21 december 2011

Från dåligt till sämre: Sveriges klimatpåverkan ökar

I veckan presenterade Naturvårdsverket statistiken för de svenska växthusgasutsläppen under 2010. Det blev en rejäl kalldusch för alla som trodde att vi var på väg åt rätt håll. Efter en ovanligt stor nedgång 2009 blev förra årets ökning av de inhemska utsläppen den största någonsin: upp 11 % jämfört med föregående år.

Jeeeez. För att uttrycka det milt.

När utsläppen i Sverige föll 2008 och 2009 var det som en direkt följd av den globala ekonomiska krisen. Krisen innebar att den totala aktiviteten i ekonomin minskade, produktion och konsumtion föll tillbaka och det gynnade för stunden miljön, samtidigt som hundratusentals svenskar förlorade sina jobb. Regeringen passade den gången på att ta åt sig äran för de minskade utsläppen och ge sken av att de var ett resultat av en framgångsrik miljöpolitik. Vår dåvarande miljöminister Andreas Carlgren menade att Sverige var på god väg ”att nå vårt beting i EU och vårt klimatmål på minus 40 procent”. Inte med ett ord berörde Carlgren att minskningen berodde på den ekonomiska krisen. Fastän han naturligtvis visste att det var den främsta orsaken.

När 2008 och 2009 års samlade minskningar nu äts upp i en enda stor tugga av en explosiv euforisk klimatgastillväxt, är Lena Eks reaktion att skylla detta på den ekonomiska återhämtningen. Vilket på det hela taget är både sant och riktigt. Men samtidigt lite lustigt: när det går oväntat bra är det regeringens förtjänst, när det går fruktansvärt dåligt igen beror det på externa faktorer. Jojo.

Så vilka slutsatser kan man dra av årets katastrofsiffror? En slutsats kunde vara att det uppenbarligen finns en problematisk korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp, att vi uppenbarligen befinner oss en bra bit från den koldioxidneutrala tillväxt reformpolitiken drömmer om och försöker förmedla bilden av. Den sortens problematiseringar vill inte miljöministern ge sig in på, av uppenbara skäl (skulle ju ställa både finansdepartementet och tillväxtkapitalismen i största allmänhet i lite dålig dager).

Istället blir det operation överslätning: ”Sett över tid är trenden tydlig på så sätt att Sverige mellan 1990 och 2010 minskat sina utsläpp med 9 procent”, säger Lena Ek.

9 % på 20 år. Det gör 0,45 % per år. Inte direkt en minskningstakt som imponerar, givet vad vi behöver åstadkomma och givet att det är den ackumulerade mängden koldioxid i atmosfären som påverkar klimatet, inte hur mycket vi släpper ut just år 2020. Det innebär att ju längre vi väntar med kraftfulla minksningar desto större och mer drastiska måste de bli när de väl genomförs.

Nu har till och med den svaga minskningen av de inhemska utsläppen brutits i och med årets siffror. Under den period som den nuvarande högerregeringen kan åläggas ansvar för (2007-2010) har Sveriges inhemska utsläpp av växthusgaser istället ökat med ungefär 0,6 miljoner koldioxidekvivalenter.

Den minskning Lena Ek tar credit för har alltså i sin helhet skett under perioden fram till maktskiftet. Innan den nuvarande regeringen avskaffade Klimatinvesteringsprogrammen och valde att prioritera utbyggnad av vägnät framför upprustning av järnvägen.

Men allt detta är bara dribbel med siffror ombord på en oljetanker påväg i fel riktning. För den utsläppsminksning vi egentligen skulle behöva genomföra befinner sig i en helt annan storleksordning än de som ännu diskuteras i dessa sammanhang. Det handlar om minskningar på 5%-10% per år. Och den stora och politiskt svåra frågan är: finns det något annat sätt att åstadkomma sådana minskningar än genom ekonomisk kollaps?

Istället för att ta den diskussionen, avgörande för vår framtid, föredrar ansvariga politiker att mumla och fippla med fakta och låtsas som att allt är i huvudsak on track. Jag kan inte tänka mig något farligare eller mer oansvarigt sätt att hantera en framrullande katastrof än att makthavarna sprider bilden av att vi rör oss i rätt riktning, när det är precis tvärtom.