30 juni 2009

Militärindustriell fiskelycka


Den militära farsen i farvattnen på Afrikas horn fortsätter. Idag kunde de tappra svenska gossarnas pressdivision skalda hem om nya hjältedåd: vikingastyrka ME01 har infångat en ”fullt utrustad piratbåt”. Bland fynden fanns ”knivar, ammunition och en stege”. Fångsten torde motsvara ungefär att håva upp två kilo makrill efter en veckas trålande med en topputrustad modern fiskebåt.

Bra fiskat grabbar, här skjuts det minsann myggor med kanoner! Men så är inte heller syftet att fånga myggor, utan just att få skjuta med kanonerna. Det är vad som följer av att vi numera har en yrkesarmé orienterad mot internationella insatsoperationer: till skillnad från ett värnpliktsförsvar vars huvuduppgift är att utbilda värnpliktiga till reserven, som helst inte ska användas, så måste en yrkesarmé matas med ständigt nya uppdrag, den ska användas så mycket som möjligt. Finns det inget konkret att göra får man hitta på saker, för insatsförsvarets strategiska ”nytta” uppstår först om det ständigt används.

Så kommer det sig att de två svenska korvetterna Stockholm och Malmö samt stödfartyget Trossö nu spenderar sina dagar utanför Somalias kust, i sällskap med örlogsfartyg från USA, NATO och Kina, i världens dyraste jakt på fattiga fiskare. Försvarsdepartementet reserverade ursprungligen 285 miljoner för den första fasen av operationen, det är nästa fem gånger mer än Sveriges utvecklingsbistånd till Somalia under 2008.

Räknar man in andra länders operativa insatser plöjs det ner flera miljarder kronor i den militära piratbekämpningen i Ardenviken. Använt på ett annat sätt hade samma pengar räckt flera gånger om för att ge de fiskare som övergått till piratverksamhet möjlighet att åter hitta fredliga utkomstkällor att livnära sig på, de kunde bygga förutsättningar för säkerhet och ekonomisk utveckling på fastlandet i Somalia. Men nu måste det militärindustriella komplexet sysselsättas och de internationella handelsvägarna i första hand skyddas och då blir det krigisk dumkraft istället för utvecklingssamarbete som appliceras som standardlösning på problemet. Eller snarare: istället för att lösa problemet.

Bakgrunden till piratverksamheten är en långvarig våldtäkt av Somalias kustvatten utförd av Europeiska och Asiatiska företag som under decennier har dumpat giftigt avfall och bedrivit massivt tjuvfiske. Det sönderbrutna Somalia har utan fungerande centralmakt saknat alla möjligheter att förhindra verksamheten. Kustlinjen har förgiftats, fisken har sinat och hundratusentals människor har blivit av med sina tidigare försörjningsmöjligheter – det är i skenet av den situationen som tidigare fiskare idag värvas till piratbesättningar.

Sverige deltar i EU-operationen i Ardenviken tillsammans med länder som bär ett direkt ansvar för dumpning av farligt avfall och rovfiske utanför Somalia, bl a Frankrike, Spanien och Italien. Från regeringen motiveras den stora militära insatsen med behovet av att skydda FN:s hjälpsändningar till Somalia, men dessa omfattar ett sextiotal fartyg varje år som kunde eskorteras genom en betydligt mindre men mer direkt fokuserad militär insats. Alltså handlar det i grunden om något annat; ett förtäckt näringsstöd till den svenska krigsmakten.

I en interpellationsdebatt häromdagen försökte biståndsminister Gunilla Carlsson hävda att den militära insatsen bör ses som ett komplement till utvecklingsbiståndet snarare än i ett motsatsförhållande. Men medlen är begränsade, regeringen strävar efter att sänka skatten och hur man än vänder på saken så är 285 miljoner på ett ställe i budgeten 285 miljoner mindre någon annanstans.

Detta är en ibland förbisedd konsekvens av omställningen till ett internationellt aktivt svenskt insatsförsvar: allt oftare väljs en militär väg som förstahandsalternativ då vi skall bidra till internationell konfliktlösning. Det är inte bara så att den internationella förmågan idag ställs i centrum för den nya svenska krigsmakten, den nya svenska krigsmakten ställs också allt oftare i centrum för vårt internationella utvecklingssamarbete. De står där på bekostnad av samarbete kring utbildning, hälsovård, näringspolitik och tekniköverföring. Vägar som möjligen är mindre kantade av machodåd, men desto mer verkningsfulla.

08 juni 2009

Så växer klyftan ännu en bit

Valnatt. Stort bakslag för vänstern, det var väntat. Har inte tid för någon djupare analys ikväll, men här följer några preliminära reflektioner kring valets kastvindar...

1. Valdeltagandet ökade i det här valet jämfört med förra. Som helhet i hela landet var det en rejäl ökning med 6,7 procentenheter från 37,1% till 43,8%, vilket förstås är lite, men ändå nästan 600 000 fler avlagda röster än föregående EU-val. Rentav det högsta valdeltagandet sedan vi gick med i EU. Det är någonting att fundera ordentligt över för de som vill protestera mot EU genom att bojkotta valet. Valbojkottarna var de stora förlorarna, de misslyckades med att få folk till att stanna hemma.

