10 april 2007

Äckliga facket?


Niklas Wykman mådde dåligt häromdagen när han fick syn på Byggnads reklamaffischer:
”Ärligt talat, man vill ju bara kräkas. På stora affischer sjunger de tvångets och hotens lovsång. Kollektivavtal för alla! Ingen ska få slippa, ingen ska få komma undan!”
Jag vill gärna tro att han, i sällskap med några andra högröstade Timbrokalvar är ganska ensam om att reagera sådär, men tyvärr känner jag mig inte helt säker. Som Anders Mildner konstaterade häromdagen så har medieklimatet ganska hastigt blivit tämligen frostigt för fackens del:
”medierna [har] på kort tid skapat en ny journalistisk verklighet: I Sverige 2007 blir småföretagar-David dagligen brutalt krossad av fackförenings-Goliat.”
Mildner kopplar situationen till att (s)-regeringen är ute ur leken som huvudopponent för den borgerliga pressen, facken har fått bli ny huvudfiende, allmän fackbashing råder. Det ligger mycket i den analysen, men tyvärr är nog opinionsförskjutningen mer djupgående än så.

HRF, som tillslut vann den faktiska striden om kollektivavtal, förlorade det än viktigare opinionskriget i konflikten med Wild'n'Fresh. Enligt en undersökning, som HRF själva beställde, tyckte 46% att facket gjorde fel som krävde kollektivavtal på salladsbaren, bara 41% tyckte att de gjorde rätt. I sin analys drar HRF en viktig slutsats:
”Vi måste bli bättre på att folk- och opinionsbilda om den svenska modellen och fackföreningarnas ansvar för att så många som möjligt omfattas av avtalets skydd.”
Ja just det, det som facket har glömt bort de senaste, säg, tjugo åren. Det är dags att vakna upp nu.

Det är inte borgerliga ledarskribenters glödande pennor eller enskilda bloggares kaffefläckiga tangentbord som förskjutit opinionen. Facket har, liksom arbetarrörelsen i stort, försatt sig i den här sitsen på egen hand, genom att glömma bort att folkbildning och opinionsbildning aldrig kan vila, att några bestående segrar aldrig är vunna. Bakgrunden, intressekonflikten, måste ständigt sättas in i nya sammanhang och förklaras för nya generationer.

Istället för att ta den uppgiften på allvar, och förstå att den är avgörande, har (s) och fack utgått från att den svenska modellen är en evig överenskommelse och att nya generationer av svenskar är genetiskt förprogrammerade till att gilla facket och med modersmjölken får kunskap om hur avtalsmodellen fungerar. Arbetarrörelsens politiska gren har avrustat sin mediekapacitet och den fackliga grenen har slutat folkbilda.

Under tiden har arbetsköparna inte legat på latsidan, utan påpassligt bevakat förändringarna i tiden och opinionsbildat – ja, rentav folkbildat. I två decennier har Svenskt Näringsliv varit ute på skolorna och ihärdigt nött in sin världsbild. På samma arena har facken varit i stort sett osynliga. Från gymnasiet kan jag inte påminna mig ett enda tillfälle då ett fackförbund informerade i korridorerna, än mindre arrangerade en temadag. Minst en gång om året var vi dock tvungna att gå på obligatorisk temadag signerad Svenskt Näringsliv. Det var Steget till Eget som senare blev Radar. Och förstås Ung Företagsamhet. Alla dessa flumhurtiga namn. Diverse tävlingar. Och sponsrade läromedel, gratistidningar... vi fick lära oss att den som vågade starta eget företag var en hjälte, att det var omodernt att arbeta på en och samma arbetsplats i mer än fem år.

Få elever var medvetna om att Svenskt Näringsliv är arbetsköparnas intresseorganisation. Många lärare var lika omedvetna. Skolan brydde sig inte om att tala om det.

På mitt gymnasieum var vi en liten grupp som varje år bråkade om att en motbild borde presenteras. Ett år kontaktade vi LO-facken i Jönköping för att få dem att ordna en egen temadag om arbetsrätt. Det stupade på ekonomin. Inte så att LO saknade pengar, men de hade inga budgetposter för att ordna temadagar för gymnasiet. Och ingen beredskap. Och de var upptagna med att förhandla.

Så står vi nu här. Med en majoritet som anser att HRF gjorde fel som försökte upprätthålla den svenska avtalsmodellen.

Utan insikt i det fackliga löftets betydelse för den som lever på att sälja sitt arbete, framstår resonemangen om ”negativ föreningsfrihet”, och ”det fria valet att stå utanför kollektivavtal” som högst rimliga för många ungdomar. För en generation som, utan att få ta del av några motbilder, matats med kampanjer om det individuella självförverkligandet, har upplägget som leverats av medierna i salladsbarskonflikten varit lätt att köpa. Och högern kan utan svårighet måla upp facket som en maktfullkomlig pamporganisation, för många av oss unga har aldrig ens kommit i kontakt med facket där vi gått mellan tidsbegränsade tillfälliganställningar eller studerat upp till 30.

Inte konstigt att facket åker på stryk gång på gång. Vill man komma tillbaka in i matchen får man på allvar börja organisera bredare löntagargrupper än de fastanställda. Och opinionsbilda, folkbilda. På fler arenor än arbetsplatserna. Det finns faktiskt inget alternativ.

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

rickard p sa...

Folkbildning funkar, jag vet bor i Skellefteå

Webadressen nedan behöver någon som kan vårda den maila post@forbannad.se om du är intresserad.

rickard p sa...

Jag trodde att webadressen skulle visas, www.forbannad.se