Containertider

Vi lever i en tid av exploderande världshandel. I den meningen är globaliseringen en riktig beskrivning av vad som faktiskt sker: varje del av världen blir mer och mer inblandad i en global cirkulation av varor. Huruvida cirkulationen faktiskt bidrar till ökat välstånd eller ej, det kan diskuteras. Likaså om handeln minskar risken för internationella konflikter eller tvärtom ökar den. På handelns minuskonto måste otvivelaktigt skrivas omfattande negativa miljöeffekter och ökat fjärrberoende. På dess pluskonto får skrivas en ökad tillgänglighet för varor från när och fjärran.

Världshandeln har under, framförallt, de senaste tjugo åren kraftigt dragit ifrån världsproduktionen. Sedan 1950 har den globala varuproduktionen ökat med 750%, samtidigt som den globala varuhandeln ökat med 14 000%. Den stora delen av ökningen har skett efter 1985.

Det vi förr producerade lokalt eller regionalt importeras nu i regel från andra sidan jorden. Där är produktionsvillkor och exploatering osynliga för oss. Produktionen har kommodifierats. I en aldrig sinande ström färdas nu containerfartygen över världshaven och lastbilarna fyller motorvägarna. Containern har blivit det nya blodomloppets röda blodkroppar, containerfartyget dess plasma och containerhamnen dess hjärtkammare. Pulslagen upphör aldrig. Som i de här tidskomprimerade bilder från Bremershavens containerhamn och Panamakanalen, där aktiviteten pågår dygnet om, året om.



Skalan är enorm, ger intryck av rikedom och välstånd men kan också ses som bilden av en vansinnigt accelererad global exploatering, beroende på vilket perspektiv man har (eller kanske snarare hur man drabbas). Under alla omständigheter ett imponerande laddat maskineri som ger upphov till en särskild arkitektur, en brutal, osentimentalt ekonomisk poesi, vars dramatik möjligen framträder i bilder som de nedan, tagna från den här sidan (med många fler liknande foton på containerfartyg med namn som Conseiver, Comet, New Orleans Express, Northsea Trader, Planet V och liknande som kunde varit hämtade ur SF-romaner):

Att de stora oceangående fartygen en gång i tiden utgjorde en del av de krafter som bröt upp det traditionella låsta ståndssamhället och öppnade portarna ut till världen, om det vittnar de många poeter, sångare och författare som flydde ut i livet via sjömansyrket. En av dem var Harry Martinsson, som skriver i Passad (1945):

Så växte världens välden.
Och dessa vindar kallades passader,
snart kallades de: Trade winds: handelns vindar.
I deras banor tjänte sjömän under köpmän
som hade funnit människans längtan vara god
att frakta varoro med från Calicut

Men, varnar Harry Martinsson från sin horisont innan containervärldens verkliga utblomning, världshandeln förändrar världen och berövar den på sikt sin mystik och den kraft som finns i att ha ett okänt fjärran. Den resa som var ett äventyr då är en självklarhet och en banalitet idag. Världen har krympt och med den utveckligen upphör också världens fraktfartyg att vara portar ut från inlåsta småriken och blir istället själva beståndsdelar i en global inlåsning, den nutida bur av korta perspektiv och begränsade utsikter vi sitter i. Den enda vägens, det enda havets, den enda tidszonens och den enda berättelsens politiska och ekonomiska monokultur:

De nyupptäckta öarna växte i antal.
Nu finns det inga oupptäckta öar mer.

Vart går nu havet som ännu står redo
med jämna och förande vindar
på Antillernas vindgång?

Lyfta på komfortens vinge av fartens djinner
skall alltfler se ner på det övervunna avståndets hav.

Och världen skall långsamt förlora sig själv
när den berövat sig själv
ödslighetens kraft
och ödslighetens äventyr.

Allt det som fjärran var
Skall bli lättfånget och nött.
Exotiana sjunker och dör
Som ett sista Atlantis,
Som ett nedsänkt Gondwanaland.

Då ska mänskorna ropa efter ett förlorat fjärran.
De ska ropa efter nya världar.
De ska ropa efter ett stjärnornas Virginien.
Men bundna till jorden ska de flyga i ringar,
likt fåglar som mistat sin nilflod i Afrikas hjärta,
sitt vassrika fjärrträsk vid Jenisej.