Jan Björklund missar målet

Den vackra bilden av Tungelsta gamla skola är lånad härifrån.

Idag presenterar DN några av huvuddragen i Jan Björklunds Stora Vision för skolan. Till de nyskapande pedagogiska framsyntheterna hör att grundskoleelever skall kunna stängas av från undervisningen och kvarsittning skall få tillämpas på gymnasiet. Mobiltelefoner och mp3-spelare skall få beslagtas i upp till en vecka och skolk skall in i betyget. ”Lärarnas befogenheter ska både bli större och tydligare” säger Björklund till DN.

Det är sammantaget en mängd onödiga och outredda symbolåtgärder som ytterst tjänar syftet att än en gång förvirra diskussionen kring de egentliga orsakerna till den försämrade ordningen i (en del, inte alla) svenska klassrum. Svenska skolelever får lida när folkpartiet skall befästa bilden av sin uppgörelse med snällismen.

Men Jan Björklund fäktar mot väderkvarnar. Det som beskurits i svenska skolor under 90-talet är inte dess befogenheter att ta till tvångsåtgärder, utan framförallt dess resurser, dess möjligheter till stöttande åtgärder. Det är inte en slump att sämre resultat och sämre ordning sammanfaller med kraftigt minskade anslag i spåren efter skolans kommunalisering.

Vi som gick i svensk grundskola under 90-talet kan vittna om att varje år var ett år av nya sparbeting då extrapersonalen och de vårdande resurserna som specialpedagoger, skolhälsovård och kurator bit för bit försvann tills det till slut bara var desperata och underbemannade lärare kvar, som av resursskäl undervisade i ämnen de inte var behöriga för. Fritidsverksamheten försvann på många håll helt. ”Mjuka” ämnen som hemkunskap och barnkunskap skars ner eller avvecklades. Skolmaten lades ut på oengagerade entrepenörer, avgifter infördes, skolbyggnadernas underhåll eftersattes och skolledningen fick för sig att eleverna skulle betraktas som ”kunder” istället för, ja, ”elever”. Samtidigt expanderade friskolorna och skolpengssystemet infördes, den kommunala skolan dränerades på ytterligare resurser.

Både självförtroende och arbetsro försvann ut ur den allmänna skolan. Det var, kort sagt, det nyliberala stålbadets svallvågor som med full kraft sköljde in i klassrummen.

Inte undra på att det blivit svårt att upprätthålla ordningen.

Tidskriften Socialpolitik gjorde en enkät bland skolhälsovården 2001. Skolläkare från hela landet svarade och bilden var densamma överallt: allt större problem allt längre ner i åldrarna och ständigt sämre resurser att möta dem:

”Samtliga läkare har noterat en ökning av antalet barn med ’betydande psykosociala problem’ jämfört med hur det var för tio år sedan. [...] Flera vågar sig på att skatta ökningen till allt från 10-100 %. [...] Läkarnas receptsamling är delvis känd: fler närvarande vuxna, bättre resurser (några vill ha sin skolpsykolog tillbaka), stabilare skola, mindre grupper och minskat tryck på småbarnsföräldrar; någon nämner sex timmars arbetsdag. Men också det självklara kravet: kortare dag för barn i både förskola och skola!”

I de skolor som trots allt får ekonomiska och pedagogiska resurser för att klara eleverna, där går det att upprätthålla kvalité och ordning utan tvångsåtgärder. Göran Rosenberg skrev en mycket bra kolumn i DN om detta för en dryg månad sedan:

Därmed också hög tid att fråga sig varför det också i "snällismens" Sverige, ja också i de mest "utsatta" bostadsområden, finns lokalt styrda skolor (exempelvis Rinkeby-skolan i Stockholm) som utan minsta pekpinneförstärkning från staten förmått skapa både ordning och arbetsro för sina elever.

Jan Björklund vill att att lärarnas auktoritet skall återupprättas. Men den gamle majoren förväxlar i sitt lagförslag auktoritet med auktoritär, som Göran Rosenberg påpekar:

”Bristande personlig auktoritet hos lärare är förvisso ett växande problem, men det beror inte på att lärare saknar statliga tvångsmedel utan på att auktoritet blivit allt svårare att förvärva och upprätthålla i ett samhälle där ständigt nya och allt flyktigare "auktoriteter" pockar på våra barns respekt och där alltför många barn alltför tidigt får erfara att den närmsta vuxenvärlden inte rymmer särskilt många auktoriteter värda att respektera.

Dessutom har ordet auktoritet fått en dålig klang och kommit att förväxlas med auktoritär, men auktoritär behöver bara den bli som saknar auktoritet. En lärare med auktoritet klarar sig utan auktoritära metoder - en lärare utan klarar sig sällan med.”

Den sista meningen är central.

Vi behöver en diskussion inte om nya tvångsåtgärder, utan om lärarrollen och hur läraren kan ges utbildning, fortbildning och stöd från skolan och samhället för att klara klassrumssituationen i en ny tid. Viktigare än någonsin är att en lärare aldrig får lämnas ensam med att både klara sin allmänna pedagogiska uppgift och uppgiften att se och utveckla de elever som kräver mer hjälp och annan typ av stöd.

Det är något vänsterpartiet slagits länge för: ökad lärar- och personaltäthet, färre elever i klasserna och en omfattande upprustning av den svenska skolans lokaler. Mer pengar till skolor med särskilda behov i segregerade områden, stopp för skolmåltidsavgifter, inför skolfrukost, återstartade fritidsgårdar och fullgod skolhälsovård på alla skolor.

Ytterligare ett långt citat från Göran Rosenbergs kolumn får avsluta den här kommentaren:

I den lärorika dokumentärfilmen "Vikarien", om en niondeklass i Hallonbergsskolan i Sundbyberg utanför Stockholm, kallar den oändligt tålmodige men alltmer sömnlöse klassföreståndaren Max Wejstorp på hjälp från sin gamle lärare Folke Silvén, en erfaren och besjälad pedagog av den gamla stammen som vet hur man fångar elevers uppmärksamhet utan att höja rösten, men som inte drar sig för att säga ifrån. Mössor ska tas av, tuggummin ska spottas ut, tider ska hållas och tystnad ska råda. När sorlet i klassen likväl stiger drar han sig inte heller för att höja rösten och banka pekpinnen i katedern.

Och ganska snart står det klart att vad eleverna i filmens niondeklass behöver är någonting helt annat än lärare med fler statliga maktbefogenheter. Och många av dem någonting långt utöver vad skolan av i dag är dimensionerad för att ge.

I sista hand en vuxenvärld med auktoriteten att fostra, kunskapen att lära och tiden att bry sig.

Andra bloggar om: politik, skola, jan björklund