09 december 2008

Nu! Framåt! Vart?

Rödgrönt.

I ett samarbete måste alla inblandade vara beredda att offra någonting, det är själva innebörden av att samarbeta: att finna lösningar grundade på kompromisser som alla kan acceptera. Man ger och tar. Det kan vara plågsamt, men vill man ta sig an uppgifter som förutsätter att man är fler än en – starta ett festligt kollektiv, åka på dansbandsturné, bilda regering – då är det nödvändigt att kompromissa.

De rödgröna partiernas ledningar har – mer eller mindre entusiastiskt – gjort bedömningen att vi står på tillräckligt mycket överlappande mark för att hitta en position som de tre partierna kan dela. Jag tror att det stämmer, ser man enbart till våra program och våra folkrörelserötter så är det uppenbart att vi befinner oss på samma sida om majoriteten av de avgörande politiska skiljelinjerna, om än inte i alla systemvalsfrågor.

Vi har olika partitraditioner, bär på olika begreppsapparater och tolkningsramar, formulerar ibland ungefär samma insikter med olika ord och från olika horisonter, kommer ibland till olika slutsatser beroende på våra olika perspektiv. Jag ska erkänna att få partier gör mig förbannad lika ofta som miljöpartiet. Miljöpartiet har ingen intressebas i arbetarklassen och kan därför inta extremt dåliga positioner i arbetsmarknadspolitiska frågor, skattepolitik, privatskolor, lite överallt. Men det är viktigt att minnas att detta inte är därför att de företräder ett annat klassintresse, de har bara inte förstått klassdimensionen, de saknar analytiska verktyg för att överhuvudtaget urskilja hela sjok av verkligheten. Det är frustrerande, men det måste man också lära sig att leva med i ett samarbete, att de andra bandmedlemmarna tänker konstigt. Också vänsterpartiet har sina sidor, mindre smickrande när man får syn på dom i spegeln. Come to think of it, det parti jag oftast är förbannad på är nog ändå mitt eget :-)

Jag vill börja i den änden. Idén om ett rödgrönt regeringssamarbete är inte tokig i sig, det är inte bara det enda realistiska alternativet utan det skulle också kunna bli ett rätt lyckligt och framgångsrikt äktenskap.

Om så blir fallet hänger på vilken karaktär samarbetetet antar i praktiken, å ena sidan vad parterna är beredda att offra, å andra sidan vad vi vinner i gengäld. Formulerar vi en framåtsyftande politik eller är det bara en allians mot alliansen? Såhär långt har bara en part i samarbetet tvingats släppa någonting av sin politiska grund – och det för att alls få sitta med vid bordet. Det kan tyckas vara en mindre femma att vänsterpartiet lovar att inte gå emot den ekonomiska normpolitiken i en framtida regering, men det är potentiellt sett katastrofalt, vilket erfarenheterna från andra Europeiska länder visar.

Vänsterpartiets kritik av de ekonomiska tvångströjorna har varit ett av få kvarvarande inslag i svensk politik som gjort att det politiska samtalet överhuvudtaget haft någon relevans och inte bara varit centimeterförskjutningar inne i en syrefattig garderob. Kritiken var nyckeln ut ur garderoben, den visade på vägen till full sysselsättning, en utbyggd offentlig sektor, omfördelningspolitik, rättvisa och offensiva miljösatsningar.

Kritiken mot normpolitiken har legat utanför de införlivade nyliberala gränslinjerna. Att släppa en sådan position är oerhört mycket farligare för ett systemkritiskt parti än att ge upp en mångdubbelt större mängd frågor som ligger innanför de etablerade ramarna. Vi löper överhängande risk att både tappa vårt existensberättigande och medverka till att de tankemässiga ramarna permanent förstärks.

En schackspelare gör ett damoffer om hon vet att hon har en tillräckligt stark position för att dra nytta av den öppning på spelplanen som offret skapar. Så den avgörande frågan är om samarbetet är värt det här priset. Har vänstern en tillräckligt stark position för att förmå en rödgrön regering att föra en röd politik trots allt? Har vänsterpartiet överhuvudtaget en förankring i folkrörelser, bostadsområden och på arbetsplatser som gör det möjligt att falla tillbaka, ta spjärn, skjuta in tungt vägande uppmaningar från utsidan?

Utan tvivel – Nej. Vänstern är svag idag. Inte enbart parlamentariskt, men framförallt rörelse- och idémässigt. Vi saknar bredd, förankring, dynamik, framtidstro. Vi saknar massrörelser som utövar tryck, vi saknar diskussion, debatt. Och vi saknar en vision om vad vi ska ha makten till.

Vänstern har alltså en svag ställning, det är ett djupt problematiskt utgångsläge. Det var ur samma svaga förhandlingsläge partiet i flera usla budgetuppgörelser tog ansvar för en socialdemokratisk kapitulationspolitik fram till katastrofvalet 2006 då vi - rättvist - åkte på arslet ut. Det ledde till ett mindre vänsterparti och ett regeringsskifte.

Ur ett kortare perspektiv finns det en direkt vinst med samarbetet: (s) och (mp) har nu tydligt bundits upp till ett gemensamt alternativ med (v). De har båda två tidigare lagt ut trevare åt höger och, som bekant, försökt bilda en egen mjäkallians – den dörren är nu stängd. Detta faktum stärker både oppositionen och vänsterpartiets förhandlingsposition. I det här läget ökar en röst på vänsterpartiet i betydelse, varje röst på vänsterpartiet påverkar var tyngdvikten hamnar i förhandlingarna.

Fram och tillbaka. Det ser lite sumpigt ut, men eh, det behöver inte bli dåligt det här.

Så, fokusera på att bygga upp det utomparlamentariska trycket. Partierna är - som sagt - bara slutsteget i politiken. Det är fack och folkrörelser, hyresgästföreningar och miljöorganisationer, pensionärsorganisationer och studentförbund som utgör basen. Sätt fart på idédebatten för ett progressivare Sverige, formulera krav... se till att fylla det identitetsförvirrade rödgröna skalet med rätt innehåll.

Andra: Martin Hofverberg (läs!), Björn Nilsson, Ulf Bjereld, Badlands Hyena, Aron Etzler i P1 Morgon, Jan Björklund (alliansens ljushuvud)

05 november 2008

Slutet på Guantánamoepoken

Bild härifrån

Det ska erkännas att jag lipade när jag kollade webben innan jag gick till jobbet morse. Som många andra. Trots allt: åtta mörka år med en aggressivt sadistisk och autistiskt paranoid supermakt går äntligen mot sitt slut. Det är inte en dag för tidigt, det är absolut nödvändigt, för hela vår värld, för vår kollektiva överlevnad. Det är sjukt efterlängtat.