2. En gissning är att en huvudorsak till ökningen av avlagda röster är en ”piratpartieffekt”, det som talar för det är att rösttrenden i Sverige avvek från övriga Europa där valdeltagandet gick tillbaka. Vår valdebatt har också skilt sig från övriga Europas, inget annat land har haft den intensiva integritetsdiskussion som förts i Sverige och framförallt bland ungdomar under denna valvår. Piratpartiets kandidatur innebar att valrörelsedebatten startade långt tidigare än vad som brukar vara fallet i EU-val. ”Hotet” från Piratpartiet bidrog säkert också till en något större mobilisering av väljare i alla partier då piratpartiet har varit en reell faktor klart över gränsen i opinionsundersökningarna i flera veckor, för Junilistan i förra valet kom ökningen egentligen först på valnatten, så sent att det inte hann ge avtryck i övriga partiers väljarmobilisering.

3. Valdeltagandet ökade alltså i riket som helhet och även sett i alla dess delar, men bakom den utvecklingen döljs en mer komplex och tudelad verklighet då ökningen var väldigt olika stor i olika delar av landet. Det innebär att klyftan mellan antalet röstande i EU-positiva och borgerliga Täby och Lidingö och i EU-negativa Jämtland och Norrbotten, för att bara ta några exempel, var rejält mycket större i detta val än i förra EU-valet.

I förra valet var röstandet i Jämtland i stort sett samma som rikssnittet, i Norrbotten var valdeltagandet 1,9 procentenheter mindre än riket som helhet. I detta val hade både Jämtland och Norrbotten 4,6 procentenheter lägre valdeltagande än riket som helhet.

Samtidigt har borgerliga stockholmskommunen Lidingö gått från 13,2 procentenheter fler röstande än riket som helhet i förra valet till 14,7 procentenheter fler i detta val och Täby har gått från +10,5 till +12 procentenheter fler röstande. Jämför vi röstandet i Lidingö med Jämtland har alltså skillnaden i valdeltagande vuxit från 13,3 till 19,3 procentenheter.

En motsvarande jämförelse mellan två jämnstora kommuner i Västra Götaland, borgerliga Öckerö (alliansen 51,1, rödgröna 34,1 och mer vänsterröstande Lilla Edet (rödgröna 49,6, alliansen 30,4):


(Klicka för en större bild) Skillnaden i valdeltagande mellan de två kommunerna ökade från 6 procentenheter till 9,8. Mönstret är genomgående i hela landet. EU-motståndare och vänstern lyckades inte få väljare att gå och rösta i samma utsträckning som EU-anhängare och högern. Det är därför det i valstatistiken kan se ut som om EU-positiva partier belönades av opinionen, men det är en illusion som helt förklaras av den växande skillnaden i valdeltagande mellan landets olika delar

4. Det här förhållandet kan dock inte dölja det grundläggande faktum att vänsterpartiet tappade röster också i faktiska siffror räknat, vi fick 143 000 röster färre än i förra EU-valet. Min preliminära slutsats är att detta beror på flera samverkande faktorer, andra partier som i valets kärnfrågor gjorde vänsterpartiet till den ständiga tvåan:
  • en hel del socialdemokratiska EU-skeptiker som röstade på oss i förra valet gick tillbaka till (s) som i detta val hade ett EU-kritiskt förstanamn och antog en mer EU-kritisk profil.

  • många av våra väljare, framförallt yngre, lade sin röst på piratpartiet, av taktiska skäl eller av övertygelse. Återstår att se väljarrörelseanalyser, men jag skulle kunna tänka mig att åtminstone hälften av av (pp):s väljare var potentiella (v)-röster.

  • 2,2% till (fi) är åtminstone 1,5% som borde varit vänsterpartister. Frustrationen och ilskan över hur jämställdheten gömts och glömts bort i valet fick nog många att bestämma sig för (fi) under sista dagarna.

  • Vi har kommit på andra plats även för de väljare som satt klimatfrågan högst, där har miljöpartiet varit det naturliga valet, Carl Schlyter har varit väldigt synlig och har högt och brett (välförtjänt) förtroende.
  • Jag tror alltså på flera delförklaringar snarare än ett enkelt svar på vänsterns katastrofval. Det vore dock helt fel att av valresultatet dra slutsatsen att vänsterpartiet bör släppa sitt EU-motstånd. Det är precis tvärtom. Försvaret av demokratin och folkstyret var en av få grenar där vi segrade i väljarnas jämförelser mellan partierna, ingen har varit tydligare där än vi, men vi var antagligen inte tydliga nog. Bättre protestmobilisering och en tydligare EU-motståndarprofil hade givit fler av dem som nu stannade hemma skäl att gå och rösta på oss. Vad vi kan behöva fundera över är hur vi formulerar EU-motståndet i positiva termer och tydliggör dess realism, det är en stor fråga som jag tänker återkomma till framöver.

