17 oktober 2008

Nya regleringar är inte tillräckligt

Ali tipsade igår om ett lustigt sektmöte med, företrädelsevis skalliga, krisförnekare som under ledning av pastor Reverend Munkhammar Advisory gick i brottning med vad Ali Esbati kallar för ”marknadens teodicéproblem” – hur ett ofelbart system kan fallera så totalt, på sin egen hemmaplan. Ur pastor Munkhammars predikan kan utläsas att det är tid för ödmjukhet att marknadens sammanbrott inte var marknadens fel, utan politikens. ”Finanskrisen - ett gigantiskt politikmisslyckande” lyder titeln på predikan:
”faktum är att friheten i den amerikanska marknadsekonomin har minskat genom åren, till skillnad från i andra länder där den har ökat. [...] Och den amerikanska finansmarknaden har inte varit särskilt fri, utan väldigt reglerad”
Denna numera välbekanta förnekelsemodell är fascinerande på många plan. Ett av dess uppenbara problem är att den tänker bort kopplingarna mellan politiken och kapitalet.

Tittar man på vilka människor som befolkar amerikansk politik och vilka intressen som finansierar deras kampanjer, så är det uppenbart att politiken fungerar som näringslivets exekutiva gren. De politiska makthavarna har utfört beställningsjobb – som de alltid kommer göra så länge ekonomisk makt kan köpa politiska beslut – åt kapitalet.

Enligt Munkhammar beror krisen på att ”amerikanska politiker uppmuntrade riskfylld långivning till riskabla låginkomsttagare som normalt anses ha låg kreditvärdighet”.

Det är en hyfsat riktig beskrivning av den utlösande faktorn just denna gång. Låt oss för tillfället hoppa över att djupare beröra vad Munkhammar undviker att tala om, att krisens eskalering beror på avreglerade finansmarknader som har spridit en amerikansk lånebubbla till hela världen, och istället fråga oss varför uppmuntrade amerikanska politiker en så djup skuldsättning för den amerikanska arbetarklassen?

Lägg en halvtimme – det är värt det – på att se den här filmen för en pedagogisk förklaring:


Arbetarklassens sjunkande reallöner är roten till amerikas problem, säger Richard D Wolff, som är ekonomiprofessor vid University of Massachusetts Amherst.

Under tjugo år har kapitalisterna framgångsrikt – med stöd av den maktförskjutning till deras fördel som uppnåddes under Reagenåren – tagit en större del av produktivitetskakan. Reallönerna har sjunkit samtidigt som profiterna vuxit. Det traditionella problemet för kapitalisterna då en sådan strategi blir alltför framgångsrik, är att när arbetarnas löner sjunker så sjunker också deras möjligheter att konsumera. Och vem ska kapitalisterna då sälja sina varor till? Lösningen har varit billiga lån. Ingen arbetarklass i historien har varit så belånad som den amerikanska, konstaterar Wolf. Och det har varit en oerhört lönsam lösning för kapitalet istället för att höja lönerna:
“Profitearners lend the money to the workers, to enable the workers to consume more, not by paying them rising wages, like the previous hundred and fifty years, but by lending to them. Try to think of this [from the perspective of] an employer: Instead of paying your worker a better wage, you lend him or her the money so that they will have to pay it back to you with interest.
På den vägen har den amerikanska arbetarklassen, många gånger dubbel- och trippelarbetande för att få hushållsekonomin att gå ihop, dignat under en allt tyngre skuldbörda som på växande kredit har finansierat hela systemets fortsatta expansion. Tills det inte håller ihop längre.

Kapitalismen är oerhört framgångsrik på ett område: att omfördela resurser. Hela systemet är till för att omfördela resurser från de arbetande och många till de kapitalägande och få. Gång på gång visar sig kapitalismen vara alltför framgångsrik på denna omfördelning för sitt eget bästa. Och gång på gång måste kapitalismen räddas från sig själv.

