Brunorange fred

Jag fick en liten brunorange broschyr från liberala ungdomsförbundet i min hand efter en debatt häromdagen. De uppmanade mig att ”Ta makten!”. Gärna det. Men hurdå?

Jag förstår att liberalerna tycker att jag bör rösta i EU-parlamentsvalet (vilket jag tänker göra). Men det bör väl i ärlighetens namn sägas att den makt som den rösten räcker till främst handlar om att tillfälligtvis hejda små delar av den pågående maktöverföringen till överstatlig nivå. Inte så värst mycket till makt kan jag tycka och drar mig hädiskt till minnes hur makt i Sverige under 1900-talet kunde ta sig konkret uttryck som en motion om en bostadspolitisk satsning vid ett partimedlemsmöte i Emmaboda, en motion som efter diskussion på partistämman senare under året och riksdagsbehandling påföljande vår kunde resultera i en ny lag, en reform, ett steg framåt.

Det är makt när den kan nås av vem som helst, även den som inte viger sitt liv åt att jaga den.

Så är dock icke EU organiserat. Ingen kan motionera till EU-kommissionen, som har ensamrätten på att föreslå nya lagar i EU. En med verkligheten bättre överenstämmande formulering hade därför varit: ”Ge bort makten (den lilla du har kvar)!”

Vad vill de då göra med den makt vi ger bort? Svaret är: Starta krig.

Missförstå nu inte detta. Liberalerna vill inte ha krig för krigets egen skull, de är inte barbarer. Det är krig för fredens skull som är målet. För ska det en dag kunna bli fred måste man starta ett krig först, den logiken borde även den mest inbitna pacifist kunna följa.

Liberalerna skriver: ”Neutralitetens dagar är förbi.”

Yes box! Aldrig mer något fegt mumlande om ”satans mördare” från ynkryggar till statsministrar, istället är det läge för en sant aktivistisk utrikespolitik där hela EU ”talar med en röst”. Eller som det heter i Lissabonfördraget, artikel 24:

” Medlemsstaterna ska aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet [...] De ska avstå från varje handling som strider mot unionens intressen”

Nu jävlar ska Sveriges röst höras så det dånar i Coreper!

Liberalerna vill att EU ska ”ta sitt ansvar som demokratisk stormakt” och ”kämpa för frihet och demokrati utanför Europa.” Eller som det heter i Lissabonfördraget, artikel 32: ”hävda sina intressen och värderingar”. Ja, frihet och demokrati alltså. Specifika Europeiska värden.

Här bygger liberalerna under argumentationen på ett sätt som Lissabonfördraget inte riktigt förmår: ”Med ett svagt och ineffektivt FN blir ett starkt EU nödvändigt för att säkra demokratin globalt.”

Återigen torde Logiken vara glasklar. Eftersom FN försvagats av decennier av amerikanska försök att försvaga FN och undergräva folkrätten genom unilaterala militära aktioner, är det idag viktigt att vi bidrar till att försvaga FN, genom att i armkrok med USA djärvt ta saken i egna händer. För fredens skull. Och frihetens. Demokratins. För Europas intressen och värderingar.

Ah, nalkas inte vid horisonten en ljuvt blåklintsfärgad framtid? Med några stänk av brunt och orange. Där hägrar ett naturligt sammangående, ett demokratins superblock, en vacker dröm som liberalerna spekulerade om i en riksdagsmotion 2003:

”[Det] kan inte uteslutas att Natos europeiska engagemang på ett naturligt sätt smälter samman med ett utvecklat försvarssamarbete inom EU. Förutsatt att den transatlantiska kopplingen, baserad på likheten i grundläggande värderingar, i ett sådant säkerhetssystem alltjämt står i fokus [...]”

Jag måste erkänna att jag gillar folkpartister. Där andra hymlar är de åtminstone ärliga.

Jag tittar en sista gång i den lilla broschyren – mycket fyndigt kallad ”den lilla orangea” – och ser nu att jag missade dubbeltydigheten i uppmaningen att ta makten, det står: ”Vad vill du att EU ska göra? Ta makten!”

Jaha, det var så dom menade.

På andra håll: Esteban om en annan folkpartistisk brunmarsch, Nisse om EMU i valdebatten, Ett hjärta rött om välfärdsslakten och apoteket, Erik Josefsson strålande om telekomomröstningen som ett demokratiproblem.