15 november 2011

David Harvey


David Harvey är briljant på Occupy London den 12 november i år. Transkript här. En världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet. Hur, var, kan vi hejda den här vansinniga farkosten, byta färdmedel och kurs? Genom att använda staden som en politisk terräng, genom att politisera rummet, genom att bita sig fast i ackumulationens hjärtkammare.
"You assemble in places like this. And you stay in places like this. You don’t say, We’re going to have a demonstration and then go home. No. You stay. You stay.
Nu börjar kraftmätningen, uthållighetskampen. Överlever Occupyrörelsen vintern kommer våren i väst bli mycket intressant. Såväl David Harvey ovan som Mike Davis lyfter fram den handgripliga omvandlingen av offentliga rum till politiserade allmänningar som fundamentala kampstrategier. Davis nämner särskilt, som en av punkterna i sin fempunktsplan:
Continue to democratize and productively occupy public space (i.e. reclaim the Commons). The veteran Bronx activist-historian Mark Naison has proposed a bold plan for converting the derelict and abandoned spaces of New York into survival resources (gardens, campsites, playgrounds) for the unsheltered and unemployed. The Occupy protestors across the country now know what it’s like to be homeless and banned from sleeping in parks or under a tent. All the more reason to break the locks and scale the fences that separate unused space from urgent human needs.
Världen tar vi tillbaka från maskinkapitalismen gata för gata. Privatiseringarnas inhägnader kan omvandlas till offentliga nyttigheter och demokratiska gläntor en efter en. Varje plats kan bli ett Thahirtorg.

Uppdatering: You can't evict an idea whose time has come.

11 november 2011

Valfriheten som ursäkt

Men vad ääär nu detta? Det skulle ju bli så bra för alla med valfriheten! Hur kommer det sig att vi istället får denna en följetong av rapporter om växande klyftor, försämrad service, stigande priser och vanvård?

De senaste dagarna har givit några exempel på vad vinsintressen i omsorgssektorn leder till. Och visst är driftsformen en grundläggande komponent som måste diskuteras.

Men det är också nödvändigt att vi vågar diskutera problemen med kundvalet som sådant. Vad som händer då konsumentens valfrihet blir modell för relationen mellan utförare och brukare istället för medlemmens medbestämmande.

För nu börjar vi se vad valfriheten faktiskt innebär.
Istället för ge mer frihet till brukarna så har valfriheten blivit en tvångströja för oss konsumenter, men en frihet för företagen.

Vi brukare (eller ”kunder” som den påbjudna benämningen är) tvingas bli grävande journalister och ta reda på allt om utförarna, vi tvingas hålla oss redo att byta om vi blir missnöjda (var går gränsen mellan bra och dålig kvalitet? kan jag ställa mig i kö till nästa utförare redan nu?) och vi tvingas vada genom och genomskåda reklamfloskler i mängder. Väljer vi fel utförare har vi enbart oss själva att skylla.

För företagen är det tvärtom. Snarare än att fungera som ett incitament att ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande (det som propagandan påstod skulle inträffa) har kundvalet mer och mer kommit att bli en perfekt ursäkt för företagen. Den används som ett argument för att slippa ge kunderna en bättre tjänst och ett bättre bemötande.

Det senaste exemplet är Caremas instituionaliserade vanvård av äldre. Kritiken mot företaget bemöts med ett konstaterande som liknar en axelryckning: ”Om de inte är nöjda så kan de alltid lägga in sig någon annanstans.” Vilket möjligen är riktigt i teorin, men i praktiken naturligtvis närmast omöjligt. En 93-åring flyttar bara en gång.

För företaget öppnar enbart själva existensen av kundvalfriheten en dörr till en moralisk undanflykt: kunderna har själva valt oss. Sålunda tvingar vi inte på någon vår vanvård.

På det viset kan företagen vända sig från inte bara det moraliska ansvaret utan också slippa ifrån ansvaret för krångliga eller besvärliga kunder. Den enklaste strategin för ett företag med en ”besvärlig” kund, en kund som kanske bråkar om sina rättigheter, som kanske kostar mer i drift än vad den genererar i intäkter eller kanske uppmanar andra kunder att organisera sig och ställa krav på utförandet, är att helt enkelt driva bort kunden. Om du inte är nöjd får du söka dig någon annanstans, du har en valfrihet, så använd den då!

Så kunde trots allt inte den gamla offentliga verksamheten, som hade sina brister, göra. De kunde inte be en bråkstake försvinna, de var tvungna att stå ut också med de besvärliga brukarna, som kände till sina rättigheter.

Och det är bra för alla oss andra. För de besvärliga brukarna fyller en viktig funktion för brukarkollektivet. Också den som inte själv skulle höja sin röst och kräva sin rätt har en väldig nytta av att de besvärliga kunderna stannar kvar och tar fighter som tvingar fram förbättringar..

När det blir mycket lättare för personer som värnar om sina rättigheter och sina intressen att fly än att stanna kvar och fäktas, då blir det också färre som fäktas. Då försvinner en viktig drivmotor för kvalitetsutveckling.