Det amerikanska presidentvalet har varit ett skådespel på högsta nivå i närmare två års tid. Det slutade med urladdningen i Chicago igår och verkligheten överträffade ännu en gång dikten.

Demokratin är fantastiskt vacker. Det händer att den fungerar. Det behöver knappast påpekas att den amerikanska – kapitalistiska – formen av parlamentarisk demokrati är kringskuren, uppbunden och på många sätt djupt problematisk. Desto större är då bedriften från Obamakampanjens miljoner gräsrotsaktivister, att genom sitt engagemang, sina antal och sin uppfinningsrikedom ställa all känd kampanjlogik på huvudet. Det var den dyraste presidentvalskampanjen någonsin. Men den var inte som tidigare valrörelser finansierad genom kampanjbidrag från storkapitalet utan från miljontals privatpersoner. The power of the many.

Det är mycket som varit nytt, annorlunda och hoppingivande i det här valet. Många har menat att Obamakampanjen vunnit genom sin förmåga att använda nätet för sin kommunikation, aggitation och organisering. "Den första YouTubepresidenten". I viss mån är det sant. Som medlem i Obamas nätcommunity har jag både kunnat blogga för kampanjens räkning och organisera min egen gräsrotsaktivism genom att skriva ut listor och promenadkartor till oregistrerade väljare i närområdet (dock inte i Göteborg). Via Oh Boy Obama har nätrötter kunnat nå kampanjledningen med taktik, strategi- och policyförslag som debatterats och röstats fram av andra nätrötter. Allt det har varit helt nya verktyg i en valkampanj.

Men kanske har nätaktiviteten framförallt varit en återspegling av att det här är det första valet då vi sett hur en aktiv folkrörelse ser ut betraktad genom linsen av webb2.0-teknologi. Det har inte funnits någon facebook-status att donera till en kandidat i tidigare val, bloggarna har vuxit fram på bred front först de senaste tre åren. Kanske är Obamaaktivismen på nätet egentligen en bild av hur levande folkrörelser alltid har sett ut: sociala nätverkerk, tips och artiklar som klipps ut och skickas runt, personligt engagemang, politiska diskussioner i alla sammanhang. Skillnaden är att vi nu har kunnat få syn på det, fått syn på varandra. Det är såhär vi ser ut. Vad vi har urskiljt genom Facebook, Youtube, Twitter och i bloggarna är kampanjernas verkliga ansikten och det har varit tydligt att det var en folkrörelse ställd mot politiska apparater. I nätets tidsålder börjar folkrörelserna återvinna förmågan att vinna val. Det borde mana till eftertanke hos de svenska folkrörelser som är i färd med att avskaffa sig själva och omvandla sig till tankesmedjor och kampanjorganisationer enligt en hopplöst föråldrad amerikansk modell.

Det är inte bara för det amerikanska folkets skull som det finns anledning att vara glad idag, utan också därför att valet i USA alltjämt har så stor betydelse för hela världen. USA är fortfarande Imperiet, den väg de väljer påverkar oss.

Det är som sagt en osedvanligt ful och korkad tid som tar slut i och med administrationsskiftet. Bushdoktrinen byggde på att Amerika tog sig rätten att agera militärt för att i alla lägen befrämja sina intressen. Det gjorde hela världen till en osäkrare plats. Självfallet kommer Amerika inte upphöra att skvätta sitt revirkiss i varje tidszon av planeten, supermakten kommer fortfarande ha intressen att bevaka, det militärindustriella komplexet består oavsett vem som sitter på taburetterna i Vita Huset. Men skillnaden mellan administrationernas förhållningssätt är likväl enorm. Barack Obama har beskrivits som en ”transformative person”, vilket kan innebära många ting, men en viktig komponent ur ett amerikanskt perspektiv är att USA nu erbjuds är en väg för att backa ut ur Bushdoktrinens återvändsgränd utan att helt förlora ansiktet, att omdefiniera sin egen roll i det 21:a århundradet och markera en omstart.

Oavsett hur det blir med allt annat så är det en lättnad att USA nu får en intellektuell, tänkande och reflekterande person som president och överbefälhavare, istället för en apa dresserad till innantilläsning av stapelpropaganda från Dick Cheneyes skräckbibliotek.

Den 20 januari blir Obama president också i exekutiv bemärkelse, men ännu så länge är han framförallt en symbol för en ny tid. Visst är Change We Can Believe In ett luddigt program. Men så är inte heller den globala rättviserörelsens Another World is Possible så värst konkret, icke desto mindre har orden betydelse för att mobilisera och etablera en gemensam rörelse och de bär på samma fundamentala konotation: att vi – folket – kan återta makten över politiken, att vi gemensamt kan påverka vårt öde, att politik betyder något. Och det är – återigen – själva poängen med den valrörelse som varit. Det globala känsloläget har förändrats och valresultatet både reflekterar, förebådar och medverkar till det.

Över en natt känns det, i den här bloggarens hjärta, som om hela den obehagliga Bushpossen är en samling dammiga reliker i ett vaxkabinett, en överbliven anakronistisk rest från en annan tid. En ny generation har klivit in och definierat sin tidsålder, sina värderingar. I åldrarna upp till 30 röstade 66% på Obama. På CNN talar Bow Wow om att politik för första gången upplevts som relevant av ungdomar, det är mäktigt.



En del röster i den vänstra svenska bloggosfärshalvan påminner om att Obamas program knappast kan kallas radikalt. Det är riktigt, med våra mått mätt, och det lär heller aldrig infalla en dag då en amerikansk presidentkandidat blir vald på ett program som lever upp till den svenska vänsterns standard. Men jag skulle vilja påstå att radikaliteten i Obamas epok ännu är en öppen fråga, avhängig en rad faktorer och omständigheter, varav den främsta är i vilken mån den mobiliserade basen av rörelser och individer som lyfte honom till makten förmår bibehålla ett tryck för verklig förändring. Med Obama som president finns det nu en mottagare, en resonanslåda, för folkets förväntningar, på det högsta ämbetet, men det måste finnas en aktiv sändare också. Kan folkrörelsen överleva kampanjfasen?

Obama kliver in i Vita Huset med extraordinära förväntningar om någotslags change. Vad den förändringen rent konkret ska innehålla är inget som utkristalliserar sig i ett tomrum, det är en produkt lika mycket av Obamas egna värderingar som av omvärldens tryck. Om folk har orimligt höga förväntningar nu så behövs det ännu högre förväntningar – och krav – från den amerikanska vänstern, internationella rörelser och andra nationer för att driva igenom förändring av rätt sort. Den första mandatperioden för en amerikansk president är ett spel mellan de valda och de intressen som de stödjer sig på, den administration som flyttar in måste i varje ögonblick uppleva att de har en aktiv och krävande rörelse bakom sig, att de bara har ett alternativ, och det är att leverera.