    5. Det är på samma vis fel att tolka miljöpartiets framgångar som ett tecken på att en försvagad EU-kritik vinner väljarnas stöd. Det kan röra sig om någon procentenhet där, men framförallt beror miljöpartiets framgång på att partiet tog tillbaka väljare från junilistan som ju närapå utraderades i valet (eftersom de varit osynliga i Bryssel). I valet 2004 var miljöpartiet det parti som tappade flest väljare till junilistan. Det andra huvudskälet är naturligtvis, som redan nämnts, klimatfrågan, där miljöpartiet uppfattas som det bästa valet - och också driver hårdast krav.

    6. Den oväntade framgången för Feministiskt initiativ ger Gudrun Schyman ett case att köra vidare till riksdagsvalet. Det är på sätt och vis kul, för Gudrun, och det är bara att gratulera, men det kan komma att utgöra ett reellt problem för det rödgröna samarbetet och i praktiken vara till nackdel för den feministiska kampen som verkligen behöver ett regeringsskifte 2010. Ett (fi) som plockar 2-3% men inte kommer över riksdagsspärren kan vara den skillnad som räddar kvar alliansen vid makten nästa år, det kommer vi behöva förhålla oss till framöver.

    7. Sverige håller ännu fascister och nationalister utanför såväl riksdag som EU-parlamentet. Det är mycket positivt. Samtidigt stärks fascistiska och nationalistiska partier i flera EU-länder, totalt sett var valet en stor framgång för Europas extremhöger. Genom Europaparlamentet får fascisterna, sverigedemokraternas systerpartier, därför ändå inflytande över vår politik. Kolla förresten in Expos valvakesändningar på Bambuser!

    8. Den konservativa/kristdemokratiska gruppen (EPP) i parlamentet stärks. Det försämrar oddsen för att kommissionens nästa ordförande, som måste godkännas av parlamentet, kommer vara en mer sympatisk typ än Barosso. Socialdemokraternas löjliga valretorik om att genom Europeiska socialistframgångar i valet tvinga igenom en kommissionsordförande som går med på att öppna utstationeringsdirektivet till omförhandling för att skydda kollektivavtalen, kan därmed, precis som vi varnade för i valrörelsen, läggas på skräphögen som de fantasier de hela tiden var.

    9. Till sist: Piratpartiet. Grattis, tamejfan. Ni har, på gott och ont, skrivit historia. Det är mäktigt.

    Lite media: Henrik Brors, SvD, zzz orkar inte länka fler, nu ska jag sova. Imorgon ska det dras ut en tand på herr Berg.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


    Uppdatering, lite andra analyser: EU går åt höger hos Jonas Sjöstedt, Klassröstandet ökar hos Peter Gustavsson Bättre en fågel i handen än tio i Bryssel hos Enn Kokk, Det progressiva USA, Några korta ord om EU-valet: vad vänstern borde lära av Piratpartiet hos Erik Svensson, Pirater kapar demokratin hos Badlands Hyena

    06 juni 2009

    Den goda stormakten i verkligheten

    Fruktansvärd arkitektur har de också, Kommissionen.

    Jag skrev en kolumn i veckans Flamman om de ekonomiska partnerskapsavtal som EU just nu förhandlar om bilateralt med en rad utvecklingsländer i Afrika, Latinamerika och Asien. Det är en fråga jag har försökt lyfta så ofta det funnits utrymme i debatter under valrörelsen, men det är svårt att få igång en diskussion om något som nästan ingen känner till – än svårare då att tala om dess innehåll. Några solidaritetsrörelser försöker tappert väcka uppmärksamheten, men i riksdagen och i media diskuteras det mycket lite. I de länder som tvingas på avtalen finns däremot en stor diskussion och en stor opinion emot, som SVT rentav belyste en del av i veckans Korrespondenterna. Partnerländerna berörs direkt och på marken, med effekter som kan innebära skillnaden mellan överlevnad och död, utveckling av landsbygden eller tillväxt av slummen.

    Korrespondenterna besökte Ghana där lokala tomatodlare slås ut av frihandelsvillkor som ger Europeiska tomatproducenter möjligheten att dumpa subventionerade tomatprodukter på världsmarknaden. Det är bara en av miljontals nedslagsbilder som illustrerar vad helt oreglerad – och därmed orättvis – frihandel innebär i praktiken.

    Handelsavtal kan i grunden vara någonting positivt. Kommer två stater överens om att underlätta handel sinsemellan kan det bidra till utveckling för båda parter. Men det förutsätter att avtalen tar hänsyn till skillnader i ekonomisk styrka och industriell mognad.

    Så är inte de handelsavtal EU söker genomdriva utformade. De utgår istället helt från det Europeiska näringslivets intressen. Francisco Contreras, vänsterpartist och ordförande för Latinamerikagrupperna beskriver det såhär:
    ”Ordet frihandel ger felaktigt en illusion om att det skulle handla om rättvisa spelregler. Men EU subventionerar jordbruk och indirekt även industri med enorma belopp. Europeiska företag har en väl fungerande infrastruktur att falla tillbaka på, och ett par sekel av industrialisering bakom sig till skillnad från många utvecklingsländer. Det historiska försprånget och skillnaderna i förutsättningar går inte att bestrida. Det kan liknas vid ett parti schack där den ena spelaren ännu saknar drottning, löpare, springare och torn”
    I valrörelsen jamsar nu politiker från alliansparterna om EU som ”den goda stormakten”. Till exempel vill centerpartisten Abir Al-Sahlani att EU ska visa ”vad mjuk makt kan åstadkomma” genom att ”tala för global frihandel, där utvecklingsländerna får möjlighet att bygga upp sin ekonomin genom att exportera de produkter där de verkligen är konkurrenskraftiga.”

