En modern idé: starka fackföreningar

Richard Trumka är kassör i AFL-CIO, den amerikanska motsvarigheten till LO. På metallarbetarfackets kongress tidigare i år höll han ett eldigt och emotionellt anförande till stöd för Obama med utgångspunkt i den rasism som nu har slagit ut i full blom i valkampanjen. Rasism omöjliggör arbetarsolidaritet och arbetarrörelsen har därför alltid ett särskilt ansvar att bekämpa den, påminner Trumka:

“There is no evil that has inflicted more pain and suffering than racism. And it is something that we in the labour movement have a very special responsibility to challenge. It’s our responsibility because we know better than anyone else how racism is used to divide working people.”

Man kan vara kritisk mot bristen på substantiell radikalitet i Obamas valbudskap, men att höra en representant för den amerikanska arbetarrörelsen tala engagerat om de vindkraftverk och solceller som skall byggas under en regering som ”omfamnar arbetarna och älskar facken” - då är det uppenbart att oavsett hur det blir med allt annat så har redan en avgörande förändring inträffat: ett nytt hopp – och självförtroende – i de grupper som i offentligheten ofta framställs som reliker tillhörande historien.

Dessa historiska reliker – fackföreningarna – har under flera år lobbat för en reglering – mycket otidsenlig idé – av de seriekopplade hedgefonder som tillsist – och vi är väldigt förvånade över det! – nu som bäst kraschlandar hela världsekonomin. I LO-tidningen från juni förra året intervjuas Richard Trumka vid ett besök på Europafackets kongress där ”många delegater talade om hoten, inte från nyliberaler, utan från just hedgefonderna”:

" Fonderna sågs tidigare som en trygghet för pensionsspararnas pengar. De skulle skydda pensionerna mot en börskrasch. Men de har utvecklats åt fel håll. De tar alltför stora risker och hotar sysselsättningen."

För de amerikanska facken har en reglering av fonderna varit en stridsfråga inte bara på grund av det höga risktagandet med våra pensionspengar, utan också därför att de konsekvent fungerat som murbräcka mot arbetarnas trygghet, de har ”styckat upp och förstört bra företag för att få ut maximal lönsamhet,” vilket lett till att ”arbetstillfällen försvinner, lönerna stagnerar och välfärdssystem förstörs”.

AFL-CIO kampanjade för en reglering, men amerikanska staten, kuttrandes djupt nere i sänghalmen med den ekonomiska eliten, har hållit emot. Och så går det som det går.

Med en starkare amerikansk fackföreningsrörelse hade det inte behövt bli såhär. Om det skenande finansvalpsspannet mött hårdare motkrafter, hade de kanske kunnat hejdas i tid. Men facken i USA har i decennier varit tillbakapressade, på just det vis som svenska frifräsande narcisister och nysnällmoderater menar borde bilda modell även här. Att läsa om situationen för amerikanska arbetare som vill bilda fackföreningar är rakt ut äckelframkallande:

Ninety-two percent of private-sector employers, when faced with employees who want to join together in a union, force employees to attend closed-door meetings to hear anti-union propaganda; 80 percent require supervisors to attend training sessions on attacking unions; and 78 percent require that supervisors deliver anti-union messages to workers they oversee.

USA har i hela sin moderna historia – men mer än någonsin under de senaste decenennierna – varit ett land med en fundamental och växande obalans mellan klassintressena. Finanskrisen är den ordningens yttersta, och återkommande, konsekvens.

Men allt det här kan komma att ändras. I den tid som följer efter kraschen måste ett nytt system byggas med en ny ordning och till dess komponenter måste höra att löntagarna får möjlighet att stärka sin kollektiva position. Det är naturligtvis några ljusår lättare sagt än åstadkommet i ett land som USA där arbetarklassens självförtroende är så nerbrutet att man inte ens förmår tala om sig själv som en klass. Richard Trumkas Obamatal var ändå något slags tecken på hur det skulle kunna vara möjligt. En optimistisk arbetarrörelse kliver fram ur kapitalismens aska.