Andra intressen kommer trycka på i en annan riktning. När The Economist endorsade Obama i förra veckan framgick det tydligt att de hade helt andra förhoppningar än gräsrotskampanjen. För The Economist är Obama helt enkelt den lämpligaste frontfiguren för amerikansk makt, av några reella politiska förändringar åt vänster hoppades de få se så lite som möjligt - naturligtvis.

Det finns ett antal omständigheter som talar för att Obama alldeles oavsett detta faktiskt kommer föra en mer vänsterorienterad politik än vad han gav uttryck för i valkampanjen.

Finanskrisen är av central betydelse. Vägen ut ur recessionen går av nödvändighet via en Keynesiansk politik – det finns ännu ingen annan känd väg ur en recession. I sitt segertal i Chicago pekade Obama ut riktningen med referenser till New Deal. Marken är alltså förberedd för utgiftsökningar som tar sig uttryck i form av satsningar på gröna energikällor, en sjukvårdsförsäkring åt alla och en ökad progressivitet i skatteskalan. Obamas mandat för att skaka om saker i grunden är starkt.

Washingtons armada av advokater och lobbyister kan förvandla alla radikala ambitioner till flisor och oändliga palatsintriger. Vad som talar för att det inte kommer inträffa den här gången är Obamas person. Han är inte bara en lysande retoriker utan har också den taktiska politiska klarsyn som kan göra det möjligt att driva igenom den politik han föresätter sig att åstadkomma.

Avslutningsvis: Det sägs att Amerika är ett imperium på fallrepet. I många bemärkelser är det nog sant. Att de tjugo åren som ensam stormakt är påväg mot sitt slut är uppenbart. Men USA:s globala inflytande har aldrig ytterst vilat vare sig på dess ekonomiska eller militära ställning utan på den amerikanska kulturens lyskraft. Drömmen, myten, realiteten. Igår visade sig Amerika från sin bästa sida, den som väntat i åtta år på att få göra sig hörd igen.

Välkomna åter till världen.

Andra bloggar om , ,

22 oktober 2008

Colin Powell


"I'm also troubled by not what senator McCain says, but what members of the party say - and it is permitted to be said - such things as "you know that Obama is a muslim". The correct answer is that he's not a muslim, he's a christian, he's always been a christian. But the reallyright answer is: what if he is? Is there something wrong with being a muslim in this country? The answer is no. That is not America. Is there something wrong with some 7 year old muslim american kid believing he or she can be president?"
För tillfället är jag beredd att glömma Colin Powells skådespeleri i FN i upptakten till Irakkriget. Det här var en lika mäktig som nödvändig uppläxning. Självklarheter kan tyckas, men ingen i motsvarande position har tidigare sagt det med sådan auktoritet.

21 oktober 2008

Dropout

Derivathandlaren Andrew Lahde droppar ur klipparrallyt med stil efter att ha gjort nästan 1000%-vinster på subprimekraschen. Det sista brevet till investerarna är fullkomligt hilarious:
"I was in this game for the money. The low hanging fruit, i.e. idiots whose parents paid for prep school, Yale, and then the Harvard MBA, was there for the taking. These people who were (often) truly not worthy of the education they received (or supposedly received) rose to the top of companies such as AIG, Bear Stearns and Lehman Brothers and all levels of our government. All of this behavior supporting the Aristocracy, only ended up making it easier for me to find people stupid enough to take the other side of my trades. God bless America."
Hela brevet som även förespråkar legalisering av marijuana och ett nytt samhälle byggt, något difust, på open sourceprinciper och George Soros strävan att bli ihågkommen som filosof, finns här. (via)

Har för övrigt begränsat med tid för bloggande för tillfället. Mer rally här nästa vecka.

17 oktober 2008

Nya regleringar är inte tillräckligt

Ali tipsade igår om ett lustigt sektmöte med, företrädelsevis skalliga, krisförnekare som under ledning av pastor Reverend Munkhammar Advisory gick i brottning med vad Ali Esbati kallar för ”marknadens teodicéproblem” – hur ett ofelbart system kan fallera så totalt, på sin egen hemmaplan. Ur pastor Munkhammars predikan kan utläsas att det är tid för ödmjukhet att marknadens sammanbrott inte var marknadens fel, utan politikens. ”Finanskrisen - ett gigantiskt politikmisslyckande” lyder titeln på predikan:
”faktum är att friheten i den amerikanska marknadsekonomin har minskat genom åren, till skillnad från i andra länder där den har ökat. [...] Och den amerikanska finansmarknaden har inte varit särskilt fri, utan väldigt reglerad”
Denna numera välbekanta förnekelsemodell är fascinerande på många plan. Ett av dess uppenbara problem är att den tänker bort kopplingarna mellan politiken och kapitalet.

Tittar man på vilka människor som befolkar amerikansk politik och vilka intressen som finansierar deras kampanjer, så är det uppenbart att politiken fungerar som näringslivets exekutiva gren. De politiska makthavarna har utfört beställningsjobb – som de alltid kommer göra så länge ekonomisk makt kan köpa politiska beslut – åt kapitalet.

Enligt Munkhammar beror krisen på att ”amerikanska politiker uppmuntrade riskfylld långivning till riskabla låginkomsttagare som normalt anses ha låg kreditvärdighet”.

Det är en hyfsat riktig beskrivning av den utlösande faktorn just denna gång. Låt oss för tillfället hoppa över att djupare beröra vad Munkhammar undviker att tala om, att krisens eskalering beror på avreglerade finansmarknader som har spridit en amerikansk lånebubbla till hela världen, och istället fråga oss varför uppmuntrade amerikanska politiker en så djup skuldsättning för den amerikanska arbetarklassen?

Lägg en halvtimme – det är värt det – på att se den här filmen för en pedagogisk förklaring:


Arbetarklassens sjunkande reallöner är roten till amerikas problem, säger Richard D Wolff, som är ekonomiprofessor vid University of Massachusetts Amherst.

Under tjugo år har kapitalisterna framgångsrikt – med stöd av den maktförskjutning till deras fördel som uppnåddes under Reagenåren – tagit en större del av produktivitetskakan. Reallönerna har sjunkit samtidigt som profiterna vuxit. Det traditionella problemet för kapitalisterna då en sådan strategi blir alltför framgångsrik, är att när arbetarnas löner sjunker så sjunker också deras möjligheter att konsumera. Och vem ska kapitalisterna då sälja sina varor till? Lösningen har varit billiga lån. Ingen arbetarklass i historien har varit så belånad som den amerikanska, konstaterar Wolf. Och det har varit en oerhört lönsam lösning för kapitalet istället för att höja lönerna:
“Profitearners lend the money to the workers, to enable the workers to consume more, not by paying them rising wages, like the previous hundred and fifty years, but by lending to them. Try to think of this [from the perspective of] an employer: Instead of paying your worker a better wage, you lend him or her the money so that they will have to pay it back to you with interest.
På den vägen har den amerikanska arbetarklassen, många gånger dubbel- och trippelarbetande för att få hushållsekonomin att gå ihop, dignat under en allt tyngre skuldbörda som på växande kredit har finansierat hela systemets fortsatta expansion. Tills det inte håller ihop längre.