    Det låter bra, vore bra om det var så unionen agerade. Men i verkligheten har det aldrig existerat någonting sådant som en ”god” stormakt. En stormakt kan vara mer eller mindre hårdför i att genomdriva sina intressen, men den har ickedesto mindre egenintressen som den bevakar, som alla stater, från en position där den tornar sig högt över sina motparter och sin omgivning. De ekonomiska partnerskapsavtalen är ett typiskt exempel på hur god den goda stormakten verkligen är när det kommer till kritan.

    Bakgrunden till EPA:sen är en oro bland Europeiska storföretag för att tappa mark i världshandeln gentemot amerikanska konkurrenter, då USA, sedan WTO-förhandlingarna brutit samman, gått vidare med bilaterala frihandelsavtal.

    Genom den europeiska arbetsgivarorganisationen BusinessEurope drev storföretagen kommissionen framför sig i utarbetandet av strategidokumentet ”Global Europe”, som är ett tillägg till Lissabonstrategin.

    BusinessEuropes önskemål var att partnerskapsavtalen skulle utformas som strikta handelsavtal, utan att bland in några andra hänsynstaganden, t ex biståndslöften som varit en del av unionens tidigare handelsöverenskommelser. ”That will ensure the EU approaches commercial negotiations with as strong a hand as possible” ansåg BusinessEurope. En ambition som Kommissionen fullt ut har tillmötesgått.

    Kommissionen tog fram strategin i broderligt samförstånd med BusinessEurope, en process vars perversa intimitet belyses väl av Corporate Europe Observatory i rapporten Global Europe: an open door policy for business lobbyists at DG trade (som jag tidigare nämnt här), där det också blir tydligt hur inga andra organisationer, fackförbund, miljrörelser, solidaritetsorganisationer etc, fick motsvarande möjligheter till påverkan eller insyn i skeendet. Istället vände sig kommissionen direkt och enbart till näringslivet med begäran om synpunkter ”in particular with respect to ensuring that commercial interests were fully served and the cost to pay in terms of market access of any other objective” som kommissionens förhandlare uttryckte saken.

    Resultatet av den intima fraterniseringen långt ovanför demokratisk insyn eller möjlighet till påverkan, har blivit ett rent beställningsjobb. Alla vackra fraser om samarbeten för ömsesidig utveckling och den strävan efter att integrera utvecklingsperspektivet i alla beslutsområden, som bland annat formuleras i Sveriges officiella Politik för Globala Utveckling (PGU), är som bortblåsta när det kom till det hårda och krassa tillgodoseendet av näringslivets ekonomiska intressen.

    Vad innebär då avtalen i praktiken för ”andra sidan”? I stark sammanfattning, som jag skriver i kolumnen, söker EU förhindra partnerländerna att skydda framväxande industrier, avreglereringar av tjänstesektorer – offentliga sektorn – föreskrivs och påtvingas, och det mesta av statliga import- och exportrestriktioner och rörelseutrymmet för att svagare länder ska få skydda sig med nya sådana avvecklas. EU framtvingar hårdare upphovsrättsregler, med mera.

    Att handels- och exportregleringar är verktyg som vi själva använt för vår utveckling påminner Afrikagrupperna om i en rapport (PDF):
    ”I diskussioner om hur snabbt liberalisering av marknader ska ske och vad som gynnar utveckling, är det viktigt att komma ihåg hur de regioner som har haft en god utveckling, exempelvis Europa, USA och Östasien, gjorde. Gemensamt för dem är att alla delvis har öppnat sina marknader. Men de har även använt en mix av tullar, kvoter och investeringsincitament för att styra marknaden på ett sätt som lett till ökade intäkter för staten, ökadvinst för inhemska företag och som stimulerat utveckling. Det handlar alltså inte om att förespråka protektionism, att stänga gränser, utan att verka för att fattiga länder har verktygen för att utveckla en handel med omvärlden som leder till utveckling.”
    En del vill mena att ett starkt EU kan balansera USA. Men Global Europe-strategin genomsyras snarare av en ängslig tävlan med USA om globala marknadsandelar. En utgångspunkt som snarare än ”balans” innebär att EU:s internationella roll blir vad som kan beskrivas som en ekonomisk-handelspolitisk kapprustning, där den gemensamma måltavlan för både USA och EU är fattiga länder i Latinamerika och Afrika.