De nya regleringar som socialdemokrater och liberaler föreslår som lösningar räcker inte (än mindre räcker Stefan Atefalls radikala förslag att "förbättra utbildningen av folk i finansbranschen för att frambringa rätt värderingskultur"). Så länge systemet ackumulerar kapital – och därigenom makt – på ett fåtal händer, så har det en inbyggd ”självförstörelseknapp”. De kapitalstinna hittar sätt att gå runt regleringarna, med kraft av det kapital som kan användas till opinionsbildning och att köpa politiskt inflytande. Och, säger Richard D Wolff, som de senaste tjugo åren visar, det kapital som finansierar den politiska eliten hittar ständigt nya sätt att övertala vanliga amerikaner om att regleringar är av ondo, att det ligger i ”medelklassens” intresse att släppa kapitalet fritt (”billiga lån!”)...

Därför behöver en förändring inbegripa – om vi inte skall hamna i precis samma situation igen och igen – löntagarnas makt över produktionen och produktionsresultatet. Ekonomisk demokrati. Idéerna är inte nya, inte heller för en amerikansk kontext, som har flest löntagarägda företag i världen.

Det är läge att återuppväcka gamla marxistiska käpphästar och komma med förslag. Tobinskatten borde vara en walk in the park för en lite mer offensiv global vänster i dagens läge. Utökad ekonomisk demokrati behöver inte ligga utom räckhåll. Missa ur det perspektivet inte de sista fem minuterna av filmen ovan, där Richard D Wolff med utgångspunkt från Silicon Valleys garageentrepenörer illustrerar hur en radikal omoorganisation av produktionen enligt kommunistiska principer kan te sig. Det är föralldel föredragets flummigaste del, men värdefull därför att vänstern nu behöver börja tala om – i konkreta termer – hur alternativet bör se ut.

[Filmen via Lenin's Tomb]

8 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant artikel! Hur är det tänkt att löntagarnas maktövertagande över produktionsmedlen och dess resultat skall gå till rent praktiskt? Det kommer ju att kräva väldigt stora resurser för att köpa ut ägarna till allt ifrån stora börsnoterade företag till den "lokala" verkstaden med 10 anställda? Finns det några historiska framgångsexempel över ett samhälle som genomgått den typen av maktförändring? Hur är läget i dessa samhällen idag? Utveckla gärna detta i en artikel vid tillfälle!

Trevlig helg!

Kerstin sa...

Bra inlägg, men som jag visar i mitt senaste blogginlägg, så är jag inte ett dugg optimistisk :-(.

Önskar att jag kunde vara det.

Tuss sa...

Jag har problem med att spela filmen under Debian med swfdec, går det att få en länk till filmens sida på Google Video så att man kan ladda ner den i något spelbart format?

Erik Berg sa...

Filmen på Google:

http://video.google.com/videoplay?docid=7382297202053077236&hl=en

URL för direkt nerladdning som mp4:

http://vp.video.google.com/videodownload?version=0&secureurl=XQAAADiwHWgaj0Zhs0cSjaRfJqiPoq4JrT2LD_vONga_9BEvwEn7g2cEH0jPcZ8HOtoIthGmHCw-zDQNGdJqGUNNJL0Z-hrCAFbJMolCcCrOBwM91vBBkmLxcy5ZFRB1S4K02A&sigh=g1Z02duoIn6OeO0KTJ6jigEjP0o

Kerstin sa...

Nu har jag suttit, bekvämt tillbakalutad i en fåtölj, och tittat/lyssnat på lektionen i filmen, och den var ju inte bara rolig utan även intresseväckande. Killen, vad han nu hette, hade en hel del nya sätt att se saker och ting på som var avgjort intressanta.

Jag köper utan vidare hans förklaring om hur kapitalister tjänade dubbelt på arbetande människor genom att hålla nere deras löner för att sedan profitera på de lån man lurade på dem samtidigt som de lurades att konsumerade deras produkter för dessa lån. En spännande och annorlunda vinkling av bedrövelsen.