På ickemarknader som omsorgsmarknaden, med en oelastisk efterfrågan, där behoven konstant är större än utbudet, är strategin med en undermålig service närmast helt riskfri. Förlorar du en kund står hundra i kö. Det samma är fallet med exempelvis banktjänster där de stora bankerna tävlar i att behandla sina kunder som skräp. Ett drygt bankbemötande är ingen skandal, det är en regel.

Kundvalfriheten innebär att brukarna får mindre rättigheter.
Kundvalfriheten innebär att företagen har mindre skyldigheter.

Genom kundvalet ändras relationen mellan brukare och utförare. Och när valfriheten går in och lovar stort och flott om allt den ska ge, smiter samtidigt den reella makten över verksamheten ut bakvägen. Valfriheten leder därför inte till en bättre service eller bättre kvalitet – utan till raka motsatsen.

Alternativet till detta tillstånd av fullständig ansvarslöshet och kvalitetsförfall är en omsorg och service där brukarna istället för ”konsumentens valfrihet” ges medlemmens inflytande och delaktighet. Där barriärerna runt verksamheten – de som privatiseringarna rest allt högre för att ”skydda företagets intressen” – ersätts med transparens och tillgänglighet – med demokrati.

Det vore välfärd 2.0.

04 november 2011

Tid för byggemenskaper

Nyligen presenterades siffrorna för de globala koldioxidutsläppen under 2010. Efter den ekonomiska krisen 2008 var ökningen under 2010 rekordstor, c:a 6 %, och överstiger därmed IPCC:s värstascenario från 2007. När det går bra för ekonomin, när produktionen och konsumtionen ökar, blir situationen för klimatet än värre. De senaste siffrorna ger en genomsnittlig temperaturökning på 2,4 - 6,4 grader de kommande hundra åren.

Om utvecklingen ska hävas står mänskligheten inför sin största utmaning någonsin. Ska vi uppnå ett globalt rättvist miljöutrymme och samtidigt undvika en katastrofal klimatförändring måste vi drastiskt – med c:a 85 % – minska energi- och resursanvändningen i länder som Sverige.

I praktiken betyder det att vi på alla samhällets områden måste dra om resurskretsloppen i helt nya banor och att vi kollektivt måste ändra våra mest invanda konsumtionsbeteenden.

Boendet har en stor roll att spela i den omställningen. Våra bostadsmiljöer kan antingen ge oss förutsättningarna för att leva resurseffektivt och hållbart, eller försvåra för oss att göra det. I bostadens livsrum etableras vanor och beteenden. Genom bostadsmiljöns utformning bekräftas eller ifrågasätts synsätt och värderingar.

Men trots bostädernas stora betydelse för omställningen sker idag mycket lite innovationsarbete på bostadsbyggandets område. De nya flerbostadshus som byggs liknar i allt väsentligt de gamla. Fokus i lägenheternas utformning ligger på försäljningsaspekter. Ytskikt som ska ge "en känsla av lyx", överdimensionerade köksuppställningar ämnade att framkalla föreställningar om ett hemliv som få har tid att leva upp till i verkligheten och planlösningar som bekräftar sekelgamla föreställningar om hur en familj ska se ut. Stilmässigt är de nya flerbostadshusen en osäker eklektisk nyfunktionalism som undviker alla ideologiska ställningstaganden som kunde provocera någon. En arkitektur till stor del driven av materialleverantörerna och lägenhetsmäklarna.

Hur kommer det sig att bostadsbyggandet fastnat i en så meningslös upprepning av gårdagens lösningar i en tid då sektorn borde ta täten mot framtiden?

En förklaring ligger i hur den svenska byggbranschen och beställarsidan är strukturerad. Vår byggsektor präglas i extrem utsträckning av några stora koncerner. I en alldeles egen division spelar PEAB, NCC och Skanska med en omsättning på c:a 30 miljarder vardera. Dessa byggkoncerner är i hög utsträckning vertikalt integrerade, innebärande att de är både materialleverantörer, byggentreprenörer och byggherrar, samlade i en familj. Byggkoncernerna upprätthåller sina avkastningsnivåer genom att använda sina egna byggsystem och genom att bygga direkt för försäljning. Detta, konstaterar Statskontoret i rapporten Sega gubbar? (2009:6), innebär att man ”av naturliga skäl inte [har] samma incitament att pressa kostnader och styra mot kvalitet på lång sikt” som om man byggde för egen långsiktig förvaltning.

Kokar man ner det hela så är grundproblemet att det är fruktansvärt ont om kvalitetsdrivande beställare.

Bostadsrättsföreningarna köper färdiga produkter, uttänkta och ner till minsta kvadratdecimeter och installationskomponent färdigspecade och genomräknade av byggföretagen. Allmännyttan, som en gång var just en kvalitetsdrivande byggherre, bygger idag många gånger så lite att man inte klarar av att upprätthålla en ordentlig beställarkompetens. Statskontoret pekar även på att eftersom allmännyttan omfattas av lagen om offentlig upphandling (LOU) så är det ”lättare att motivera val utifrån pris än kvalitet vilket ytterligare minskar byggherrens möjlighet att bidra till omvandlingstryck inom branschen.” Därtill kommer att det inte längre finns någon klar vision om vad Allmännyttan ska göra, hur boendet ska utvecklas.