    Flera organisationer, framförallt fackförbund, har varnat för att det här tävlingsperspektivet kan innebära att konsekvenserna av Global Europe kan bli lika brutala på hemmaplan, inom EU:s gränser. Här spelar två nyckelbegrepp en central roll: ”better regulations” och ”regulatory convergence”. I kommissionens och näringslivets tolkning innebär ”better regulations” att alla regleringar som unionen eller medlemsstater vill införa skall stämmas av mot regler på motsvarande område i konkurrerande handelsblock för att inte lägga en ”särskild börda” på Europeiska företag. Det är bättre regleringar. ”Regulatory convergence” innebär att regelverket successivt skall utvecklas för att kovergera i riktning mot det amerikanska. BusinessEurope lyfte särskilt upp ”the overly burdensome REACH legislation” och EU:s klimatpaket som två områden där ”regulatory convergence” med USA var att önska för att stärka Europas konkurrenskraft.

    Hemlighetsmakeriet är som redan nämnts det grundläggande problem som gjort att handelsavtalen och underligande strategin blivit så perversa. EU-kommissionen som driver förhandlingarna för EU:s räkning är förtegen och raporterar till parlamentet och rådet bakom stängda dörrar. Det här förhållandet placerar oerhört stor makt i händerna på tjänstemännen, medan de folkvaldas möjligheter att påverka innehållet är mycket små.

    Ett förhållande som på inget sätt är otypiskt i den goda supermakten, såsom den ser ut i verkligheten.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

    Yes In My Vind

    Yimby GBG har ställt några frågor till västsvenska EU-kandidater om vår syn på stadsbyggande, EU, bostadsbrist, rivningen av södra Gårda och framtidens Göteborg. Svaren finns här.

    Jag noterar att centerpartiet vill lösa bostadsbristen genom att
    "utnyttja vindslägenheter och andra utrymmen bättre för studenter och andra som känner att de ibland kan tänka sig att kompromissa på komfort"
    Verkligen offensivt! Bostadsbristen vore så gott som historia med lite borgerligt styre.

    04 juni 2009

    Hela landet ska supa!

    Noterar hos Federley att centerpartiet i valrörelsens sluttamp hårdprioriterar för att nå ut till sina kärnväljare. Räcker inte dagens och fredagens mobilisering av toppolitiker till Stureplan till för att övertyga varenda liten daytrader om nödvändigheten av att rösta bäver, så blir det mer festligt imorgon, tjofaderej, då slänger Fredrik in en spritfest sponsrad av Smirnoff.

    Fast nu är jag en tråkig nymoralist här vid mitt betonggråa tangentbord. Som Fredrik själv säger: "I Sverige är vad jag vet sprit lagligt. De flesta gillar dessutom sprit."

    Så kom inte här och påstå att folk inte gillar sprit! Det kommer bli kanon det här.

    Mer på temat Glad, förvirrad och farlig center: Var är Lena Ek när hon är i Bryssel och Stockholm? hos Ali Esbati.

    03 juni 2009

    Ek, lögner och ett videoklipp



    Det råder inga tvivel om att det snart kommer bli verklighet av med en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU – den målsättningen är klart uttryckt i Lissabonfördraget. En del partier vill gärna ge sken av att det inte behöver innebära någonting alls, även om det råkar vara en flyktingpolitik vi ska dela med Italien, där nyfasicstiska regeringsmedlemmar talar om att skjuta romer, och Frankrike, där president Sarkozy kallar invandrarungdomar för ”slödder”.

    I ett reportage i Rapport idag påstod centerpartiets Lena Ek att en gemensam flyktingpolitik inte hindrar Sverige från att ha en mer ”generös”(*) lagstiftning:
    ”Absolut. Det här handlar om att höja ribban underifrån.”
    Svaret svävar fritt i en lustig fantasivärld. I samma program klargör folkrättsprofessorn Greger Noll vad som verkligen gäller:
    ”Om målsättningen i Lissabonfördraget kommer att uppfyllas, då kommer vi ha en enhetlig lagstiftning som inte tillåter en enskild medlemsstat att ha en lagstiftning som är mindre restriktiv än andra medlemsstater.”
    Och så blir det naturligtvis, hela poängen med en gemensam politik är att det skall vara lika både ”uppåt” och ”neråt”. Redan den harmonisering som skett idag, på ”frivillig” basis, har inneburit att det blivit svårare för enskilda medlemsländer att utveckla en mer generös flyktingpolitik. Inte för att vi ännu så länge är förbjudna att göra det utan för att det anses osolidariskt mot andra EU-länder om ett enskilt medlemsland släpper in stora mängder flyktingar som sedan tar sig vidare ut i unionen. De minimiregler som infördes i EU:s flyktingdirektiv, har därför redan idag i praktiken skapat en konvergens nedåt.

    Antingen vet inte Lena Ek och Mona Sahlin, som i reportage påstod samma sak, vad de talar om – eller så föredrar de att ljuga tittarna rakt upp i ansiktet. Jag vet inte riktigt vad som är värst.

    (*) Begreppet ”generös flyktingpolitik” är egentligen inte alls bra. Flyktingmottagande handlar inte om generositet utan om att uppfylla ett ansvar vi ålagts enligt Genèvekonventionen. Därtill beror de flesta flyktingströmmar på en orättvis världsordning och på krig som vi antingen deltar i aktivt eller exporterar vapen till. Vi har alltså en skyldighet, traktaktsmässig såväl som moralisk, att ta emot flyende.

