Gustav Fridolin ser världen

En politiker som klarar av att behålla sitt humanistiska ballanssinne och sin ideologiska klarsynthet även i en tidsålder vars orättvisor är lika djupa som dess kafkakorridorer är långa, det är sällsynthet.

Tack och lov har vi Gustav Fridolin. Han är en sådan politiker: en humanistisk ekvilibrist. Rastlöst verksam. Allseende, skarpsinnigt diskuterande, förbannad. Det säger ganska mycket om Gustavs person att han efter en period i riksdagen – en oerhört verksam och produktiv period som satt otaliga avtryck i, bland mycket annat, kammarens protokoll – valde att gå vidare till andra sysslor. Därmed utmanar han även genom praktiskt handlande vanföreställningen om politiker som ett livsval, en yrkeskår.

Fast trist är det, för han behövs i riksdagen.

Fridolin har bland allt annat hunnit med att skriva en bok: ”Från Vittsjö till världen”, som kom ut tidigare i år på Ordfront förlag.

Det är en mycket bra bok som behandlar många mörka kapitel i vår nutidshistoria: murar som reses jorden runt, förtryck som djupnar och hårdnar. Men mitt i detta är det en bok som ändå behåller ett optimistiskt anslag. Och en hoppfull, befriande ljus människosyn.

Gustav Fridolin har tagit möjligheten att resa mycket i sitt riksdagsuppdrag och som politisk aktivist. Han har varit i Afrika och mött HIV-krisen, vår tids största katastrof, i Palestina som mänsklig sköld, i Mexiko som vittne till exploateringen vid gränsen mot USA, i Irak efter invasionen, i Bosnien, New York, Budapest, Kairo, Heby och Trollhättan. Om detta skriver han, väl, med lätt hand, levande (dia)bilder och ett klarspråk som lämnar mycket lite utrymme för feltolkningar. Det tydligt sagda är det tydligt tänkta, det är uppenbart.

Att leva är att ta ställning. Gustav Fridolin är ett ställningstagande hela han. Konsekvent för demokratin och jämlikheten, vare sig den är hotad av en EU-konstitution, en flyktingfientlig järnaxel eller en krigshetsande bombhöger. Och han gör det självständigt. Inte som en reflex som oanalyserat fortplantar ett beslut i en partiapparat – utan som ett eget medvetande.

Boken är användbar som ett verktyg för aktivister och humanister. Skriven med fakta och citat för att kunna läsas med behållning av såväl en öppen socialist som en socialt sinnad liberal. Det är någonstans däremellan Gustav Fridolin själv befinner sig.

Att behålla sitt humanistiska ballansinne är svårt när vi hamnar i lägen då vår egen säkerhet och bekvämlighet utmanas. Att i det läget också dra de relevanta och riktiga slutsatserna, well, det är bara att tacka och buga. En episod ur ”Från Vittsjö till världen” får avsluta den här recensionen och illustrera det ballansinnet hos Gustav Fridolin:

”På Zanzibar gick jag vilse tillsammans med sexualupplysaren Victor. Det var behagligt varmt och den lilla örepubliken, som är en omstridd del av Tanzania, var närmast tom på turister sedan en terroraktion skrämt bort de sista någon månad tidigare. Vi hade brutit med de alltför deprimerande mötena för en halv dag, snorklat bland frustande rockor, träffat ett par ungdomar utan föräldrar som byggt ett kollektiv i ett nedlagt lyxhotell och äcklats av de gamla vita männen som med pengar vinner de unga flickornas gunst på barerna.

Nu visste vi inte riktigt var vi var och vart vi skulle. Det gjorde ingenting. Det finns så många hjälpsamma människor i Tanzania. En ung kille kom fram, presenterade sig som John och frågade om vi inte hittade dit vi skulle. Vi nickade generat och berättade vad hotellet som vi bodde på hette. ”Det är en bit bort”, förklarade John och vi insåg att vi hade gåt ganska länge och att han hade rätt. Han anslöt sig till oss och vi började prata.

John berättade att hans dröm var att bli dykinstruktör och han undrade vad det fanns för fiskar i de svenska vattnen. Victor och jag blev svarslösa, våra dykerfarenheter var kraftigt begränsade, och han skrattade i den ljumma luften. Skrattet ekade nästan tomt där vi gick och John svängde in på en mörk bakgata. Det var Victor som tvekade först och jag fattade galoppen. Vi frågade om det gick att gå en annan väg och John sa att visst gick det och så fortsatte vandringen. Det blev till en slags skuggboxning. Varje gång en ny mörk och folktom gränd uppenbarade sig svängde John in på den, någon gång insisterade han att det var snabbaste vägen men så fort vi fick med honom på att gå de upplysta vägarna insåg vi att de mörka gränderna omöjligen hade kunnat vara annat än omvägar. John visade sig vara en god konversatör och han berättade om hur hårt fattigdomen slår, särskilt när turisterna uteblir. Vi förklarade att det var var något vi skulle vilja ändra på. Han log ett snett leende. Det muntra samtalet, det varma vädret, den omöjliga vänskapen över muren bröts bara av Johns ideliga försök att ta oss in i de mörkare områdena, råna oss och kanske skada oss. Det blev till en märklig illustration av vad muren gör med människor.

Framme vid hotellet betalade vi bra för guidningen, John sken upp och frågade sedan om det var något annat han kunde hälpa oss med. Kanske var vi intresserade av att låna en 12-åring över natten?”

Andra bloggar om: Gustav Fridolin, politik, böcker