En ansvarsfull statsbudget

Det går så snuskigt bra för svensk ekonomi just nu att vi i princip skulle kunna ha vem eller vad som helst vid rodret i finansdepartementet, staten skulle ändå komma ut på ovansidan med ett rejält överskott.

Borgerligheten har serverats med ett guldläge för systemskifte, som Johan Ehrenberg påpekade i Aftonbladet i februari:

”Perssons politik har skapat det överskott OCH den arbetslöshet som gör att borgarna kan vinna valet både 2006 och 2010 utan att vare sig öka arbetslösheten eller hota 'de sunda finanserna'.”

När regeringen tillträdde var statens nettoskuld minus 15,6% av BNP, alltså ungefär 440 miljarder i fordringar och fonderingar. Vid mandatperiodens slut räknar regeringen, enligt vårpropositionen, med ytterligare förstärkta statsfinanser: en kassakista motsvarande 22,3% av BNP enligt finansplanen. Målet uppnås, trots en kontinuerligt sjunkande skattekvot, genom att utgiftskvoten sänks ännu mer. Vård, skola, kollekvitrafik, miljöpolitik - allt sådant skall krympa, mätt som andel av BNP. Det kan ske antingen genom att lönegapet mellan de privat- och offentliganställda växer och/eller genom att vi alla sänker våra förväntningar på att välfärdstjänsterna utvecklas i takt med resten av ekonomin.

Samtidigt som den offentliga sektorns löpande utgifter ska krympa, mätt som andel av BNP, så ökar det finansiella sparandet i periodens slut till otroliga 3,2 procent av BNP, de verkliga orsakerna till det återkommer vi till längre ner.

Pär Nuder är, i sin egenskap av det största oppositionspartiets finanspolitiske talesman, tongivande i oppositionens kritik av regeringen. Märkligt nog har han valt att skjuta in sig på att utmåla budgeten som ”statsfinansiellt oansvarig”. Det är i sak helt felaktigt. Sett ur statsfinansens perspektiv har Anders Borg presenterat en ansvarstagande och stark vårbudget.

Budgeten innehåller ”oansvariga skattesänkningar” säger Nuder också, och det kan jag för all del hålla med om, men alternativet att öka utgifterna annat än marginellt fanns inte, varken för (s) eller alliansregeringen – det har det tidigare fastlagda utgiftstaket sett till – så valet stod mellan att antingen öka det finansiella sparandet ännu mer, vilket är snudd på oanständigt, eller att genomföra skattesänkningar.

Med vårens statsbudget illustreras därmed ännu en gång vilket överjävligt instrument utgiftstaket är. Förlamande i händerna på en kamrerssnål socialdemokrati, rent livsfarligt med borgerligheten vid makten. Nu används utgiftstaket för att under de kommande tre goda åren fram till 2010 minska de offentliga utgifternas andel av den totala BNP med 0,5 procentenheter per år.

Regeringen utlovar dessutom ytterligare åtstramad budgetdisciplin, i bästa Nuder/Persson-anda, allt för statsfinansens fromma. Lutade mot landstudier från OECD och IMF som ”ansåg att det förekom en gradvis erodering av de finanspolitiska reglerna” konstaterar regeringen att budgetdisciplinen kan ifrågasättas och därför måste skärpas upp. Sålunda föreslås i propositionen att utgiftstaket i fortsättningen skall fastställas för tre år framåt istället för, som idag, två.

Så kan alliansen effektivt reglera reformutrymmet i en eventuell vänsterregering över mer än halva den mandatperiod som följer efter valet 2010.

För att ytterligare skärpa de anorexiframkallande tvångsmedlen i finanspolitiken vill regeringen även inrätta ett finanspolitiskt råd, placerat som en myndighet under regeringen. Detta alltså från en allians som gick till val på att skära ner antalet onödiga myndigheter. Ur finansplanen:

”Det finanspolitiska rådet bör få i uppdrag att göra en årlig uppföljning av om de grundläggande målen för finanspolitiken uppnås. Med detta avses överskottsmålet och utgiftstaket samt hur finanspolitikens inriktning förhåller sig till dessa mål och till konjunkturutvecklingen. [...] En viktig roll för rådet är att ta fram ett underlag som kan bli föremål för offentlig granskning och debatt.”

Det finanspolitiska rådet blir ännu ett expertorgan som, från ett givet perspektiv, recenserar den folkvalda regeringens politiska prioriteringar. Det ska helt enkelt inte gå att avvika från den enda vägens bantningspolitik.

* * *
Som utlovades längre upp i postningen skulle vi återkomma till statens finansiella sparande.

I en viss utsträckning, även om det i regel är bättre att korrigera i efterhand, kan ett överskottsmål i goda tider vara motiverat för att att hålla en förhandsberedskap till stimulansfrämjande åtgärder i nästa lågkonjunktur. Men i takt med att överskottet, som nu, blir absurt stort måste andra argument äntra scenen. Därför talas det idag ständigt om ”åldersexplosionen”, den ”demagogiska demografikurvan” som jag skrivit om tidigare här.

Skrämda av det vrålande köttberget har kamrerssossarna börjat fondera. Man vet aldrig hur mycket som behövs. Dom är så förskräckligt många. Den som är satt i skuld är icke fri. Etcetera.

Men det finns ett helt annat skäl också, giltigt för den här regeringen, till varför överskotten läggs på hög. Betrakta följande diagram över statens framtida bruttoskuldsättning, hämtat från finansplanen:

Enligt regeringens beräkningar skall bruttoskulden, exklusive försäljningsinkomster, fortsätta krympa fram till omkring 2025 då staten åter ökar sin upplåning för att klara de (periodiskt) ökade kostnaderna för sjukvård och äldreomsorg som följer av en (återigen: periodiskt) växande andel äldre.

Nyckelutgångspunkten för regeringen är att den demografiska förändringen skall klaras samtidigt som skattekvoten fortsätter att sjunka. I finansplanen skriver man:

”Perioden efter 2015 är skattesatserna desamma som 2015 men inkomsterna varierar med tillväxten och den demografiska utvecklingen.”

Alltså: Det är för att möjliggöra fortsatta skattesänkningar, även i ett läge där behoven av de offentliga välfärdstjänsterna växer, som vi idag skall tvingas leva med en budgetdisciplin som resulterar i en permanentad massarbetslöshet och ohälsa, frånvaro av viktiga investeringar i skola och sjukvård, frånvaro av seriösa miljösatsningar och vidgade klassklyftor. Alliansen bäddar för framtidens högerpolitik. Dagens arbetarklass får betala.

* * *
För att sammanfatta. Vad man kan säga om vårbudgeten är att den är ansvarsfull, sett ur statsfinansernas synvinkel, att den levererar vad beställarna – överklassen – ville ha, att den är smart disponerad som tar de inom bredare grupper impopulära förändringarna tidigt och sparar reformer riktade till arbetarklassen till valåret, samt att den gjort Pär Nuder förvirrad.

Det var nämligen hans eget recept som soppan kokades på.

Läs Josefin Brink om Vårbudgeten! Andra bloggar om: politik, ekonomi, vårbudgeten, Anders Borg, Pär Nuder