    01 juni 2009

    Piratpartiet är slutet på början


    I höstas kände jag en stor bubblande optimism kring det politiska samtalets och det fria nätets framtid. Delvis berodde detta kanske på mina personliga omständigheter då jag under hösten arbetade med ett internetprojekt på stadskansliet i Göteborg. Följer man, som jag gjorde då, regelbundet Joakim Jardenberg, Kevin Kelly och Michael Wesch fylls man lätt av en sådan optimism: de sociala medierna framstår som en oslagbar urkraft, en kraft som oundvikligen kommer bryta ner den gamla tidens hierarkier. Det är självklart – tyckte jag då – att det breddade deltagande och den växande transparens som utvecklingen av kommunikationstekniken har möjliggjort, i synnerhet under de senaste tre-fyra åren, kommer att innebära en grundläggande demokratisering och förändring av samhället. Kollaborativa kunskapsprocesser som Wikipedia, Wikileaks, OSM, demokratitjänster som MySociety, Meetup, CommentOnThis, Debategraph osv. Det kan inte stoppas.

    Som en sumering av min dåvarande optimism höll jag ett föredrag om sociala medier framförallt för anställda runt om i Göteborgs stad, som närmast var lite av en frälsningsvision. Jag skrev i oktober på min andra blogg:
    ”Det är fascinerande att från en horisont 2008 läsa mediekritik formulerad för bara åtta år sedan. Så mörkt allt tedde sig då, så mycket ljusare det ter sig idag. [...] förutsättningarna för en repressiv användning av medierna har försämras från år till år i takt med att distributions- och produktionsmonopolen faller.”
    I många diskussioner har jag under det senaste året avfärdat dem som uttalat farhågor om de tilltagande försöken att reglera, inskränka och övervaka nättrafiken. Jag har menat att visst kommer ”de” försöka med sådant, men de kommer inte att kunna segra. I en annan postning vid piratebayrättegångens inledning skrev jag:
    ”Upphovsrätten så som vi känner den från dess 1900-talsform kommer förvisso inte resa sig upp i elfte timmen och få nytt liv. Den är idag lika faktiskt ointressant som väderkvarnen i ångpannornas tidsålder och som ångpannan i elturbinens.”
    I samma post varnade jag visserligen för att det fria nätets motståndare har ”så många processer i rörelse åt fel håll att inte ens svärmar av sociala medier kan rå på dom” men samtidigt trodde jag inte riktigt på den varningen själv. Klart att multituden kommer segra, tyckte jag. Då.

    Successivt har jag börjat återvända till en tidigare insikt om att det nog inte kommer bli riktigt så enkelt. Av två skäl:

    - För det första har jag blivit mer medveten om tyngden hos de krafter som verkar för att inskränka demokratin. Deras strukturella övertag på EU-nivå är större än jag ens vågat föreställa mig – det är en sådan där faktor man hinner glömma bort mellan EU-valen; vi har i stora stycken redan överlåtit den definierande makten till en nivå där demokratins fiender kan föra fram sina intressen i terräng som är helt optimal för dem – men oländig för oss andra. En terräng som innebär att hur stora folkmajoriteter vi än mobiliserar, hur många bloggbävningar som än skakar marken, så är beslutskastellet i det närmaste ointagligt. Folkligt motstånd är inte en del av beslutsekvationen i Bryssel, det är en del av maskinens koncept att den rullar på ändå. Telekompaketet är ett exempel på det förhållandet, vilket jag återkommer till längre fram i posten.

    - För det andra har jag tagit mig tid att läsa mer av Lawrence Lessig och har övertygats om att tekniken inte alls per automatik behöver medföra någon automatisk demokratisering. Tvärtom. Nätets arkitektur är i allra högsta grad ännu ett öppet slagfält där olika lag-, kod- och teknikmässiga vägval påverkar vilken interaktion som är möjlig – och vilket samhälle som kan skapas ur det.

    Framväxten av ett parti som helt orienterar i Internetdimensionen är både fascinerande och på många sätt uppmuntrande för framtiden. Det belyser också i hur hög grad den här frågan inte alls handlar om självklarheter. Även om alla partier – och framförallt nu alla EU-kandidater – idag tävlar om att framställa sig som det fria nätets vänner, så är detta både otillräckligt och i många fall inte annat än en valimage. En pose som kommer överges då den ställs mot andra intressen som hotas av ett öppet och fritt Internet och de omvälvande förändringar som ligger i dess förlängning.

    Det återstår att se om Piratpartiet är ett lämpligt verktyg för att föra kampen, klart är att det inte är ett tillräckligt verktyg. Vill partiet inte bara fäktas mot symptomen utan också gå till botten med dess orsaker kommer de tvingas välja sida i den äldre konflikten mellan höger och vänster.

    En bit upp i den här posten skrev jag: ”visst kommer de försöka”.

    Vilka är egentligen de? Vilka är det som står på andra sidan?

    Det är inte Antipiratbyrån, Kulturdepartementet eller Hans Wallmark, det är inte Stockholms tingsrätt eller EU-kommissionen. De är allihop legoknektar, men bakom dem finns ett annat intresse.

    Vi måste sträcka oss bakåt och ta till ett marxistiskt begrepp för att få syn på dom: das kapital.

