Hur smart är Reinfeldt, egentligen?

Två alternativ finns. Antingen är han dummare än vi trodde, utnämnandet av nyliberalerna Borelius och Stegö Chilò var en dundertabbe, med bara aningens lite bättre underättelsearbete, mediefantasi, personkännedom och konsultation med rådgivare borde han kunnat navigera förbi den fallgroppen.

Alternativt så var utnämningen ett genialiskt drag för att manöverera bort timbrofallangen från regeringsmakten (och därmed minska risken för en valförlust 2010). Efter valsegern ville partihögern vara med och kalasa på bytet. Reinfeldt insåg att det var oundvikligt att släppa in dom. Så, de fick två ministerposter med ansvar för nedmonteringen av det förhatliga public service och undergrävandet av arbetsrätten. Nyliberalerna dansade lyckliga i Stureplansnatten.

Båda dessa högeroffer fick sedan på egen hand straffa ut sig själva hastigt och lustigt ur regeringen, vilket Reinfeldt förutsett på förhand, och även hjälpte på traven genom att outa dom. Reinfeldt gav dem sedan sitt officiella stöd så länge som kunde anses rimligt innan han accepterade deras oundvikliga avskedsansökningar.

Den nuvarande indignationsstormen kommer blåsa över i och med att avgångarna verkställts och Reinfeldt kan lungt plocka in några nya ministrar och reparera regeringens anseende. Det är rimligt att han den här gången undviker extrema nyliberaler (där lär väl inte finnas många som betalat TV-avgiften), samtidigt kan ingen från Timbro hävda att Reinfeldt inte gav dem chansen att vara med vid köttgrytorna.

Önskar nästan det vore så vackert uträknat. Men isåfall är han än farligare än vi trodde.