Så växer klyftan ännu en bit

Valnatt. Stort bakslag för vänstern, det var väntat. Har inte tid för någon djupare analys ikväll, men här följer några preliminära reflektioner kring valets kastvindar...

1. Valdeltagandet ökade i det här valet jämfört med förra. Som helhet i hela landet var det en rejäl ökning med 6,7 procentenheter från 37,1% till 43,8%, vilket förstås är lite, men ändå nästan 600 000 fler avlagda röster än föregående EU-val. Rentav det högsta valdeltagandet sedan vi gick med i EU. Det är någonting att fundera ordentligt över för de som vill protestera mot EU genom att bojkotta valet. Valbojkottarna var de stora förlorarna, de misslyckades med att få folk till att stanna hemma.

2. En gissning är att en huvudorsak till ökningen av avlagda röster är en ”piratpartieffekt”, det som talar för det är att rösttrenden i Sverige avvek från övriga Europa där valdeltagandet gick tillbaka. Vår valdebatt har också skilt sig från övriga Europas, inget annat land har haft den intensiva integritetsdiskussion som förts i Sverige och framförallt bland ungdomar under denna valvår. Piratpartiets kandidatur innebar att valrörelsedebatten startade långt tidigare än vad som brukar vara fallet i EU-val. ”Hotet” från Piratpartiet bidrog säkert också till en något större mobilisering av väljare i alla partier då piratpartiet har varit en reell faktor klart över gränsen i opinionsundersökningarna i flera veckor, för Junilistan i förra valet kom ökningen egentligen först på valnatten, så sent att det inte hann ge avtryck i övriga partiers väljarmobilisering.

3. Valdeltagandet ökade alltså i riket som helhet och även sett i alla dess delar, men bakom den utvecklingen döljs en mer komplex och tudelad verklighet då ökningen var väldigt olika stor i olika delar av landet. Det innebär att klyftan mellan antalet röstande i EU-positiva och borgerliga Täby och Lidingö och i EU-negativa Jämtland och Norrbotten, för att bara ta några exempel, var rejält mycket större i detta val än i förra EU-valet.

I förra valet var röstandet i Jämtland i stort sett samma som rikssnittet, i Norrbotten var valdeltagandet 1,9 procentenheter mindre än riket som helhet. I detta val hade både Jämtland och Norrbotten 4,6 procentenheter lägre valdeltagande än riket som helhet.

Samtidigt har borgerliga stockholmskommunen Lidingö gått från 13,2 procentenheter fler röstande än riket som helhet i förra valet till 14,7 procentenheter fler i detta val och Täby har gått från +10,5 till +12 procentenheter fler röstande. Jämför vi röstandet i Lidingö med Jämtland har alltså skillnaden i valdeltagande vuxit från 13,3 till 19,3 procentenheter.

En motsvarande jämförelse mellan två jämnstora kommuner i Västra Götaland, borgerliga Öckerö (alliansen 51,1, rödgröna 34,1 och mer vänsterröstande Lilla Edet (rödgröna 49,6, alliansen 30,4):


(Klicka för en större bild) Skillnaden i valdeltagande mellan de två kommunerna ökade från 6 procentenheter till 9,8. Mönstret är genomgående i hela landet. EU-motståndare och vänstern lyckades inte få väljare att gå och rösta i samma utsträckning som EU-anhängare och högern. Det är därför det i valstatistiken kan se ut som om EU-positiva partier belönades av opinionen, men det är en illusion som helt förklaras av den växande skillnaden i valdeltagande mellan landets olika delar

4. Det här förhållandet kan dock inte dölja det grundläggande faktum att vänsterpartiet tappade röster också i faktiska siffror räknat, vi fick 143 000 röster färre än i förra EU-valet. Min preliminära slutsats är att detta beror på flera samverkande faktorer, andra partier som i valets kärnfrågor gjorde vänsterpartiet till den ständiga tvåan:

en hel del socialdemokratiska EU-skeptiker som röstade på oss i förra valet gick tillbaka till (s) som i detta val hade ett EU-kritiskt förstanamn och antog en mer EU-kritisk profil.

många av våra väljare, framförallt yngre, lade sin röst på piratpartiet, av taktiska skäl eller av övertygelse. Återstår att se väljarrörelseanalyser, men jag skulle kunna tänka mig att åtminstone hälften av av (pp):s väljare var potentiella (v)-röster.

