Globaliserade mötesplatser

Yokohama International Port Terminal, FOA

I nya numret av Arkitekten samtalar Tomas Lauri med Alejandro Zaera Polo från FOA om arkitekturen i globaliseringens tidsålder. Alejandro menar att arkitekturen behöver nya typologier, nya typer av rumsligheter för att hantera globaliseringens effekter.

Det är lätt hänt inom arkitekturen att globaliseringen enbart förknippas med hastiga rörelser, flöden och uppkopplingar. De är uppenbara förändringar i tiden, omedelbart synliga. Globaliseringen förutsätter, utifrån det här perspektivet, att arkitekterna ritar fler flygplatsliknande miljöer, transitkorridorer och generella rum.

Men, säger Alejandro och refererar till den tyske filosofen Peter Sloterdijk, den nya tiden behöver inte fler platta homogena rum, den behöver bubblor där människor kan, och tvingas, samlas och mötas.

Peter Sloterdijk talar i sin trilogi Spheres om ”sfärer av samexistens”:

“spaces of coexistence, spaces which are commonly overlooked or taken for granted and conceal information crucial to developing an understanding of what humans are.”

”En ny offentlighetskultur, ett behov av gemensamma plattformer som inte drar isär individer och skapar en mängd kulturella sfärer som lätt leder till hårda konfrontationer” skriver Tomas Lauri i artikeln. Alejandro Zaera Polo:

”Jag är rätt övertygad om att vi har behandlat invandrarproblemen fel länge. Att vi planerar städer på ett sätt som skapar getton. Det är precis det vi gjort i våra välfärdssamhällen. Vi har ensidigt stärkt olikheter. Om vi inte skapar tillräckligt med sätt att kommunicera, och inte skapar press på att uppsöka det gemensamma, leder det fram till ett samhälle av just getton.”

Ja. Precis så. Arkitekturen behöver indentifiera de sfärer av samexistens som finns och förstärka dessa. Sluta bygga in segregation i stadsrummet och istället börja rita städer, byggnader och miljöer som tvingar och möjliggör för de många kulturella, etniska och sociala grupperna som samsas i en stad att även i framtiden ingå i en gemensam historia full av öppna gemensamheter.

Ett problem finns. ”Mötesplatser” är redan en sliten klyscha på arkitektutbildningarna. Alla vill ha fullt av mötesplatser i sina projekt. Det blir många caféer och promenader där spontana möten skall uppstå. På något vis blir det mesta ändå tillslut inte platser där människor möts och formar en gemenskap utan snarare zoner där vi passerar varandra. Vi sitter fast i transitkorridorernas praktik.

Vilka typologier kan vi använda för att åstadkomma funktionella sfärer av gemenskap i globaliseringens tidsålder? Kanske, bara en anspråkslös tanke, är det i grunden samma sfärer som de vi hade innan nyliberalismen åkte ideologiskt triumftåg genom världen? Enkla saker som föreningslokaler, bystugor, folkets hus, kollektivtrafik och gemensamma skolor...

Andra bloggar om: arkitektur, globalisering