Kapitalismen är oerhört framgångsrik på ett område: att omfördela resurser. Hela systemet är till för att omfördela resurser från de arbetande och många till de kapitalägande och få. Gång på gång visar sig kapitalismen vara alltför framgångsrik på denna omfördelning för sitt eget bästa. Och gång på gång måste kapitalismen räddas från sig själv.

De nya regleringar som socialdemokrater och liberaler föreslår som lösningar räcker inte (än mindre räcker Stefan Atefalls radikala förslag att "förbättra utbildningen av folk i finansbranschen för att frambringa rätt värderingskultur"). Så länge systemet ackumulerar kapital – och därigenom makt – på ett fåtal händer, så har det en inbyggd ”självförstörelseknapp”. De kapitalstinna hittar sätt att gå runt regleringarna, med kraft av det kapital som kan användas till opinionsbildning och att köpa politiskt inflytande. Och, säger Richard D Wolff, som de senaste tjugo åren visar, det kapital som finansierar den politiska eliten hittar ständigt nya sätt att övertala vanliga amerikaner om att regleringar är av ondo, att det ligger i ”medelklassens” intresse att släppa kapitalet fritt (”billiga lån!”)...

Därför behöver en förändring inbegripa – om vi inte skall hamna i precis samma situation igen och igen – löntagarnas makt över produktionen och produktionsresultatet. Ekonomisk demokrati. Idéerna är inte nya, inte heller för en amerikansk kontext, som har flest löntagarägda företag i världen.

Det är läge att återuppväcka gamla marxistiska käpphästar och komma med förslag. Tobinskatten borde vara en walk in the park för en lite mer offensiv global vänster i dagens läge. Utökad ekonomisk demokrati behöver inte ligga utom räckhåll. Missa ur det perspektivet inte de sista fem minuterna av filmen ovan, där Richard D Wolff med utgångspunkt från Silicon Valleys garageentrepenörer illustrerar hur en radikal omoorganisation av produktionen enligt kommunistiska principer kan te sig. Det är föralldel föredragets flummigaste del, men värdefull därför att vänstern nu behöver börja tala om – i konkreta termer – hur alternativet bör se ut.

[Filmen via Lenin's Tomb]

Kulturarbetare för finansen

Alla är svaga och behöver stöd ibland, det är därför vi har ett samhälle. Kanske kan man hoppas att jättebidragen till klantfinansen för en lång tid framöver får högerns dilleridiskussioner om bidragsberoende att framstå som just så oproportionella och löjliga som de är. Men, det är nog för mycket begärt. Mauds minne är kortare än Göran Hägglund.

Nu är det ändå läge för alla som fortfarande har ett jobb att sluta sluta upp kring finansen. Oj, där blev det en freudiansk felskrivning, men jag orkar inte stryka det ena sluta. Extra hjärtevärmande är det att se att kulturarbetarna drar sitt strå till stacken. Kulturen står ju i betydande tacksamhetsskuld till näringslivet som alltid bidragit med generösa stipendier utan motkrav och som dessutom är en ständig källa till inspiration. Därför blir jag glad när jag ser att Glänta går in och stöttar näringslivet:
"Den senaste tidens finanskris har gjort det tydligt hur viktig, och bräcklig, kapitalismen är. Förlaget och tidskriften Glänta vill i detta prekära läge visa sitt stöd för näringslivet. Som tjänstemän inom kulturbranschen vet vi vad lågkonjunktur vill säga. [...]

Finanssponsring kan vara en känslig sak – det finns så mycket fördomar i svang. Därför några klargöranden om kulturens intressen i allmänhet:

  • Du säljer inte din själ genom att sponsras av kulturen; eftersom ingen har några pengar är försäljning och köp sällan inblandade överhuvudtaget.

  • Tänk inte i termer av motprestationer och krav; att bli sponsrad handlar om dialog, positiva cirklar, teamwork! Kulturlivets aktörer ser helst ett långsiktigt samarbete byggt på gemensamma förutsättningar: avsaknaden av ekonomiskt kapital. [...]

    Om du trots denna samling handfasta råd inte får livet att gå ihop, så kan du ju alltid skaffa dig ett vanligt jobb och ägna dig åt ditt finansintresse på fritiden."
  • 15 oktober 2008

    Beställningsjobb

    Bilden tagen härifrån. Infrastrukturprojekt i höstvackra Västerbotten.

    EU får cred av liberalpressen för resoluta åtgärder mot bankkrisen. 1300 miljarder euro har euroländerna enats om att pumpa in i banksystemet, alltså betydligt mer än de amerikanska stödinsatserna. Man ska dock inte misstolka de tillfälliga bankförstatligandena som öppningar mot socialism, utan, just, som en tillfällig försäkringslösning för kapitalet. Staten agerar här som den kaotiska kapitalismens lojala planeringsorgan. En av de roller staten måste - förväntas - spela i ett kapitalistiskt samhälle för att rädda systemet från sig självt.

    Var och en försöker dra sina växlar på krisen. DN har idag en märklig ledare där Gordon Brown hyllas för sin snabbhet, spänst och skönhet. DN:s slutsats? Att ”Europa kan”.

    Detta är lustigt just mot bakgrund av vilken position Gordon Brown verkat från. England är som bekant inte med i EMU och har tagit täten med handlingsinriktade åtgärder just ur den rörelsefrihet det innebär. EMU-länderna har sedan hängt på, när modellen demonstrerats.

    Och små EMU-stater fick sitta på läktaren förra veckan när Sarkozy bjöd in sig själv och de tre stora, Angela Merkel, Silvio Berlusconi och Gordon Brown, tillsammans med ECB-chefen till det första krismötet där agendan sattes. Så mycket för att EMU-medlemsskap innebär att sitta med vid bordet. Det får vara vid småttingbordet isåfall.

    EU är inte en del av lösningen på dagens kris, utan tvärtom, vilket Jonas Sjöstedt och Sören Wibe påminner om i Västerbottens Folkblad, en inte så liten del av själva problemet:
    ”När vi gick med i EU var det vissa på vänsterkanten som i EU såg en motvikt till det globala kapitalet. Nu, efter 13 års medlemskap, kan vi konstatera att de tyvärr fick fel. Den absoluta huvuddelen av de lagar och direktiv som utgått från EU har istället underlättat kapitalets frihet: kreditväsendet har avreglerats ännu mer och man har uppmuntrat privatiseringar och gränsöverskridande etableringar inom det finansiella systemet.”
    Lissabonfördraget, som snart skall upp till beslut i riksdagen, måste stoppas innan vi fått garantier för att det inte lägger grunden för nya, liknande situationer, skriver Sjöstedt och Wibe:
    ”I centrum av allt detta finns artikel 73b i EU:s fördrag som uttryckligen förbjuder ”alla restriktioner” för kapitalets rörelsefrihet över gränserna. [...] Om ett nytt fördrag skall antas bör ett huvudkrav för vänstern vara att detta innehåller klara skrivningar som ger staterna rätt att begränsa kapitalets fria rörelse över världen.”

