“It has more soul than any human being I know”

Trillade över ett nyhetsinslag om en ny grej kallad “Internet”, från 1993:



Alltså, det här är väl knappast en revolutionerande insikt, men ändå: det har gått så rasande fort! För drygt tio år sedan kopplade jag upp mig med det första telefonmodemet hemifrån och loggade in Dos-baserade BBS:er som man nådde genom att knappa in konventionella telefonnummer, klippta ur PC Aktuellt. Den elektroniska melodin då modemet kontaktar servervn (först tre ringsignaler, sedan brus, sedan en kakafoni av pipljud och bastoner... ah...) var ett ackompanjerande ljud till många långa nätter. På den tiden var den allmänna bakgrundsfärgen i datorvärlden svart. Det tog en halv till en minut att ladda hem en 40kb bild.

Med de senaste tio åren i backspegeln. Vad skall hända framöver? Det är först på senare år som beräknings- och trafikkapaciteten blivit så hög att de verkliga funktionerna kommer till sin rätt och kombinationseffekterna börjar uppstå.

Precis som är fallet med fysisk infrastruktur och teknologi, kan nätets utveckling beskrivas som successiva kvalitativa nivåer, där varje steg mögliggjort ett nytt, steg. Genombrotten sker etappvis, lever ett liv i marginalen och samlar på sig momentum för att plötsligt explodera. Så togs till exempel ett stort steg när dynamisk html, DHTML, introducerades 1997, men det var först några år senare som den dynamiken slog igenom fullt ut, när bandbredden expanderade och webbläsarna hann i kapp. Några år senare är allting inte bara dynamiskt utan organiserat med ellement och taggar, så plötsligt är rubbet konverterbart, sökbart och omkombineringsbart i oändliga varianter. Oerhörda mängder information kan tankas in i systemet utan att det uppstår kaos. Eller snarare: det kaos som uppstår kan omorganiseras med simpla kodsnuttar så att nya typer av ordning uppstår, allt beroende på våra önskemål. Voila: Helheten blir oändligt mycket större än summan av de ingående delarna.

Här är en rätt bra sammanställning över några av skillnaderna mellan det tidiga internet och dagens internet (tagen härifrån):


Sedan något år är mash-ups högsta nätmode. En del är användbart, annat, som vanligt, poänglöst, men allt experimenterande för tekniken framåt. Resultatet är förbluffande. Tusentals mash-ups, hemmasnickrade överlagringar av datakällor har resulterat i att praktiskt taget allting är möjligt att visa. En numera lastgammal artikel från oktober förra året beskriver vad som skedde när Google Maps, föregångaren till Google Earth, lanserades:

Within hours of Google Maps' release, programmers had reverse-engineered it, discovering that most of the interactive features relied on simple miniprograms or "scripts" written in JavaScript, one of the Web's best-known languages for scripting. That meant programmers could write their own JavaScript to manipulate the maps -- for example, making their own content, rather than the usual Google search results, appear in the info windows tied to specific map locations.

Almost immediately, programmers started building services atop Google's map infrastructure. Computer graphics expert Paul Rademacher, for example, launched HousingMaps, a site that pulls real-estate listings off the popular classified-ads site craigslist, uses the addresses of the listed homes and apartments in a given neighborhood to figure out their latitudes and longitudes, and lets users view the properties on a Google map. HousingMaps has no affiliation with craigslist or Google; Rademacher built the hybrid site simply by figuring out how to write coded requests that would grab the appropriate data from the two companies' public databases.

Ett exempel på Google Earth + wikipedia mash-up, är Placeopedia, där arktiklar på wikipedia placeras in på Googles världskarta, via en mellanhand vars enda insats är att komma på idén, och erbjuda användare en plattform att kombinera datakällorna.

En annan illustration av mash-upvärldens välsignelser är Retrievr, som applicerar en egen algoritm för att söka efter bilder som liknar andra bilder med det användaruppbyggda bildmaterialet på Flickr som bas.

Det redskap jag personligen använder mest, även om jag gör det aningen osofistikerat, är del.icio.us, som gör att jag alltid har min länksamling, sökbar och ettiketerad, tillgänglig, vilken dator jag än befinner mig vid.

Som en av de tidiga internetanvändarna i filmklippet ovan sade: “It has more soul than any human being I know”. Jag instämmer i den känslan. Nätet är själens frihet. Till det vill jag lägga en privat, inte vidare originell, misstanke, rörande människorna och nätet, för att citera en annan tidsålder: I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Andra bloggar om: Internet, web 2.0, Google Earth