Första dagen i maj

Det är nu länge sedan jag upphörde att reservationslöst älska vänstern. Det går inte att på det viset älska en rörelse som är så full av inre motsättningar, intriger och hyckleri. Så jag lever med vänstern som en nödvändighet, därför att den, trots allt, är bättre än alla alternativ.

Men vissa dagar, som en strålande första maj. Då kommer den förutsättningslösa kärleken tillbaka och jag kan inte hjälpa att jag till och med under några ögonblick älskar det frasradikala Röd Front och det subkulturellt poserande syndikalisttåget.

Men framförallt var jag stolt över att i tisdags gå i vänsterpartiets tåg i Göteborg under parollen byt regering – byt politik (inte som DN fick det till i en freudiansk slipp: ”byt regering – byt parti”).

Bilderna längst upp och längre ned i posten är från demonstrationen. Min klubbkamrat Alexander har lagt upp fler bilder från samma tåg här.

På Gustav Adolfs torg höll vänsterpartiets riksdagsledamot Hans Linde ett mycket bra tal. Första maj får man höra många kloka ord från ett perspektiv som det offentliga rummet är svältfött på under resten av året. För en stund förvandlas förfallande teaterscener i bruksorternas folkparker och marken runt monumenten över feta hjältekonungar till (högst tillfälliga) skådeplatser för ett skeende som påminner om vad som en gång byggde demokratin, lika viktigt än idag. Kanske viktigare.

För mig har första maj vuxit i betydelse med åren. Idag är dagen en livsviktig påminnelse om vad allting handlar om, att rörelsen består av verkliga och vackra människor, av alla de slag. Att motsättningarna trots allt inte är det dominerande, att det är samhörigheten och den övergripande idén om ett jämlikt samhälle och en demokrati byggd underifrån, som definierar vänstern. Att den idén fortfarande är levande och modern.

Den första dagen i maj kryper även många andra fram, som hyser dubbla känslor inför sin egen politiska hemvist, med hatkärlek till vänstern och arbetarrörelsen. Jag vet att en del av dem gick ner på stan och såg tågen passera. De hade solglasögon på sig och ett leende på läpparna, kanske var näven knuten i fickan, kanske gillar de inte knutna nävar, men väl solidaritet. Andra, också de med dubbla känslor, valde att gå med i tåget trots att de lämnat partiet. Fan det är ju ändå första maj. Glöm allt groll.

Den första dagen i maj är en påminnelse om att det finns ett självständigt tänkande folk och en pågående diskussion utanför mediernas – eller för den delen bloggarnas – hopplöst perceptionsförskjutna cirklar. Glappet mellan vad som rapporteras i media och vad vi faktiskt upplevde på plats är en nyttig och mycket konkret mediekritisk erfarenhet, det visar i hur hög utsträckning medierna lever i en verklighet som flyter ovanpå, hur den värld de skriver fram egentligen inte finns. Den oskildrade verkligheten sparkar tillbaka.

Och som vanligt, trots de tiotusental som var ute på gatorna landet runt och de miljontals som gick jorden runt kommer den numera obligatoriska debatten om att avskaffa första maj. I SvD skriver utrikeschefen Lars Ryding under rubriken "Dags att avskaffa första maj":

”Var inte heller du ute och demonstrerade häromdagen? Kunde tänka mig det. Det är väl allt färre som använder första maj [...]Själv åt jag lunch med goda vänner och där var inte många kval att tala om - och inte så mycket arbetarklass heller, ärligt talat.”

Nu blir jag lite yr inför vilka komiska poänger man kan utvinna ur det faktum att Lars Ryding åt lunch med sina vänner istället för att demonstrera på första maj. Helt enkelt Lars, det är okej, ät du din lunch nästa år också. Det är nog strängt taget så att första maj inte i första hand är dagen då utrikeschefer på Svenska Dagbladet förväntas vara ute och demonstrera.

Men varför ska hela Sverige få ledigt för att arbetarrörelsen skall demonstrera? Frågan, som bland annat ställdes av Fredrick Federley i SVT samma kväll är inte illegitim, även om den är lätt uttjatad. Lars Ryding föreslår som ett tankexperiment att man kunde göra 30:e augusti till allmän helgdag å Alliansens vägnar, det var den dagen de fyra borgerliga partiledarna badade i en trätunna hemma hos Maud Olofsson i Högfors och smidde planer för att nå regeringstaburetten (och väl där avskaffa förmögenhetsskatten och rea bort Telia till investmentbolag i Storbritannien). Ryding konstaterar själv att det vore absurt att ge alla svenskar ledigt för att borgerligheten skulle få gå ut och marschera.

Men se det tycker inte jag. Tvärtom vore det bra för den politiska temperaturen och den demokratiska diskussionen i landet om även borgerligheten fick en helgdag att demonstrera på.

Nu är ju i och för sig inte första maj socialdemokratins dag utan arbetarrörelsens. Första maj tillhör inga partier, den tillhör en idé. Så skall borgerligheten få en helgdag bör den inte vara kopplad till ett partipolitiskt bad i en centerpartistisk trätunna utan vara förlagd till ett datum som representerar borgerlighetens idé. Gärna ett datum med en historia (första maj har firats sedan 1890 och varit allmän helgdag sedan 1939) för vi bör ju, som Ryding påpekar, inte införa helgdagar som inte har ett fokligt stöd eller en historisk förankring.

Man kan grubbla på vilket datum det bör vara. Det är väl borgerligheten själv mest lämpad att göra. Historien är inte direkt nersållad med dagar då borgerligheten protesterat mot överheten, eftersom ehh... det är dom som är överheten. Men själv lutar jag åt att ett lämpligt datum vore den 4:e oktober, som redan är en, åtminstone inom vissa kretsar av misslyckade företagare, hyfsat etablerad protestdag mot löntagarfonder, arbetsgivaravgifter, fastighetsskatt och annat kommunistiskt skit.

Det är dessutom, sedan 1999, kanelbullens dag, och folkligare än så kan det ju knappast bli. Då kan vi som får ledigt och inte känner oss lockade av att demonsterera för sänkt a-kassa, kärnkraft och svenska soldater till Irak äta kanelbulle istället.

Hur som helst. Det var en vacker dag. Som alltid.

Förresten har Helena Duroj skrivit bra.

Här kommer de utlovade bilderna från Göteborg:
























Foto: Lina Lindgren