    * * *

    Till något närliggande. Jag har en artikel om finanskrisen, vänsterpartiet och budgetreglerna på SVT Opinion idag med utgångspunkt från begreppet ansvarstagande (ett gammalt spår). Det blev kanske lite retoriserande i överkant, men ska det gå fort blir det tyvärr mer tyckande än faktagrävande, vilket var och en kan se som öppnar en tidning idag. Citerar ändå avslutningen som rymmer några lite mer konkreta förslag:

    "Ska något positivt komma ur den punkterade finanssufflén så måste vi återta rätten och förmågan att tänka utanför de liberala gränslinjerna.

    Först, akut, behöver vi möta lågkonjunkturen med en aktiv finanspolitik istället för normpolitik. Vi måste lämna den privata spekulationsekonomin och föra över riskkapitalförsörjningen i samhällelig regi. Vi behöver satsningar på offentliga välfärdstjänster istället för ansvarslösa skattesänkningar. Vi behöver privata investeringar i realproduktion istället för derivatfonder. Vi behöver en politik som vågar ta nödvändiga beslut och styra världen mot ekologisk hållbarhet.

    Och vi behöver definiera om - i grunden - vad som är ansvarsfullt. Det är inte att stryka finansvalpar medhårs och själv huka tankeslött under idiotiska regelverk. Vi kan börja där."
    På andra håll: Ida Gabrielsson hade de bästa kommentarerna till strulandet förra veckan. Aron Etzler analyserar söndagens partiledardebatt. Morgan Johansson om Paul Krugman. Andreas Bryhn om förslag på förslag på amerikanska stimulansåtgärder. Dan Hallemar berättar att RIBA:s Stirling Award i år gick till ett projekt i allmännyttan.

    10 oktober 2008

    It’s all about the utgiftstak

    Strålande. Här försöker man som bäst författa blogginlägg på premisserna att Mona Sahlin faktiskt menar vad hon säger och så visar det sig att hon inte alls menade vad hon upprepade gånger sa att hon faktiskt alldeles bestämt menade. Vad, i hela fridens namn, vilja socialdemokraterna?

    Hursomhelst. Det verkar som om inträdeskraven till gemensamt regeringsalternativ fortfarande är oförändrade: svär utgiftstaket evig trohet och yppa inga tvivel kring det demokratiskt rimliga i att peningpolitiken står utom politisk kontroll. Vänsterpartiet får vara med – kanske – om man gör sig av med all systemkritik. Det är problematiska villkor och vänstern måste nu noga överväga om det är värt priset. Just den systemkritik vänstern står för är inte bara politiskt nödvändig utan också helt rätt i tiden, vilket även Mona Sahlin lär upptäcka rätt snart, hur mycket hon än försöker blunda för det.

    I en rundringning som SvD gjorde igår var en stor majoritet av LO-förbundens ordföranden kritiska till att vänsterpartiet – som det verkade då – bänkats från regeringsmedverkan. Dock inte Metallordföranden Stefan Löfven som sade:
    "I de här dagarna som vi upplever nu har lilla Sverige inte råd med några tveksamheter när det gäller den ekonomiska politiken."
    Allvarligt talat, sådana här markeringar är direkt löjliga och det måste till en stor grad förvrängd verklighetsuppfattning för att vräka ur sig dylika påståenden idag. Det är ju inte direkt så att det är vänsterpartiet som varit pådrivande för att avreglera de finansmarknader som förvånande nog visat sig ha som verksamhetsidé att blåsa upp jättelika luftslott.

    Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer.

    Det är inte vänsterpartiet som hittat på att varannan svensk skall förmås plöja in sina besparingar och framtida inkomster i bostadslån i den fromma förhoppningen om att fastighetsvärdena – den här gången – kommer stiga för alltid.

    Det är inte vänsterpartiet som tänkt ut den geniala – verkligen geniala – idén att knyta värdet av löntagarnas framtida pensioner till börsutvecklingen och göda en ännu större spekulationsbubbla med våra pensionspengar.

    Det är inte vänsterpartiet som drar runt i Stockholms förorter med den svenska motsvarigheten till subprimebolag och försöker lura igenom bostadsrättsombildningar.

    Tvärtom. Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär.

    ”This time it is different.” skrev Privata Affärer hoppfullt appropå börsutvecklingen i juli 2007. Andra menade samma sak: "Det blir ingen krasch, snarare en pyspunka på en oförändrad hög nivå."

    Nä, det var inte different, det blev precis som vanligt. Och snart, det har redan börjat, eskalerar krisen, precis som vanligt, in i realekonomin.

    Och då, plötsligt, är den viktigaste principfrågan för Mona Sahlin och Stefan Löfven att inte släppa in ett parti i regeringen som visserligen i budgetuppgörelse efter budgetuppgörelse visat sin förmåga att ”ta ansvar” även för beslut man i grunden inte gillar, men som sen dristar sig att hysa en kritisk syn på det förnuftiga i en budgetmodell som går ut på att man tre år i förväg skall bestämma hur stora utgifter riksdagen tre år senare ska få anse önskvärda.

    Det mest ironiska i detta är att just utgiftstaken mycket snart lär visa sig vara en stor huvudvärk för den sittande regeringen. I det läge som följer på en börskrasch, då de flyende spekulanterna söker lämpa över soliditetskrisen på omgivningen, dyker investeringsviljan och den privata konsumtionen - massavskedanden följer. Den enda samhällsaktör som kan överbrygga lågkonjunkturens kroniska investeringsrädsla och trycka igång ekonomin igen är staten.

    Det kan ske genom ökad upplåning och stimulansåtgärder genom endera skattesänkningar eller höjda offentliga utgifter. Men inte så länge vi har utgiftstak.

    Utgiftstakens själva poäng, bakom allt lullull, är att se till att stimulansåtgärderna endast kan genomföras i form av skattesänkningar. Det är en praktisk konstruktion för högern på ideologiernas Disneyland men i verkligheten blir konsekvenserna orimliga: Då den stigande arbetslösheten ökar utgifterna i de offentliga försäkringssystemen tvingas staten istället skära ner på andra utgifter för att klara utgiftstaket. T ex skola, sjukvård, välfärd. Vilket ytterligare ökar arbetslösheten. Det var denna toktokiga koppling som under 90-talet bedrevs av den ekonomiskt illiterate Göran Persson, vilket den gången helt i onödan förlängde och fördjupade lågkonjunkturen med några år och en halv miljon arbetslösa.