    Demokratin har aldrig genomförts mer än halvvägs. Att kontrollera kapital har under hela 1900-talet inneburit en möjlighet att utöva massiv makt och köpa sig politiskt inflytande. Det sker genom kontroll av arbetet, genom lobbyister och genom direkta röstköp men framförallt genom att kontrollera media. I massmediernas tidsålder har media varit porten till verkligheten, att se, förstå och påverka, att sätta agendan, att förvrida perceptionen. När nu media håller på att ändra karaktär från massmedia till mikromedia och sociala medier så rör sig också kapitalet för att behålla kontrollen.


    Vi står därför inte främst inför en kulturstrid och inte heller en generationsstrid, vi står inför en strid mellan olika intressen.

    Piratpartiets framväxt representerar slutet på början på den striden. Med framväxten av Internetålderns första renodlade nätfrågeparti, 25 år efter att William Gibson skrev Neuromancer, är det nu uppenbart att den konflikt som cyberpunkförfattarna varnade för kommer att vara vår ständiga följeslagare under de kommande decennierna.

    Internet var en fredad zon så länge som klasskonflikten inte huvudsakligen utkämpades här utan på de ”gamla” arenorna. Den frigörande end-to-end-arkitekturen växte fram i en tillfällig ficka av förbiseende. Idag är det undantaget över, välkomna till klasskampen 2.0! När nu 90% av befolkningen använder Internet mer än en timme per dag, när ungdomar läser bloggar oftare än de läser tidningar, när nätets fundamentala arkitektur byggs av vinstoptimerande kommersiella aktörer – inte glada entusaister, då blir detta den nya huvudarenan för en gammal konflikt som påverkar alla aspekter av samhällslivet. Därmed har insatserna höjts, väsentligen.

    För en sak är säker, även om det är en gammal kamp som återuppstår på nätet så är det inte en gammal trött och föråldrad industri som leder kampen mot det fria Internet, det är kapitalintressen som är mäktigare än någonsin förr, som har allt att förlora på en urholkad upphovsrätt och nedrivna medieoligopol och allt att vinna på ett Internet som kan användas för att konstruera sociogram, ett Internet som kan styckas, packeteras och säljas i lämpliga portioner, där vi i första hand är målgruppsplacerade konsumenter och inte fria medborgare. När deras intressen sammanfaller med en paranoid och förvirrad statsmakts föreställningar om behov av övervakning och kontroll, så att lagstiftningsmakten och kodmakarna marscherar i armkrok, då blir resultatet en rent livsfarlig brygd.

    Om nu piratpartiets perspektiv är otillräckligt därför att det saknar en förståelse för den bakomliggande konflikten (och flirtandet med borgerliga liberaler talar för att den blinda fläcken kommer bestå, värdeliberaler har alltid varit sina egna objektiva intressens värsta fiender) så är det dessvärre inte bättre bevänt med vänstern, som i motsvarande mån saknar en vision för nätets framtid. Och en vision behövs – det räcker inte med att vara för fri fildelning och emot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA och vad helst som dyker upp för dumheter, vilket vi naturligtvis är. Framförallt behöver vi en idé om vad nätets rum ska vara, vilket liv ska det möjliggöra, vilka regler ska egentligen gälla? Vilken är vår vision? Detta är i allra högsta grad ”up for grabs” – nätet formas genom närvaro eller avsaknad av politik.

    Här har Lawrence Lessig lämnat sitt stora pedagogiska bidrag till förståelsen av vad som krävs för att vinna framtidens frihet idag. Att slåss för ett ”fritt och oreglerat Internet” är helt otillräckligt, säger Lessig. Nätet, lämnat åt sig självt kommer inte uppfylla våra förhoppningar om frihet, tvärtom, lämnat åt sig självt kommer det snarare bli ett perfekt verktyg för kontroll:
    “Control. Not necessarily control by government, and not necessarily control to some evil, fascist end. But the argument of this book is that the invisible hand of cyberspace is building an architecture that is quite the opposite of its architecture at its birth. This invisible hand, pushed by government and by commerce, is constructing an architecture that will perfect control and make highly efficient regulation possible.”
    Lessig konstaterar att ”det fria nätet” idag i själva verket är reglerat av den osynliga handens snickeriverksamhet. ”Kod är lag”, den som lägger koden skriver i praktisk bemärkelse spelreglerna för hur vi kan interagera och kommunicera:
    “We can build, or architect, or code cyberspace to protect values that we believe are fundamental. Or we can build, or architect, or code cyberspace to allow those values to disappear. There is no middle ground. There is no choice that does not include some kind of building. Code is never found: it is only ever made, and only ever made by us. [...] The first generation of these architectures was built by a noncommercial sector – researchers and hackers, focused upon building a network. The second generation has been built by commerce. And the third, not yet off the drawing board, could well be the product of government. Which regulator do we prefer? Which regulators should be controlled? How does society exercise that control over entities that aim to control it?”
    Hoten mot friheten på Internet kommer från flera håll. Statliga dataloggnings- och övervakningsintiativ är uppenbara hot, men världens största sociogrammaskin är privata Facebook – inte FRA:s superdator.

