Nätverk och utsikter

I sin mångbottnade betraktelse över samhällsebyggets moderna historia – Det gamla och det nya bygget - går Per Forsman i en episod vilse i skogen utanför Göteborg. Han var på jakt efter lugnet i naturligheten men gick vilse och finner tillslut lugn först när han räddas av kommunikationsmasten, civilisationen, nätverket. Han skriver:

Långsamt reser sej en trådsmal obelisk triumfatoriskt framför en över horisonten. Dess blinkande röda öga fyller vandraren med en oändlig lättnad: det är TV-masten, Förstadens länk med alla dessa andra städer, som utgör den stora världen. Aldrig kunde man tro att sådan mänsklig värme kunde stråla ut från dess mekaniska, monotona blinkande. Kommunikation! Människor! Hus! Från hus till hus! Kvällsnyheterna!

”Ja sätt på kaffet, för allt i världen, och gärna lite småvarmt till, jag kommer!”

Stålmastens röda öga blinkar lugnande:

”Meddelandet uppfattat. Följ mej, bara. Hur mörkt det än blir ska jag fortsätta blinka tills du är framme vid skogens bryn.”

Nidingen, sydväst om Kungsbackafjorden. Foto: Svenska Fyrsällskapet

I denna tid när vi sörjer kustfyrarnas försvinnande, den säregna kulturen av vakande enstöringar redo med vägledning till sjöfarare och med information till SMHI, längst ut i kustbandet, missar vi ibland att människan idag upprättar fler utposter, fler utkikspunkter mot det okända, fler fyrtorn i natten, än någonsin förr.

Arecibo, Puerto Rico

Vid radioteleskopet Arecibo i Puerto Rico sitter astronomer varje natt året om och lyssnar av himlen. Sex veckor om året med den specifika uppgiften att lyssna efter röster, eller snarare leta efter mönster i bruset, tecken på att vi inte är ensamma.


La Silla, Chile. Bilder härifrån.

På 3.6-meters teleskopet i La Silla i Chile hängde astronomer med fransk, scweizisk och portugisisk nationalitet i många långa nätter över det fenomenala planetjaktsverktyget HARPS och spanade mot dvärgstjärnan Gliese 581, 20 ljusår bort för att upptäcka minimala variationer i hastighet, indikationer på en planet i omloppsbana. Häromdagen presenterade de upptäckten av den första (möjligen) jordlika planeten, som ligger inom den smala livszon där vatten kan existera i flytande form. Underrubriken på astronomernas pressmeddelande löd, poetiskt: “The Dwarf Carried Other Worlds Too.”

En kort utvikning om den upptäckten, för den har verkligen historiska implikationer: Gliese 581 hör till solsystemets absoluta grannskap, en av våra hundra närmaste grannar. Att vi redan i det absoluta grannskapet har åminstone en (möjligen) jordlik planet, och att den dessutom kretsar runt en röd dvärg som är den vanligaste stjärntypen i Vintergatan, förbättrar i ett slag dramatiskt prognoserna för att galaxen är nerlusad med planeter med bankonfigurationer där vatten kan förekomma i flytande tillstånd. Alltså: livsvärldar. Världar där människor en gång kan komma att leva eller världar där annat liv har utvecklats.

Utkiksposterna mot världsaltet är nätverkets utåtriktade sensorer, nödvändiga för att upptäcka fara, nödvändiga för att se potentiella möjligheter till utveckling. Men också viktiga av en annan, djupare liggande, orsak. Det finns en risk med det allomfattande nätverket, den ständiga närvaron av mänsklighet, att vi håller på att bygga oss en bur, en jämntjock smet, utan utsikt mot ödsligheten bortom. Som Harry Martinsson, skrev, tidigare citerad här:

”Och världen skall långsamt förlora sig själv
när den berövat sig själv
ödslighetens kraft
och ödslighetens äventyr.”

Vi håller på att fylla rummet. Vi har satt våra spår på snart sagt varje del av jordytan, i takt med det blir fönstren ut mot andra rum allt viktigare, för att fantasin skall ha någonstans kvar att fly.

Nätverkets sändare och mottagare rör sig idag i tusental i geostationära banor över himlen och skickar trygga röda blinkningar från skogens fyrtorn till vilsekomna vandrare. Och sensorerna finns även i havet:

Den här vackra plottade kartan [via Klimatbloggen] visar den aktuella positionen för 2848 ARGO-flöten som mäter havstemperaturen på 2000 meters djup.

Det är bara 250 år efter James Cooks mödosamma havsupptäcksresor.

Den här visualiseringen föreställer ett dygns flygningar över USA, baserat på data från Federal Aviation Administration:



Det har bara gått 100 år sedan bröderna Wright konstruerade den första flygmaskinen.

Den takt med vilken vi både kartlägger och koloniserar vår födelsevärld är osannolik. Det är därför att vi just nu befinner oss i exponentialen, hävdar somliga. Implikationerna, om den förutspåelsen stämmer, tänkte jag återkomma till i några poster framöver.