    Nå. Att åtminstone vara öppen för att resonera kring ett mer civiliserat - vågar man fortfarande säga socialdemokratiskt? - sätt att överbrygga lågkonjunkturen, kunde man tycka vore på sin plats. Som Ohly skriver i SvD idag: ”För att minska krisernas omfattning är det därför bra politik att höja ersättningen till arbetslösa och sjuka.” Håller Sahlin och Löfven med om det? Då kommer ni få stora problem med era egna knäppa regelverk snart.

    Får återkomma till mer takprat framöver, men hinner inte här och nu. Jag anser dock att det är centralt för ett eventuellt samarbete att vänsterpartiet INTE lovar bort sin möjlighet att vara kritiska i den här frågan. Istället bör ett rödgrönt regeringssamarbete leta efter former för att på ett öppet och mot väljarna ärligt sätt redovisa och hantera de meningsskiljaktigheter som uppstår i alla koalitioner.D DET vore en intressant regeringsmodell, värdig nätets tidsålder.

    09 oktober 2008

    En modern idé: starka fackföreningar



    Richard Trumka är kassör i AFL-CIO, den amerikanska motsvarigheten till LO. På metallarbetarfackets kongress tidigare i år höll han ett eldigt och emotionellt anförande till stöd för Obama med utgångspunkt i den rasism som nu har slagit ut i full blom i valkampanjen. Rasism omöjliggör arbetarsolidaritet och arbetarrörelsen har därför alltid ett särskilt ansvar att bekämpa den, påminner Trumka:
    “There is no evil that has inflicted more pain and suffering than racism. And it is something that we in the labour movement have a very special responsibility to challenge. It’s our responsibility because we know better than anyone else how racism is used to divide working people.”
    Man kan vara kritisk mot bristen på substantiell radikalitet i Obamas valbudskap, men att höra en representant för den amerikanska arbetarrörelsen tala engagerat om de vindkraftverk och solceller som skall byggas under en regering som ”omfamnar arbetarna och älskar facken” - då är det uppenbart att oavsett hur det blir med allt annat så har redan en avgörande förändring inträffat: ett nytt hopp – och självförtroende – i de grupper som i offentligheten ofta framställs som reliker tillhörande historien.

    Dessa historiska reliker – fackföreningarna – har under flera år lobbat för en reglering – mycket otidsenlig idé – av de seriekopplade hedgefonder som tillsist – och vi är väldigt förvånade över det! – nu som bäst kraschlandar hela världsekonomin. I LO-tidningen från juni förra året intervjuas Richard Trumka vid ett besök på Europafackets kongress där ”många delegater talade om hoten, inte från nyliberaler, utan från just hedgefonderna”:
    " Fonderna sågs tidigare som en trygghet för pensionsspararnas pengar. De skulle skydda pensionerna mot en börskrasch. Men de har utvecklats åt fel håll. De tar alltför stora risker och hotar sysselsättningen."
    För de amerikanska facken har en reglering av fonderna varit en stridsfråga inte bara på grund av det höga risktagandet med våra pensionspengar, utan också därför att de konsekvent fungerat som murbräcka mot arbetarnas trygghet, de har ”styckat upp och förstört bra företag för att få ut maximal lönsamhet,” vilket lett till att ”arbetstillfällen försvinner, lönerna stagnerar och välfärdssystem förstörs”.

    AFL-CIO kampanjade för en reglering, men amerikanska staten, kuttrandes djupt nere i sänghalmen med den ekonomiska eliten, har hållit emot. Och så går det som det går.

    Med en starkare amerikansk fackföreningsrörelse hade det inte behövt bli såhär. Om det skenande finansvalpsspannet mött hårdare motkrafter, hade de kanske kunnat hejdas i tid. Men facken i USA har i decennier varit tillbakapressade, på just det vis som svenska frifräsande narcisister och nysnällmoderater menar borde bilda modell även här. Att läsa om situationen för amerikanska arbetare som vill bilda fackföreningar är rakt ut äckelframkallande:
    Ninety-two percent of private-sector employers, when faced with employees who want to join together in a union, force employees to attend closed-door meetings to hear anti-union propaganda; 80 percent require supervisors to attend training sessions on attacking unions; and 78 percent require that supervisors deliver anti-union messages to workers they oversee.
    USA har i hela sin moderna historia – men mer än någonsin under de senaste decenennierna – varit ett land med en fundamental och växande obalans mellan klassintressena. Finanskrisen är den ordningens yttersta, och återkommande, konsekvens.

    Men allt det här kan komma att ändras. I den tid som följer efter kraschen måste ett nytt system byggas med en ny ordning och till dess komponenter måste höra att löntagarna får möjlighet att stärka sin kollektiva position. Det är naturligtvis några ljusår lättare sagt än åstadkommet i ett land som USA där arbetarklassens självförtroende är så nerbrutet att man inte ens förmår tala om sig själv som en klass. Richard Trumkas Obamatal var ändå något slags tecken på hur det skulle kunna vara möjligt. En optimistisk arbetarrörelse kliver fram ur kapitalismens aska.

    08 oktober 2008

    Ett alliansfritt alternativ kvar

    Det här har varit i säck ett tag innan det kom i påse. Uppenbart är att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har pitchat idén under en längre tids samtal på Sveavägen 68. Mona Sahlin var nog skeptisk inledningsvis, med vetskap om många socialdemokraters problem med miljöpartiet, men ändå, tillslut har planen varit alltför lockande: Istället för två samarbetspartier att hantera i regeringen efter valsegern 2010 behöver hon bara tampas med ett. Ett parti, dessutom, som varit beredda att överge varje princip för att få sitta med ensamma.

    Dealen är alltså att s + mp går till val gemensamt med förhopningen om att bilda en minoritetsregering i politikens mittfält. Det är kanske inte så vidare ansvarstagande för den politiska stabilitet man alltid säger sig vilja åstadkomma, men kalkylen är att vänsterpartiet kommer stödja regeringen i alla avgörande omröstningar, för att inte rösta med högern.

    Det är uppenbart att (smp) under en längre tid sökt efter skäl att slippa ifrån vänstern. Idag menade Sahlin återigen att (v):s principiella motstånd mot utgiftstaken omöjliggör ett samarbete, trots att den frågan aldrig utgjort ett hinder vid tidigare budgetöverenskommelser och trots att utgiftstaken aldrig tidigare varit en helig socialdemokratisk princip (kritiserat även inom partiet - är det medlemmar som inte heller kan ingå i regeringsunderlaget?).