Jag köper också hans påståenden att det inte spelar någon roll hur mycket regleringar man inför, för kapitalister vet precis hur de ska komma runt dessa och köpa sig frihet från dem genom att köpa politikerna och lura folk med hjälp av propaganda (fast han uttryckte det senare mer indirekt).

Han har givetvis också rätt i hur mycket roligare det naturligtvis var för programmerarna att starta egna verksamheter i sina garage och styra dem gemensamt (kommunistiskt).

Men sedan blir det problematiskt.

Samhällen ska också organiseras och produktion handlar inte bara om att fixa nya program med hjälp av relativt billiga lap tops, utan i de flesta fall om att göra det med hjälp av mycket dyr industriutrustning, som liksom inte bara går att ställa upp i garaget. Sådan kräver kapital. Var ska man få det ifrån om man inte redan är kapitalist och absolut inte vill förändra systemet?

Ett modernt samhälle kräver en komplex infrastruktur (för att man ska slippa sitta i mörker, som han började med), och detta kräver pengar, samordning och gemensamma ekonomiska satsningar etc.

Hur ska allt detta organiseras - och samorganiseras alltså? Den sidan blev liksom bortglömd i föreläsarens diskussion.

Erik Berg sa...

Kerstin: jag instämmer i det du säger. Som den goda realsocialist jag är har jag undvikit att fördjupa mig särskilt mycket i framtidens soppkök, så hela diskussionen om hur en kommunitaristisk produktion och distribution i praktiken skulle organiseras är något jag inte tänkt så mycket kring.

Högteknologi och högenergisamhället förutsätter en komplex försörjningsstruktur av komponenter och underkomponenter, det är sant, även om kedjor av små enheter och många små samverkande enheter som delar på en begränsad kapitalintensiv resurs (som astronomer gör med teleskop) skulle kunna ersätta storskaliga toppstyrda enheter.

Att städer förutsätter storskaliga och samordande system för energi- vatten och råvaruförsörjning är svårare att komma ifrån. Det verkar som om vi i och med städerna har gjort oss beroende av staten/stadsstaten? Eller kunde man organisera samma försörjning på kommunitaristisk basis? Vore det önskvärt?

Kerstin sa...

Erik Berg:
Jag har inget bra svar på frågan heller. Men jag vet ju att den politik som socialdemokrater förde fram till mitten av 80-talet, före den totala kappvändningen, var avsevärt mycket bättre än dagens, för majoriteten av befolkningen och i synnerhet för de mer utsatta i samhället, varav somliga tom slapp vara utsatta då.

Det bättre, om än inte perfekta, är ju att föredra framför det sämre, trots allt.

På den tiden socialdemokraterna var socialdemokrater, tjänade kanske en VD sådär en 5-10 gånger så mycket som en vanlig anställd, arbetare eller tjänsteman. Då tyckte jag att det kvittade så länge vi andra hade det relativt bra. Deras löner hade inte gjort så mycket till eller ifrån om de hade smetats ut jämlikt över landet. Men idag, när jag läser att det förra året delades ut 100 miljarder i bonusar, då har saken kommit i ett annat läge - liksom. Då hade dessa bonusar kunnat göra en stor skillnad för många människor, om de hade använts solidariskt istället.

Anonym sa...

Mycket intressant. Mycket tilldragande.

Jag skulle dock som Kerstin ovan vilja veta ett antal saker:
- Hur skulle man sparka en person från ett företag om organisationen såg ut som han beskrev?
- Skulle även städerskor och annat "folk runtomkring" få vara med och bestämma företagets framtid - vilka produkter som ska skapas och vad man ska satsa på?

Annars fanns inget jag tycker var dåligt i hans förslag, även om jag egentligen förespråkar en mer statlig inblandning - och genom demokratin styra företagen. :)

/Smaklös