Aniara

När det nyligen begav sig missade jag att det den 12 oktober i år var exakt 50 år sedan Aniara gavs ut. Harry Martinssonsällskapet missade det förstås inte, utan tog påpassligt tillfället i akt till att skicka ett ”uttalande mot kärnvapen och miljöförstöring” till ”ett antal världsledare”. Bland undertecknarna fanns bland andra Hans Blix och Bert Bolin.

I uttalandet skriver man: ”Martinsons versepos om en resa från en katastrofdrabbad jord mot en ny katastrof i rymden var enligt honom själv en varning till mänskligheten. Han såg inte bara faran med atomvapnen utan också ’människans tendens att förstöra jorden på alla sätt’.” Uttalandet avslutas med en uppmaning till värdsledarna ”att avskaffa alla kärnvapen på jorden” och ”att hejda den accelererande miljöförstöring som hotar vår gemensamma framtid.”

Det får väl ses som en tämligen skarp formulering när man har med en gammal IAEA-inspektör på tåget. Kul att sällskapet, där jag en gång var medlem, har modet att skicka politiska uttalanden. Synen på kärnvapen är återigen påväg att bli en avgörande klyvning. För en säker värld räcker det inte med ickespridningsavtal, det krävs att de befintliga kärnvapenmakterna påbörjar egen avrustning. Tills så sker ekar brösttonerna mot nya kärnvapenstater bara moraliskt ihåliga.

När jag för flera år sedan för första gången läste Aniara såg jag inte, måste erkännas, dess politiska undertoner. Jag läste den som poetiskt rymdepos med rader som gick rakt in i bildminnet, mest fascinerad av maskinbeskrivningarna och de vackra namnen, en del av dem inspirerade till eget skrivande på högstadiet. Det är möjligt, ganska troligt, att jag bläddrade mig förbi en del av de stycken som beksriver inre skeenden i det drivande skeppets lilla mänskliga samhälle.

När jag nu plockar upp min utgåva (1974) av boken igen finner jag att den är försedd med ett ganska pekpinneaktigt och överflödigt förord av Harry Martinsson själv. Av någon anledning har han sett sig nödd, eller blivit ombedd, att skriva en läsanvisning där han å läsarens vägnar tolkar innehållet i Aniara. Ganska onödigt, men Harry Martinsson berör också träffande formerna för verkets tillkomst: ”Aniara kan sägas vara en fantasiprodukt som är skriven av tiden.” skriver han och menar att han egentligen satte ord på samma upplevelse som drev många andra att vid samma tid beröra liknande teman. Plötsligt, i skiftet mellan femtiotalet och sextiotalet, insåg människan att hon satt på en väldigt liten, bräcklig farkost. Över horisonten hängde kärnvapenhotet och ett drygt deccenium bort hägrade sig månlandningen. Det var en tid då både hoten och möjligheterna växte sig större än någonsin tidigare.

I den tiden lever vi i allt väsentligt fortfarande. Goldondern Aniara är därför en bild av vår tid och en omläsning visar att boken knappast har förlorat i relevans, tvärtom finns där passager som blivit än mer brännande. Harry Martinsson beskriver hur Aniaras hemlösa skeppsbrutna flyr in i en värld av drömmar för att undkomma vetskapen om sitt öde:

Vi lyssnar alla dagar till de ljudmynt
Som var och en försetts med och som spelas
I Fingersångaren på vänstra handen.
Vi byter mynt av olika valörer:
Och alla spelar vad de har och äger
Och fast en dyma nästan inget väger
Den spelar som en syrsa på var hand
Som bleknar är i tidsfördrivens land.
Tack vare Fingersångaren i ringen
Har vi en sorts förbindelse med tingen.
Och goster-slante spelar än sin dondi
Och rindel-slanten tonar än sin gondi.

Med handen tätt intill sin vackra kind
Och Fingersångaren vid örats snibb
Ses Heba lyssna till ett dyma-mynt.
Men rycker plötsligt till och byter dröm
i Fingersångaren, och strax en ström
av yurgisk lust i hennes öra slår.
Jag sporde, sedan när jag gick min rond,
Varför hon ryckte till. Hon svarade:
Jag hörde rop om hjälp och bön om nåd.
Det hörs ett skri ur detta mynt från Gond.