    Lars Ohly och Ulla Andersson har vid många tillfällen tydligt förklarat att vänsterpartiet är öppna för diskussion och inte ställer några ultimatum, inte heller kring utgiftstaken. Orimliga ultimatum har däremot formulerats av (smp) som vid det sista trepartisamtalet i juni krävde att vänsterpartiet skulle acceptera budgettak och överskottsmål. Nu understryker Mona Sahlin denna inställning, på ren jävla borderlinenivå:
    ”Inte ens om vänsterpartiet nu skulle ändra uppfattning blir det någon förändring. Partiet har försuttit sin chans”
    Och, vidare, säger Sahlin:
    ”En framtida regering som jag leder kan aldrig kompromissa i de ekonomiska frågorna.”
    Fast denna kompromisslösa linje gäller i Sahlins socialdemokrati bara åt vänster. Åt höger har hon redan accepterat både första och andra jobbskatteavdraget, motsvarande skattesänkningar och välfärdsförsämringar på sammanlagt 60 miljarder. Med bakgrund mot det kan man undra vilka totala galenskaper i vänsterns budgetförslag som får Sahlin att mena att vänsterpartiet för all framtid är diskvalificerat från regeringsmedverkan?

    Ja, läs (v)-budgeten! Det är inga knäppheter. Det är en helt finansierad budget som återställer de offentliga inkomsterna- och utgifterna till de nivåer som gällde innan alliansens systemskifte påbörjades, med angelägna satsningar på miljö, bostäder, infrastruktur, utbildning, välfärd och småföretag, återställda försäkringsnivåer och arbetsmarknadspolitiska program. De offentliga finanserna går med betydande överskott varje år i (v)-budgeten. Vill man vara kritisk skulle det snarast handla om att det är en i överkant socialdemokratisk budget. Försiktig. Men den representerar vänsterpartiets nuvarande politik.

    Låt inte detta glömmas bort vid valet. Om det inte blir något maktskifte 2010 därför att en minoritetsregering byggd på (smp) inte får vänsterns stöd – vi är ingen dörrmatta – så landar ansvaret för den situationen helt och hållet på de förras ovilja att ens resonera om ett gemensamt alternativ och istället utöva utpressningstaktik.

    Man får anta att ett villkor för äktenskapet var att miljöpartiet för tre dagar sedan skrotade sitt EU-utträdeskrav. De två händelserna sammanfaller alltför väl i tiden för att inte vara kopplade – och Sahlin har tidigare beskrivit skillnaderna i synen på EU som ett stort problem för regeringssamverkan. Intressant är att det slopade utträdeskravet internt i miljöpartiet motiverades med att det skulle möjliggöra en hårdare EU-kritik. Det lär dock visa sig mycket snart för de miljöpartister som hoppas på sådant, att det var en tom illusion. Ska bli intressant att se om (mp) fortsättningsvis vågar säga något alls om Lissabonfördraget, där Sahlin tydligt markerat att det inte blir tal om några omröstningar.

    För vänsterpartiet är det nu läge att ta fram en genomtänkt strategi för hur partiet ska agera som enda alliansfria riksdagsparti. Nu är bilden klar och läget är allt annat än utsiktslöst. Väljare som röstar på vänsterpartiet kan nu vara säkra på att deras röster inte kommer förhandlas bort i slutna mötesrum på regeringskansliet, utan istället användas till att sätta offentlig press åt vänster under hela mandatperioden. Nu finns alla möjligheter att skärpa profilen och träda fram som ett systemkritiskt vänsteralternativ. Vilket behövs. Politiken håller på att bli av med alla valmöjligheter för alla de väljare som i de två allianserna bara ser klonade fårskallar. Vänstern måste ta striden mot försöken att inskränka det politiska rummets gränser till den minimala krypgrund som finns kvar under utgiftstakets och normpolitikens överordnade ideologi.

    Personligen hoppas jag att vänsterpartiet samtidigt förmår vara tydliga med att detta också innebär en röst på en mer offensiv miljöpolitik än den som (smp) vågar föra. Vänsterpartiet är inte bara sveriges enda trovärdiga vänsteralternativ idag, det är också det enda rödgröna partiet, som aktivt driver de frågor som miljöpartiet släpper i sin vinddrift – arbetstidsförkortning, EU-utträde, – och de frågor socialdemokraterna förträngt i sin idéförlamning – full sysselsättning, social bostadspolitik, generell välfärd.

    Vore jag vänstersosse i detta läge – alltså, socialdemokrat – skulle jag vara mycket mycket orolig för partiets kurs. Identitetspolitik och triangulering mot marginalväljare i mitten är vad som nu väntar fram till valet – och därefter? Socialdemokraterna har alltid varit beroende av vänsterpartiets närvaro för sin förtöjning i den poitik man påstår sig stå för på första maj. Nu ska den förtöjningen kapas för gott är det tänkt.

    Lite ringrostigt. Men ibland är det omöjligt att inte börja blogga igen :-)

    Andra kommentarer:
    Lars Ohly, Ali Esbati, Danielssons lakejer, Peter Gustavsson

    08 april 2008

    Konflikt

    Hallå. Är det någon där? Bryter stilleståndet för ett länktips. Missa inte Dagens Konflikt. Det var allt för den här gången.

    20 februari 2008

    Följa

    Världens bästa studentförbund har skaffat en blogg. Med Carolina Lindkvist, Mia Sand och Linn Wegemo kan det inte bli annat än läsvärt. Inte en dag för tidigt.

    06 februari 2008

    När det osynliga våldet blir synligt

    Valet i Kenya den 27 december förra året var riggat och då valkommissionen annonserade sittande president Kibaki som segrare utbröt en våldsvåg som nu i mer än en månad har lamslagit landet. En kvarts miljon har drivits på flykten, över 1000 döda enligt den officiella statistiken.

    En fråga som dyker upp överallt är hur det ”stabila” och ”framgångsrika” Kenya kunde gå från fred till halvt inbördeskrig och folkfördrivning - tillsynes över en natt.

    Svaret på den frågan är att det inte är vad som har skett, utan endast vad som synes ha skett.

    Vad som egentligen har rämnat i Kenya detta år är inte freden, utan illusionen om att det råder fred. Förra året, långt innan den nu aktuella konflikten utbröt, innehöll The Standard och Daily Nation dagliga rapporter om fiskare och bönder som blev överfallna av beväpnade gäng, byar som brändes och bybor som massakrerades. Våldet var en del av vardagen, men just eftersom det var vardag nådde det aldrig över internationella mediers händelsehorisont. Mer perifer än ett vardagligt rånmord eller en vräkning genom rivning i ett slumområde kan en nyhet inte bli.

    Det våld som bröt igenom vallarna efter valet genom att riktas åt ett givet håll, där kameror och journalister fanns på plats, representerade inget annat än en gradförändring i ett pågående krig som dessförinnan framförallt drabbat fattiga och värnlösa. Kenya har aldrig haft fred. Det är en föreställning som bara kunnat odlas i fantasivärlden innanför murarna.

