiska rådet och parlamentet och en välvilligt inställd kommission och en domstol som är någonting annat än vad den faktiskt är och fördrag som har en annan grundprioritering mellan löntagarrättigheter och marknadens fria rörlighet än vad de faktiskt har. Alltså en helt annan union än den föreliggande.

Många partier talar sig varma för subsidaritetsprincipen, att beslut ska fattas på ”rätt” nivå, och att blott och bart ”gemensamma angelägenheter” skall beslutas på unionsnivå. Men gemensamma angelägenheter kan vara det mesta. Om det är på grund av lojalitetsparagrafen i Maastrichtfördraget eller om det räcker med det sociala grupptrycket vid rådsmötena är oklart, men under de år som går mellan parlamentsvalen används subsidaritetsprincipen inte så värst flitigt. En efter en flyter beslutskompetenserna upp till överstatlig nivå – och när de parkerat där kommer de inte tillbaka. Det hindrar inte partierna från att prata sig varma för den i valet. Fina ord, men helt tomma.

Så fortlöper valrörelsen med floskler om fred och klimat och löften som till sin natur inte kan infrias

Och runt det prodceras ”från ovan” otaliga och kostsamma kampanjer som till sitt yttre uppmanar oss att nyttja vår demokratiska "skyldighet" att rösta, men som framförallt lyfter fram det förträffliga med unionen. Det blir till en ren propagandakampanj för överstaten. Se den här röstuppmaningsfilmen, dum som ett spån i sin enfald:

Rösta 7 juni from Johan Danielson on Vimeo.

Det här är ren historieförfalskning, här hamras en särskild version av Europas historia in, där unionens maktpolitiska och marknadsliberala bakgrund göms undan bakom bilden av ett idealistiskt projekt för fred och välstånd åt alla.

På den här ”informationssidan” heter det att enhetsakten 1986 ”återgav hoppet till miljoner europeiska medborgare genom att föreslå nya vidgade horisonter och nya sätt att anpassa sig till ändrade förutsättningar i världen.”

Vilket löjl.

Det som pågår är ett nationsbygge, då måste historien skrivas om och noggrant tryckas i en form som ogiltigförklarar alternativen samtidigt som den förklarar det rådande som oundvikligt. Eva-Britt Svensson sätter fingret på de obehagliga tendenserna i en krönika:

”Vi måste stärka den svenska identiteten och gynna svensk kultur! Sverige måste ha en militär som kan försvara våra ekonomiska intressen runt om i världen! Vårt parlament uppmanar alla att fira nationaldagen, visa den svenska flaggan överallt där statligt finansierade projekt förekommer och understryka vår svenska identitet i historieböcker i skolan!

Känns formuleringarna lite udda? Kanske känns de till och med obehagligt nationalistiska eller rent av en smula som Sverigedemokraterna? I den svenska politiska debatten är vi dessbättre ganska befriade från svulstig nationalistisk retorik. Men i EU:s parlament är samma retorik vardag. Byt ut Sverige mot EU/Europa i meningarna ovanför och du befinner dig i plenisalen i Bryssel eller Strasbourg.”

Glöm inte bort hur nationalstaterna en gång byggdes. De är konstruktioner som fylldes med innehåll, konstituerade kring myter och föreställningar om sin egen förträfflighet, de svällde successivt upp från svaga centralmakter till starka, fylldes med symboler, nationell bråte och maktbefogenheter. Ibland var myterna mindre reaktionära och mer progressiva, ibland var bråten mer eller mindre ofarlig – beroende på många omständigheter, inte minst arbetarklassens organisering – men de är alltid en konstruktion. Ingen nationalstat har fötts genom spontanavelse.

Inte heller denna. Här pågår istället ett medvetet supernationsbygge, här bedrivs propaganda. Här rivs folkens Europa för att få ljus och luft åt den nya nationen. Nu sätts ”europén” i människans ställe som en gång ”svensken” sattes i människans ställe. Är det vad vi behöver i vår tid? En ny förpackning åt mentala avgränsningar som är för små för att vara en del av lösningen, som förutsätter en hotande och utdefinierad utsida för att konstituera sin insida?

Jag tror det är helt fel väg att gå.