Vi lever inte längre i de stora berättelsernas tid. Ska det svenska bostadsbyggandet utvecklas, svara mot tidens behov och öppnas för innovation och kreativitet istället för konformism och rädsla, då måste istället nya sorters beställare komma in i bilden.

För ytterst har det aldrig varit vare sig byggarna eller arkitekterna som frambringat innovationer i bostadsbyggandet, sådan utveckling har alltid varit beroende av framsynta, modiga och idéburna beställare.

Tittar vi utanför Sveriges gränser finns det mycket att lära om hur en sådan förändring skulle kunna åstadkommas. På senare år har Tyskland vuxit fram som en stor inspirationskälla för många. Inte minst fenomenet med byggemenskaper, baugemeinschaft, som utvecklats och spritt sig under de senaste tjugo åren.

Byggemenskapen Genova, Vauban.

Genom byggemenskaperna framträder en ny typ av beställare: ett demokratiskt kollektiv av individer och familjer, med en gemensam vision för sitt boende. Tillsammans, ibland med aktivt stöd av ett projektutvecklingskontor eller ett stadsbyggnadskontor, formar byggemenskaperna sitt flerbostadshus. Ritar, planerar, prioriterar, upphandlar, flyttar in och förvaltar. Det är en beställarkonstellation som visat sig ha en förmåga och vilja att driva fram kvalitet och innovationer som de traditionella byggherrarna i branschen saknar.

Erfarenheterna från Tyskland visar att byggemenskaperna kan resultera i bostäder som är upp till 20% billigare än motsvarande traditionella projekt. Detta i hus med personliga uttryck, grön spetsteknik och innovativa lösningar. Skillnaden mot det traditionella byggandet ligger naturligtvis i att byggemenskaperna är idédrivna. De formas av människor som i första hand har en idé om hur de vill leva och bo, istället för marknadsavdelningar som triangulerar bostadsutformningen mot antaganden om olika kundgruppers lägsta gemensamma nämnare och mot sådant som kan ge påslag på priset.

Varje byggemenskap är ett unikt projekt som får sin karaktär av deltagarnas vilja och intresse. En byggemenskap är mer än ett husbygge, det är en kunskapsresa för alla inblandade. Detta resulterar i byggnader med mycket olika fokus: olika fördelningar mellan privata och gemensamma ytor, olika typer av lösningar för att nå ökad hållbarhet, olika exteriöra uttryck.

Deltagarna i byggemenskaperna är själva amatörer i meningen att man ofta ikläder sig rollen som byggherre för första gången. Detta till trots har byggemenskaperna idag professionaliserats i sin beställarfunktion. Med tiden har mycket erfarenhet byggts upp och idag finns i Tyskland många arkitekt- och projektledningskontor som är inriktade på att professionellt och kunnigt lotsa byggemenskaper genom hela byggprocessen.

Tillslut har konceptet börjat nå svensk mark. Nyligen ordnade delegationen för Hållbara städer en konferens om byggemenskaper och en riksorganisation är på väg att formeras. Det första projektet i Sverige som genomförts som en uttalad byggemenskap var Urbana Villor i Västra hamnen i Malmö, ritat och projektlett av arkitekterna Pontus Åqvist och Cord Siegel. Huset belönades med Sveriges Arkitekters Kasper Salinpris 2009.

Namnet Urbana Villor kan låta märkligt, men är i sammanhanget välfunnet. För idén i just den här byggemenskapen är att förena villaboendets kvalitéer med flerbostadshusets täthet och gemenskap. På en yta av 500 kvadratmeter ryms motsvarande 7 villor på 140 kvm vardera, med egna uteplatser och en del gemensamma ytor.

Byggemenskaper kan uppföras som kooperativ, äganderätter, bostadsrätter eller hyresrätter. De kan ha tre deltagare eller fyrtio. De finns i alla skalor och sorter och bidrar till en ökad mångfald i boendet och därigenom också en större variation i den urbana miljön.

För kommunerna och för kommunernas stadsbyggnadskontor är en stor fördel med byggemenskaper att man kan börja planera, hitta lösningar och jobba tillsammans med de framtida boende, som liksom kommunen har ett långsiktigt intresse av bostadsmiljöns utformning. Detta istället för att, som idag, i stort sett enbart kommunicera med den aktör i byggprocessen som har det mest kortsiktiga intresset av alla inblandade (översta varianten i illustrationen nedan, nedersta processen är en byggemenskap):

Det ligger i sakens natur att många byggemenskaper samtidigt är mer eller mindre kollektiva. Dels föder projektformen som sådan en kollektiv anda, dels är delning av resurser såsom kök, förråd, vinterträdgård, odlingsmark, tvättrum, verkstad, umgängesrum, gästrum, gym & bastu med mera ett effektivt sätt att minska boendekostnaderna och krympa bort överytor.