    Runt Kisumu, som drabbades hårt av kravaller, plundring, gängvåld och polisvåld omedelbart efter valet, ligger en krans slumområden som i befolkningsantal vida överskuggar själva staden. För många av invånarna, utan hopp om framtiden, behövdes bara en utlösande signal för att de skulle vandra in och plundra den relativt betydligt resursrikare, stadskärnan. Ett videoklipp från Kisumu visar några av de första eftervalskravallerna. Titta på videon, vad är det plundrarna tar med sig? Elgeneratorer. Madrasser.



    Madrasser? Det är bara den verkligt fattige som vågar livet bland skjutande poliser, för att släpa hem en blommig madrass.

    Varför utbröt då detta eftervalsvåld just i Kenya? Är inte fattigdomen minst lika utbredd i andra länder i södra Afrika? Jo, visst är det så, men där många fattigare länder har en relativt jämt delad fattigdom, har Kenya ovanligt stora klassklyftor. Den relativa fattigdomen för Kenyas underklass kan därför sägas vara större. Exploateringen mer direkt. Och därmed också missnöjet, naturligtivis. Det gör att Kenya, som alla hårda klassamhällen, är explosivt. Men så länge våldet inte organiserat riktas mot de besuttna är det framförallt de fattiga som känner av det.

    Nu ska ingen härav förledas att tro att det nuvarande våldsutbrottet kommer föra någonting gott med sig. Det är på inget sätt revolutionärt. Det är fortfarande ingen organiserad klasskamp det är fråga om, våldet riktas fortfarande mot den fattige.

    Vad vi istället bevittnat är hur oppositionen exploaterat det allmänna missnöjet och den stora mängden av unga män utan jobb eller framtidshopp till att höja insatsen i maktstriden. De första kravallerna var tveklöst initierade av Raila Odingas parti, de låg och väntade på resultatet. Fördrivningen av Kikuys från västra Kenya har också varit ett försök att slå direkt mot Kibakis maktbas. Oppositionsledaren Raila Odinga har spelat oskyldig åskådare inför fördrivningen och lamt beklagat att han inget kan göra så länge inte Kibaki avgår. Som motdrag har Kibaki, förutom att beordra polisen att skjuta för att döda, aktiverat Mungiki, paramilitära milisstyrkor knutna till Kikuyu, som nu utför hämndaktioner helt okontrollerat. De politiska ledarna gör alltså vad de kan för att omvandla konflikten till en etnisk konflikt. Inte för att någon av dem önskar ett inbördeskrig, men för att båda kallblodigt är beredda att gå över ett betydande antal lik för att vinna makten.

    Den stora tragedin för Kenyas miljoner fattiga är att oppositionen inte är något alternativ att fästa hopp om förändring hos. De representerar inte mer än vad Kibaki gjort de exploaterade. Kenya sitter fortfarande fast i samma apolitiska skruvstäd som under kalla kriget. Då fixerat i maktbalansen mellan öst och väst, nu fixerat av amerikanska försvarsintressen i kampen om mellanöstern.

    Från amerikanskt håll önskas framförallt stabilitet och en pålitlig underhuggare installerad i Nairobi. Kibaki var en sådan. Därför, som en belöning för trogen tjänst, gratulerade USA honom genast till segern och uppmanade Kenyanerna att acceptera det omdiskuterade valresultatet. Den positionen vidhöll man genom våldsamheterna tills allt uppenbarat fiffel i rösträkningen tillslut gjorde den ohållbar.

    I den tragedi som utspelas i Kenya idag finns bara förlorare. Allt som byggts upp på botten, framförallt alla drömmar om förändring och enskildas oavbrutna arbete i stort som smått, går upp i rök på några veckor. Det svider i hjärtat att se Kisumu brinna (vad har hänt med återvinningsstationen i Jomo Kenyatta Ground, vem bryr sig om den nu?) och fan vet om det alls finns några ljuspunkter. Just nu känns det bara som om det Kenyanska folket är fångat mitt i en oregerlig storm.

    Och här sitter man, bredarslad i säkerheten, och ”analyserar”.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

    03 februari 2008

    omg! omx?

    Äntligen har regeringen ”tackat ja” (Mats är så hövlig) till Borse Dubais bud på OMX/Stockholmsbörsen.

    I och för sig. Av de statliga innehav som halats över slaktbänken är just börsen det jag känner minst för, men det blir ändå en extra guldstjärna till Odell för att Dubai, i armkrok med Nasdaq, gick hem med affären. Det säger något om borgerlighetens flexibla moral och något om hur låga trösklarna måste vara i himmelen om Mats ska få komma in.

    Trots allt. Dubai är kanske häftigt, men det är ingen demokrati. Det har aldrig hållits några öppna val i Dubai. Någon verklig yttrande- eller organisationsfrihet är det inte tal om och medierna är i allt väsentligt statsägda. Makten ligger i händerna på fem familjer och högst upp, shejk Mohammed bin Rashid Al Maktoum, vars roll Fortune Magazine pedagogiskt beskrivit såhär:
    “Think of Dubai as a corporation and Mohammed its chief executive - without a board of directors getting in his way”
    Dubai är en spekulationsekonomi som flyter på ett hav av fattig utländsk arbetskraft, bundna av slavliknande kontrakt, utan såväl strejkrätt som rätt att organisera sig fackligt. Dödsfall, utvisningar och kränkningar är vardag, månader av obetalt arbete och obetald övertid är regel.

    Detta är detaljer som vår regering och dess principfasta liberala alibin fromt väljer att bortse från, eftersom ”staten gör en mycket bra affär”. Affärer är affärer och det har förstås inget med politik att göra.

    Låt oss gissa att det hörts andra tongångar om det varit Hugo Chavez – som till skillnad från Dubais shejker är demokratiskt vald och omvald – som velat köpa OMX. Den karln är ju galen, han har röd skjorta JÄMT!

    En annan reflektion, mer allmän, är att regeringen i sin iver att privatisera statens tillgångar säljer OMX till en annan stat. Som alla boomande ekonomier drivs Dubais utveckling av gigantiska offentliga investeringar och Borse Dubai är ett av flaggskeppen i expansionen. Jag kan i min enfald tycka att även detta är lite inkonsekvent, när regeringens hållning är att stater inte ska äga sådant som det privata kan hålla på med. Men, ja, den regeln kanske bara omfattar demokratier? Eller kanske bara vår egen stat?

    Det här var lite om , och

    06 januari 2008

    Snart tillbaka

    Som den uppmärksamme noterat har det varit dött här ett tag. Orsaken är lika delar annat arbete och lättja.

    Men snart blir det ordentliga uppdateringar igen. I väntan på det spisar jag med kluvna känslor vad som sker då Frank Lloyd Wright möter Art Garfunkel.



    Via Björn