2,2% till (fi) är åtminstone 1,5% som borde varit vänsterpartister. Frustrationen och ilskan över hur jämställdheten gömts och glömts bort i valet fick nog många att bestämma sig för (fi) under sista dagarna.

Vi har kommit på andra plats även för de väljare som satt klimatfrågan högst, där har miljöpartiet varit det naturliga valet, Carl Schlyter har varit väldigt synlig och har högt och brett (välförtjänt) förtroende.

Jag tror alltså på flera delförklaringar snarare än ett enkelt svar på vänsterns katastrofval. Det vore dock helt fel att av valresultatet dra slutsatsen att vänsterpartiet bör släppa sitt EU-motstånd. Det är precis tvärtom. Försvaret av demokratin och folkstyret var en av få grenar där vi segrade i väljarnas jämförelser mellan partierna, ingen har varit tydligare där än vi, men vi var antagligen inte tydliga nog. Bättre protestmobilisering och en tydligare EU-motståndarprofil hade givit fler av dem som nu stannade hemma skäl att gå och rösta på oss. Vad vi kan behöva fundera över är hur vi formulerar EU-motståndet i positiva termer och tydliggör dess realism, det är en stor fråga som jag tänker återkomma till framöver.

5. Det är på samma vis fel att tolka miljöpartiets framgångar som ett tecken på att en försvagad EU-kritik vinner väljarnas stöd. Det kan röra sig om någon procentenhet där, men framförallt beror miljöpartiets framgång på att partiet tog tillbaka väljare från junilistan som ju närapå utraderades i valet (eftersom de varit osynliga i Bryssel). I valet 2004 var miljöpartiet det parti som tappade flest väljare till junilistan. Det andra huvudskälet är naturligtvis, som redan nämnts, klimatfrågan, där miljöpartiet uppfattas som det bästa valet - och också driver hårdast krav.

6. Den oväntade framgången för Feministiskt initiativ ger Gudrun Schyman ett case att köra vidare till riksdagsvalet. Det är på sätt och vis kul, för Gudrun, och det är bara att gratulera, men det kan komma att utgöra ett reellt problem för det rödgröna samarbetet och i praktiken vara till nackdel för den feministiska kampen som verkligen behöver ett regeringsskifte 2010. Ett (fi) som plockar 2-3% men inte kommer över riksdagsspärren kan vara den skillnad som räddar kvar alliansen vid makten nästa år, det kommer vi behöva förhålla oss till framöver.

7. Sverige håller ännu fascister och nationalister utanför såväl riksdag som EU-parlamentet. Det är mycket positivt. Samtidigt stärks fascistiska och nationalistiska partier i flera EU-länder, totalt sett var valet en stor framgång för Europas extremhöger. Genom Europaparlamentet får fascisterna, sverigedemokraternas systerpartier, därför ändå inflytande över vår politik. Kolla förresten in Expos valvakesändningar på Bambuser!

8. Den konservativa/kristdemokratiska gruppen (EPP) i parlamentet stärks. Det försämrar oddsen för att kommissionens nästa ordförande, som måste godkännas av parlamentet, kommer vara en mer sympatisk typ än Barosso. Socialdemokraternas löjliga valretorik om att genom Europeiska socialistframgångar i valet tvinga igenom en kommissionsordförande som går med på att öppna utstationeringsdirektivet till omförhandling för att skydda kollektivavtalen, kan därmed, precis som vi varnade för i valrörelsen, läggas på skräphögen som de fantasier de hela tiden var.

9. Till sist: Piratpartiet. Grattis, tamejfan. Ni har, på gott och ont, skrivit historia. Det är mäktigt.

Lite media: Henrik Brors, SvD, zzz orkar inte länka fler, nu ska jag sova. Imorgon ska det dras ut en tand på herr Berg.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-val, vänsterpartiet, miljöpartiet, piratpartiet, feministiskt initiativ, EU-motstånd


Uppdatering, lite andra analyser: EU går åt höger hos Jonas Sjöstedt, Klassröstandet ökar hos Peter Gustavsson Bättre en fågel i handen än tio i Bryssel hos Enn Kokk, Det progressiva USA, Några korta ord om EU-valet: vad vänstern borde lära av Piratpartiet hos Erik Svensson, Pirater kapar demokratin hos Badlands Hyena