    Nätet behöver därför ställas på en konstitutionell grund, med checks & balances en Bill of Rights och så vidare, skriver Lawrence Lessig från sin amerikanska horisont. Lösningen är inte att politiken drar sig tillbaka utan tvärtom att vi genom öppen debatt bestämmer vilka samhälleliga värden som nätet skall skydda och uppmuntra och ser till att de får ett fullgott skydd:
    “Liberty in cyberspace will not come from the absence of the state. Liberty there, as anywhere will come from a state of a certain kind. We build a world where freedom can flourish not by removing from society any self-conscious control, but by setting it in a place where a particular kind of self-conscious control survives. We build liberty as our founders did, by setting society upon a certain constitution.”
    Någonting i den riktningen har det trevats efter också i svensk debatt. Där det amerikanska perspektivet fokuserar på behovet av en ”konstitution” så är det istället allemansrätten som använts som metafor och idé i Sverige. Det är en bra metafor, även om den version som formulerats av Stefan Mårtensson i mitt tycke har en för ensidig slagsida åt att skydda mot myndighetsövervakning och skulle behöva kompletteras med motsvarigheten till den enskildes rättigheter i förhållande till privat markägorätt och privata intressen som finns i den ”gamla” allemansrätten. Dvs i praktiken upprättandet av digitala allmänningar som grundläge och inhägnader (mönsterskydd-, kopieringsskydd, slutna nätverk etc.) som ett undantag.


    Diskussionen om nätets framtid är en central samhällsfråga, jag hoppas att det blir en valfråga 2010, ett av många skäl att sparka ut alliansregeringen från Rosenbad. Det stora problemet är dock att de här vägvalen i väsentliga delar har lämnat våra händer idag. Vi äger inte frågorna. Istället är det i EU-kommissionen de direktiv författas som formar framtidens Internet. Och det är genom hemligstämplade förhandlingar istället för i öppen debatt som nästa steg tas. Jag har tidigare skrivit om "Bodströmproblemet", hur dåliga idéer skalas upp till Europeisk nivå, förses med en superdopning och återvänder som ännu sämre idéer som måste genomföras i alla medlemsländer.

    Christian Engström har skrivit en del om beslutsprocessernas oändliga intrikationer. Erik Josefsson har skrivit ännu mer (och dessutom väldigt roligt). I samband med Telekomomröstningen pekade Erik på de absurda konsekvenser som uppstår då politiken flyttats till EU-nivå men det politiska medvetandet inte hängt med:
    ”På de få timmar som återstår innan den avgörande omröstningen i europaparlamentet förväntas vi diskutera Internets framtid utan att egentligen veta vad en andrabehandling är, eller känna till vad begreppet "rådets gemensamma ståndpunkt" innebär. Priset för denna EU-analfabetism i Sverige och Europa är högt. När lagar stiftas för en halv miljard människor utan vare sig folklig förankring eller förståelse sjunker valdeltagandet och en känsla av hopplöshet sprider sig.”
    Mot detta måste sättas, även om min bild är att det är ur hopplöst underläge, Internetionell solidaritet och rätt folk i Bryssel.

    Några ord därför, tillslut, om Piratpartiet i EU-valet som avslutning på denna långa tirad. Jag hör som sagt till dom som tycker att Piratpartiets framväxt är i grunden positiv, även om jag ännu tvivlar på deras möjligheter att få ihop en sammanhängande nätpolitik med libertarianer i sina led. Det kanske kommer gå, jag vet inte. Christian Engström är en hyvens prick och allt jag sett av Amelia Andersdotter verkar grymt bra. Jag hoppas dock innerligt att ingen som hyser ett minimum av vänsterståndpunkter, som lönearbetar, är arbetslös eller vill rädda jorden från en klimatkatastrof får för sig att rösta på Piratpartiet i parlamentsvalet.

    Vänsterpartiet står för 99% samma politik i synen på Internet och övervakning. Precis som Piratpartiets åsikter på många punkter ännu inte är färdigformulerade så är inte heller våra det, visserligen, men ingen behöver tvivla på att vi kommer landa i en politik för ett fritt Internet när vi väl får hela vår nätpolitik in i ett program. Det tar litet tid, det är en interndemokratisk process som måste leda dit.

    Det finns dock en viktig skillnad mellan oss och Piratpartiet: vi har en politik i ytterligare några dimensioner. Alltför mycket står på spel i världen idag för att man ska kunna unna sig lyxen av att rösta på enfrågepartier.

    Vänsterpartiet tar striden för fackliga rättigheter, för den offentliga sektorn och för välfärden, vi har en feministisk analys och klassanalys, vi kämpar mot EU:s militarisering och den orimliga asylpolitiken, vi belyser avdemokratiseringen, vi driver Sveriges bästa miljöpolitik, är ensamma att lyfta djurrättsfrågor... och framförallt: vi är Sveriges enda kvarvarande motståndare mot överstaten EU.

    En röst på piratpartiet är därför en röst för en bättre internetpolitik, men samtidigt en röst för en sämre politik på alla de andra områden som vänsterpartiet driver. En röst på vänsterpartiet är en röst på både och. Det valet borde därför vara enkelt.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,